Obama och Harris hävdar att de räddade miljoner från att få gå från sina hem. Det enda de räddade var bankernas miljarder.

Hittills har vi i serien om det amerikanska valfuskets historia diskuterat konkreta fall. Men innan vi fortsätter med sådana exempel i de kommande avsnitten ska vi kanske stanna upp och försöka förstå vilka mentala mekanismer som får många människor att totalt avvisa tanken på valfusk och att hylla Biden och Kamala Harris – inte bara som de som ska rädda USA, utan även världen … samt om så behövs skydda oss från övervikt, tandröta och invasioner från främmande solsystem.

(Inledande anmärkning innan vi vandrar in i det här: Frågan om boende och lånemarknad är mer komplex än jag kan behandla här. Vad jag diskuterar i texten är hur farligt det blir när skenheliga personer använder miljarder till vad de påstår är folkets bästa. De enda som tjänar på det är bankerna och de stora företagen.)

Låt oss utgå från teaterdirektören, dramatikern, poddaren, författaren och kulturskribenten Martina Montelius artikel på Expressens kultursida i går.

Publiceringen och det utrymme som denna hyllning till Harris (och Biden och Obama) får innebär rimligen att texten är typisk och viktig för hur de tänker, de som avvisar tanken på valfusk och som hatar Trump.

Montelius förklarar sin kärlek till Kamala Harris med att:

”Hon pratar om det amerikanska folket, om de rörelser som vuxit fram i protest mot Trumps lynniga ad hoc-beslut, hans hånfullhet mot meningsmotståndare och hans hialösa slabbande med alternativa fakta.”

Sedan konstaterar Montelius att:

”… drömmen om en framtid med Harris som president – en dröm som faktiskt inte längre ter sig orealistisk – är drömmen om en ledare som vill något mer än att fälla ut sina påfågelfjädrar och spänna musklerna, en ledare med perfekt avvägning mellan självsäkerhet och ödmjukhet, brinnande retorisk förmåga, substans i sina vägval för landet och världen.”

Och Harris får Montelius att minnas Obama, den senaste amerikanska president som gjorde henne lugn och lycklig:

”Hon får mig att känna att jag är en del av hennes ”vi”, fast jag inte ens är amerikan. Det är Obamakänslan igen, den jag inte trodde att vi skulle få återuppleva: vi förändrar världen. Yes we can!”

Alltså, Kamala Harris är en ny Barack Obama, en ledare med ”substans”. Nu ska Montelius få vara med och förändra världen.

Och visst, jag anser också att Kamala Harris är en ny Barack Obama, de har samma ”substans”.

Men vad består den av? Enligt Montelius förenas Obama och Harris av ”brinnande retorisk förmåga”.

Vi kan väl se närmare på vad denna retoriska förmåga innebär och vad som är dess ”substans”. 

I maj 2009 undertecknar Obama i början av sitt presidentskap två nya lagar; ”Helping Families Save Their Homes Act” samt ”Fraud Enforcement and Recovery Act”.

Finanskrisen och en sprucken bostadsbubbla har drivit människor från hus och hem och Obama lovar att hemmen (och jobben) ska räddas och de skyldiga straffas.

Obama ger prov på sin ”brinnande retorik” vid undertecknandet:

”Den här lagen fördubblar resurserna för FBI:s kamp mot finansbedrägerier, och möjliggör det att bättre bekämpa bedrägerier i hårt drabbade områden.”

Han lovade i sitt tal också att justitiedepartement skulle prioritera dessa områden för att ”skydda hårt arbetande amerikaner”. 

Den kamp som Obama sade sig inleda våren 2009, var också ett tema i hans tal till nationen 2012:

”I kväll, begär jag av min justitieminister att han skapar en specell enhet med federala åklagare och framstående delstatsåklagare, för att utvidga våra utredningar av den oansvariga och skadliga kreditgivning som ledde till bostadskrisen.” 

Blev det några resultat?

Tio månader senare håller justitieministern en presskonferens om detta och förklarar att 530 personer hade åtalats de föregående tolv månaderna. 110 skadeståndskrav hade dessutom riktats mot 150 företag på vägnar av 15 000 offer. Mer kunde vara att vänta eftersom sammanlagt berörde utredningarna människor som förlorat minst 1 miljard dollar (de verkliga talen på vad människor förlorat skulle visa sig var mycket, mycket större).

