Noa, hans familj och alla djuren vandrar från arken efter att den strandat på Ararat. (Ivan Ajvazovskij, 1889)

Svenska kyrkan befolkades förr av teologer. Nu verkar meteorologerna ha tagit deras plats, och den senare yrkesgruppen är – som vi alla vet – en synnerligen ångestriden skara som hålögt stirrar på oss under väderleksrapporterna. De insjunkna, men ändå liksom brinnande ögonen, kommer sig av att de antagligen ligger sömnlösa på nätterna av fruktan för klimat-apokalypsen. Ja, ni vet, den där händelsen då mänskligheten kommer att gå under för att den dränks i vattenmassor, samtidigt som den hungrar och törstar ihjäl eftersom det är så varmt att jorden torkat ut och temperaturen är 60 plusgrader celsius (på Sydpolen, på nätterna). Lite ologiskt, men en apokalyps är en apokalyps, och vad vet jag – förloppet kanske inte följer logikens lagar.

Att meteorologerna nu invaderat Svenska kyrkan syns i budskapet. Det finns sedan länge ett omfattande material på organisationens hemsida, samlat under en inledande text med rubriken Klimatet förändras – skapelsen ropar! Tankegångarna i texten utgår från skapelseberättelsen i Första Mosebok 1:1-2:3 där det berättas om hur Gud skapar djur och natur, konstaterar att verket är gott – och därefter skapar människan och överlåter ansvaret för det goda som skapats till människan.

Så långt är jag med.

Men, när medierna rapporterar om naturkatastrofer är kyrkan inte sen att haka på i sociala media och från predikstolar – och är totalt följsamma mot mediernas budskap.

Några av de senaste naturkatastroferna som Svenska kyrkan uppmärksammat är:

  • Bränder och torka på Hawaii
  • Översvämningar i Libyen
  • Bränder och torka i Kalifornien

Alla har de förklarats med ”climate change”, och du och jag har manats att besinna vårt ”ansvar för skapelsen”, och göra allt för att de svenska utsläppen av växthusgaser ska minska. Ofta anförs bibelställen som ska få oss att fatta att FN:s klimatpanel har Gud på sin sida, möjligen ingår han i panelens senior advisory board. Vem vet? Outgrundliga äro Herrens vägar, speciellt om de beskrivs av Svenska kyrkan.

Men innan vi funderar på de där passagerna i Bibeln kan vi väl begrunda vad som egentligen hänt på Hawaii och i Kalifornien och i Libyen.

I Libyen är det osäkert hur många som omkommit i översvämningarna som framförallt drabbat staden Derna. 15 000? 20 000 … eller fler?

”Klimatet” anses som vanligt vara anledningen. Lite oklart hur, men som Svenska kyrkan (.., och medierna och experterna … och killen som har tatueringssalongen tvärs över gatan) förklarat så har det aldrig förr uppmätts så höga globala medeltemperaturer som i år … det ska något sätt förklarar att Derna dränks.

Få pratar om det sedan länge pågående inbördeskriget i Libyen som förstört all fungerande administration. Det fanns inga myndigheter som gick ut med varningar och evakuerade människor i de drabbade områdena. 

Libyens statliga väderlekstjänst fungerade trots allt så bra att den kunde slå larm om vad som skulle kunna hända tre dygn innan katastrofen var ett faktum. Men eftersom de två konkurrerande statsapparaterna i Libyen har fullt upp med att föra krig mot varandra brydde sig ingen ansvarig person om varningarna.

Inbördeskriget i landet inleddes i princip samtidigt som Gaddafi störtades 2011 efter det att USA drivit fram en utländsk intervention. Må vara att Gaddafi var en diktator, men ingen kan förneka att statsapparaten var väl fungerande under hans styre, och landet var kanske det näst mest välmående i Afrika. Oljeintäkterna gick till fungerande infrastruktur, skolor och sjukvård.

Att dammarna rasade runt Derna beror på att ingen kontroll och inget underhåll skett på åratal. I staden finns heller inte längre ett sjukhus. 

