I Kalifornien lönade det sig att ha en god relation med Kamala Harris när hon var åklagare.

Joe Bidens kandidat till posten som USA:s vice-president pratar gärna om hur hon kämpat för offren för sexuella övergrepp – men hur är det när det kommer till handling?

När hon gjorde sitt första framträdande som Joe Bidens tänkte vicepresident förklarade Kamala Harris att hon alltid ”kämpat för offren för sexuella övergrepp, en kamp inte bara mot förövarna utan också mot tystnad och stigmatisering”.

Och hon inledde också sin karriär som biträdande åklagare med att driva mål som gällde övergrepp mot barn.

När hon därför tio år senare valdes till distriktsåklagare fanns det många som hoppades att nu skulle de äntligen få rättvisa.

Men det fanns också många som oroade sig i den katolska kyrkan i staden.

Kamala Harris föregångare Terence Hallinan hade nämligen i åratal byggt upp en omfattande dokumentation om övergrepp utförda av katolska präster i San Francisco.

Han begärde ut personalakter från kyrkan i stiftet och kunde med hjälp av dessa börja förhöra misstänkta förövare, och samla uppgifter från offer och vittnen.

Enligt en kalifornisk lag från 1994 var det möjligt att retroaktivt ställa personer inför rätta när det gällde sexuella övergrepp mot barn även om preskriptionstiden enligt tidigare lagstiftning löpt ut.

Men ett utslag i USA:s högsta domstol 2003 upphävde denna lag i Kalifornien. 

Alla de hundratals offer som i San Francisco haft förhoppningar om att distriktsåklagaren skulle ställa förövarna inför rätta fick nu istället inrikta sig på att driva det hela som skadeståndsmål.

Men de och deras advokater tappade inte modet. De skulle ju ha tillgång till de tusentals akter som Hallinans medarbetare samlat in. Det hade han uttryckligen lovat.

Men när Kamala Harris tillträder som distriktsåklagare hemligstämplas alla akter.

Hon låter meddela att det är av omsorg om offrens integritet. Inte ska alla hemska detaljer komma till allmänhetens kännedom.

Men det är ju just det offren vill och de protesterar högljutt.

Det hjälper inte.

Inte en enda gång under Kamala Harris tid som distriktsåklagare bistår hennes myndighet offer med information när de inför rätta driver skadeståndsprocesser mot katolska kyrkan som skyddat dem som begått övergrepp. I många fall har det rört sig om präster som kan betraktas som serievåldtäktsmän, som Austin Peter Keegan som anklagats för 80 våldtäkter begångna under närmare tre årtionden. Han arresterades men släpptes efter Högsta domstolens utslag.

Den katolska kyrkan är en mäktig politisk kraft i San Francisco och har ett stort inflytande bland irländare, italienare och latinamerikaner.

I den hårda kampen som stod mellan Harris och Hallinan om vem som skulle bli vald till distriktsåklagare kunde de katolska rösterna bli avgörande.

I Hallinans fall var det uppenbart att han om han omvaldes skulle driva fallen med pedofilpräster hårt. Många satt redan häktade.

Man kunde anta att Harris skulle följa i hans fotspår – och kanske vara ännu strängare – hon hade ju i valkampanjen anklagat Hallinan för att ”vara för mjuk”.

Men efter Harris seger upphör allt arbete i frågan. All information hemligstämplas och Harris besvarar inte ens försök till kontakt från den organisation som representerar offren.

Kamala Harris löfte om hårdare tag kom heller inte att gälla prostitution. När polisen kunde leda i bevis på att två nattklubbar egentligen var bordeller släppte Harris fallen. Det blev inget. Klubbarna ägdes av en vän till hennes före detta partner som fortfarande var hennes ständige mentor och välgörare: Willie Brown.

En av de första som gav sitt stöd till Joe Bidens val av Kamala Harris var George Soros. Han har tidigare varit en bidragsgivare till hennes kampanjer.

Han är också en av grundarna av OneWest bank. 2013 utreddes banken för att olagligt ha vräkt tusentals husägare i Kalifornien.

Kamala Harris som då var Kaliforniens justitieminister lade ner åtalet.

Gärna socialism – men rör inte min kebab.

I gårdagens Radio Bubbla försökte vi förstå varför den svenska partifloran fått ett nytt blomster. "Arabiska partiet".

Det ska samla alla araber i Sverige men vara religiöst obundet.

Partiet säger sig ha ”en socialistisk inriktning med vissa kapitalistiska inslag”. 

Intressant kombination som antagligen innebär att man är för omfattande bidragssystem samt skattelättnader för kebabhak och pizzerior.