Obamas ord hade uppenbarligen följts av handling. Nu skulle finans- och lånehajar få plikta.

Eller?

Justitiedepartementets internrevision var av motsatt mening när det gällde vad som verkligen hade hänt. I en rapport från 2014 som granskar kampen mot osund utlåning konstaterar man att det fanns ingen som helst dokumentation som visade att den av justitieministern presenterade statistiken var sann. (Vem är det som kommer med ”hialösa påståenden?)

Det var 107 åtal som väckts. Inte 530.

De förluster som utreddes avseende människor som blivit av med sina hem när de inte kunde betala lånen var 100 miljoner dollar, inte en miljard – som Obamas minister påstått.

Justitieministern hade ljugit, han var tvungen att göra det för att visa att Obama-administrationen menade allvar med sitt prat om att vara småfolkets beskyddare mot det slemma finanskapitalet.

I sin rapport påpekar också internrevisionen att de funnit att FBI i praktiken under den undersökta perioden i sin centrala verksamhet hade gett utredningar av bankers och finansinstituts utlåning den absolut lägsta prioriteten. De av FBI:s fältkontor som besöktes hade inte ens uppgiften med på sin prioriteringslista.

Den upptäckten var nu inte så underlig – vare sig Barack Obama eller hans administration ville egentligen sätta åt banker eller bolåneinstitut, tvärtom hade Obama lovat att skydda bankernas ledningar och ägare mot allmänhetens vrede.

27 mars 2009 hade Obama kallat in representanter för de största bankerna i landet och han förklarade för dem att:

”Det är bara jag och min regering som står mellan er och högafflarna”.

Egentligen var det enda han krävde av bankerna och instituten att de inte skulle ta ut så höga bonusar, och inga löneökningar, inga stora kick-off-fester på lyxyachter i Karibien. Sådant retar ju den som förlorat sitt hem.

Vi befinner oss mycket långt från den stränge Obama som några månader innan förklarat för allmänheten att nu skulle man ta i med hårdhandskarna mot finansmarknaden, nu – när allmänheten inte hör och ser – är budskapet ett annat till bankerna: ”Håll en låg profil tills det här är över”.

Inga skadeståndskrav.

Tvärtom är det så att när Jamie Dimon från JP Morgan på mötet deklarerar att hans bank så fort som möjligt vill betala tillbaka de federala stödpengarna – men att systemet för detta är byråkratiskt och måste förenklas –  så förklarar Obama att stödpengarna måste finnas kvar i systemet eftersom det fortfarande är för bräckligt.

Alltså: ett budskap till massorna. Ett annat till direktörerna.

Och det är ju miljardärerna och bankerna som Demokraterna representerar – inte de många miljoner hushåll som förlorade sina hem under finanskrisen.

(Den som tvivlar på min beskrivning kan till exempel läsa Politicos artikel om vad som sades på mötet, eller Wall Street Journal-redaktören Ron Susskinds bok ”Confidence Men” som skildrar Obama-administrationens första två år. Det fanns oenighet mellan dem som ingick i administrationen, detta eftersom de kämpade sinsemellan om vem som kunde vara mest följsam gentemot banker och stora företag.)

Men var kommer Kamala Harris in i allt det här?

I sin bok ”The truths we hold” framställer hon det som att hon spelade en stor och viktig roll i kampen mot rovgiriga bankers härjningar på bostadsmarknaden efter det att hon blivit justitieminister i Kalifornien.

Hon talar i boken om den stora gemensamma statliga och delstatliga uppgörelsen 2012 med de största bolånegivarna bland bankerna och finansinsituten. 

”Vi gav oss på de fem största bankerna i USA. Vi vann totalt 20 miljarder dollar.”

Notera detta ”vi”. ”Vi gav oss på…”. ”Vi vann…”. Hon tog också upp detta om och om igen på sina valmöten.

De 20 miljarder som skulle betalas till staten och delstaterna skulle användas för att hindra vräkningar. Men resultatet av åtgärderna som skulle hindra att människor förlorade sina hem blev att miljoner ändå fick gå från sina hem. Och att finansmarknaden tjänade mer pengar.