Allt är följden av inbördeskriget, som också gjort att hjälpen försinkas, eller inte alls blir av. Som mest har en halv miljon människor varit flyktingar i sitt eget land efter det att Gaddafi störtades – Libyen har sju miljoner invånare.

Inbördeskrig, ekonomiskt och humanitärt kaos, kollapsad infrastruktur är den bevisbara följden av USA:s och olika väststaters intervention.

Där har vi orsaken till att översvämningen blev en katastrof i Derna … inte att den globala medeltemperaturen höjts någon grad.

Även när det gäller Kalifornien har bränder och torka en mänsklig förklaring. Överetableringen av vinodlare, avocadoodlare, mandelodlare torkar ut delstaten. Mandelodlingarna förbrukar en tiondel av Kaliforniens vatten, och odlingarna av pistagenötter fortsätter växa.

Här talar vi bara om de värsta förbrukarna av vatten, sedan har vi alla odlare av frukter och grönsaker.

Trycket på vattentillgångarna är stort.

Och delstatens städer växer, och de välmående förorterna ska ha gröna gräsmattor och fyllda swimmingpooler. 

Kalifornien är inte ett exempel på människans rovdrift av naturen, delstaten är ett exempel på människans våldtäkt på naturen.

Bränderna beror på att man inte hanterar buskvegetationen på ett förnuftigt sätt. Inte mycket skiljer naturen i norra Mexiko från de delar av Kalifornien där bränder är vanliga – men i Mexiko förekommer inte lika omfattande och katastrofala bränder.

Samtidigt är till exempel många av delstatens stora vinodlare mycket måna om att framställa sig som kämpar mot klimatförändringar, och på deras hemsidor kan man läsa om hur de strävar efter att släppa ut mindre volymer växthusgaser (allt medan de föröder naturen genom att tömma de underjordiska vattenreservoarerna).

Inte heller Kaliforniens problem är att jordens medeltemperatur stigit – utan även här är det människans monumentala dumhet och girighet under mycket lång tid som är orsaken.

När det gäller Hawaii har vi ju tidigare diskuterat hur de globala jordbruksföretagen ödelagt ögruppens en gång fungerande jordbrukslandskap – och därmed bäddat för årets förhärjande bränder. Maui brann inte på grund av att temperaturen steg, Maui är en brandbomb som länge varit färdig att explodera.

Om Svenska kyrkan läste sin Bibel och förstod vad de läste skulle de sedan länge kämpat mot globaliseringens följder för natur, miljö och människor. Men det har de inte gjort. De har ingen kunskap i de här frågorna, de är avskilda från verkligheten, och om de skulle förstå skulle de antagligen ändå inte våga utmana de krafter som skövlar naturen.

Enklare för Svenska Kyrkan är att försöka ge dig och mig dåligt samvete för att vi inte kör elbil – som om det skulle kunna förhindra att vatten slösas bort i Kalifornien eller att dammar inte repareras i Libyen.

Svenska Kyrkan var en gång den svenska statens förlängda arm för indoktrinering av människor – men nu har den tagit ett steg till och ställt sig i globala krafters tjänst – krafter som döljer det elände de skapat på jorden genom att tala om temperaturen, och lägga ansvaret på oss som inte på minsta lilla vis deltagit i ödeläggelsen.

Om denna kyrka kan man bara konstatera:

”Ve eder, I skriftlärde och fariséer, I skrymtare, som ären lika vitmenade gravar, vilka väl utanpå synas prydliga, men inuti äro fulla av de dödas ben och allt slags orenlighet!

Så synens ock I utvärtes för människorna rättfärdiga, men invärtes ären I fulla av skrymteri och orättfärdighet.” (Matteus 23:27-28)

En riktig kyrka skulle gå till rätta med dem som dagligen – och sedan länge – förgör och förstör det vi är satta att förvalta, en riktig kyrka skulle inte yra om att det gäller att sänka den globala medeltemperaturen utan konkret tala om och kämpa för att Sverige blir ett land där vi lever mer i samklang med natur och djur – och det innebär att vända sig mot globaliseringens krafter, inte att som Svenska kyrkan bli dessa krafters tjänare.

