Aftonbladets ledande ideolog vandrar längs med minnenas allé, känner barndomens dofter och förstår plötsligt varför Lyckliga gatan inte finns mer.

Anders Lindberg ser sig om efter någon att skylla på – och se vad skådar inte hans norra öga om inte en "liberal".

Anders Lindberg ska nu på AB:s ledarsida förklara för oss vem som är skyldig till barn- och förnedringsrån.

Det är ”liberalerna”. Eller om jag tolkar honom rätt så är det närmare bestämt Anders Borg.

Hur han kommer till den slutsatsen?

Lindberg inleder med att tänka sig tillbaka i tiden, till sin egen barndom:

”Minnet är en lurig sak. Jag kommer inte ihåg särskilt mycket från Dalaskolan, stämningar, ögonblick och några människor. Doften av sågspån från träslöjden som dröjt sig kvar. Det är allt. I sex år gick jag där.”

Det vore mig fjärran att hävda något så nedrigt som att ”doften av sågspån” dröjt sig kvar hos Lindberg därför att han är en träskalle. Vi får väl anta att han har någorlunda normala förståndsgåvor. Orsaken till att han ständigt bär den doften med sig beror istället på att han envisas med att alltid använda Old Space Timber som deodorant. I stressade stunder, som när en deadline närmar sig, svettas Lindberg ymnigt. Deodoranten aktiveras och doften av nyhyvlade spån söker sig in i hans näsborrar medan han sitar och plitar på AB:s redaktion. Och då upplever han en av sina Proust-stunder, lutar sig tillbaka och minns hur det var. Men så förs han tillbaka till verkligheten, för det är uppenbart att något hänt i Sverige menar Lindberg. Nyss rånades en pojke på hans barndoms skola av tre personer som hotade att slå honom sönder och samman om de inte fick hans AirPods.

Lindberg förstår vad som är orsaken och i hans historieskrivning var allt finfint i Sverige fram till någon gång på 1980-talet, då slog ”liberalerna” till och:

”Resultatet är helt förutsägbart. Vi har underfinansierade pensioner, utanförskapsområden som förfaller och en äldreomsorg med timanställda som inte har råd att vara hemma vid sjukdom. Svensk sjukvård är i ständig kris, skolan börjar i praktiken sortera barn redan i förskolan och vår a-kassa tillhör numera de sämre i Europa.”

Men vi har inte ”underfinansierade” pensioner. Vi har pengar som borde gått till pensionärerna men som borgerliga och socialdemokratiska regeringar istället valt att lägga på att bekosta invandring av människor som inte vill arbeta, på att låta statsapparaten svälla ut, på att hålla statsmedia igång och ständigt kasta ut livbojar till privat medströmsmedia. Och på oräkneliga andra idiotiska verksamheter och projekt. Det är ju inte så att mitt hjärta klappar för de borgerliga partiernas pellejönsar, men vad har Lindbergs gäng gett oss – dessa äppelkindade goddagspiltar och godhetsgummor har gått från att hålla ordning på studentkårens papper och SSU-klubbens inköp av cider till att försöka förvalta och leda ett samhälle. Det är därför vi har fattigpensionärer och förnedringsrånade barn.

Och skjutningar.

”Utanförskapsområdena” Lindberg talar om "förfaller" därför att alltför många av dem  som bor där inte kan hålla ordning omkring sig. Måste ett bostadsområde se ut som en ostädad basar i gryningen bara därför att värden inte bytt skåpluckor i lägenheterna på 20 år?

Lindberg skjuter in sig på Anders Borg. Bra. Men varför skjuter han inte också på sina egna hussar i sossepartiet?

Det är inget som skiljer Borg–Reinfeldts politik från Löfven–Anderssons; öppna gränser, utbyggnad av statsapparaten under förevändning av att det måste till fler socialarbetare, poliser och anställda i vård om omsorg för att klara ”integrationen”, det vill säga ge oss mer av era pengar i skatt så vi kan lösa de problem vår politik skapat.

Det är marginella skillnader mellan vänster och höger, illa anbringad makeup för att vi ska tro att vi står inför olika alternativ.

Icke integrerade barn kommer att råna andra barn är Lindbergs budskap.

Men vi har ju gett dessa barn och deras föräldrar bostad, möjlighet att gå i skola, gymkort och redigt med bidrag.

Ge oss en lista Lindberg på vad som mer måste till. En cabbad Audi per hushåll?

Det lömska är också att Lindberg i sin text utgår från exemplet med en pojke som rånas på sina AirPods. Vi ska då tänka att: stackars lilla flyktingbarn som inte har AirPods – det måste givetvis utlösa en sådan känsla av underlägsenhet och saknad att han måste råna ett annat barn.

Så låt gå. Vi ger alla barn i invandrade familjer nya Airpods och vi lovar att de omgående byts ut varje gång Apple lanserar en ny modell.

Men … Lindberg måste förklara vad vi ska ge de barn som mördar andra barn. Vi har ju sådana fall i skolmiljö. Vi har dessutom knivskärningar och brutala misshandelsfall. Flickor som blir stampade på huvudet. Vi har de rån där förnedringen uppenbarligen är det viktigaste och inte vad man stjäl från offret.

Vad är det dessa barn saknar? Vad ska vi ge dem? Vad säger du Anders Lindberg?

Lindberg avrundar med att samhällets situation nu är följden av att ”liberalerna” lyckades:

”Er politik var att skapa ett två tredjedelssamhälle och grattis – ni lyckades. Att utslagning och ökad kriminalitet alltid följer i spåren av ökade klyftor kan inte ha kommit som någon överraskning. Ni visste ju detta.”

