Vi möter en modeskapare från 1800-talet som klär av vår samtid.

I går avlägsnades de sista restriktionerna för min husarrest och jag kunde börja röra mig fritt. Hur firar man detta?

”Vad vill du göra i dag när du får gå vart du vill när du vill?”, frågade Lina. Jag hade tidigare förklarat att jag kände en nästan obegriplig lust att gå på en utställning. Ingen speciell utställning, utan bara en utställning. 

Man får så underliga begär bakom murarna. Inför min första permission längtade jag oerhört efter familjen. Fullt begripligt. Men dessutom längtade jag efter att få åka rulltrappa. Mindre begripligt. Efter att ha psykoanalyserat mig själv kom jag fram till orsakerna bakom detta begär, men det skulle ge ett väl underligt intryck av mitt själsliv om jag redogjorde för dem.

När jag granskat utbudet av utställningar förklarade jag för Lina att jag ville till Thielska för att se utställningen om Augusta Lundin, sömmerskan som skapade Sverige första modehus. Jag såg på Linas min att hon först antog att jag skämtade, men när hon förstod att jag menade allvar antog hon istället att mitt förslag berodde på att jag trodde att hon skulle bli tilltalad av det. (Och eftersom hon varit mitt ankare under dessa år skulle jag glatt gått med på vad hon själv än skulle ha föreslagit.)

Men jag ville faktiskt se utställningen för min egen skull. Dels därför att den handlade om något som jag inte visste det minsta lilla om, det kändes så långt bort på något sätt. En mental semester från diskussioner om krig, filosofi, raser och religioner. Dels för att jag helt enkelt var tilltalad av bilderna på de vackra kreationerna. 

Hade jag vetat detta för några månader sedan hade intressanta  samtal kunnat utspela sig på Tre Bojor, typ:

X: Och vad är det första du ska göra när du blir villkorligt frigiven?

Jag: Gå och se en utställning med klänningar från 1910-talet.

Nej, förresten. Det hade nog istället varit den perfekta samtalsdödaren. Alla hade tystnat och koncentrerat sig på sina Budapestrullar eller bitar av mandeltårta medan de sneglade på varandra och tänkte att jag nog hade suttit för länge och att mitt förstånd – och vem vet vad mer - nu var förbrukat. Det hade krävts 20 strikta chins i gymmet för att visa att jag var som vanligt. Egentligen.

Augusta Lundin växte upp i en skräddarfamilj och lärde sig hantverket redan som barn. När hon öppnar en egen liten ateljé i Stockholm 1867 vid 27 års ålder hade hon redan många år i yrket.

På några årtionden skapar hon sig sedan en dominerande ställning i svenskt högreståndsmode, och blir även internationellt känd.

Jag vandrar runt mellan montrarna och beundrar dräkter och klänningar – inte därför att de bars av hovdamer och slottsfruar utan för skönheten i detaljerna; stenkolsknappar, fårbogsärmar, de dekorativa broderierna. 

Materialen; siden, sammet, tyll och satin i klänningar och jackor. Men samtidigt finns där de robust eleganta dräkterna för skridskoåkning eller ridning.

Augusta Lundins modehus fick det allt svårare att hävda sin ställning från 1920-talet och framåt. Demokratins genombrott, och moderniseringen ledde till det vi ser i dag när det gäller hur människor klär sig. Massproduktion och konfektion. Ständiga trendväxlingar.

Det betraktas som ett framsteg att många kan byta garderob två gånger om året och ersätta merparten av sina gamla massproducerade plagg med nya massproducerade paltor sydda i Thailand eller Kina.

”Alla har numera råd”, är det mantra som vi ska mumla.

De där garderobsbytena för att följa med i modets svängningar är dessutom nödvändiga då de undermåliga materialen framtvingar sådana byten; plaggen tappar efter en säsong den lilla form och struktur de hade vid inköpet.

Jag tänker på det när jag betraktar dräkterna som Augusta Lundin sydde upp för Blanche Bonde för mer än 100 år sedan. De har bevarat sin glans, lyster och form, som om de nyss godkänts efter den tredje provningen och nu var färdiga att bäras.