Beror alla problem på växthuseffekten? Eller är orsaken offentligt subventionerad tillväxt?

Arnold Schwarzenegger har ju hyllats av Fredrik Reinfeldt, Greta Thunberg och många andra för sina insatser för ett grönare Kalifornien. Men under hans tid som guvernör accelererade den utveckling som gör att delstaten går mot kollaps.

Det brinner i Kalifornien och reportrar med andan i halsen förklarar för oss att domedagen är nära. Politiker där och här nickar instämmande.

Alla säger de att det egentligen är Donald Trumps fel.

Men det som sker i Kalifornien har egentligen inget att göra med växthuseffekten och användandet av fossila bränslen.

Vi kan väl prata lite kalifornisk historia?

Tio av de 20 skogsbränder som skördat flest dödsoffer i Kalifornien sedan 1950 inträffade innan år 2000.

Om vi istället utgår från år 2010 så visar det sig att 16 av de skogsbränder som skördat flest dödsoffer utspelade sig innan det året.

Ser man till yta som förhärjats sker tio av de största skogsbränderna i staten innan 2010.

Ändå framställer media och politiker det som om det vi nu ser i Kalifornien är någonting nytt och otroligt och farligt. Klimatet kollapsar!

Låt oss sätta saker och ting i perspektiv.

1950 var Kaliforniens befolkning 10 miljoner.

I dag är den 40 miljoner.

Det har alltid brunnit i Kalifornien, men den ohämmade befolkningstillväxten gör att städer som Los Angeles växer rätt ut i områden där risken är som störst för skogsbränder. Ett slags lämmelbeteende. De små liven påstås ju störta sig utför stup ibland. Jag vet inte hur det är med den saken, men jag vet däremot att människor i Kalifornien utan närmare eftertanke flyttar till områden där det kommer att brinna.

Att skogsbränder alltid varit vanliga i Kalifornien beror på natur och klimat – torrare och varmare perioder innebär mer skogsbränder. Gud råkade placera bergskedjor på ett sådant sätt att det aldrig kommer att regna speciellt mycket i Kalifornien. Just den här dagen av skapelsen var han nog på sällsynt dåligt humor eftersom han också försåg delstaten med naturlig växtlighet som gör att bränder blir ett naturligt inslag i tillvaron.

Att dessutom skylla torkan i delstaten på klimatförändringar är också lite märkligt. 

En avocado kräver 70 liter vatten. I Kalifornien odlas 90 procent av alla avokades man käkar i USA. Och de sätter i sig mycket avokados.

Mandelodlingarna i Kalifornien har fördubblats i yta de senaste tio åren och står för en fjärdedel av delstatens intäkter från jordbruksexport. Kalifornien står för 80 procent av världens mandelproduktion. Ett kilo mandel kräver 17 liter vatten.

I delstatens odlas också vattenkrävande nötter som pistage och valnöt.

Vinodlingarna har expanderat kraftigt de senaste 25 åren. Vinproduktionen har dubblats och Kalifornien är nu världens fjärde vinproducent.

Sedan har vi sedan tidigare vattenkrävande odlingen av sallad, tomater och frukt.

Och till detta kommer som sagt den snabba befolkningstillväxten.

Att i det läget tala om torkan i Kalifornien som ett resultat av att inte tillräckligt många stater skrivit på ett papper i Köpenhamn, Paris eller Kyoto gränsar till det fåniga.

Det kommer inte att regna mer i Kalifornien om så Kina följer Kyotoavtalet.

Sjöar, floder och deltan kommer inta att fyllas på med mer vatten.

Så länge Kaliforniens jordbruk ser ut som det gör kommer delstaten att drabbas av återkommande, och alltmer långvariga perioder av torka.

