En serie i fem delar där jag diskuterar Dan Korns syn på invandring, flyktingar, kultur och historia.
Jag har sett dokumentära filmklipp som visar människor som går värdigt till sin egen avrättning. Raka i ryggen, fasta steg. Fast blick. De tar avsked av världen med en hållning som bäst beskrivs som ”ni-kan-fara-åt helvete”.
Jag har aldrig sett ett filmklipp som visar någon som avrättas genom att begravas levande. Och inte vill jag se det heller. Det går inte att föreställa sig ens den mest härdade kämpe för sitt land, eller sin tro, som med värdighet vandrar fram mot den grop där han snart kommer ligga och känna hur skovel efter skovel av jord täcker honom.
Det finns sådana filmer. Producerade av kulturkader verksam vid Albanska Arbetets partis sektion för propaganda och folkupplysning. Filmerna visades ute i de albanska byarna i uppfostrande syfte, budskapet var:
”Så här går det när ni ägnar er åt blodshämnd. Det finns bara en rättsordning och det är den socialistiska statens. Vi kommer att begrava era gamla barbariska sedvänjor genom att levande begrava dem av er som håller fast vid blodshämnden och utövar den.”
Eftersom det var partiets andreman Mehmet Shehu som ledde kampanjen för utrotande av blodshämnd föreställer jag mig att budskapet oftast formulerades så här:
”Ät jord och grus och dö eterblivna bonnläppar om ni inte gör som vi säger.”
Och det fungerade. Den i Albanien så vanliga blodshämnden som utgick från och reglerades av den traditionella lagstiftningen kanun upphörde. På landsbygden och i städerna levde man inte längre efter principen huvud för huvud för att reglera de fall då någon annan ansågs dödligt ha förolämpat den egna släkten, eller till och med dödat någon i den egna släkten. Hedersskulder kunde bara betalas med blod.
Men Memhet Shehu begravde traditionen.
Eller?
I dag räknar man med att 3000 albanska familjer (och de är alltid väldigt, väldigt stora) är aktivt indragna i blodshämnd. Sedan kommunismens fall 1990 har 10.000 människor dödats i släktfejder där man söker gjakmarrja, blodshämnd. (FN:s kommission i frågan anser dock att de albanska myndigheternas uppskattningar är i underkant).
Det gick inte att begrava denna sedvänja. Inte ens när man begravde dess utövare levande.
Den återuppstod och står i dag stark. Och vi har fall i Sverige av mord och mordförsök som en följd av kanun.
När jag hör debattörer och politiker i dag i Sverige tala om att man måste bekämpa klankultur, mordiska sedvänjor och klanmentalitet funderar jag på om de tänker sig att de kommunala rabatterna i Biskopsgården och Botkyrka ska grävas upp och så skottar man igen groparna när man slängt ner dem som mördat och misshandlat andra på grund av hedersbegrepp rotade i traditioner från främmande kulturer.
Men så är det inte. Det man talar om för att förhindra att invandrare i Sverige lever efter den traditionella lagstiftning som råder i deras länder – det må sedan vara den albanska kanun eller någon variant av sharia är upplysning och utbildning. Man talar om för dem som ägnar sig åt hedersförtryck att: ”Men så här gör vi inte i Sverige”. Man gör det på varjehanda sätt, inget av dem uppenbarligen effektivt. Jag minns när jag fick låna kursmaterialet som en del av de gängkriminella i fängelset skulle diskutera i omprogrammerinskurser. En av dem gick nu sin åttonde kurs. Tyckte den var lika avkopplande och vilsam som de föregående. Ett avbrott i tillvaron. ”Fan, vi ska ut och grilla korv i morgon och prata om att man inte ska spöa kvinnor. Hahaha.)
De jag talade med fann det obeskrivligt märkligt att svenska myndigheter och kursledarna verkade utgå från att de inte visste vilka lagar och regler som gällde i Sverige.
