"Detta har alltid varit Ukrainas förbannelse, omvärlden ser dem inte som de är utan som en variant på sig själva: ”lillryssar” eller ”lillvästerlänningar”. Men det är ju ett stort folk med en storslagen historia. Inte bara storslagen förresten, den präglas också av förslagenhet."

(Tredje avsnittet i en serie där jag plockat fram sina resedagböcker från 1990-talets Ukraina och ställer dem mot nyheterna i dag. Har vi lärt något av historien? Och kan vi förstå vad som händer i Israel och Gaza om vi inte lärt av Ukrainas historia? Läs första och andra avsnittet.)

”Känner du dig inte lite konstig när du jämt ska förklara ukrainarnas historia för dem. Upplever du inte att du är liksom lite dryg då?”, frågar Tommy mig medan han fundersamt studerar en plastmugg med ukrainsk konjak i ena handen. Han grubblar inte på innehållet i muggen, han är antagligen bara osäker på om det verkligen är plast – eller något för oss i västvärlden tidigare okänt material. Det känns inte som plast, men påminner om det. Vi har bara muggar av den sorten på hotellrummet, men vad ska vi göra? Det skulle kännas mer vanvördigt att halsa den fina konjaken.

Ganska ofta kommer vi då i början på 1990-talet i Ukraina att möta material som är märkliga; och ställa oss frågor som: Är det här verkligen glas? Kan det här vara någon slags stål? Av vilket trädslag är egentligen de här möblerna gjorda?

Det är lite som om vi kommit till en värld där materialen utvecklats på ett annat sätt.

Och en värld där människorna inte utvecklats alls, något som Tommy kommer in på i sin nästa fråga:

”Och känner du dig inte ännu konstigare när du ibland börjar förklara för dem du talar med vad en ukrainare egentligen är? Det vet de väl liksom bäst själva?”

Men ett av problemen med Ukraina och ukrainarna är att de inte känner sitt land, eller sig själva.

Och när jag säger att människorna inte utvecklats alls är det inte ett uttryck för att jag ser ner på dem. Tvärtom, jag har en grundläggande beundran för det ursinnigt anarkistiska som finns genetiskt kodat i delar av det folket, alltsedan tidernas begynnelse.

När jag säger att ukrainarna inte hade utvecklats alls under en lång tid är det inte fråga om nedlåtenhet, utan bara ett konstaterande av hur situationen var efter nästan ett sekel av sovjetiskt styre i Ukraina – och i västra Ukraina rörde det sig om ett halvt århundrade.

Många hade växt upp i ett imperium där deras historia skrevs om så att den skulle passa dem som styrde imperiet. Ukrainarna var inte längre ett folk med en egen historia, utan ett folk som var en variant på ryssar – lite annorlunda, men ändå ryssar. Innebörden i tsartidens benämning levde kvar – ukrainarna var ”lillryssar”. Ett tillnamn som användes också i Sverige fordomdags, till exempel Heidenstam talade om ”lillryssarna”.

Man hör på själva klangen i ordet vad som menas; en inte riktigt fullvuxen ryss, man har att göra med en oregerlig lillebror som skulle uppfostras så att han blev som storebror.

Därför kom den sovjetiska historieskrivningen att förklara för ukrainarna att alla folkliga uppror var ett utslag av deras längtan efter att få förena sig med moder Ryssland. Det var därför de om och om igen sadlade sina hästar, och red ut i strid mot polacker, tyskar, österrikare, turkar och tartarer – de ville hem till mamma, och mamma bodde i Moskva

I traditionell rysk historieskrivning – inte bara sovjetisk – har ukrainarnas mamma alltid suttit i Moskva. Den syn på Ukraina och landets folk, historia och kultur som Vladimir Putin gett uttryck för i sina tal och skrifter är på alla sätt i linje med den syn som alltid varit den rådande i Kreml. Katarina den stora, Peter den store och Stalin skulle nickande gillat om de lyssnat på Putin, de skulle tänkt: ”Härligt, det här är vår kille!”

När jag i dag följer nyhetsbyråernas flöde om kriget ser jag också hur ukrainsk historia utplånas på ett annat sätt – och det är i den västerländska rapporteringen. Mycket noga redogörs för alla Zelenskyjs telefonsamtal med västliga statsöverhuvuden, alla hans videotal till olika parlament refereras mycket noga – och budskapet är ständigt detsamma; från Zelenskyj, från dem som lyssnar och från motparterna: ”Ukrainarna är som västerlänningar … möjligen lite fattigare”.

Detta har alltid varit Ukrainas förbannelse, omvärlden ser dem inte som de är utan som en variant på sig själva: ”lillryssar” eller ”lillvästerlänningar”.

Men det är ju ett stort folk med en storslagen historia.

Inte bara storslagen förresten, den präglas också av förslagenhet.