Men återigen – vi har ett tvåtredjedelssamhälle därför att de flesta av riksdagens partier varit överens om att tillåta massinvandring från den muslimska kulturkretsen. Därmed har nationen fått ett inflöde av många individer som inte vill bli en del av det svenska samhället.

Och eftersom de inte vill bli det så finns det ingen åtgärd för integrering som är möjlig.

Men målet är inte integrering.

Vad borgerligheten och de rödgröna vill se är att det Sverige som en gång fanns slutgiltigt försvinner. Borgerligheten, liberalerna och vänstern vill inte ha tillbaka det samhälle som trots allt fanns till långt in på femtiotalet.

Förvisso var det ett samhälle med många brister och motsättningar. Men det var ett samhälle som rörde sig framåt genom att människor arbetade. Var och en med det han var bäst lämpad för. Och det var ett samhälle där de flesta ville rå sig själva och bestämma över vad som var bäst för dem själva. vare sig de såg sig som vänster eller höger.

Låt oss börja med att gå tillbaka dit.

När vi är där kan vi alltid ta ett rådslag om vad som bör göras.

"Ojämlikheten anses bero på att invandrare har det sämre och det i sin tur är svenskarnas fel eftersom de i sin fördomsfullhet inte släpper in invandrare i samhället."

Förr ansågs vi alla vara lika inför Vår Herre. Numera anses vi istället vara lika inför staten. Eftersom en del ändå envisas med att se om sitt hus och tänka på sin familj och barnens framtid uppstår en viss olikhet.

Det är inget som stat och regeringar kunnat acceptera de senaste årtiondena. Alla skillnader måste jämnas ut. Efter den stora invandringen de senaste decennierna anser de styrande att ojämlikheten skenat. Alltså har de tillsatt en Jämlikhetskommission.

Här intervjuas jag av Jonas Nilsson på Palaestra media om kommissionens betänkande och förslag för framtiden.

Summering – lite som franska revolutionen, minus giljotinerna.

"Den som strävar efter att ordna det så bra som möjligt för sin familj anses i utredningen bidra till den ökade ojämlikheten."

Per Molander har varit ordförande i Jämlikhetskommissionen som nu lagt fram sitt betänkande.

Resultatet av den ökade invandringen de senaste tio åren är att du som har ett arbete, äger din bostad, har familj och sparar och planerar för din och deras framtid kommer att få försämrade villkor.

Dessutom kommer du att leva i ett land där opinionsbildningen styrs hårdare och där det offentliga vill att det är obligatoriskt för dina barn att börja förskolan vid tre års ålder.

Allt enligt vad som föreslås i den statliga utredning som överlämnades till Magdalena Andersson 6 augusti, Jämlikhetskommissionens betänkande ”En gemensam angelägenhet” (SOU 2020:46)

Jag har läst utredningens 528 sidor och redovisar här några av de åtgärder som anses vara nödvändiga för att Sverige ska överleva som nation. De föreslagna ingreppen är till för öka jämlikheten och integrera de invandrare utan vilka landet påstås gå under.

”Tidsfaktorn är viktig. Sverige har ett fönster på kanske tio till femton år för att utnyttja en demografisk situation som är gynnsam, under förutsättning att de som är i arbetsför ålder också finner en plats på arbetsmarknaden.” (s. 18)

Med ”demografisk situation som är gynnsam” syftar man på dem som invandrat, de anses utgöra ett nödvändiga tillskott av personer i lämplig ålder. 

Det konstateras också att det är ”nödvändigt att utforma politiken med detta bredare perspektiv”.  Det räcker inte med de lagar, regler och bidrag som finns i dag. Staten måste gripa in djupare i människors liv är det entydiga budskapet. Men det gäller i första hand dem som i olika avseenden anses ha mer ”fysiskt och finansiellt kapital, humankapital och socialt kapital”. Det är de mer än andra som får se sitt liv påverkas. För ett uttalat mål för utredningen är att anvisa hur ”jämlikheten” ska ökas.

Den som strävar efter att ordna det så bra som möjligt för sin familj anses i utredningen bidra till den ökade ojämlikheten:

”Föräldrar försöker på olika sätt skapa så gynnsamma förutsättningar för sina barn som möjligt, och det kommer därför på sikt inte att råda jämlika förutsättningar, om ingen utjämning av utfall sker.” (s. 22)

Och det är staten som ska utjämna detta utfall, bland annat genom insatser på skolområdet:

”Samtidigt är ett väl utbyggt utbildningssystem ett av de viktigaste instrumenten för att jämna ut livschanser och för att skapa och vidmakthålla jämlikhet i ett samhälle.” (s. 24)

Ett väl utbyggt utbildningssystem innebär för utredarna att:

”Mot bakgrund av de tidiga uppväxtårens stora betydelse bör obligatorisk förskola för barn från 3 års ålder prövas och utvärderas.” (s. 49)

Det kommer inte att löna sig att protester om man inte vill se sitt barn tvingas in i förskolan vid tre års ålder för:

”En direkt konsekvens av dessa utgångspunkter är att de politiska problem som rör uppväxtförhållanden och det tidiga livets villkor ska ses ur barnets synvinkel. Föräldrar är normalt företrädare för barnen, men i de fall då det uppkommer konflikter mellan barnens och föräldrarnas intressen är det barnens bästa som ska ges företräde.” (s. 37)

Och barnets bästa har ju definierats som att det ska börja skolan så tidigt som möjligt.