Grundorsaken var alla de märkliga paketeringar av inteckningar och bolån som gjorts under åren innan bostadsmarknaden slutligen kollapsade på grund av alla lån med extremt dåligt säkerhet. Paketeringen var ett finansiellt instrument, ett värdepapper få förstod sig på. När bygget började rasa var det ofta väldigt oklart vem som hade vilken inteckning, och det ledde till mängder av efterdateringar och ibland rena förfalskningar från långivarnas sida. (För att ingen ska tro att jag överdriver kan man ju till exempel läsa New York Times från 2010.) Människor vräktes bara för att bankerna var större och mäktigare, inte för att bankerna hade rätt i sak.

Magasinet Salon beskrev hur långivare ljög för låntagare.

Reuters skrev om hur bankerna med hot och tvång tvingade fram onödiga vräkningar.

(Ibland, för att inte säga alltför ofta, stöter jag på personer som säger att det jag påstår är ”fake news” när jag diskuterar USA:s historia – för så beskriver ju inte medströmsmedia –-som stöder Biden och Harris – världen. Därför hänvisar jag alltså till hur medströmsmedia beskrev verkligheten tills för bara några år sedan. Nu låtsas man inte om historien – bara för att göra det möjligt för sådana som Harris och Biden att skriva om den.)

Hur mycket av de 20 miljarderna gick till att hjälpa dem som förlorat sina hem?

I reda pengar betalade bankerna 5 miljarder dollar till staten och delstaterna.

Men trodde ni att de 5 miljarderna gick till dem som riskerade att bli hemlösa eller blivit det?

Ha!

Harris och de andra förhandlarna såg aldrig till att detta stipulerades i överenskommelsen. Det var upp till staten och delstaterna att använda pengarna som de ville.

I Kaliforniens fall gick de 400 miljoner dollar delstaten fick till att täcka alla hål i budgeten. Och hålen i Kaliforniens budget är alltid många och stora. 

Bra jobbat Kamala!

Resterande miljarder skulle bankerna prestera genom extra krediter till bostadsägare som befann sig i knipa.

Men bankernas hantering av detta visade att de fortsatte sin utplundring av låntagarna. Exempelvis tillgodoräknade sig bankerna i Kalifornien sin avskrivning av utsatta låntagares topplån. I Kalifornien 4,5 miljarder dollar. Dock fanns ju grundlånen kvar, och eftersom låntagarna ofta inte kunde lösa in dem eller ens fortsätta betala fick de ändå lämna sina hem. Alltså: man skriver av topplånen och hävdar att man gjort sitt på så sätt, behåller grundlånen och vräker husägaren.

I hela landet gjorde detta hjälppaket att knappt 100 000 människor kunde behålla sitt hem.

Bostadsministern hade lovat att hjälpen skulle komma en miljon hushåll till del.

En viss skillnad.

Så när Kamala Harris talar om hur hon som en del i detta ”vi” tvingade bankerna att betala låter det för mig som ”ledare som spänner ut sina påfågelsfjädrar” för att citera Montelius, den Montelius som hävdar att sådan är minsann inte Kamala Harris.

Och Kamala Harris skäms alltså inte för att i dag tala om sina storstilade insatser för att tvinga bankerna att hjälpa dem som stod inför hotet att bli av med sin bostad – trots att New York Times i år kunde berätta att bankerna fortsätter att utnyttja den situation Kamala Harris var med och skapade 2012. Goldman Sachs som var en av bankerna som gick med på att betala skadestånd 2012 förband sig då att använda 1,8 miljarder USD för att hjälpa hushåll som hotades av vräkning.

Pengarna använde man till att köpa upp lån som var på väg att sägas upp av andra långivare. Man köpte alltså en tillgång (ett hus eller en bostadsrätt), och man gjorde det ofta långt under marknadsvärdet. Därefter erbjöd man låntagaren ett omstrukturerat lån. Klarade han inte de erbjudna villkoren blev han vräkt.

10 000 hushåll har vräkts av Goldman Sachs från 2012 till i år. Jag måste tillstå att det finns en elegans i grymheten. Bankerna utmålar sig som botfärdiga, går med på att betala skadestånd – men gör det i en sådan form att de kan tjäna ännu mera pengar på utsatta husägare.

Och detta skryter Kamala Harris med att hon åstadkommit. Hon precis som Barack Obama, framställer sig som en person som kämpar för folkets bästa, men krisens bördor får ända arbetande människor bära.

Till Los Angeles Times uttryckte Harris för några år sedan sin förvåning över att så många husägare gav upp och lämnade sina hus istället för att acceptera de omstrukturerade lån bankerna erbjöd.

