Någon mil nordost om Washington ligger det lilla samhället Colmar. Vandrar man genom den stora parken där, längs den lilla å som har sitt utflöde i Anacostiafloden, kommer man till en avskild plats. Vill man företa denna promenad kring midnatt och är rädd för spöken bör man kanske undvika att nynna på USA:s nationalsång ”The Star Spangled banner”.
Risken är då att man lockar fram Daniel Key, en av de många gengångare som – enligt lokalbefolkningen – vandrar där mellan träden. Att just rader som ”Oh, say can you see …” skulle frammana denna gast beror på att Daniel Key var son till Francis Scott Key som skrev stycket under 1812 års krig mot England. Unge Daniel kan ju få för sig att pappa är ute och letar efter honom.
Och på något sätt känns det som utmärkande för amerikansk historia. Francis Scott Key skrev inte bara landets nationalsång utan var också en framstående jurist – han var en av de advokater som försvarade Aaron Burr när denne anklagades för landsförräderi 1808, en rättegång som kom att definiera gränserna för presidentens makt liksom vad som ska betecknas som landsförräderi. (Gränser som förvisso blivit lite flytande sedan dess.)
Sommaren 1836 tillhörde Daniel Key besättningen på en båt på väg hem till USA. Under seglatsen grälade han och hans vän John Sherborne om hur snabb en ångbåt skulle kunna vara. Trätan övergick efterhand i öppen fiendskap och när de gick i land var de i alla fall ense om en sak, de förolämpningar de kommit att rikta mot varandra innebär att de båda hade rätt att begära upprättelse.
Alltså måste det bli en duell.
De stämmer möte i den där dungen vid den lilla ån som redan då fått namnet Dueling Creek. Där dör Daniel Key, 22 år gammal.
USA är ett land där sönerna faller långt från äppelträder, och där republiken förfaller generation för generation.
Skogsområdet där detta utspelar sig kallas än i dag Badensburg Dueling Grounds.
Just den här duellen tillhör nog de mer fåniga som utkämpats på denna plats. Och som ni förstår av att jag använder ordet ”fånig” kan jag föreställa mig att det ändå finns dueller som på något sätt och i någon mening ter sig som tämligen rimliga.
På den plats där Daniel Key dog kom mer än 50 dueller att utkämpas, antagligen var det fler. Men eftersom denna sedvänja periodvis var förbjuden skedde en del av uppgörelserna i lönndom.
Den som tycker att dueller låter som ett ociviliserat sätt att hantera personliga och politiska motsättningar kan begrunda de strider vi nuförtiden ser utkämpas i USA.
En av stridsfrågorna i dag är den om valfusk, och 1819 ledde ömsesidiga anklagelser om sådant förfarande till en duell mellan två sysslingar; den före detta senatorn Armistead Thomson Mason och översten John Mason McCarty.
McCarty var högst motvillig inför tanken på en duell och föreslog andra former av tvekamp för att förlöjliga Masons utmaning; varför skulle man inte istället avgöra det hela genom att båda hoppade från Capitoliums kupol? Eller genom att båda satte sig på en varsin kruttunna och därefter antände stubinen? Och om de nu måste till en duell – varför nödvändigtvis med musköt eller pistol? Varför inte dolkar?
Till slut tvingas McCarthy gå med på en traditionell duell för att inte bli offentligt brännmärkt som pultron – och det blir han som överlever.
Rimligen borde demokraternas valfusk i dag kunna åtminstone begränsas i omfattning om den förfördelade parten kunde utmana dem som organiserade fusket på en gammal hederlig duell.
Även nutida motsättningar i USA om handelspolitik (gentemot exempelvis Kina) skulle kunna avgöras genom duell.
Sådana oenigheter avgjordes nämligen också på ett mer gentlemannamässigt sätt förr. 1808 utkämpas en duell mellan kongressmannen Barent Gardenier, federalist, anhängare av en stark centralmakt och motståndare till president Thomas Jefferson på ena sidan och på den andra har vi kongressdelegaten George W. Campbell. Debatterna mellan de två har blivit allt hetsigare efter det att Gardenier angripit regeringens handelsembargo mot England och Frankrike. Efter hand har också personliga förolämpningar utväxlats.
Det måste bli en duell – och båda överlever. Campbell dock kanske hellre hade stupat för Gardeniers kula för att på så sätt slippa den plåga han utsattes för under sin mycket korta tid som finansminister då han 1814 försökte rädda landets kreditvärdighet trots att Washington var ockuperat av britterna.
Och hur många gräl förs inte i USA sedan årtionden om hur landets vapengrenar ska utkämpa alla sina krig – och var de ska utkämpas?
Finns det inte en logik i att sådana meningsskiljaktigheter avgörs genom en duell mellan dem som har motsatta åsikter?
Det skedde 1820 i den mest kända duell som utkämpats i Bladensburg Dueling Grounds, den där Stephen Decatur förlorade livet. Han befann sig då på höjden av sin bana. Som sjöofficer hade han genom sin ledarförmåga etablerat USA som en sjömakt och besegrat både fransmän och britter till sjöss.
Och nedkämpat nordafrikanska pirater.
Men nu hade James Barron återvänt från den exil han befunnit sig i efter att en militärdomstol 1808 suspenderat honom från hans tjänst som befälhavare över USA:s flottenheter i Medelhavet. Barron ansågs ha varit försumlig vilket lett till att han förlorade sitt skepp till britterna.
Trots att åren gått sedan denna händelse fortsatte Decatur att lufta sin kritik mot Barron i Washingtons salonger och Barron utmanade Decatur på duell.
Barron visade sig vara den som var stadigast på handen.
Verkar mitt förespråkande av dueller som ett sätt att avgöra politiska frågor ociviliserat? Jag kan svårligen se att dueller skulle vara mer ociviliserade än det vi ser utspelas i USA just nu.
Vi skulle få mer allvar i politiken med dueller.
Förvisso är det inte givet att bäste man i politiskt avseende skulle vinna duellen.
Men det är det inte nu heller.
Och över tid tror jag ändå det skulle ha en renande effekt på frågan om vem som styr och ställer; krukor och krakar skulle undvika att försöka bli valda.
Den mest kända duellen mellan politiker i USA skedde dock inte i Bladensburg, utan 1804 i Weehawken, New Jersey. Det är förstås den mellan Aaron Burr och Alexander Hamilton. Enda problemet med den var att den inte skedde långt tidigare.
Och jag är inte duell-fundamentalist, jag kan givetvis tänka mig obeväpnade former av envig.
Rövkrok kanske skulle fungera i Sverige.
