Ett gammalt uttryck var att man kunde bli "tvungen att sälja sin själ". Det var förr det, vem skulle vara intresserad av en sådan idag.

Benito M. stilmedveten, men ingen förebild för Jimmie Å.

Ser Åkesson i ”30 minuter”. Hur kan vänstern  kalla honom fascist? Han är iförd ljusbeige chinos, mörk kavaj, vit skjorta, lila slips och vad jag kan se röda strumpor.

Riktig fascism förutsätter känsla för stil. Har SD inga stylister?

Efter som jag är lite sugen på att tjäna en hacka kontaktar jag deras partikansli och förklarar att jag för en mindre summa kan ge Åkesson några tips om hur han bör klä sig.

En snorkig donna på kansliet förklarar att jag uppenbarligen inte förstår vilka partiet vänder sig till och att ”Jimmie är alldeles rätt klädd för att nå ut och fram”.

När jag lägger på luren är det med en känsla av att jag missförstått mycket av svensk politik och att vi snart får se Jimmie Åkesson i Agenda iförd en onepiece. Kanske till och med en mönstrad sådan.

Får efteråt höra att damerna på kansliet diskuterat någon som ringt upp och sagt att han kunde hjälpa Åkesson att klä sig som ”Musse någonting”, och att de kommit fram till att någonstans därute fanns det tydligen en person som tyckte att Jimmie skulle dra på sig en Musse Pigg-kostym.

Till dem som tycker att jag är en omoralisk figur som är beredd att dra in pengar genom att vara sartoriell rådgivare åt Åkesson vill jag bara säga att jag säljer min penna och mina övriga kunskaper till den som betalar. Jag har inga synpynkter på kundens politik – jag är till exempel spöktänkare åt Henrik Arnstad.

Henke hörde av sig och ville ha hjälp med sin nästa bok. Han har ju redan skrivit en bok där han förklarar att det mesta i Europa sedan Benito drog på sig en svart skjorta och ridbyxor är utslag av och tecken på fascism.

Henkes nästa bok ska handla om att allt som är europeiskt också är rasistiskt. Men han har lite ont om uppslag så han bad mig hjälpa till. Han betalar rundligt. Stefan Löfven har sett till att Henke får stipendier och arvoderas rejält.

Och jag tackar förstås inte nej; och har sålt in några tankegångar till Henke så att han kan brodera ut dem lite. Därav uttrycket ”spöktänkare” – jag ger Henke idéer, men han skriver sedan om det han fått av mig. Han vill inte använda mina texter och ord, de ligger inte bra i hans mun, brukar han säga. Han surnade till senast när jag påpekade att det kan bero på att hans mun alltid är fylld med bullar, croissanter, och varje annat upptänkligt bakverk som kommer i hans väg. Han får Göran Greider att påminna om Are Waerland.

En av de grundläggande idéer som jag sålt in till Henkes nya väldigt politiskt korrekta bok är att rasism är inbyggt i det svenska samhället. Och i det danska, och norska … för att inte tala om det finska samhället. Jaja, jag vet. Det finns det förstås andra som påstått detta, men Henke kommer med min hjälp att kunna visa att detta varit känt sedan urminnes tider och också avspeglar sig i geografiska beteckningar.

De andra folken i Europa noterade detta tidigt – ja, redan på vikingatiden – då de stötte på svenskar i Konstantinopel eller på Irland och hörde hur svenskar gärna uttalade sig nedsättande om svarta som de kallade ”N***r” och till och med ”N****r”. Folken häruppe använde alltså N-orden flitigt; N-orden blev en samlande beteckning på den del av världen som tidigare kallats Ultima Thule.

Och med tiden föll bindstrecket bort.

En annan idé som Henke gillade var min koppling mellan bilar och rasism. Det kan ju inte vara ett sammanträffande att de stora europeiska kolonialmakterna också var de länder som skapade och producerade egna bilar: England, Frankrike, Tyskland och Italien. 

”Men det fanns väl inga belgiska bilmärken”, invände Henke. ”Och tänk på vad de gjorde i Kongo”.

Jag fick stillsamt och mycket långsamt (man ska inte åka skateboard i Götgatsbacken i hans ålder) berätta för Henke om belgiska bilar från förrförra sekelskiftet som Miesse, Minerva och Vivinus. Därmed såg han sambandet. Kolonialism är ett utslag av ett lands rasistiska kultur. Alla länder med kolonier hade också egen bilproduktion – alltså är också bilar en följd av rasistisk mentalitet.