Men vad skulle de göra? Ekonomins och finansmarknaders kollaps gjorde att många förlorade jobbet. Vad skulle de betala med? De pengar som kunde använts till detta hade ju delstatsbyråkratin använt till annat.

Men den bank som Kamala Harris talar tyst om i dessa sammanhang är den som är den intressantaste; OneWestBank.

I finanskrisens inledning köper investerare som Steve Mnuchin och George Soros det kollapsade bolåneinstitutet IndyMac. Banken döps om till OneWestBank och ägarna köper också upp andra banker i Kalifornien som är på väg att gå i putten (som First Federal Bank of California  och LaJolla Bank och de köper dessutom en portfölj med dåliga lån från CitiBank). OneWestBanks ägare kan ta emot stora belopp i federala stödpengar, de kan förvärva dåliga lån mycket billigt, och till en tämligen begränsad kostnad sitter man efter ett tag med en stor mängd fastigheter i Kalifornien. Och nu börjar vräkningarna. Nästan 40 000 hushåll vräks.

Delstatens åklagarmyndighet arbetar då ihop ett stor utredningsmaterial som visar att OneWestBank bryter mot lagar, regler och avtal när de tvingar bort folk från deras hem.

När Kamala Harris tillträder som justitieminister i Kalifornien pressar staben på för ett åtal.

Kamala Harris säger nej och lägger ner utredningen med motiveringen att det inte finns något lagrum som möjliggör ett åtal.

Hennes stab presenterar då en 25-sidig inlaga som mycket ordentligt punktar upp alla de användbara lagarna och paragraferna.

Justitieminister Kamala Harris säger ändå nej. Det blir inget åtal.

Kanske spelade det roll för Harris att George Soros var en av bankens ägare. Soros hade uppmärksammat Harris redan under hennes tid i San Francisco och var en av de miljardärer som tidigt såg hennes potential som en framtida politiker på de högsta nationella posterna.

Visst finns det ett ”vi” där Kamala Harris ingår. Men det är inte det där ”vi” som Martina Montelius inbillar sig.

Det är inte heller ett ”vi” där de miljoner människor som förlorade jobb och bostad under Obama-åren ingår.

Det är många, väldigt många, av de miljonerna som i årets presidentval, och i det förra valde att rösta mot demokraternas kandidat. De röstade mot det parti som förde ett krig mot den vita arbetarklassen. De röstade mot det parti vars kandidater hade hedgefondmiljardärernas och Silicon Valley-mogulernas helhjärtade och totala stöd.

Ett parti som nu fått en klart lysande stjärna i form av Kamala Harris.

Kan man tala om ett klasskrig i USA mot vita arbetare (och numera också mot medelklassen)? Ja, det är de som förlorat mest alltsedan 1970-talet.

Men att det inte uppmärksammas av sådana som Martina Montelius beror kanske på att hon inte bryr sig om vita arbetare, vare sig i USA eller Sverige.

(Den som vill läsa om Kamala Harris innan hon blev Kaliforniens justitieminister kan läsa min genomgång här.)

I Kalifornien lönade det sig att ha en god relation med Kamala Harris när hon var åklagare.

Joe Bidens kandidat till posten som USA:s vice-president pratar gärna om hur hon kämpat för offren för sexuella övergrepp – men hur är det när det kommer till handling?

När hon gjorde sitt första framträdande som Joe Bidens tänkte vicepresident förklarade Kamala Harris att hon alltid ”kämpat för offren för sexuella övergrepp, en kamp inte bara mot förövarna utan också mot tystnad och stigmatisering”.

Och hon inledde också sin karriär som biträdande åklagare med att driva mål som gällde övergrepp mot barn.

När hon därför tio år senare valdes till distriktsåklagare fanns det många som hoppades att nu skulle de äntligen få rättvisa.

Men det fanns också många som oroade sig i den katolska kyrkan i staden.

Kamala Harris föregångare Terence Hallinan hade nämligen i åratal byggt upp en omfattande dokumentation om övergrepp utförda av katolska präster i San Francisco.

Han begärde ut personalakter från kyrkan i stiftet och kunde med hjälp av dessa börja förhöra misstänkta förövare, och samla uppgifter från offer och vittnen.

Enligt en kalifornisk lag från 1994 var det möjligt att retroaktivt ställa personer inför rätta när det gällde sexuella övergrepp mot barn även om preskriptionstiden enligt tidigare lagstiftning löpt ut.