Kalifornien driver redlöst mot katastrofen på alla möjliga sätt. Tillväxten av odlingar av vattenkrävande grödor beror ju på att vattnet ansetts som gratis. Det är inte en fri marknad som gjort att det ser ut som det gör utan det är tanken på att allt är fritt och gratis. Allt ska räcka till alla. 

Vill jordbruksindustrin ha vatten ska de få vatten.

Vill de ha billig arbetskraft ska de få det. De finns två miljoner illegala invandrarna i delstaten. Minst.

Kaliforniens budgetunderskottet blir 54 miljarder dollar i år.

I gårdagens Radio Bubbla diskuterade vi att hi-tech-företagen nu flyr därifrån. Vad kan det komma att innebära för USA?

Och i mitt dagliga nyhetsbrev tar jag i dag och i morgon upp Kalifornien och vad utvecklingen där har att säga oss om begränsningarna i människors förstånd.

Istället för att konkret se på vad man själv kan göra åt sitt liv gör man som alla andra. Och så skyller man på väder, vind och krafter långt bort när man sedan riskerar att gå under.

Nyhetsbrevet prenumerera du på under fliken uppe till höger ”Boris Bulletin”. Prenumerera idag så hinner du få dagens nyhetsbrev.

I Kalifornien lönade det sig att ha en god relation med Kamala Harris när hon var åklagare.

Joe Bidens kandidat till posten som USA:s vice-president pratar gärna om hur hon kämpat för offren för sexuella övergrepp – men hur är det när det kommer till handling?

När hon gjorde sitt första framträdande som Joe Bidens tänkte vicepresident förklarade Kamala Harris att hon alltid ”kämpat för offren för sexuella övergrepp, en kamp inte bara mot förövarna utan också mot tystnad och stigmatisering”.

Och hon inledde också sin karriär som biträdande åklagare med att driva mål som gällde övergrepp mot barn.

När hon därför tio år senare valdes till distriktsåklagare fanns det många som hoppades att nu skulle de äntligen få rättvisa.

Men det fanns också många som oroade sig i den katolska kyrkan i staden.

Kamala Harris föregångare Terence Hallinan hade nämligen i åratal byggt upp en omfattande dokumentation om övergrepp utförda av katolska präster i San Francisco.

Han begärde ut personalakter från kyrkan i stiftet och kunde med hjälp av dessa börja förhöra misstänkta förövare, och samla uppgifter från offer och vittnen.

Enligt en kalifornisk lag från 1994 var det möjligt att retroaktivt ställa personer inför rätta när det gällde sexuella övergrepp mot barn även om preskriptionstiden enligt tidigare lagstiftning löpt ut.

Men ett utslag i USA:s högsta domstol 2003 upphävde denna lag i Kalifornien. 

Alla de hundratals offer som i San Francisco haft förhoppningar om att distriktsåklagaren skulle ställa förövarna inför rätta fick nu istället inrikta sig på att driva det hela som skadeståndsmål.

Men de och deras advokater tappade inte modet. De skulle ju ha tillgång till de tusentals akter som Hallinans medarbetare samlat in. Det hade han uttryckligen lovat.

Men när Kamala Harris tillträder som distriktsåklagare hemligstämplas alla akter.

Hon låter meddela att det är av omsorg om offrens integritet. Inte ska alla hemska detaljer komma till allmänhetens kännedom.

Men det är ju just det offren vill och de protesterar högljutt.

Det hjälper inte.

Inte en enda gång under Kamala Harris tid som distriktsåklagare bistår hennes myndighet offer med information när de inför rätta driver skadeståndsprocesser mot katolska kyrkan som skyddat dem som begått övergrepp. I många fall har det rört sig om präster som kan betraktas som serievåldtäktsmän, som Austin Peter Keegan som anklagats för 80 våldtäkter begångna under närmare tre årtionden. Han arresterades men släpptes efter Högsta domstolens utslag.

Den katolska kyrkan är en mäktig politisk kraft i San Francisco och har ett stort inflytande bland irländare, italienare och latinamerikaner.