Det erkänns dock i utredningen att skolan i dag brottas med problem: 

”Utrikes födda uppvisar stadigt sämre resultat. (s. 26) 

”… akut och långsiktig brist på kompetenta lärare. (s. 26)

Problemen anses bero på fel i den politik som förts när det gäller hur utbildningen  organiseras, inte på för många nya utländska elever. Men man medger i viss mån att invandringen efter sekelskiftet inneburit nya utmaningar:

” Vad som har komplicerat frågan efter sekelskiftet är ett stort inflöde av både flyktingar och arbetskraft från geografiskt och kulturellt mer avlägsna länder.” (s. 28)

Man diskuterar dock inte alls möjligheten av dessa kulturer inte är förenliga med svensk kultur utan konstaterar att allt är svenskarnas fel som inte ställt om i tid till en bättre mottagning:

”Detta ställer större krav på anpassningsåtgärder.”

Ansvaret ligger på Sverige och dess invånare.

Genomgående i utredningen ses det inte som ett problem i sig att den absoluta merparten av invandringen efter sekelskiftet kommer från den muslimska kulturkretsen. Ingenstans diskuteras åtgärder mot seder och bruk hos invandrare från denna kulturkrets.

I två fall gör man försynta påpekanden: 

” Mödrar med muslimsk bakgrund bör upplysas om riskerna för fosterutvecklingen med fastemånaden Ramadan.” (s. 284) samt att:

 ”Den fria etableringsrätten har också försvårat försök från det offentligas sida att integrera barn från olika miljöer.  (s. 48)

Det senare konstaterandet är ett mycket milt sätt att beskriva de problem som präglar muslimska friskolor.

För utredarnas finns det ett problem till förutom att de statliga bidragen och stöden är otillräckliga för de nya invandrarnas behov – och det problemet är fördomar. Utredningen påpekar därför vikten av att opinionsbildningen styrs hårdare genom tydligare signaler från politikerna:

”Politiken, massmediebilden och den offentliga debatten spelar stor roll för hur tendenserna förstärks eller försvagas. Vilka möjligheter till samarbete som skapas och vilka signaler som sänds ut från ledande politisk nivå har därför stor betydelse för vilken väg utvecklingen tar. Mätningar i Sverige pekar mot en sjunkande tillitsnivå, framför allt i ekonomiskt sårbara grupper som arbetslösa och sjukskrivna. ” (s. 29)

Pensionärer som klagar på sin pension kan alltså räkna med uppfostrande artiklar framöver.

Ojämlikheten är alltid definierad som ett objektivt problem när det gäller invandrare, som en fråga om sociala villkor och ekonomi, när det gäller pensionärer och svenska arbetslösa är sämre objektiva villkor inte ett problem som måste åtgärdas. Däremot är det ett problem om de har en negativ attityd till att de har sämre villkor än nyss invandrade. 

De nya invandrarnas ”ökade ojämlikhet” beror: ”… huvudsakligen av politiska beslut och i viss utsträckning av uteblivna beslut, såsom att inte justera transfereringar i paritet med utvecklingen av reallönerna.” (s. 34)

De som arbetar får en bättre inkomstutveckling över tid än de som lever på bidrag. Alltså ska bidragen höjas. Vilka ska då bekosta detta?

Du som äger en villa eller en bostadsrätt kommer att få betala.

”Beskattningen av ägt och hyrt boende bör harmoniseras. Skatt eller avgift på ägda bostäder bör vara proportionell utan tak ovanför ett visst lägstabelopp. Värdeökningar på boende bör beskattas som andra kapitalvinster.” (s. 54)

Den vinst du kan göra vid försäljning av ditt boende ska alltså ökas från 22 procent till 30 procent som är skattesatsen i dag för kapitalvinster. Men samtidigt föreslår utredningen att skattesatsen för kapitalvinster ska öka:

”Skatten på kapitalinkomster bör höjas, med riktpunkten att en enhetlig skattesats ska gälla för alla kapitalinkomster. Arvs- och gåvoskatt bör återinföras, och förutsättningarna för en förmögenhetsskatt bör utredas.” (s. 60)

Ojämlikhet skapas i utredarnas ögon av att människor arbetar, sparar, investerar och ofta gör detta för att ge något till sina barn.

Det skapar för utredarna en slags dubbel ojämlikhet. Dels får den som skapar något som kan ärvas det bättre än många andra – dels får dennes barn bättre förutsättningar i sitt liv. Något som för utredarna är fundamentalt orättvist – framförallt gentemot dem som har invandrat. 

En annan möjlig inkomstkälla som utredarna pekar på är momsen på mat. Den kan fördubblas:

”… en höjning av momsen på livsmedel till standardnivån 25 procent med kompensation till barnfamiljer och låginkomsthushåll – netto 15 miljarder kronor.”

(I morgon fredag går vi vidare och diskuterar utredningens syn på segregering, fördomar, familjen, brott, arv och miljö. På lördag går vi igenom vilka som arbetat med utredningen och vilka följder den kan tänkas få.

Försämringar beskrivs framgångar i en kommun och resultatet blir att en kommunalpolitiker sätts att snabbutreda hela landets skolpolitik för nyanlända barn.

Om integrationen i skolan inte går så bra i dag kanske man bör gå tillbaka några år och se efter vad som var förebilden.

I dag när mordet på en tolvårig flicka i Botkyrka upprör Sverige gör styrande politiker på lokal och nationell nivå allt för att låtsas som om de nu tänker ta krafttag i Botkyrka.