Men ett utslag i USA:s högsta domstol 2003 upphävde denna lag i Kalifornien. 

Alla de hundratals offer som i San Francisco haft förhoppningar om att distriktsåklagaren skulle ställa förövarna inför rätta fick nu istället inrikta sig på att driva det hela som skadeståndsmål.

Men de och deras advokater tappade inte modet. De skulle ju ha tillgång till de tusentals akter som Hallinans medarbetare samlat in. Det hade han uttryckligen lovat.

Men när Kamala Harris tillträder som distriktsåklagare hemligstämplas alla akter.

Hon låter meddela att det är av omsorg om offrens integritet. Inte ska alla hemska detaljer komma till allmänhetens kännedom.

Men det är ju just det offren vill och de protesterar högljutt.

Det hjälper inte.

Inte en enda gång under Kamala Harris tid som distriktsåklagare bistår hennes myndighet offer med information när de inför rätta driver skadeståndsprocesser mot katolska kyrkan som skyddat dem som begått övergrepp. I många fall har det rört sig om präster som kan betraktas som serievåldtäktsmän, som Austin Peter Keegan som anklagats för 80 våldtäkter begångna under närmare tre årtionden. Han arresterades men släpptes efter Högsta domstolens utslag.

Den katolska kyrkan är en mäktig politisk kraft i San Francisco och har ett stort inflytande bland irländare, italienare och latinamerikaner.

I den hårda kampen som stod mellan Harris och Hallinan om vem som skulle bli vald till distriktsåklagare kunde de katolska rösterna bli avgörande.

I Hallinans fall var det uppenbart att han om han omvaldes skulle driva fallen med pedofilpräster hårt. Många satt redan häktade.

Man kunde anta att Harris skulle följa i hans fotspår – och kanske vara ännu strängare – hon hade ju i valkampanjen anklagat Hallinan för att ”vara för mjuk”.

Men efter Harris seger upphör allt arbete i frågan. All information hemligstämplas och Harris besvarar inte ens försök till kontakt från den organisation som representerar offren.

Kamala Harris löfte om hårdare tag kom heller inte att gälla prostitution. När polisen kunde leda i bevis på att två nattklubbar egentligen var bordeller släppte Harris fallen. Det blev inget. Klubbarna ägdes av en vän till hennes före detta partner som fortfarande var hennes ständige mentor och välgörare: Willie Brown.

En av de första som gav sitt stöd till Joe Bidens val av Kamala Harris var George Soros. Han har tidigare varit en bidragsgivare till hennes kampanjer.

Han är också en av grundarna av OneWest bank. 2013 utreddes banken för att olagligt ha vräkt tusentals husägare i Kalifornien.

Kamala Harris som då var Kaliforniens justitieminister lade ner åtalet.

Gärna socialism – men rör inte min kebab.

I gårdagens Radio Bubbla försökte vi förstå varför den svenska partifloran fått ett nytt blomster. "Arabiska partiet".

Det ska samla alla araber i Sverige men vara religiöst obundet.

Partiet säger sig ha ”en socialistisk inriktning med vissa kapitalistiska inslag”. 

Intressant kombination som antagligen innebär att man är för omfattande bidragssystem samt skattelättnader för kebabhak och pizzerior.

Vi noterade också att Joe Biden officiellt utsetts till demokraternas presidentkandidat 

Antagligen är det för att vissa vördnad inför hundraårsminnet av president Woodrow Wilsons sista år vid makten. Han var då efter ett slaganfall helt oförmögen att förstå vad som försiggick omkring honom eller fatta beslut. 

Det löste man genom att gömma undan honom i Vita Huset och låta rådgivarna och hans fru ta beslut och sköta kommunikationerna med omvärlden.

Ungefär som om det skulle bli om Sleepy Joe blev president.

Och skulle Biden avlida under sin tid som president behöver man ju inte berätta det utan bara i tysthet låta begrava honom under ett av de vackra exemplaren av vitek utanför Vita Huset.

Därefter kan Kamala Harris kalla in ett medium som får berätta hur Sleepy Joe tycker man ska sköta saker och ting.

Det har hänt förr och är i god demokratisk anda och tradition.

Under andra världskriget lät president Franklin D Roosevelt ett antal gånger ett flygplan hämta upp mediet Florence Becker i San Francisco för att flyga henne till Vita Huset där hon fick leda seanser.