Det är vid åsynen av det man påminns om felen med moderniseringen.

Alla fick mer av allt.

Men ingen fick del av allt det sköna.

Till och med de rika i landet klär sig i dag som om de befann sig på ständig after-ski.

En verklig utveckling av det svenska samhället under 1900-talet borde inneburit att alla fick en del av det sköna, även när det gäller kläder.

I dag har vi evangelister för det hållbara samhället som äntrar predikstolen iförda kvartalets t-skjorta.

Men en verkligt radikal tanke är att alla istället skulle sträva efter att ha ett antal skräddarsydda plagg i sin garderob, oavsett sin roll i samhället. Plagg som uttryckte deras personlighet.

Plagg som varar i 100 år eller mer.

När vi åker hemåt funderar jag över att den första dagen i frihet inneburit att jag påmints om att vi alla numera är fångna i det fula.

Men ingen fångenskap varar för evigt. Skönheten finns ju där – bara vi tar den till vara.

Ofrihet är alltid självvald.

PS. I kvällens nyhetsbrev diskuterar jag vidare om Augusta Lundin, hennes verk, och om svensk industri och kultur. Prenumererar på mitt nyhetsbrev gör du här.

Vad gör man inte för att hålla en del personer borta från skolan.

Det har blivit en hel del liv om att Jensens grundskola i Göteborg nu har förbjudit bärande av mjukisbyxor på skolans område.

Men ledningen vågar inte riktigt berätta varför.

Orsaken är att Göran Greider deklarerat att han trivs bäst i mjukisbyxor och flanellskjorta. 

Rektorn vill gardera sig mot någon lärare ska få för sig att bjuda in Greider för att denne ska berätta för eleverna om någon av alla de böcker han påstår sig ha läst, eller människor han anser sig ha mött.

Rektorn kan ju inte gärna gå ut och förbjuda Göran Greiders närvaro på grund av dennes skadliga åsikter – då skulle hela kultur-Sverige protestera och börja prata om Ungern och Polen.

(Ett annat sätt att hantera Greider är att läsa senaste numret av det digitala magasinet QLN där jag har en lång genomgång av Greiders tänkande och försöker förklara vilka behov han egentligen fyller. Inhandlar numret enkelt gör du här.)

Jag finner det ganska tilltalande att frågor om mode och stil börjar ta plats i politiken. En del kanske vill hävda att det har de alltid gjort – och hänvisar till T-shirts med tryck. 

Ni vet … alla de där tröjorna med Che Guevara, men även den andra sidan har ägnat sig åt sådana markeringar av vilken stam man tillhör. Ett utmärkt exempel på detta är det brittiska klädmärket ”Lonsdale”.

För några årtionden sedan började deras försäljningsavdelning undra varför deras T-shirts plötsligt börjat sälja så väldigt bra i Väst-Tyskland. Det visade sig att de var populära bland nynazister. Deras parti NSDA var ju förbjudet och man fick inte propagera för det. Men om man köpte en Lonsdaletröja med loggan på bröstet och gick med bomberjackan uppknäppt så syntes bara bokstäverna ”NSDA”.

Men som sagt, T-shirts eller kepsar med politiska budskap är egentligen bara ett bevis på att man inte har tänkt igenom var man står – och vem man är. 

Den tänkande människan har inget behov av att se ut som alla andra, den tänkande människan har en uppfattning om vem han eller hon är – och vad som därmed skiljer honom eller henne från alla andra – och låter detta ta sig uttryck i klädseln... utan att det bokstaveras på bröstet eller framhävs med en tryckt bild.

Att inte bry sig om sin klädsel, utan att göra en Göran-Greider och i alla sammanhang lufsa runt i mjukisbyxor och flanellskjorta visar att man inte tar ansvar för sig själv.  Och att man därför kanske ska undvika att ha åsikter om hur man ska ta hand hand om miljö, trafik, försvar, skola … eller vad det nu vara månde.