Inget sägs om hur de tills alldeles nyligen framställt kommunen som en framgångssaga – som ett föredöme för hela landet. Kan låta otroligt, men märkligt nog är det fallet.

Vi har grävt ner oss i statistik och ställt siffror mot verkligheten som politikerna framställt den det senaste årtiondet. Det vi granskar den här gången är skolan i Botkyrka. Siffror är ibland tråkiga, men nödvändiga att studera för att förstå hur falsk politikers verklighetsbeskrivning kan vara. Och hur denna falskt kan komma att påverka hela nationen.

Det är lätt att tro att våldet och kriminaliteten bland de unga i Botkyrka är följden av en situationen som de styrande inte kan rå över. Att de kämpar med händer, fötter, armar och ben för att hantera problem som är följden av beslut som befinner sig utanför deras kontroll.

De flesta som yttrar sig i debatten om våldet i Botkyrka verkar ense om att tillståndet bland de unga i kommunen till stor del är följden av att skolan inte fungerar.

Ebba Östlin, i dag kommunstyrelsens ordförande i Botkyrka förklarade redan 2010 på socialdemokraternas kongress att:

”Den stora utmaning vi står inför handlar om att höja golvet och minska skillnaderna i kunskapsresultat mellan olika skolor, inom skolor och mellan flickor och pojkar. Skolframgång ger inte bara eleverna möjlighet att välja sin väg framåt i livet och uppnå sina drömmar. Det är också den bästa skyddsfaktor vi har för att unga inte ska hamna snett i livet.”

Men att det inte gått så bra för Botkyrka på det här området kan väl ändå inte makthavarna i Botkyrka lastas för? Det är rimligen följden av politiska beslut på nationell nivå. Vad kan väl ett, eller två aldrig så välmenande kommunalråd göra åt det?

Men då glömmer vi bort att den skolpolitik som skulle hantera den massiva flyktingtillstömmningen från 2015 och framåt utformades av just Botkyrkas nuvarande kommunalråd Ebba Östlin.

Hon tillsattes av regeringen hösten 2015 att leda det utredningsarbete som på några månader skulle ta fram förslag på hur alla flyktingbarn skulle slussas in i den svenska skolan.

Att hon utsågs beror på att Botkyrka av regeringen bedömdes vara en förebild när det gällde att ordna skolgång för nyanlända på ett bra sätt.

Ebba Östlin hade stått för marknadsföringen, av sig själv och sin kommun. I en artikel i dagens Arena 2012 skrev hon:

”Botkyrka kommun visar vägen till en framgångsrik skolpolitik. Här har vi lyckats öka andelen behöriga elever till gymnasiet”.

Skolfrågor borde vara något som Ebba Östlin bemästrar. Hon var viceordförande för Lärarhögskolans studentkår i Stockholm innan hon 1995 blev vice ordförande för Sveriges förenade studentkårer, med ansvar för utbildningsfrågor.

Och så har hon då varit aktiv i socialdemokraterna, även som centralt placerad ombudsman och projektledare i valkampanjen 2010. I Botkyrka har hon varit ordförande för utbildningsnämnden 2011-2018 samt kommunstyrelsens förste vice ordförande och 2015 blev hon kommunstyrelsens ordförande.

Hon har haft makt och möjlighet att styra det hon anser är så viktigt. 

På det lokala planet.

Dessutom har hon varit varit en av dem som lagt grunden för den nationella politiken genom sitt utredningsarbete.

Men var det verkligen rätt person som utsågs att leda utredningen, gick det verkligen så bra i Botkyrka som Ebba Östlin hävdade?

Låt oss gå tillbaka till 2010 och se på några tal.

Först har vi gruppen barn med utländsk bakgrund, födda i Sverige. Hur många har varit behöriga för att gå vidare till ett yrkesprogram efter grundskolan?

(Att jag väljer att utgå från behörighet till yrkesprogrammet är för att det är den statistik som är tillgänglig som har en fördelning mellan svenska elever och dem med utländsk bakgrund. Behörighet till yrkesprogram kräver att man är godkänd i åtta ämnen när man lämnar grundskolan, behörighet till gymnasieskolans högskoleförberedande program kräver 12 godkända betyg. Men att vara godkänd för att få gå ett yrkesprogram räknas som att man har gymnasiebehörighet.) 

2010 var de 86,6 procent i gruppen elever med utländsk bakgrund, födda i Sverige som klarade av att få gymnasiebehörighet.

2011 83,5 procent.

2012 85,6 procent.

2013 85,4 procent.

2014 85,7 procent.

2015 84,9 procent.

2016 85,4 procent.

2017 85,9 procent.

2018 84,8 procent.

2019 87,3 procent.

Talen varierar inte nämnvärt – ungefär 15 procent klarar inte att gå vidare till gymnasieskolan. 

Kanske inte mycket att yvas över – eller att deklarera som en så stor framgång att en nationell politik ska byggas på den grunden.

Det märkliga är dessutom att Botkyrkas siffror för denna elevgrupp inte är bättre än för riket i övrigt. Vi gör en jämförelse med hela Sveriges tal inom parentes.

2010 86,6 procent (85,4)

2011 83,5 procent (85,0)

2012 85,6 procent (86,1)

2013 85,3 procent (85,8)

2014 85,7 procent (84,7)

2015 84,9 procent (84,4)

2016 85,4 procent (86,8)

2017 85,9 procent (84,4)

2018 84,8 procent (86,1)

2019 87,3 procent (83,4)

De flesta åren uppvisar Botkyrka sämre resultat än riket i övrigt. Hur var det Ebba Östlin sa? Jo, ”Botkyrka visar vägen till en framgångsrik skolpolitik.”