Det visste de mycket väl.
Hårdare tag, effektivare polis och rättsapparat har det talats om i 20 år nu. Varje påstående om att nu har vi ”knäckt gängen” eller börjat med det där knäckandet brukar resultera i en mordvåg. Som nu i Stockholm. Om inte Mehmet Shehus mannar från 1:a Partisan Chockbrigaden kunde knäcka klanerna lär inte pojkar och flickor utbildade till poliser på Södertörns Högskola kunna göra det.
Rättsystemet? Ska jag hänvisa till mina medboende i fängelset fann de straffen mycket lätta att uthärda – de få gånger de åkte fast.
Förebyggande åtgärder? Det innebär att man konstant reparerar busskurer och annat som förstörts, att polis och myndigheter etablerar sociala kontakter långt ner i åldrarna för att skapa förtroende och därmed förhindra att barn dras in i kriminella miljöer.
Det vilar något nästan vackert naivt över denna föreställning om hur världen är beskaffad. Det är som om konstapel Bastian sänts till Kabul för att hålla ordning.
I en ledare 4 juli i år förklarar Dan Korn hur han ser på problemen:
”Med andra ord kan man säga att Sverige inte vill mötas. Men de som styr vårt land måste möta hela Sverige mer, så att vi inte längre kan blunda för att uppenbara problem finns i vårt land, även om de inte råkar befinna sig just utanför min dörr.”
”Därför vill jag visa att det är ett land och vi kan inte blunda för problem.”
Han diskuterar vidare polismordet i Göteborg och buskörningarna på Strandvägen i Stockholm:
”Sveriges Radios Studio Ett ägnade på torsdagen givetvis en lång tid av sin sändning åt polismordet i Biskopsgården, men ungefär lika lång tid åt ett reportage om så gott som uteslutande killar med utländsk bakgrund som spinner sina vrålåk till bilar längs Strandvägen i Stockholm.
När en konflikt mellan infödda svenskar och de med utländsk bakgrund uppmärksammas hänger ordet rasism i luften. Därför är Studio Etts reportage utmärkt, för det avslöjar med all önskvärd tydlighet att konflikten inte handlar om hårfärg eller melaninhalt i huden, utan om uppförande eller snarare brist på det.”
”Det kan verka cyniskt men jag tycker att Studio Ett gjorde en helt korrekt nyhetsvärdering. Oväsendet på Strandvägen kan faktiskt göra det inte ens ett mord i Göteborg kan åstadkomma. Nämligen att Sverige möts.”
Det är lite oklart vad Dan Korn vill att vi ska göra. Uppenbart är att vi inte ska ”blunda” eftersom han påtalar det ett antal gånger.
Vad vi måste göra är att alla som bor i landet ”möts”.
Förvisso är det då bra om vi inte blundar. Då skulle vi ju riskera att gå på någon på väg till det där mötet och trampa ner dem. Och så blir det bara mer bråk.
Och det är klart att jag raljerar. Jag ställs inför en text där jag får det förklarat för mig att mord ska mötas med att vi ser Sverige som ett land, inte blundar samt möts.
Dan Korn har anklagat mig för att tolka honom illvilligt.
Det kan jag inte göra i det här fallet, för här finns inget som jag ens om jag anstränger mig kan tolka illvilligt. Jag förstår nämligen inte vad Dan Korn vill att jag och andra ska göra. Om jag visste att det funkade skulle jag sätta tändstickor mellan ögonlocken, skriva under en försäkran om att jag ser Sverige som ”ett” land och därefter kvista i väg till närmaste invandrarkafé och hinka kaffe, röka vattenpipa samt betrakta män som dansar i knähöga stövlar.
Alla kriterier torde då vara infriade och frid inställa sig och ingen placerar längre sprängmedel mellan två daghem i Solna.
Eller?
Ska jag kanske ändå försöka mig på att tolka vad Dan Korn vill?