En åklagare som har förståelse för terrorism och vill kapa i polisens budget. Nej, det är inte Sverige vi talar om.

När vi i går talade om Kamala Harris och amerikansk politik kände jag hur hungern kom över mig. Jag ville ha korv.

En boudin. 

Helst en cajun boudin, fylld med ris, fläsk, grislever och grishjärta. Eller en Boudin blanc fylld med fläsk, ägg och mjölk.

Hungern väckte av att vi i diskussionen om  Kamala Harris och hur hon inledde sin karriär kom in på den senaste efterträdaren till henne som distriktsåklagare i San Francisco.

En relativt ung man vid namn Chesa Boudin. Medlem i Demokraterna.

Där kan vi tala om en Boudin rouge, det är som en boudin bank fast med en tillsats av grisblod.

Mycket smaklig.

Fast det kan man inte säga om Chesa Boudin, hur röd han än anser sig vara.

Han växte upp utan sina biologiska föräldrar eftersom de satt i fängelse dömda till livstid.  De var terrorister och deltog i ett bankrån där två poliser och en vakt sköt till döds. Boudins föräldrar och deras vänstergrupp behövde pengar till sin befrielsekamp.

Nu är ingen skyldig till sina föräldrars brott, men det lite knepiga med Chesa Boudin är att han alltid visat förståelse för sina föräldrar. Han förklarar sig förvisso vara mot våld om syftet är att tvinga ett folk till underkastelse – men tycker inte riktigt att hans fars och mors våldsdåd går in i den kategorin.

Att han har den synen kanske beror på att han fick växa upp som fosterbarn till Bill Ayers och Bernadine Dohrn, två av grundarna till terroristgruppen Weathermen som ägnade sig åt bombdåd i början på 70-talet.

Båda klarade sig från fängelse på grund av teknikaliteter.

Och båda är i dag etablerade medlemmar av samhälle och politik – det var i deras hem som Barack Obama höll sin första tillställning för att samla in pengar när han satsade på att bli delstatssenator.

Bill Ayers har på frågan om hur han i dag ser på sina aktiviteter i ungdomen förklarat att: ”Vi gjorde inte tillräckligt”.

Hans fosterson är nu distriktsåklagare i San Franscisco, och har redan börjat montera ner poliskåren.

I sitt installationstal förklarade han att han var ”pro-labour”, en vän av fackföreningar, men han sa också att det fanns ett undantag – polisernas fackförening.

Den som tror att det vi ser på gatorna i dag i USA är spontana upplopp har inte studerat det demokratiska partiets historia tillräckligt.

Hon berättar gärna om sin svåra barndom som svart flicka. Men är hon så svart? Och var den så svår?

Kamala Harris med Willie Brown, mannen som fick fart på hennes karriär.

Douglas Emhoff är advokat. Framgångsrik sådan. Hans specialitet är att försvara upphovsrätten när det gäller tecknade seriefigurer.

Douglas Emhoff är gift med Kamala Harris.

Känns som en självklar kombination på något sätt.

Den som Joe Biden utsett som sin vicepresidentkandidat finns ju inte på riktigt.

Inte om man ser på  hur hon framställs i media, och på hur hon framställer sig själv.

I dagens DN levererar Björn af Kleen ett beundrande porträtt av Kamala Harris.

”I en av de första debatternaunder sin egen presidentkampanj iscensatte Harris en lysande attack på Joe Biden, en inövad liten berättelse där hon målade fram bilden av sig själv som svart flicka i ett Amerika som försökte komma till rätta med segregationen.”

Men hennes morfar var indisk diplomat. Hennes far ekonomiprofessor vid Stanford, hennes mor cancerforskare.

Kamala Harris problem att integreras i det amerikanska samhället torde varit tämligen begränsade.

När hon är sju år skiljs hennes föräldrar. Vårdnadstvisten är hård. Fadern förlorar. Umgänget mellan Kamala och hennes far kommer under åren att vara tämligen begränsat, och han har själv kallat hennes försök att hänvisa till att hon är svart och till sitt jamaicanska kulturarv som ”parodiskt”. Speciellt upprörd blev han när hon i ett radioprogram på frågan om hon rökt marijuana svarade: 

“Half my family’s from Jamaica! Are you kidding me?”.