Då har vi ännu inte berört den mest problematiska gruppen. Elever med utländska bakgrund, födda i utlandet.

2010 var det 65,4 procent som fick gymnasiebehörighet.

2011 54,4 procent.

2012 55,5 procent.

2013 59,9 procent.

2014 57,1 procent.

2015 64,9 procent.

2016 70,6 procent.

2017 63,3 procent.

2018 66,7 procent.

2019 64,2 procent.

När Ebba Östlin 2012 deklarerade att man lyckats med att i Botkyrka hjälpa denna grupp hade hon bakom sig två år då antalet godkända elever i gruppen minskat 10 procent jämfört med 2010.

Sett till hela gruppen elever i årskurs 9 under perioden har andelen icke godkända rört sig mellan 18-20 procent 2009 till 2019, detta inkluderar även svenska elever. 

Cirka femtedel blir alltså inte godkända.

I kommunen som av socialdemokratin utnämnts till en föredöme på området lämnar varje år ungefär 150 elever grundskolan utan gymnasiekompetens. År ut. År in. 

Tittar man på hårda data vid en jämförelse med riket i övrigt undrar man också varför Botkyrka skulle vara ett föredöme.

2014 blev 57,1 procent av eleverna med utländsk bakgrund, födda utomlands godkända. För hela riket var siffran 63,2 procent.

2013 var det 59,9 procent i Botkyrka och  63,8 procent i riket.

2012 64,2 i Botkyrka,  58,3 i riket.

2011 54,4 i Botkyrka, 62,9 i riket.

2010 65,4 i Botkyrka, 62,6 i riket.

Återigen ser vi detta fenomen – tre av de fem år som ligger till grund för att Botkyrka utmålas som ett föredöme för resten av landet har Botkyrka sämre resultat än resten av landet.

I dag är siffrorna gällande Botkyrka 64,2 procent och i riket 69,8 procent.

Det är lite svårt att se att Botkyrka under den här tiden har presterat något så anmärkningsvärt att den där förda politiken ska kunna anses vara riktningsgivande för hela landet.

Tvärtom.

Gängkriminaliteten har ökat i kommunen. Våldet blivit grövre. Brottsligheten spridit sig längre ner i åldrarna.

Är det skolan det hänger på?

Ja, Ebba Östlin sa ju det på socialdemokraternas partikongress 2010. 

Hon har inte ändrat åsikt. På sin hemsida skriver hon i man 2018:

”Om vi ska bygga ett starkt samhälle så måste vi bygga det från grunden. Därför kommer fokus alltid vara på att göra skolan bättre.”

I nästa avsnitt (på fredag) ska vi se närmare på vad Ebba Östlin kommit fram till i sina utredningar och hur hon egentligen ser på skola och utbildning.

En kommun där man inte riktigt verkar prata om de grundläggande problemen utan tror att allt är en fråga om mer "resurser" och en möjlighet att "fika och prata med någon vuxen".

Minnesplatsen för den 12-åriga flicka som sköts till döds i Norsborg.

Mord, våld och knarklangning är inte resultatet av att de styrande inte vetat vilken politik de ska föra. De har länge följt en mycket målmedveten linje.

Dag Ahlse är centerpartist och kommunalråd i Botkyrka. När han besöker minnesplatsen för den tolvåriga flicka som mördades i Norsborg pekar han bort mot McDonaldsmacken och deklarerar:

”Det är öppet dygnet runt. Där hänger ungdomar på kvällarna. Vi måste satsa på fritidsgårdar.”

Lite oklart är det om Ahlse menar att de nya fritidsgårdarna också ska ha öppet dygnet om. Och även om de har det – på vilket sätt ska de kunna erbjuda skydd när gängen börjar skjuta? Tänker han sig en slags bunkrar?

Men vi får väl anta att han inte föreställer sig 24/7-fritidsgårdar, utan att han antar att en fritidsgård är en plats med magiska egenskaper som på något sätt har en allmänt dämpande inverkan på våld och gängbildningar.

Det har man trott förut i Botkyrka. Men det föll inte så väl ut vilket gör att det kan verka lite märkligt att som Ahlse nu gör föreslå nya fritidsgårdar. Åtminstone om förslaget beror på att man vill få bukt med våld och kriminalitet i kommunen. För det är inte alltför länge sedan de styrande beslöt sig för att stänga ett antal fritidsgårdar därför att de blivit brottscentraler.

Ändå står ett kommunalråd nu och förklarar att det behövs fritidsgårdar. Fler fritidsgårdar. För MacDonalds har ju öppet dygnet om.

Låt oss se hur Botkyrka hanterat frågan om fritidsgårdar tidigare.

I november 2018 fattar kommunen beslutet att lägga ner en del av fritidsgårdarna i Botkyrka. Alla mötesplatser för unga mellan 16 och 19 år ska läggas ner.

Beslutet fattas efter en utredning som kommunen tillsatt ett halvår innan.

Det har då i åratal funnits politisk kritik mot verksamheten på fritidsgårdarna, de som varit negativa har hävdat att de blir samlingsplatser där gängen möts och rekryterar nya medlemmar. De styrande socialdemokraterna har avfärdat kritiken som ”bisarr”.

När kommunstyrelsens ordförande Ebba Östlin vintern 2018 ska försvara helomvändningen och stängningarna säger hon att fritidsgårdarna inte lyckats med sitt uppdrag ”att fånga upp unga som varken studerar eller har jobb” och ”vara en brygga till praktik, utbildning och jobb”.  Fritidsgårdarna har blivit en plats där ”man låser in sitt hängbeteende och inte kommer vidare i sitt liv.”