Och även om Sverige inte haft mycket till kolonier har vi haft Volvo och SAAB och det i sig är ett bevis på vår rasistiska kultur. Kom ihåg – utan rasism ingen bil!

Henke blev väldigt glad när han insåg hur lukrativ min idé kan bli: ”Du, det här är ju perfekt för Miljöpartiet, nu kan de angripa bilar inte bara för att de är farliga för miljön utan också för att de är resultatet av en rasistisk kultur. De kommer att köpa pallvis av min bok och dela ut till medlemmarna.”

Jag avvek i tysthet, för att inte frestas att förstöra stämningen genom att påpeka att det nog  skulle räcka med en halvpall i det fallet.

Vi möter en modeskapare från 1800-talet som klär av vår samtid.

I går avlägsnades de sista restriktionerna för min husarrest och jag kunde börja röra mig fritt. Hur firar man detta?

”Vad vill du göra i dag när du får gå vart du vill när du vill?”, frågade Lina. Jag hade tidigare förklarat att jag kände en nästan obegriplig lust att gå på en utställning. Ingen speciell utställning, utan bara en utställning. 

Man får så underliga begär bakom murarna. Inför min första permission längtade jag oerhört efter familjen. Fullt begripligt. Men dessutom längtade jag efter att få åka rulltrappa. Mindre begripligt. Efter att ha psykoanalyserat mig själv kom jag fram till orsakerna bakom detta begär, men det skulle ge ett väl underligt intryck av mitt själsliv om jag redogjorde för dem.

När jag granskat utbudet av utställningar förklarade jag för Lina att jag ville till Thielska för att se utställningen om Augusta Lundin, sömmerskan som skapade Sverige första modehus. Jag såg på Linas min att hon först antog att jag skämtade, men när hon förstod att jag menade allvar antog hon istället att mitt förslag berodde på att jag trodde att hon skulle bli tilltalad av det. (Och eftersom hon varit mitt ankare under dessa år skulle jag glatt gått med på vad hon själv än skulle ha föreslagit.)

Men jag ville faktiskt se utställningen för min egen skull. Dels därför att den handlade om något som jag inte visste det minsta lilla om, det kändes så långt bort på något sätt. En mental semester från diskussioner om krig, filosofi, raser och religioner. Dels för att jag helt enkelt var tilltalad av bilderna på de vackra kreationerna. 

Hade jag vetat detta för några månader sedan hade intressanta  samtal kunnat utspela sig på Tre Bojor, typ:

X: Och vad är det första du ska göra när du blir villkorligt frigiven?

Jag: Gå och se en utställning med klänningar från 1910-talet.

Nej, förresten. Det hade nog istället varit den perfekta samtalsdödaren. Alla hade tystnat och koncentrerat sig på sina Budapestrullar eller bitar av mandeltårta medan de sneglade på varandra och tänkte att jag nog hade suttit för länge och att mitt förstånd – och vem vet vad mer - nu var förbrukat. Det hade krävts 20 strikta chins i gymmet för att visa att jag var som vanligt. Egentligen.

Augusta Lundin växte upp i en skräddarfamilj och lärde sig hantverket redan som barn. När hon öppnar en egen liten ateljé i Stockholm 1867 vid 27 års ålder hade hon redan många år i yrket.

På några årtionden skapar hon sig sedan en dominerande ställning i svenskt högreståndsmode, och blir även internationellt känd.

Jag vandrar runt mellan montrarna och beundrar dräkter och klänningar – inte därför att de bars av hovdamer och slottsfruar utan för skönheten i detaljerna; stenkolsknappar, fårbogsärmar, de dekorativa broderierna. 

Materialen; siden, sammet, tyll och satin i klänningar och jackor. Men samtidigt finns där de robust eleganta dräkterna för skridskoåkning eller ridning.

Augusta Lundins modehus fick det allt svårare att hävda sin ställning från 1920-talet och framåt. Demokratins genombrott, och moderniseringen ledde till det vi ser i dag när det gäller hur människor klär sig. Massproduktion och konfektion. Ständiga trendväxlingar.

Det betraktas som ett framsteg att många kan byta garderob två gånger om året och ersätta merparten av sina gamla massproducerade plagg med nya massproducerade paltor sydda i Thailand eller Kina.

”Alla har numera råd”, är det mantra som vi ska mumla.