Vi noterade också att Joe Biden officiellt utsetts till demokraternas presidentkandidat 

Antagligen är det för att vissa vördnad inför hundraårsminnet av president Woodrow Wilsons sista år vid makten. Han var då efter ett slaganfall helt oförmögen att förstå vad som försiggick omkring honom eller fatta beslut. 

Det löste man genom att gömma undan honom i Vita Huset och låta rådgivarna och hans fru ta beslut och sköta kommunikationerna med omvärlden.

Ungefär som om det skulle bli om Sleepy Joe blev president.

Och skulle Biden avlida under sin tid som president behöver man ju inte berätta det utan bara i tysthet låta begrava honom under ett av de vackra exemplaren av vitek utanför Vita Huset.

Därefter kan Kamala Harris kalla in ett medium som får berätta hur Sleepy Joe tycker man ska sköta saker och ting.

Det har hänt förr och är i god demokratisk anda och tradition.

Under andra världskriget lät president Franklin D Roosevelt ett antal gånger ett flygplan hämta upp mediet Florence Becker i San Francisco för att flyga henne till Vita Huset där hon fick leda seanser.

En åklagare som har förståelse för terrorism och vill kapa i polisens budget. Nej, det är inte Sverige vi talar om.

När vi i går talade om Kamala Harris och amerikansk politik kände jag hur hungern kom över mig. Jag ville ha korv.

En boudin. 

Helst en cajun boudin, fylld med ris, fläsk, grislever och grishjärta. Eller en Boudin blanc fylld med fläsk, ägg och mjölk.

Hungern väckte av att vi i diskussionen om  Kamala Harris och hur hon inledde sin karriär kom in på den senaste efterträdaren till henne som distriktsåklagare i San Francisco.

En relativt ung man vid namn Chesa Boudin. Medlem i Demokraterna.

Där kan vi tala om en Boudin rouge, det är som en boudin bank fast med en tillsats av grisblod.

Mycket smaklig.

Fast det kan man inte säga om Chesa Boudin, hur röd han än anser sig vara.

Han växte upp utan sina biologiska föräldrar eftersom de satt i fängelse dömda till livstid.  De var terrorister och deltog i ett bankrån där två poliser och en vakt sköt till döds. Boudins föräldrar och deras vänstergrupp behövde pengar till sin befrielsekamp.

Nu är ingen skyldig till sina föräldrars brott, men det lite knepiga med Chesa Boudin är att han alltid visat förståelse för sina föräldrar. Han förklarar sig förvisso vara mot våld om syftet är att tvinga ett folk till underkastelse – men tycker inte riktigt att hans fars och mors våldsdåd går in i den kategorin.

Att han har den synen kanske beror på att han fick växa upp som fosterbarn till Bill Ayers och Bernadine Dohrn, två av grundarna till terroristgruppen Weathermen som ägnade sig åt bombdåd i början på 70-talet.

Båda klarade sig från fängelse på grund av teknikaliteter.

Och båda är i dag etablerade medlemmar av samhälle och politik – det var i deras hem som Barack Obama höll sin första tillställning för att samla in pengar när han satsade på att bli delstatssenator.

Bill Ayers har på frågan om hur han i dag ser på sina aktiviteter i ungdomen förklarat att: ”Vi gjorde inte tillräckligt”.

Hans fosterson är nu distriktsåklagare i San Franscisco, och har redan börjat montera ner poliskåren.

I sitt installationstal förklarade han att han var ”pro-labour”, en vän av fackföreningar, men han sa också att det fanns ett undantag – polisernas fackförening.

Den som tror att det vi ser på gatorna i dag i USA är spontana upplopp har inte studerat det demokratiska partiets historia tillräckligt.

Hon berättar gärna om sin svåra barndom som svart flicka. Men är hon så svart? Och var den så svår?

Kamala Harris med Willie Brown, mannen som fick fart på hennes karriär.

Douglas Emhoff är advokat. Framgångsrik sådan. Hans specialitet är att försvara upphovsrätten när det gäller tecknade seriefigurer.

Douglas Emhoff är gift med Kamala Harris.

Känns som en självklar kombination på något sätt.

Den som Joe Biden utsett som sin vicepresidentkandidat finns ju inte på riktigt.

Inte om man ser på  hur hon framställs i media, och på hur hon framställer sig själv.

I dagens DN levererar Björn af Kleen ett beundrande porträtt av Kamala Harris.

”I en av de första debatternaunder sin egen presidentkampanj iscensatte Harris en lysande attack på Joe Biden, en inövad liten berättelse där hon målade fram bilden av sig själv som svart flicka i ett Amerika som försökte komma till rätta med segregationen.”

Men hennes morfar var indisk diplomat. Hennes far ekonomiprofessor vid Stanford, hennes mor cancerforskare.