Hon pekar på att rapporten visar att på de platser som som undersökts har det pågått aktiviteter som hon sammanfattar som: ”Allt som förekommer i droghandelns närhet.”

Nu ska man istället satsa på uppsökande verksamhet. Lära ungdomarna skriva cv eller ”andra saker som rustar den unga med allt det den behöver för att gå till studier och jobb”.

Socialnämnden ska dessutom få mer pengar för att hjälpa unga kriminella att bryta sig loss från sina miljöer.

Stängningen genomfördes i mars 2019, då bommar man igen Fittja Ungdomens hus och Grunden i Alby. De två nya mötesplatserna i Storvreten och Hallunda-Norsborg som smygstartat men väntat på nya lokaler, öppnar inte.

Gernas Basdas, projektledare för de nya mötesplatserna, uttryckte sin besvikelse i pressen: ”Jag är överraskad. Hur ska vi förklara beslutet för ungdomarna en månad innan spadtaget? Vuxenvärlden sviker deras förtroende.”

Nu ska kommunen istället erbjuda schemalagda aktiviteter inom jobb och utbildning och arbeta mer uppsökande med unga som inte pluggar och jobbar.

Alla verkar obegripligt ense om problemen. Man har ett stort antal ungdomar som är för initiativlösa för att söka jobb eller studera. De måste motiveras.

Därför ska samhället mobilisera resurser för att inspirera dem och hjälpa dem vidare.

Men tre saker nämns aldrig i diskussionerna om dessa ungdomar.

För det första har de gått i grundskolan i nio år. Ingen verkar ställa frågan om hur denna skola fungerar om den inte lyckats få ungdomarna att förstå att man i sinom tid måste kunna försörja sig själv, och då måste man plugga och söka jobb. 

För det andra har ungdomarna familjer. Samma sak där. En rätt rimlig tanke är att föräldrar fostrar sina barn till att förstå att de ska läsa läxorna, och efterhand börja se sig om efter ett jobb. Om föräldrar inte fyller denna roll talar förstås mycket för att barnen inte kan fungera i skolan, eller någon annanstans heller.

För det tredje – och det här är den stora frågan; 61 procent av invånarna i Botkyrka har utländsk bakgrund. 

2005 var andelen 49 procent och den hade stigit till 57 procent 2015.

Det talas ungefär 100 språk i kommunen. I en kommun som inte ens har 100.000 invånare.

En första tanke jag får när jag ställs inför dessa siffror blir förstås: hur ska en kommun klara av en sådan stor inflyttning av nya kulturer? Påfrestningen på skola och sjukvård? Hur ska den hantera kulturella motsättningar inte bara mellan de främmande kulturerna och svenska seder, vanor och traditioner utan hur ska den också hantera de motsättningar som med logisk nödvändighet finns sinsemellan etniska grupper när människor talar 100 olika språk?

Men de som styr kommunen har aldrig sett sådana problem. Går man tillbaka tio år i tiden och läser de studier som då gjordes av speciella problemområden som till exempel Fittja är det uppenbart att kommunen anser att den stora inflyttningen av främmande kulturer är en tillgång, inte ett problem. 

Ett exempel är kommunledningsförvaltningens studie ”Långt ifrån lagom” som behandlar situationen i området Fittja. Problemen där beror på ”diskriminerande strukturer i samhället” samt bristande beredskap och resurser för att bereda väg för alla dem som flyttar till kommunen. Den arbetslöses inställning, kunskaper och förmåga att kommunicera på svenska är inte de stora problemen för att få ett jobb utan ”språk och utbildning ändå inte är oviktigt men att de stora insatserna för sysselsättning borde vara riktade mot diskriminering på arbetsmarknaden.”

Ett exempel på diskriminering som anförs är att ”ett vanligt krav utöver utbildningen är att man ska ha ”social kompetens” som ofta likställs med att tala språket på ”rätt sätt”.

Givetvis innehåller rapporten också ett längre avsnitt om ”genus” som man dessutom ordentligt definierar: ”Ordet genus används för att skilja mellan vårt biologiska kön och vårt socialt skapade och inlärda kön. Genusskapandet utgör grunden för en värdering och ett normtänkande där det som förknippas med män, pojkar och manlighet generellt värderas högre än det som förknippas med kvinnor, flickor och kvinnlighet.”

Vi talar alltså om en rapport om ett område där 90 procent av befolkningen är av utländsk härkomst. Om man ska diskutera relationen mellan kvinnor och män kanske det finns mer konkreta problemområden att behandla som hederskulturer och religiöst betingad underordning av kvinnor.

Botkyrkas kollaps är inte följden av att oväntade saker händer. Av att man varit naiv. Av att man inte kunde veta. Politiker och byråkrater i kommunen har länge bedrivit en politik där stor invandring ses som något som tillför kommunen värden och om dessa värden inte visar sig beror det på att det är fel på myndigheter och samhälle som skjuter till för lite resurser och på att det finns diskriminerande strukturer i samhället.

Dödskjutningarna är resultatet av en politik som vägrar se de grundläggande problemen.

(I de kommande avsnitten ser vi närmare på bland annat skolan, familjerna och synen på arbete i Botkyrka. Nästa avsnitt på måndag.)

"Det finns absolut inget gott som det alltmer accepterade utövandet av islam i Sverige medfört, det har istället skapat en autonom zon inom vilken efterblivenhet frodas. Där allt det som den svenska arbetarrörelsen i sin begynnelse bekämpade får växa och dessutom ges en möjlighet att sprida sig ut i samhället."