Hennes far kommenterade detta i ett uttalande:

”Mina far- och morföräldrar, liksom mina bortgångna föräldrar måste just nu vända sig i sina gravar över att se sitt familjenamn, sitt rykte och sin stolta jamaikanska kultur  utnyttjade i en identitetspolitik strävan bli förknippad med den falska stereotypen av en marijuanarökande lätting.

Jag talar för mig och min närmaste familj när vi kategoriskt tar avstånd från denna parodi.”

Kamala Harris försök att framstå som den svarta tjejen som haft en bakgrund som många andra i den gruppen föll  alltså inte i så god jord hos fadern.

När Kamala Harris är tolv år får modern en tjänst i Quebec där hon ska forska och undervisa på McGill University. Kamala och hennes syster Maya går i en finare katolsk flickskola de kommande fem åren.

Hennes skolkamrater från den tiden beskriver henne som mycket populär och aktiv i mängder av föreningar.

I hennes självbiografi omnämns den tiden på två sidor. Den borde varit mer formande för henne än de tidigare åren i SanFrancisco – men de passar inte in i den bild Harris vill skapa av sig själv.

Vad Kamala Harris själv fokuserar på är att hon är svart, trots det mycket begränsade umgänget med fadern och hans familj och trots att hon växer upp med modern som betonar det indiska kulturarvet.

Men antalet svarta väljare i USA är långt större än antalet med rötter i Indien, och Kamala Harris hade redan tidigt bestämt sig för en politisk karriär – uppmuntrad av modern.

Men hennes karriär tar inte fart förrän hon 1994 träffar den 30 år äldre Willie Brown och blir dennes flickvän.

Förhållandet kommer att vara i två år, och det kan verka betydelselöst i sammanhanget – Harris nämner det inte i sin självbiografi. Men det är då Harris karriär börjar ta fart. 

Hon är vid den tiden en tämligen obemärkt biträdande distriktsåklagare i Alameda County, Willie Brown däremot står på höjden av sin karriär som talman i Kaliforniens kongress, en post han innehaft ända sedan 1981. Han byggde upp en total kontroll över kongressen och förvaltningen genom att utnyttja sin möjlighet att utnämna personer som stödde honom till uppdrag och poster. Något som hans motståndare utan större framgångar försökte bekämpa genom lagförslag och budgetnedskärningar.

Kamala Harris kommer efter att förhållandet inletts nästan omgående utnämnas till två uppdrag. Det ena är i Kaliforniens förvaltningsdomstol för arbetslöshetsförsäkringsärenden, det andra i Kaliforniens styrelse för hantering av sjukförsäkringsfrågor. Två välbetalda, men inte betungande uppdrag.

Efter 14 år som talman i delstatskongressen avgår Willie Brown för att istället låta sig väljas till borgmästare i sin hemstad San Francisco.

1998 blir Kamala Harris biträdande distriktsåklagare i San Francisco. Den som rekryterar henne är stadens mäktige – och kraftfulle – distriktsåklagare Terence Hallinan. Han beskriver sig själv som ”den mest vänsterprogressive distriktsåklagaren i USA”.

Hallinan har en lång historia med Willie Brown och de möts och blir vänner på 1960-talet i den kommunistiska studentklubben ”W.E.B Dubois” där Hallinan brukade hålla föreläsningar i marxism-leninism.

Den som tror att vita, våldsamma anti-rasistiska aktivister är något som dykt upp på USA:s gator först i dag kommer att bli förvånad av Hallinans historia.

Han  växer upp i en välbeställd och vänsterradikal familj och ägnar sina ungdomsår åt boxning samt studier i ekonomi och juridik. Han blir en fruktad lätt tungviktare. Men han nöjer sig inte med att slåss med nävarna i ringen utan åtalas genom åren för flera fall av misshandel. Ibland är det krogslagsmål, ibland politiska uppgörelser.

Eftersom hans politiska övertygelse gör att han har lite svårt att förstå begreppet privat egendom roar han sig ibland också med inbrott, stöld och skadegörelse. 

Med en sådan bakgrund kan man tycka att han borde få det svårt att vinna inträde i det kaliforniska advokatsamfundet, och det krävs att det rycks i en hel del kontakter för det slutligen ska gå vägen.