En ung kvinnlig läkare guidar oss runt på det obehagligt stora sjukhus i Lvivs utkanter där man vårdar cancersjuka barn. Varför sjukhuset var så stort? Det berodde på att cancer bland barn i regionen kring Tjernobyl ökade markant efter kärnkraftsolyckan där, och nu vårdades många av dem i Lviv.

Läkaren verkar mycket trött och uppgiven när hon leder oss runt mellan de olika salarna – men varje gång vi går in i en av salarna, sträcker hon på sig och lyser upp – som för att förmedla lite hopp och styrka till de små skalliga liv som ligger där i sängrad efter sängrad.

I korridorerna hänger reproduktioner av klassiska ryska och ukrainska målningar, och porträtt av historiska figurer.

Jag stannar till framför ett tryck som föreställer Ilja Repins Zaporogkosacker skriver brev till den turkiske sultanen.

Tavlan visar hur Repin föreställde sig hur det såg ut när kosackerna svarade på det högtravande, bombastiska brev där den turkiske sultanen Mehmet IV 1676 krävde att de underkastade sig honom.

Kosackernas brev är berömt, orginalet finns inte bevarat, men de olika avskrifterna (som skiljer sig lite åt) ger en aning om kosackernas inställning. De inledande orden gör mig alltid på något sätt lycklig:

”Din turkiske Satan! Den förbannade Djävulens bror och kamrat, Lucifers sekreterare! Vad är Du för en helvetesriddare, som inte ens kan döda en igelkott med Din nakna röv? Din armé slukar vad Djävulen spyr ut. Du är inte värd att ha kristna folk under Dig. Vi fruktar inte Din här, och till lands och till sjöss skall vi slåss mot Dig. Knulla Din mor! ”

Det känns lite märkligt att se den tavlan hänga i vad som är ett dödens väntrum som är stort som en gigantisk hangar. Den muskulösa musten i målningen, styrkan, känslan den förmedlar av att ”hela-världen–kan–fara-åt–helvete–vi-gör–som–vi–vill” hör inte riktigt hemma på en plats där så många väntar på att ett under ska inträffa.

Läkaren ställer sig bredvid mig. Tittar på tavlan. Säger: ”Long time ago. No more”.

Och det är den allmänna inställningen jag möter när det gäller de ukrainska kosackerna. De hör till en svunnen tid, en grupp som är utplånad. Värda att hedra som förfäder, men inget av deras arv lever kvar. Det är ungefär som när någon i Sverige i dag refererar till Engelbrekt eller Nils Dacke. Svaret blir: ”Jajaja, men det var då det”.

Till detta bidrar förstås den sovjetiska historieskrivningen – och den påverkas oss i väst också. För de flesta i Europa är en kosack en donkosack, någon som numera sjunger i kör och mellan sångnumren dansar kosackdans. Lite ofarligt pittoreskt.

Men då talar vi om ryska kosacker.

Ukrainska kosacker har få i västerlandet en uppfattning om.

Ändå var de i århundraden bärare av tanken på ett fritt och självständigt Ukraina.

Kosackerna börjar växa fram som en enhetlig grupp under 1200-talet. Tänk dig amerikanska nybyggare som försöker värja sig mot att bli en del av USA och som därför värjer sig mot Washingtons försök att inlemma dem i den stora staten.

Men kosackerna hade inte bara en stor stat att kämpa mot. Den bördiga svarta jorden var eftertraktad av alla deras grannar – vi drar listan en gång till: polacker och litauer, tyskar, österrikare, turkar, tartarer och ryssar. När alla dessa riken och imperier försökte erövra Ukraina riskerade kosackerna ständiga krig på två, eller flera fronter. De hade aldrig bara en fiende att värja sig mot.

Så ibland lierade de sig med polacker mot ryssar. Ibland med ryssar mot polacker. Ibland med ryssar mot turkar.

Ibland splittrades kosackerna och en grupp allierade sig med polackerna och en med ryssarna. Kosack kom att stå mot kosack.

En gång slöt kosackerna till och med förbund med Sverige. Den store kosackledaren Mazepa – en av sin tids mest handlingskraftiga, intelligenta och sluga politiker – hade genom en allians med tsaren lyckats försäkra sig om skydd mot polacker och turkar och samtidigt säkrat ett stort mått av självständighet för den del av Ukraina som kosackerna kontrollerade. Landet blomstrade, administration, skolor och kultur utvecklades. Men efter hand började Peter den store en förryskningspolitik av kosackernas rike. Ryska och judiska ämbetsmän fick alltmer makt. Kosackregementena ställdes under ryskt befäl. Tidigare hade det alltid varit en självklarhet att kosackerna valde sina officerare, liksom de alltid valde dem som skulle leda dem i fredstid.