Publiken under Järvaveckan. En tillställning då svenska politiker tävlar om att få visa att vem som ställer minst krav på invandrare.

Nu diskuteras tak för invandring eller inte.

Igen.

Nu ska åter ältas hur många som ska få asyl.

Och folk sitter och funderar på vilket av partierna i riksdagen som har mest förnuftig politik.

Men alla är de präglade av feghet och irrationalitet.

Själva förutsättningen för de här diskussionerna saknas, och den förutsättningen är att Sverige skulle ha en invandrings- och asylpolitik. 

Det har det här landet inte haft de senaste 20 åren. För det har inte funnit någon syn på vad Sverige är som nation, vad som kännetecknar Sverige. Det har inte funnits en syn på hur allt det som folket byggt upp ska värnas i möten med främmande kulturer. För just det faktum att folket byggt upp något genom seklerna är förutsättningen för att Sverige kan bli en fristad för dem som kommer från kulturer som uppenbarligen saknar denna förmåga.

Det är alltså rimligt att man diskuterar vilka principer som ska gälla när man öppnar dörrarna för den som vill komma in i Sverige.

Men diskussionen om hur det borde vara förs av politiker som bara bekymrar sig om sina positioner, och den förs dessutom på snyltares villkor och då kan den aldrig bli rätt.

Men vänta nu.

Får man säga ”snyltare”?

Klart man får.

En snyltare är en person som har snyftandet som ideologi och kultur. En person som blir insläppt i Sverige och förklarar att han eller hon är förtryckt eftersom de inte tjänar lika mycket eller bor i samma områden eller syns lika mycket i media som de som bott i landet i generationer.

Bilan Osman är ett utmärkt exempel på detta.

Antag att de invandrare som kom till Sverige från perioden som sträcker sig från slutet av andra världskriget till millenieskiftet hade betett sig som Bilan Osman.

Snyftat och snyltat.

Då hade Sverige inte utvecklats så väl som landet trots allt gjorde.

De tidigare invandrarna och flyktingarna insåg att de hade dragit en av de få vinstlotterna i tillvarons tombola. Den lott som gav dem möjlighet att lämna flyktingläger, krig och förföljelse för att istället få möjligheten att arbeta sig in i ett nytt land.

Märk väl. 

”Arbeta”.

De förstod med självklarhet att det gällde att bevisa att de var värda vinstlotten. Och de insåg att de genom hårt arbete kanske skulle lyckas ge sina barn goda förutsättningar i det nya landet. Inget gott skulle komma med en gång. Gratis.

Det här är den första folkligt förnuftiga förutsättningen för en fungerande invandrings- och asylpolitik.

Den som släpps in i landet ska också bevisa sig värdig detta förtroende genom att arbeta.

De som kom hit som flyktingar och invandrare insåg också att de kom till ett bättre samhälle än det de tvingats lämna, ett mer välordnat, fungerande och civiliserat samhälle.

De fann det därför rationellt att studera de seder och bruk som kännetecknande det samhället.

Här fanns inga större problem eftersom de alla kom från en europeisk kristen-judisk kulturkrets. Eller från sekulära miljöer i Europa.

Det här är den andra folkligt förnuftiga förutsättningen för en fungerande invandrings- och asylpolitik.

Enbart flyktingar från den kristet-judiska kulturkretsen kan få invandra eller få asyl. Detta hindrar inte i sig givande av asyl åt personer från Afrika, Mellanöstern eller Asien eftersom de genom sin tro och kultur kan tillhöra den kulturkretsen. 

Detsamma gäller personer som aktivt tagit avstånd från islam och som förföljs i sitt hemland för detta. Liksom för personer ur den hinduiska eller buddistiska kulturkretsen.

Ur detta följer också förstås att den som aktivt vill utöva sin islamska tro inte i någon begriplig mening av ordet någonsin kan bli svensk. En nation definieras av sitt territorium sin historia, sin kultur, det som präglat dess ekonomiska utveckling och av sin mentalitet. Sverige som nation har alltid tillhört den europeiska kulturkretsen. Den muslimska kulturkretsen har alltid fört krig mot Europa, och fortsätter göra det. Sverige kan inte ha en aktiv femtekolonn i landet.

Det finns absolut inget gott som det alltmer accepterade utövandet av islam i Sverige medfört, det har istället skapat en autonom zon inom vilken efterblivenhet frodas. Där allt det som den svenska arbetarrörelsen i sin begynnelse bekämpade får växa och dessutom ges en möjlighet att sprida sig ut i samhället.

Det finns inget skäl att släppa in personer som för med sig efterblivna föreställningar, motsättningar, seder och stamkrig eller klankontroverser. Och som dessutom öppet uttrycker sin vilja att rasera det land de kommit till – samtidigt som de ofta försörjs av detta land.

Världen är full av goda, flitiga människor som behöver en fristad. Finns inget skäl att ge en fristad åt andra.

Alltså, släng allt tjafs om internationella konventioner och åtaganden åt sidan och grunda framtida flykting- och asylpolitik på ovannämnda två enkla principer.

Men det krävs givetvis också att nationen återställs åtminstone till tillståndet vid millenieskiftet.

Det innebär att ett mycket stort antal personer som kommit till Sverige efter år 2000 måste lämna landet eftersom de inte uppfyller de enkla kraven som ställs som folkligt förnuftiga förutsättningar för en fungerande invandrings- och asylpolitik.