Hallinan ägnar sig därefter åt sin privata praktik, tills han i slutet på 1970-talet ger sig in i lokalpolitiken och han erövrar en post i stadens styrelse 1988 och 1996 blir han San Franciscos distriktsåklagare. Han avskedar direkt 14 av myndighetens biträdande distriktsåklagare. Antalet fällande domar kommer under de kommande åren att halveras.

Det är hit Kamala Harris handplockas av Willie Browns gamle vän, och 2003 ersätter hon Hallinan som distriktsåklagare.

Kamala Harris vill framställa sig som en svart outsider som fått kämpa mot segregation och fördomar för att nå en politisk position. Men under åren i Hallinans tjänst och närhet introduceras hon i det demokratiska partiets innersta krets.

I San Francisco har representanthusets demokratiska talman Nancy Pelosi sin politiska bas, liksom den demokratiska senatorn Dianne Feinstein. Den som vill ta sig upp i det demokratiska partiet bör ha deras vänskap – och den skaffar sig Kamala Harris under åren hon arbetar med Terence Hallinan. Familjeband är viktiga i San Franciscos politik och Nancy Pelosi var ända fram till deras död i årtionden mycket nära vän till Hallinans föräldrar Vivian och Vincent som var välkända för sin frenetiska vänsteraktivism och öppna sympatier för kommunism, och hon lät publicera mycket uppskattande minnesord över Terence Hallinan vid dennes bortgång i januari i år.

Det är i dessa kretsar Kamala Harris vinner inträde och där lär hon känna de personer som ska hjälpa henne i nästa karriärsteg – att bli distriktsåklagare i San Francisco. Hon knyter band med Susie Tomkins Buell – en av Hillary Clintons förtrogna – som ordnar så att maken Mark Buell åtar sig att sköta Kamala Harris insamlingskampanj. 

Miljardärerna Buell hör till kungamakarna i det demokratiska partiet. Tillsammans med George Soros och Tom Steyer ingår de i Democracy Alliance. Den som vill bli medlem där måste förbinda sig att årligen donera 200.000 USD till kampanjer som alliansen rekommenderar. De samlade årliga bidragen till olika kandidater har de senaste åren varit omkring 600 miljoner USD.

Pengar från alliansen var viktiga för Kamala Harris när hon först blev distriktsåklagare i San Francisco, därefter Kaliforniens justitieminister och efter det senator från Kalifornien.

Och nu är hon alltså Joe Bidens kandidat som vice-president.

Det är tur att hennes bidragsgivare har visat sig frikostiga för när Kamala Harris är ute på kampanjresor kostar hon gärna på sig det bästa. Hon är känd för att kräva bästa tänkbara hotellrum, men det väckte ändå en viss uppmärksamhet när de som hanterade hennes kampanjomkostnader fick en hotellräkning på 20.000 kronor för ett rum en natt.

Men Kamala Harris förlitar sig inte enbart på andra människors familjeband, hon har nytta av sina egna.

Systern Maya Harris är inte bara politisk TV-kommentator hon är också en nära förtrogen till Hilary Clinton. 2015 fick hon i uppdrag att leda den grupp som skulle finputsa Hillarys program. 2016 blev Maya Kamala hennes senior–rådgivare i valkampanjen och hon har även varit med och byggt upp systern Kamals organisation och stab.

Efter Clintons nederlag 2016 sammankallade George Soros en sluten konferens för Democracy Alliance för att diskutera vem man nu skulle satsa på för att besegra Trump 2020. En fingervisning vem man hade bestämt sig för var kanske att det kommande halvåret var Kamala Harris hedersgäst på en mängd sammankomster med stora tidigare bidragsgivare till Hillarys kampanj. Mest uppmärksammat blev firandet av henne vid en tillställning med Clinton-kampanjens ledande finansiärer i The Hamptons, anordnad av Michael Kempner.

Det är länge sedan pengar var något problem för Kamala Harris. Egentligen har det aldrig varit något problem. Hon har råd att hyra in personer som Mark Elias, Jim Margolis och Lily Adams att sköta sina kampanjer. De som arbetar med att dra in bidrag är samma personer som haft de uppdragen för Barack Obamas och Hillary Clintons räkning.

Under primärvalskampanjen var hon den av de 16 kandidaterna som var den som hade flest bidrag från stora givare. 85 procent av hennes bidrag kom från givare som skänkte minst 1000 USD.

Hon må framställa sig som de små människornas kandidat.

Men det enda som vi kan säga säkert är att hon är de stora bidragsgivarnas favorit.