Kamala Harris problem att integreras i det amerikanska samhället torde varit tämligen begränsade.

När hon är sju år skiljs hennes föräldrar. Vårdnadstvisten är hård. Fadern förlorar. Umgänget mellan Kamala och hennes far kommer under åren att vara tämligen begränsat, och han har själv kallat hennes försök att hänvisa till att hon är svart och till sitt jamaicanska kulturarv som ”parodiskt”. Speciellt upprörd blev han när hon i ett radioprogram på frågan om hon rökt marijuana svarade: 

“Half my family’s from Jamaica! Are you kidding me?”.

Hennes far kommenterade detta i ett uttalande:

”Mina far- och morföräldrar, liksom mina bortgångna föräldrar måste just nu vända sig i sina gravar över att se sitt familjenamn, sitt rykte och sin stolta jamaikanska kultur  utnyttjade i en identitetspolitik strävan bli förknippad med den falska stereotypen av en marijuanarökande lätting.

Jag talar för mig och min närmaste familj när vi kategoriskt tar avstånd från denna parodi.”

Kamala Harris försök att framstå som den svarta tjejen som haft en bakgrund som många andra i den gruppen föll  alltså inte i så god jord hos fadern.

När Kamala Harris är tolv år får modern en tjänst i Quebec där hon ska forska och undervisa på McGill University. Kamala och hennes syster Maya går i en finare katolsk flickskola de kommande fem åren.

Hennes skolkamrater från den tiden beskriver henne som mycket populär och aktiv i mängder av föreningar.

I hennes självbiografi omnämns den tiden på två sidor. Den borde varit mer formande för henne än de tidigare åren i SanFrancisco – men de passar inte in i den bild Harris vill skapa av sig själv.

Vad Kamala Harris själv fokuserar på är att hon är svart, trots det mycket begränsade umgänget med fadern och hans familj och trots att hon växer upp med modern som betonar det indiska kulturarvet.

Men antalet svarta väljare i USA är långt större än antalet med rötter i Indien, och Kamala Harris hade redan tidigt bestämt sig för en politisk karriär – uppmuntrad av modern.

Men hennes karriär tar inte fart förrän hon 1994 träffar den 30 år äldre Willie Brown och blir dennes flickvän.

Förhållandet kommer att vara i två år, och det kan verka betydelselöst i sammanhanget – Harris nämner det inte i sin självbiografi. Men det är då Harris karriär börjar ta fart. 

Hon är vid den tiden en tämligen obemärkt biträdande distriktsåklagare i Alameda County, Willie Brown däremot står på höjden av sin karriär som talman i Kaliforniens kongress, en post han innehaft ända sedan 1981. Han byggde upp en total kontroll över kongressen och förvaltningen genom att utnyttja sin möjlighet att utnämna personer som stödde honom till uppdrag och poster. Något som hans motståndare utan större framgångar försökte bekämpa genom lagförslag och budgetnedskärningar.

Kamala Harris kommer efter att förhållandet inletts nästan omgående utnämnas till två uppdrag. Det ena är i Kaliforniens förvaltningsdomstol för arbetslöshetsförsäkringsärenden, det andra i Kaliforniens styrelse för hantering av sjukförsäkringsfrågor. Två välbetalda, men inte betungande uppdrag.

Efter 14 år som talman i delstatskongressen avgår Willie Brown för att istället låta sig väljas till borgmästare i sin hemstad San Francisco.

1998 blir Kamala Harris biträdande distriktsåklagare i San Francisco. Den som rekryterar henne är stadens mäktige – och kraftfulle – distriktsåklagare Terence Hallinan. Han beskriver sig själv som ”den mest vänsterprogressive distriktsåklagaren i USA”.

Hallinan har en lång historia med Willie Brown och de möts och blir vänner på 1960-talet i den kommunistiska studentklubben ”W.E.B Dubois” där Hallinan brukade hålla föreläsningar i marxism-leninism.

Den som tror att vita, våldsamma anti-rasistiska aktivister är något som dykt upp på USA:s gator först i dag kommer att bli förvånad av Hallinans historia.

Han  växer upp i en välbeställd och vänsterradikal familj och ägnar sina ungdomsår åt boxning samt studier i ekonomi och juridik. Han blir en fruktad lätt tungviktare. Men han nöjer sig inte med att slåss med nävarna i ringen utan åtalas genom åren för flera fall av misshandel. Ibland är det krogslagsmål, ibland politiska uppgörelser.

Eftersom hans politiska övertygelse gör att han har lite svårt att förstå begreppet privat egendom roar han sig ibland också med inbrott, stöld och skadegörelse. 