I den hårda kampen som stod mellan Harris och Hallinan om vem som skulle bli vald till distriktsåklagare kunde de katolska rösterna bli avgörande.

I Hallinans fall var det uppenbart att han om han omvaldes skulle driva fallen med pedofilpräster hårt. Många satt redan häktade.

Man kunde anta att Harris skulle följa i hans fotspår – och kanske vara ännu strängare – hon hade ju i valkampanjen anklagat Hallinan för att ”vara för mjuk”.

Men efter Harris seger upphör allt arbete i frågan. All information hemligstämplas och Harris besvarar inte ens försök till kontakt från den organisation som representerar offren.

Kamala Harris löfte om hårdare tag kom heller inte att gälla prostitution. När polisen kunde leda i bevis på att två nattklubbar egentligen var bordeller släppte Harris fallen. Det blev inget. Klubbarna ägdes av en vän till hennes före detta partner som fortfarande var hennes ständige mentor och välgörare: Willie Brown.

En av de första som gav sitt stöd till Joe Bidens val av Kamala Harris var George Soros. Han har tidigare varit en bidragsgivare till hennes kampanjer.

Han är också en av grundarna av OneWest bank. 2013 utreddes banken för att olagligt ha vräkt tusentals husägare i Kalifornien.

Kamala Harris som då var Kaliforniens justitieminister lade ner åtalet.

Hon berättar gärna om sin svåra barndom som svart flicka. Men är hon så svart? Och var den så svår?

Kamala Harris med Willie Brown, mannen som fick fart på hennes karriär.

Douglas Emhoff är advokat. Framgångsrik sådan. Hans specialitet är att försvara upphovsrätten när det gäller tecknade seriefigurer.

Douglas Emhoff är gift med Kamala Harris.

Känns som en självklar kombination på något sätt.

Den som Joe Biden utsett som sin vicepresidentkandidat finns ju inte på riktigt.

Inte om man ser på  hur hon framställs i media, och på hur hon framställer sig själv.

I dagens DN levererar Björn af Kleen ett beundrande porträtt av Kamala Harris.

”I en av de första debatternaunder sin egen presidentkampanj iscensatte Harris en lysande attack på Joe Biden, en inövad liten berättelse där hon målade fram bilden av sig själv som svart flicka i ett Amerika som försökte komma till rätta med segregationen.”

Men hennes morfar var indisk diplomat. Hennes far ekonomiprofessor vid Stanford, hennes mor cancerforskare.

Kamala Harris problem att integreras i det amerikanska samhället torde varit tämligen begränsade.

När hon är sju år skiljs hennes föräldrar. Vårdnadstvisten är hård. Fadern förlorar. Umgänget mellan Kamala och hennes far kommer under åren att vara tämligen begränsat, och han har själv kallat hennes försök att hänvisa till att hon är svart och till sitt jamaicanska kulturarv som ”parodiskt”. Speciellt upprörd blev han när hon i ett radioprogram på frågan om hon rökt marijuana svarade: 

“Half my family’s from Jamaica! Are you kidding me?”.

Hennes far kommenterade detta i ett uttalande:

”Mina far- och morföräldrar, liksom mina bortgångna föräldrar måste just nu vända sig i sina gravar över att se sitt familjenamn, sitt rykte och sin stolta jamaikanska kultur  utnyttjade i en identitetspolitik strävan bli förknippad med den falska stereotypen av en marijuanarökande lätting.

Jag talar för mig och min närmaste familj när vi kategoriskt tar avstånd från denna parodi.”

Kamala Harris försök att framstå som den svarta tjejen som haft en bakgrund som många andra i den gruppen föll  alltså inte i så god jord hos fadern.

När Kamala Harris är tolv år får modern en tjänst i Quebec där hon ska forska och undervisa på McGill University. Kamala och hennes syster Maya går i en finare katolsk flickskola de kommande fem åren.