De där garderobsbytena för att följa med i modets svängningar är dessutom nödvändiga då de undermåliga materialen framtvingar sådana byten; plaggen tappar efter en säsong den lilla form och struktur de hade vid inköpet.

Jag tänker på det när jag betraktar dräkterna som Augusta Lundin sydde upp för Blanche Bonde för mer än 100 år sedan. De har bevarat sin glans, lyster och form, som om de nyss godkänts efter den tredje provningen och nu var färdiga att bäras.

Det är vid åsynen av det man påminns om felen med moderniseringen.

Alla fick mer av allt.

Men ingen fick del av allt det sköna.

Till och med de rika i landet klär sig i dag som om de befann sig på ständig after-ski.

En verklig utveckling av det svenska samhället under 1900-talet borde inneburit att alla fick en del av det sköna, även när det gäller kläder.

I dag har vi evangelister för det hållbara samhället som äntrar predikstolen iförda kvartalets t-skjorta.

Men en verkligt radikal tanke är att alla istället skulle sträva efter att ha ett antal skräddarsydda plagg i sin garderob, oavsett sin roll i samhället. Plagg som uttryckte deras personlighet.

Plagg som varar i 100 år eller mer.

När vi åker hemåt funderar jag över att den första dagen i frihet inneburit att jag påmints om att vi alla numera är fångna i det fula.

Men ingen fångenskap varar för evigt. Skönheten finns ju där – bara vi tar den till vara.

Ofrihet är alltid självvald.

PS. I kvällens nyhetsbrev diskuterar jag vidare om Augusta Lundin, hennes verk, och om svensk industri och kultur. Prenumererar på mitt nyhetsbrev gör du här.

Vad gör man inte för att hålla en del personer borta från skolan.

Det har blivit en hel del liv om att Jensens grundskola i Göteborg nu har förbjudit bärande av mjukisbyxor på skolans område.

Men ledningen vågar inte riktigt berätta varför.

Orsaken är att Göran Greider deklarerat att han trivs bäst i mjukisbyxor och flanellskjorta. 

Rektorn vill gardera sig mot någon lärare ska få för sig att bjuda in Greider för att denne ska berätta för eleverna om någon av alla de böcker han påstår sig ha läst, eller människor han anser sig ha mött.

Rektorn kan ju inte gärna gå ut och förbjuda Göran Greiders närvaro på grund av dennes skadliga åsikter – då skulle hela kultur-Sverige protestera och börja prata om Ungern och Polen.

(Ett annat sätt att hantera Greider är att läsa senaste numret av det digitala magasinet QLN där jag har en lång genomgång av Greiders tänkande och försöker förklara vilka behov han egentligen fyller. Inhandlar numret enkelt gör du här.)

Jag finner det ganska tilltalande att frågor om mode och stil börjar ta plats i politiken. En del kanske vill hävda att det har de alltid gjort – och hänvisar till T-shirts med tryck. 

Ni vet … alla de där tröjorna med Che Guevara, men även den andra sidan har ägnat sig åt sådana markeringar av vilken stam man tillhör. Ett utmärkt exempel på detta är det brittiska klädmärket ”Lonsdale”.

För några årtionden sedan började deras försäljningsavdelning undra varför deras T-shirts plötsligt börjat sälja så väldigt bra i Väst-Tyskland. Det visade sig att de var populära bland nynazister. Deras parti NSDA var ju förbjudet och man fick inte propagera för det. Men om man köpte en Lonsdaletröja med loggan på bröstet och gick med bomberjackan uppknäppt så syntes bara bokstäverna ”NSDA”.

Men som sagt, T-shirts eller kepsar med politiska budskap är egentligen bara ett bevis på att man inte har tänkt igenom var man står – och vem man är. 

Den tänkande människan har inget behov av att se ut som alla andra, den tänkande människan har en uppfattning om vem han eller hon är – och vad som därmed skiljer honom eller henne från alla andra – och låter detta ta sig uttryck i klädseln... utan att det bokstaveras på bröstet eller framhävs med en tryckt bild.

Att inte bry sig om sin klädsel, utan att göra en Göran-Greider och i alla sammanhang lufsa runt i mjukisbyxor och flanellskjorta visar att man inte tar ansvar för sig själv.  Och att man därför kanske ska undvika att ha åsikter om hur man ska ta hand hand om miljö, trafik, försvar, skola … eller vad det nu vara månde.