"Läser Karin Olsson sin egen tidning? En stor del av den utgörs av debilt skvaller om vilka TV-såpa-figurer som lägrat varandra, sedan är det sensationsjournalistik om brott (oftast värdegrundscensurerat) och så lite notisliknande material om inrikes- och utrikespolitik."

"Jul på bordellen" målade Edvard Munch under ett besök i Lübeck 1904. Målningen skildrar hur de prostituerade kopplar av på julafton med att läsa efter det att de klätt granen.

Expressens förste kulturkommissarie Karin Olsson använder SvD-fotografen Tomas Oneborgs bortgång i Covid-19 på ett tämligen osmakligt sätt. Han verkar varit en hårt arbetande fotograf och duktig yrkesman (alla tidningsfotografer numera måste vara hårt arbetande eftersom redaktionsledningarna avskedat merparten av deras fotograferande kollegor.)

Nu försöker Karin Olsson ge sig och sin yrkeskår lite hjältelyster genom Oneborgs bortgång:

”Under en allvarlig kris som denna är journalister en oundgänglig yrkeskår. Kanske inte i jämförelse med en enskild läkare som tar beslut om respiratorvård för en patient med andnöd. Men som kollektiv.”

”Oundgänglig yrkeskår”? ”…som kollektiv”?

Läser Karin Olsson sin egen tidning?

En stor del av den utgörs av debilt skvaller om vilka TV-såpa-figurer som lägrat varandra, sedan är det sensationsjournalistik om brott (oftast värdegrundscensurerat) och så lite notisliknande material om inrikes- och utrikespolitik.

Man kan ju inte påstå att detta förändrats i och med pandemin.

Som vi säger på Balkan … ett horhus blir inte ett bibliotek bara för att det står en bokhylla i väntrummet.

Tomas Oneborg dog sorgligt nog av covid-19.

Vilken sjukdom som dödade medströmsmedias journalistik för ganska många år sedan är väl oklart.

Död är den i vilket fall.

"Men ett nationellt trauma? Holodomor var ett nationellt trauma, IS kortvariga statsbygge i Irak och Syrien innebar nationella trauman, atombomberna över Hiroshima och Nagasaki innebar nationella trauman."

Svenska journalister har i allmänhet ett ganska begränsat ordförråd – det innebär ju nästan med nödvändighet att antalet metaforer och liknelser som är omlopp i spalterna inte blir så värst många.

Och när en journalist kommer på en bild lånas den och används av kollegorna om och om igen (kan också bero på att många journalister är miljöpartister – återanvändning ni vet.)

Nu har det väl i ungefär tio år varit så att när morden på Olof Palme eller Anna Lindh ihågkoms och diskuteras – då kan du vara säker på att någonstans i texten hitta en formulering om att den dagen förlorade Sverige sin oskuld.

Alla dessa skrivkulier har uppenbarligen tyckt att – men se, det var väl en användbar metafor – den ska jag också använda; så vi har fått veta att Sverige också förlorade oskulden vid terrordåd, skolmord och ett och annat ytterligare tillfälle.

Jag – som säkert många andra – har väl undrat över om ändå inte någon redaktionschef kunde ingripit och fastställt exakt vid vilket tillfälle oskulden förlorades – ska en liknelse vara användbar bör den ju ha något att göra med verkligheten och jag vet inte vilken samhällelig process mellan morden och attentaten som skulle kunna jämställas med att Moder Svea genom ett operativt ingrepp fått mödomshinnan återställd.

Dessutom – i sig innebär inte liknelsen med att förlora oskulden något entydigt negativt, något som är följden av en våldsam handling – vi får väl innerligen hoppas att för de allra, allra flesta så är det en positiv upplevelse.

Liknelsen om att "Sverige förlorade oskulden" kan dock kanske säga oss något mer än att många journalister är slappa i språkbruket – om en metafor används flitigt kan det faktiskt betyda att det som beskrivs egentligen inte betydde så mycket – vare sig i verkligheten eller för den som använder uttrycket.

Låter bra bara. Skapar känsla av ödesstund. Drama. Säljer. (Nu är det ett nytt nummer av Filter som ska krängas.)

Men till slut har Jens Liljestrand på Expressens kultursida insett att när han ska skriva om Filters lansering av ännu en möjlig Palme–mördare då kan han bara inte dra till med den där förlorade oskulden igen – och det har han förvisso all heder av – men tyvärr lanserar han en ny liknelse:

"Palmemordet handlar om oss själva och vårt sökande efter en sanning som för länge sedan har försvunnit upp på David Bagares gata och tog med sig en del av Sverige vi aldrig får tillbaka."

Visst blir du också lite nyfiken – vilken del av Sverige menar Liljestrand att mördaren försvann med uppför David Bagares gata? Är det någon speciell landsände han har i åtanke, någon kulturell artefakt (regalskeppet Vasa, kronjuvelerna, Gunde Svans prissamling?) – eller hemska tanke – är det trots allt bara en omskrivning av den där förlorade oskulden igen – det är mödomshinnan mördaren försvinner med uppför trapporna.

Själv tror jag inte Sverige har förlorat oskulden. Den är totalt intakt.
Vi får anta att med oskuld i detta fall menas en slags troskyldig tillit till makthavare och tillvaro i stort – de däruppe kommer att ta hand om mig. Allt är bra och vi lever i den bästa av världar.

Gustaf Fridolin kommer att ge oss världens bästa skola på 100 dagar. Margot Wallström skapa fred på jorden genom att Sverige får en plats i säkerhetsrådet och Annie Lööf kommer att omvandla landsbygden till Edens lustgård. Peter Wolodarski kommer att berätta för oss vad som är sant och vad som är falskt. Invandringen kommer att om fyra år medföra att vi har störst antal civilingenjörer per capita i hela världen.
Ungefär så.

Vi lever i ett land där politiker och byråkrater ändrar ståndpunkt från dag till dag, år ut och år in – och väldigt få verkar i verklig mening upprörda över detta utan funderar ändå över vilket av de gamla partierna som kan vara det bästa i höstens val.
Så länge så är fallet är oskulden intakt.

Kvarstår gör också frågan varför Liljestrand – som en hel del andra – måste försöka fortsätta tuta i oss följande:

"Är det här, i min egen hemkommun, som vårt nationella trauma har sitt ursprung?"

Men ett nationellt trauma? Holodomor var ett nationellt trauma, IS kortvariga statsbygge i Irak och Syrien innebar nationella trauman, atombomberna över Hiroshima och Nagasaki innebar nationella trauman – händelser och katastrofer som formade nationell kultur och nationellt medvetande för lång tid framåt.

Mordet på Olof Palme innebar inte ett nationellt trauma – det formar inte ditt och mitt tänkande – och vårt tänkande grumlas om vi låter oss intalas att det hade någon verklig omvälvande innebörd.