Hennes skolkamrater från den tiden beskriver henne som mycket populär och aktiv i mängder av föreningar.

I hennes självbiografi omnämns den tiden på två sidor. Den borde varit mer formande för henne än de tidigare åren i SanFrancisco – men de passar inte in i den bild Harris vill skapa av sig själv.

Vad Kamala Harris själv fokuserar på är att hon är svart, trots det mycket begränsade umgänget med fadern och hans familj och trots att hon växer upp med modern som betonar det indiska kulturarvet.

Men antalet svarta väljare i USA är långt större än antalet med rötter i Indien, och Kamala Harris hade redan tidigt bestämt sig för en politisk karriär – uppmuntrad av modern.

Men hennes karriär tar inte fart förrän hon 1994 träffar den 30 år äldre Willie Brown och blir dennes flickvän.

Förhållandet kommer att vara i två år, och det kan verka betydelselöst i sammanhanget – Harris nämner det inte i sin självbiografi. Men det är då Harris karriär börjar ta fart. 

Hon är vid den tiden en tämligen obemärkt biträdande distriktsåklagare i Alameda County, Willie Brown däremot står på höjden av sin karriär som talman i Kaliforniens kongress, en post han innehaft ända sedan 1981. Han byggde upp en total kontroll över kongressen och förvaltningen genom att utnyttja sin möjlighet att utnämna personer som stödde honom till uppdrag och poster. Något som hans motståndare utan större framgångar försökte bekämpa genom lagförslag och budgetnedskärningar.

Kamala Harris kommer efter att förhållandet inletts nästan omgående utnämnas till två uppdrag. Det ena är i Kaliforniens förvaltningsdomstol för arbetslöshetsförsäkringsärenden, det andra i Kaliforniens styrelse för hantering av sjukförsäkringsfrågor. Två välbetalda, men inte betungande uppdrag.

Efter 14 år som talman i delstatskongressen avgår Willie Brown för att istället låta sig väljas till borgmästare i sin hemstad San Francisco.

1998 blir Kamala Harris biträdande distriktsåklagare i San Francisco. Den som rekryterar henne är stadens mäktige – och kraftfulle – distriktsåklagare Terence Hallinan. Han beskriver sig själv som ”den mest vänsterprogressive distriktsåklagaren i USA”.

Hallinan har en lång historia med Willie Brown och de möts och blir vänner på 1960-talet i den kommunistiska studentklubben ”W.E.B Dubois” där Hallinan brukade hålla föreläsningar i marxism-leninism.

Den som tror att vita, våldsamma anti-rasistiska aktivister är något som dykt upp på USA:s gator först i dag kommer att bli förvånad av Hallinans historia.

Han  växer upp i en välbeställd och vänsterradikal familj och ägnar sina ungdomsår åt boxning samt studier i ekonomi och juridik. Han blir en fruktad lätt tungviktare. Men han nöjer sig inte med att slåss med nävarna i ringen utan åtalas genom åren för flera fall av misshandel. Ibland är det krogslagsmål, ibland politiska uppgörelser.

Eftersom hans politiska övertygelse gör att han har lite svårt att förstå begreppet privat egendom roar han sig ibland också med inbrott, stöld och skadegörelse. 

Med en sådan bakgrund kan man tycka att han borde få det svårt att vinna inträde i det kaliforniska advokatsamfundet, och det krävs att det rycks i en hel del kontakter för det slutligen ska gå vägen.

Hallinan ägnar sig därefter åt sin privata praktik, tills han i slutet på 1970-talet ger sig in i lokalpolitiken och han erövrar en post i stadens styrelse 1988 och 1996 blir han San Franciscos distriktsåklagare. Han avskedar direkt 14 av myndighetens biträdande distriktsåklagare. Antalet fällande domar kommer under de kommande åren att halveras.

Det är hit Kamala Harris handplockas av Willie Browns gamle vän, och 2003 ersätter hon Hallinan som distriktsåklagare.