Mazepa ser vart allt är på väg, och när den unge svenske krigarkungen Karl XII marscherar genom Polen, in i Ukraina, med målet att betvinga den ryske tsaren ser Mazepa en ny möjlig allierad som kan säkra ett relativt oberoende för kosackerna och Ukraina. Karl XII och Mazepa ingår ett förbund.

Men efter slaget vid Poltava i juli 1709 tvingas Mazepa fly till Bender tillsammans med Karl XII. Där avlider Mazepa i september.

Därmed brukar man hävda att drömmen om en republik av fria kosacker dog. De som anser det pekar på hur Mazepas allians med Karl XII inte bara slutade med ett stort militärt nederlag, utan också hur det var början på den stora förryskningen av landet.

När Mazepa går i förbund med Sverige svarar Peter den store med att bränna ner hans huvudstad Baturin – först har man dock slaktat män, kvinnor och barn. Och djur. Återigen den totala utplåningen. Därefter rörde sig Peter den stores härskaror in i den andra delen av kosackriket – Zaporogiska Sitj. Återigen eld och aska.

Visst kommer kosackerna att leva kvar, men aldrig mer kommer de att få ledare som i verklig mening försöker bygga ett självständigt rike. Deras ledare kommer istället nöja sig med att försöka få en personligen så stark ställning som möjligt som hantlangare åt något av grannländerna. I bästa fall kommer de att sträva efter rätten att tala ukrainska och att ukrainare ska få ha ämbeten i staten.

Det är antagligen den synen på den egna historien som får läkaren vid min sida att vara så uppgiven – vårt folk försökte en gång, och se hur det gick.

Men de verkliga upproren för självständighet dog inte med Mazepa.

Det är svårt att tänka sig ett mer förhärjat land än det moderna Ukraina i slutskedet av första världskriget och åren därefter.

1919 kämpar fyra utländska arméer om att ta kontroll över Ukraina. Bolsjevikernas Röda armén, de tsartrogna vita styrkorna, den polska armén samt brittiska och franska förband som vill förhindra att oktoberrevolutionen sprider sig till övriga Europa.

Vilka inhemska krafter fanns? En svag armé som styrdes från Kiev där man försökt utropa ett självständigt Ukraina. Svagheten hos den visade sig i att huvudstaden Kiev bytte härskare fem gånger det året.

Och så fanns ”anarkisterna”, som de kallas de gånger de omnämns i historieböckerna.

”Anarkisterna”?

I nyheterna nu stöter vi ofta på namnet Zaporizjzja. Där finns ett av Europas största kärnkraftverk, och striderna runt det har varit hårda, medan omvärlden nervöst betraktat utgången.

I regionen fanns Zaporogkosackernas kärnland, men nu omtalar vi det alltså mest på grund av ett kärnkraftverk.

I området finns den lilla staden Huliaipole, och den var från 1918 till 1922 huvudstaden i en fri bonderepublik med sju miljoner invånare.

Uppenbarligen levde arvet från kosackerna kvar.

Republikens ledare var anarkisten Nestor Machno – men jag har alltid tyckt det är lite fånigt att benämna honom som anarkist. Han var egentligen en typisk kosackledare som återskapade och förverkligade tanken på att fria bönder skulle rå sig själva, och ta till vapen och försvara denna rätt när så behövdes. Machnos kosackarmé bestod som mest av 50 000 man, och som en riktig kosackledare visade han sig vara en skicklig militär strateg, och om igen besegrades de främmande herrarnas försök att ta kontroll över jord som inte var deras.

Men det är som om de som skriver historien inte vill bli påminda om att kosackandan kan leva kvar, det är till och med bättre att kalla det för ”anarkism”.

En dag kliver vi in i en butik i Lviv som säljer antikviteter. En märklig anhopning ting. Ikoner, mängder av böcker. Där finns biblar och Stalins samlade skrifter, verk av Gogol och travar av verk skrivna av franska 1800-talsförfattare. Porträtt av Peter den store och Lenin. Rätt många av Nikita Chrusjtjov.

Och så finns det en byst i gjutjärn. Kan man ens göra byster i gjutjärn? Nåja, vi var ändå i de märkliga materialens land.

Det är en stor byst.

Den visar sig föreställa Nestor Machno.

Tommy ser vad jag funderar på och säger snabbt: ”Tänk inte ens tanken. Den måste väga sisådär fyrtio kilo. Du ska hjälpa till att bära mina kameraväskor”.

Jag överger min impuls att köpa den.

Men kanske mest för att jag känner att den inte ska lämna Ukraina.

Den hör hemma där. Som en påminnelse och inspiration för dem som lever, och dör, där i dag. Uppenbart är att det finns kosacker kvar.

Men riskerar de – liksom sina förfäder – att sluta förbund med krafter som bara vill använda dem för sina egna syften?