Nu kommer många att tycka att jag är en brutal islamofob.

Men jag har ingen fobi. Jag är inte rädd för islam.

Jag är fientlig.

Och jag bekymrar mig föga om sådana omdömen från snyltare eller svenskar som vill straffa sig själva för synder andra pådyvlat dem.

När jag läser igenom texten igen funderar jag istället på vad min gamle far skulle sagt om han läst den. Härdad av krig och därefter åratal i läger skulle han lagt sidorna på bordet. Bekymrat tittat på mig en stund. Därefter lagt handen på min axel och sagt:

”Vad har tagit åt dig? Varför är du så försiktig?”

På varje Yahya Hassan går det kanske tusen andra, som växt upp i lika brutala och efterblivna miljöer i förorten men som väljer att genom hårt arbete eller studier bli en del av det samhälle de kommit till.

Hans första diktsamling sålde mer än 100.000 exemplar. Nu diskuteras vem eller vad som bär ansvaret för hans död.

Jag läser alla dessa debattartiklar förklädda till nekrologer om Yahya Hassan och inser att jag alltså helt uppenbarligen totalt missförstått en del författarskap. Eller egentligen är det väl orsaken till en del författares hädanfärd som jag missförstått.

Till exempel så dog inte Dylan Thomas som en följd av omåttligt drickande. 18 rediga glas whisky dagen innan han dog, följt av ett försvarligt antal öl dagen efter och så … vandrade han väsande (lungorna pallade inte) in i den stora, inte så goda natten.

Det var inte brutalt supande och därav följande oförmåga att leva ett någorlunda välordnat liv som ledde till hans död på ett hotellrum i New York. Orsakerna måste stå att finna i den tidens sociala motsättningar, politiska strider samt förstås … i engelsmännens kulturella och ekonomiska förtryck av Wales.

Men … spriten tog Dylan Thomas, vad som än stod i dödsattesten.

Men … drogerna tog Yahya Hassan, vad som nu än står i minnestexterna.

Nekrologerna utgår från att det bara finns två möjliga utfall om man föds som blatte i förort. Stanna i det muslimska kulturmönstret (lite stillsamt efterbliven bidragstagare eller militant livsfarlig islamist) eller så blir man kriminell och försöker skjuta sig in i samhället.

Yahya Hassan skulle väl då vara en variant på alternativ två, men utrustad med en större poetisk ådra än andra.

Kultursidesvänstern måste skapa ett sätt att hantera Yahya Hassans kritik av den egna uppväxtmiljön och hans samtidiga kritik av av kulturvänstern, och man omvandlar honom därför till ett offer för de sociala omständigheterna. Om Danmark skulle varit mera välkomnande, accepterande, mer inställsamt i sin integration av islam då skulle inte Yahya Hassan haft en så svår uppväxt.

Inte hamnat utanför.

Inte dött.

Men i Danmark, liksom i Sverige, finns det tämligen många som växer upp i muslimska hem som mer stillsamt väljer att vandra ut ur den kulturkretsen, i all tysthet ta avstånd från den och assimileras. De lämnar de hem de växt upp i och stänger dörren bakom sig.

På varje Yahya Hassan går det kanske tusen andra, som växt upp i lika brutala och efterblivna miljöer i förorten men som väljer att genom hårt arbete eller studier bli en del av det samhälle de kommit till. De hinner inte skriva poesi, langa knark eller skjuta folk i benen därför att de har fullt upp med att assimileras. Gudarna ska veta att det är ett jobb i sig.

Ingen skriver diktsamlingar eller romaner om dem. Folk som arbetar eller studerar intresserar inte riktigt kultursidesvänstern, vare sig de strävsamma är svenskar eller härstammar från Atlasbergen.

Fixeringen vid Yahya Hassan och striden om rätten att uttolka hans poesi och liv gör att vi diskuterar hur ett problem ska lösas som egentligen inte finns. Det är ett problem kultursidesvänstern formulerat därför att överheten har nytta av det.

Alternativen är enkla. Åk hem eller assimilera dig, acceptera seder och bruk här och försörj dig själv. Av med slöjor, kräv inte att samhället ska anpassa sig efter vad din religion och kultur stadgar.

Har vi den inställningen kommer samhället at ha mycket få problem.

Har vi massinvandring i ett kravlöst samhället skapas med automatik en mängd verkliga problem.

Kultursidesvänstern försöker få oss att tro att problem uppstår genom att samhället inte är välkomnande nog.

Men problemen uppstår därför att samhället viljelöst låter sig våldgästas.

Kanske är det problematiskt att de som angriper kultursidesvänsterns försök att nu lägga beslag på Yahya Hassan gör det genom att göra honom till en sanningssägare.

För en begåvad person som Yahya Hassan hade det nyssnämnda senare alternativet varit fullt möjligt, att i tysthet vända hemmiljö och kulturlivet ryggen.

Men han valde själv utanförskapet. Förvisso en annan sorts utanförskap än det som han släkt valt.

Men ändå ett utanförskap.

Och så valde han drogerna.

De människor som borde intressera oss alla är de som valt bort efterblivenheten. Både den som finns i förorten och den som härskar på kultursidorna.

Det förklaras för mig att Yahya Hassan var en stor poet och skildrare av samtiden och dess problem.

Men … ändå såg han aldrig de andra från sina uppväxtmiljöer … de som tog också tog avstånd från allt det han föraktade … men som gjorde det genom att välja arbete och assimilering.

En före detta statsminister går in på Rönnells för att söka återfinna urkällan till sina visioner.