Kamala Harris vill framställa sig som en svart outsider som fått kämpa mot segregation och fördomar för att nå en politisk position. Men under åren i Hallinans tjänst och närhet introduceras hon i det demokratiska partiets innersta krets.

I San Francisco har representanthusets demokratiska talman Nancy Pelosi sin politiska bas, liksom den demokratiska senatorn Dianne Feinstein. Den som vill ta sig upp i det demokratiska partiet bör ha deras vänskap – och den skaffar sig Kamala Harris under åren hon arbetar med Terence Hallinan. Familjeband är viktiga i San Franciscos politik och Nancy Pelosi var ända fram till deras död i årtionden mycket nära vän till Hallinans föräldrar Vivian och Vincent som var välkända för sin frenetiska vänsteraktivism och öppna sympatier för kommunism, och hon lät publicera mycket uppskattande minnesord över Terence Hallinan vid dennes bortgång i januari i år.

Det är i dessa kretsar Kamala Harris vinner inträde och där lär hon känna de personer som ska hjälpa henne i nästa karriärsteg – att bli distriktsåklagare i San Francisco. Hon knyter band med Susie Tomkins Buell – en av Hillary Clintons förtrogna – som ordnar så att maken Mark Buell åtar sig att sköta Kamala Harris insamlingskampanj. 

Miljardärerna Buell hör till kungamakarna i det demokratiska partiet. Tillsammans med George Soros och Tom Steyer ingår de i Democracy Alliance. Den som vill bli medlem där måste förbinda sig att årligen donera 200.000 USD till kampanjer som alliansen rekommenderar. De samlade årliga bidragen till olika kandidater har de senaste åren varit omkring 600 miljoner USD.

Pengar från alliansen var viktiga för Kamala Harris när hon först blev distriktsåklagare i San Francisco, därefter Kaliforniens justitieminister och efter det senator från Kalifornien.

Och nu är hon alltså Joe Bidens kandidat som vice-president.

Det är tur att hennes bidragsgivare har visat sig frikostiga för när Kamala Harris är ute på kampanjresor kostar hon gärna på sig det bästa. Hon är känd för att kräva bästa tänkbara hotellrum, men det väckte ändå en viss uppmärksamhet när de som hanterade hennes kampanjomkostnader fick en hotellräkning på 20.000 kronor för ett rum en natt.

Men Kamala Harris förlitar sig inte enbart på andra människors familjeband, hon har nytta av sina egna.

Systern Maya Harris är inte bara politisk TV-kommentator hon är också en nära förtrogen till Hilary Clinton. 2015 fick hon i uppdrag att leda den grupp som skulle finputsa Hillarys program. 2016 blev Maya Kamala hennes senior–rådgivare i valkampanjen och hon har även varit med och byggt upp systern Kamals organisation och stab.

Efter Clintons nederlag 2016 sammankallade George Soros en sluten konferens för Democracy Alliance för att diskutera vem man nu skulle satsa på för att besegra Trump 2020. En fingervisning vem man hade bestämt sig för var kanske att det kommande halvåret var Kamala Harris hedersgäst på en mängd sammankomster med stora tidigare bidragsgivare till Hillarys kampanj. Mest uppmärksammat blev firandet av henne vid en tillställning med Clinton-kampanjens ledande finansiärer i The Hamptons, anordnad av Michael Kempner.

Det är länge sedan pengar var något problem för Kamala Harris. Egentligen har det aldrig varit något problem. Hon har råd att hyra in personer som Mark Elias, Jim Margolis och Lily Adams att sköta sina kampanjer. De som arbetar med att dra in bidrag är samma personer som haft de uppdragen för Barack Obamas och Hillary Clintons räkning.

Under primärvalskampanjen var hon den av de 16 kandidaterna som var den som hade flest bidrag från stora givare. 85 procent av hennes bidrag kom från givare som skänkte minst 1000 USD.

Hon må framställa sig som de små människornas kandidat.

Men det enda som vi kan säga säkert är att hon är de stora bidragsgivarnas favorit.