Med en sådan bakgrund kan man tycka att han borde få det svårt att vinna inträde i det kaliforniska advokatsamfundet, och det krävs att det rycks i en hel del kontakter för det slutligen ska gå vägen.

Hallinan ägnar sig därefter åt sin privata praktik, tills han i slutet på 1970-talet ger sig in i lokalpolitiken och han erövrar en post i stadens styrelse 1988 och 1996 blir han San Franciscos distriktsåklagare. Han avskedar direkt 14 av myndighetens biträdande distriktsåklagare. Antalet fällande domar kommer under de kommande åren att halveras.

Det är hit Kamala Harris handplockas av Willie Browns gamle vän, och 2003 ersätter hon Hallinan som distriktsåklagare.

Kamala Harris vill framställa sig som en svart outsider som fått kämpa mot segregation och fördomar för att nå en politisk position. Men under åren i Hallinans tjänst och närhet introduceras hon i det demokratiska partiets innersta krets.

I San Francisco har representanthusets demokratiska talman Nancy Pelosi sin politiska bas, liksom den demokratiska senatorn Dianne Feinstein. Den som vill ta sig upp i det demokratiska partiet bör ha deras vänskap – och den skaffar sig Kamala Harris under åren hon arbetar med Terence Hallinan. Familjeband är viktiga i San Franciscos politik och Nancy Pelosi var ända fram till deras död i årtionden mycket nära vän till Hallinans föräldrar Vivian och Vincent som var välkända för sin frenetiska vänsteraktivism och öppna sympatier för kommunism, och hon lät publicera mycket uppskattande minnesord över Terence Hallinan vid dennes bortgång i januari i år.

Det är i dessa kretsar Kamala Harris vinner inträde och där lär hon känna de personer som ska hjälpa henne i nästa karriärsteg – att bli distriktsåklagare i San Francisco. Hon knyter band med Susie Tomkins Buell – en av Hillary Clintons förtrogna – som ordnar så att maken Mark Buell åtar sig att sköta Kamala Harris insamlingskampanj. 

Miljardärerna Buell hör till kungamakarna i det demokratiska partiet. Tillsammans med George Soros och Tom Steyer ingår de i Democracy Alliance. Den som vill bli medlem där måste förbinda sig att årligen donera 200.000 USD till kampanjer som alliansen rekommenderar. De samlade årliga bidragen till olika kandidater har de senaste åren varit omkring 600 miljoner USD.

Pengar från alliansen var viktiga för Kamala Harris när hon först blev distriktsåklagare i San Francisco, därefter Kaliforniens justitieminister och efter det senator från Kalifornien.

Och nu är hon alltså Joe Bidens kandidat som vice-president.

Det är tur att hennes bidragsgivare har visat sig frikostiga för när Kamala Harris är ute på kampanjresor kostar hon gärna på sig det bästa. Hon är känd för att kräva bästa tänkbara hotellrum, men det väckte ändå en viss uppmärksamhet när de som hanterade hennes kampanjomkostnader fick en hotellräkning på 20.000 kronor för ett rum en natt.

Men Kamala Harris förlitar sig inte enbart på andra människors familjeband, hon har nytta av sina egna.

Systern Maya Harris är inte bara politisk TV-kommentator hon är också en nära förtrogen till Hilary Clinton. 2015 fick hon i uppdrag att leda den grupp som skulle finputsa Hillarys program. 2016 blev Maya Kamala hennes senior–rådgivare i valkampanjen och hon har även varit med och byggt upp systern Kamals organisation och stab.

Efter Clintons nederlag 2016 sammankallade George Soros en sluten konferens för Democracy Alliance för att diskutera vem man nu skulle satsa på för att besegra Trump 2020. En fingervisning vem man hade bestämt sig för var kanske att det kommande halvåret var Kamala Harris hedersgäst på en mängd sammankomster med stora tidigare bidragsgivare till Hillarys kampanj. Mest uppmärksammat blev firandet av henne vid en tillställning med Clinton-kampanjens ledande finansiärer i The Hamptons, anordnad av Michael Kempner.

Det är länge sedan pengar var något problem för Kamala Harris. Egentligen har det aldrig varit något problem. Hon har råd att hyra in personer som Mark Elias, Jim Margolis och Lily Adams att sköta sina kampanjer. De som arbetar med att dra in bidrag är samma personer som haft de uppdragen för Barack Obamas och Hillary Clintons räkning.

Under primärvalskampanjen var hon den av de 16 kandidaterna som var den som hade flest bidrag från stora givare. 85 procent av hennes bidrag kom från givare som skänkte minst 1000 USD.

Hon må framställa sig som de små människornas kandidat.

Men det enda som vi kan säga säkert är att hon är de stora bidragsgivarnas favorit.