Stig Engström har fått bli sinnebilden för obegriplig småskurenhet och inbilskhet– vare sig han var skyldig till mordet på Olof Palme eller inte.

Det börjar redan sätta sig en berättelse om ”Skandiamannen” Stig Engström. Det sägs att han var bitter, han kände sig inte tillräckligt uppskattad, han ansåg sig vara värd en bättre position här i livet. Han skyllde allt på ”sossesamhället” och höll Olof Palme ansvarig för tillståndet i det samhället.

En dag lämnar han jobbet sent på kvällen, sliten och sur av övertidsarbete, arbete som ändå ingen uppskattar, han får syn på Palme, drar sitt vapen och blam, blam. Statsministern är död.

Så kan det ha gått till verkar allt fler tycka. Sådan var också bakgrunden, säger de.

Expressens kulturchef Karin Olsson sammanfattar den ståndpunkten och vänder sig mot idéen om att Stig Engström skulle vara för torftig som mördare:

"Skandiamannen är en alldeles för oansenlig mördare för att fylla behovet av mening som Palmemordet väcker. En statsman av hans kaliber, knäppt av en knubbig grafiker från Täby? Så tarvlig kan faktiskt verkligheten vara.”

Underförstått är hela tiden att Stig Engström själv var en ”tarvlig” figur. Gå omkring där och känna sig missförstådd och för lite uppskattad och skylla på sossarna. Förbannade högerspöke.

Ståndpunkten går igen också hos Thomas Engström i gårdagens Aftonbladet.

Man visar ingen som helst förståelse för Stig Engström – självklart inte för det eventuella dådet – men heller inte för hans känslor.

Men om vi istället tänker oss ett gäng unga från förorten som känner att de inte fått vad de förtjänar och det de anser sig förtjäna är den nyaste mobiltelefonen och märkeskläder och därför ger sig in för att råna andra ungdomar i Göteborgs gallerior – vilket numera kan ske under stridsropet Black Lives Matter … ja, då kan vi på kultursidorna få läsa förstående texter om ”utanförskap”. Givetvis tryfferat med några rader om att det är klart man inte ska plundra.

Själva hållningen och känslan hos de här ungdomarna kommer däremot att anses begriplig, förståelig och värd att beakta. Det kommer att börja letas ”strukturer” som kan rivas för att de inte ska känna detta sitt ”utanförskap”.

Här finns något för mig helt och totalt obegripligt. 

En liten småtjock, uppenbarligen hårt arbetande gubbes ilska över att inte vara uppskattad betraktas som en slags sjukdomssymptom som kännetecknar en politisk riktning.

Sysslolösa ungdomars ilska över att inte ha lyxprylar betraktas däremot som något som vi måste ta hänsyn till för att vi ska få ett friskare samhälle. 

Tänk om samhället ser ut som det gör därför att de där småfeta, hårt arbetande vita gubbarnas upplevelse faktiskt är riktig. De är inte uppskattade efter förtjänst. De håller ihop samhället genom att jobba till klockan tio på kvällen. Om och om igen.

Ändå får de inte den tacksamhet de förtjänar.

Tänk om det är deras känsla och upplevelse vi måste utgå från för att få ett bättre samhälle.

Tänk om vår verklighet är ”tarvlig” just därför att vi inte gör det?

"Läser Karin Olsson sin egen tidning? En stor del av den utgörs av debilt skvaller om vilka TV-såpa-figurer som lägrat varandra, sedan är det sensationsjournalistik om brott (oftast värdegrundscensurerat) och så lite notisliknande material om inrikes- och utrikespolitik."

"Jul på bordellen" målade Edvard Munch under ett besök i Lübeck 1904. Målningen skildrar hur de prostituerade kopplar av på julafton med att läsa efter det att de klätt granen.

Expressens förste kulturkommissarie Karin Olsson använder SvD-fotografen Tomas Oneborgs bortgång i Covid-19 på ett tämligen osmakligt sätt. Han verkar varit en hårt arbetande fotograf och duktig yrkesman (alla tidningsfotografer numera måste vara hårt arbetande eftersom redaktionsledningarna avskedat merparten av deras fotograferande kollegor.)

Nu försöker Karin Olsson ge sig och sin yrkeskår lite hjältelyster genom Oneborgs bortgång:

”Under en allvarlig kris som denna är journalister en oundgänglig yrkeskår. Kanske inte i jämförelse med en enskild läkare som tar beslut om respiratorvård för en patient med andnöd. Men som kollektiv.”

”Oundgänglig yrkeskår”? ”…som kollektiv”?

Läser Karin Olsson sin egen tidning?

En stor del av den utgörs av debilt skvaller om vilka TV-såpa-figurer som lägrat varandra, sedan är det sensationsjournalistik om brott (oftast värdegrundscensurerat) och så lite notisliknande material om inrikes- och utrikespolitik.

Man kan ju inte påstå att detta förändrats i och med pandemin.

Som vi säger på Balkan … ett horhus blir inte ett bibliotek bara för att det står en bokhylla i väntrummet.

Tomas Oneborg dog sorgligt nog av covid-19.

Vilken sjukdom som dödade medströmsmedias journalistik för ganska många år sedan är väl oklart.

Död är den i vilket fall.