Problemet sitter inte i hårfärg och melanin, menar Dan Korn, ”utan om uppförande eller snarare brist på det”. Där har vi tanken igen att konflikterna uppkommer därför att utifrån kommande inte är införstådda med hur man beter sig i Sverige. Och då sätter vi in lite information, och så blir allt bra.
Och det där med att mötas. En rimlig tolkning av det Dan Korn säger är att människor i Sverige som tillhör olika kulturer ska träffas, diskutera, lära känna varandra och så ska harmoni och förståelse uppstå, typ:
”Mahmoud Muhammedan: ”Aha, OK, ni gillar inte att jag racar med min nya BMW på Hornsbergsstrand. OK! Lovar. Förstod inte att ni inte gillade att jag körde slalom med mitt åk mellan barnvagnarna. Men jag brukar ha bråttom när jag levererar fentanyl. De ringer och ska ha grejer om fem minuter vet du. Men jag tar en annan väg i fortsättningen.
Svenne Banan: ”Aha. Du gillar inte att dina flickor som går i femte klass måste ha undervisning tillsammans med pojkarna. Men varför har du inte sagt att det är mot din religion? Men vet du vad, jag snackar med de andra föräldrarna så ska vi nog få rektorn med på noterna. Vad sa du? Du gillar inte rektorn? Är han homosexuell säger du? Borde avsättas? Jaja. Vi är ju här för att mötas och öka förståelsen. Jag och de andra föräldrarna tar upp det med skolnämnden.”
Så jag undrar vad det där ordet ”möts” innebär i praktiken och räknar med att Dan Korn kan ge mig konkreta exempel så jag inte riskerar att misstolka honom.
Men jag kan förvarna Dan Korn om att när jag fått de konkreta exemplen kommer jag – vad de än innebär – att förklara: ”Jag är inte intresserad av några möten”.
Varför ska till exempel hårt arbetande småbarnsföräldrar som knappt hinner med det de ska hinna med också ägna sig åt att ”mötas” (vad det nu än innebär) med människor från främmande kulturer. Deras schema är fullt. De hinner inte ta del av sin egen kultur. Och de oroar sig för ordningen i skolan. De oroar sig för att deras barn ska bli förnedringsrånade eller börja knarka.
Det åligger inte vad vi väl kan kalla ”värdfolket” att sätta sig ner och mysprata med ”främlingarna” för att förklara för seder, skick, bruk och lagar som råder i landet.
Det ankommer på främlingen att ta seden dit han kommer. Som den folklivsexpert Dan Korn är måste han vara medveten om detta. Varför ska Sverige vara ett undantag?
Dan Korns texter om invandring är en övning i förflyttning av skuldbördan. På något sätt förflyttas ansvaret till dem som lever enligt svenska normer. Det är de som ska hantera utvecklingen i det de byggt, och bygger upp.
”Med andra ord kan man säga att Sverige inte vill mötas. Men de som styr vårt land måste möta hela Sverige mer, så att vi inte längre kan blunda för att uppenbara problem finns i vårt land, även om de inte råkar befinna sig just utanför min dörr.”
Segregeringen, det kulturella utanförskapet, våldsbrotten är självvalda aktiviteter – sprungna ur urgamla förhållningssätt från främmande kulturer. Det är följden av att människor inte vill in i samhället. De vill ha ett eget samhälle.
…
Morgondagens avsnitt har egentligen funktionen att försvara mig mot de angrepp som kommer att dyka upp om att jag är obarmhärtig i min syn på problemen, typ:
”Din elaka jävel. Det är ju traumatiserade flyktingar vi pratar om! Tänk på att du själv är utlänning!”
Och det är en grundläggande fråga: Vem är egentligen en flykting? Är jag och Dan Korn överens om definitionen? Tror inte det. Och då blir det ju svårt att röra sig mot gemensamma svar.
