Artiklar

Vad vi gör med den tid som är oss utmätt*

Boris Benulic

"Man tjänar bäst civilisationen genom att vara motståndare till det som i dag får passera som civilisation". (Wendell Berry)

Ibland när jag är i Vasalundshallen och tränar avslutar jag med att gå till simbassängen. Men bara ibland.

För ofta är det skolklasser där, och alltid sitter det en, två eller tre flickor med täckta huvuden. Jag är ingen större psykolog men till och med jag kan läsa sorgen och förvirringen i deras ögon över att inte få simma och stoja med de andra barnen.

Åsynen av detta gör mig deprimerad och förbannad.

För att bota detta vandrar jag ibland in på Solna Stadsbibliotek. På barnavdelningen finns det alltid några barn av utländsk härkomst som har en lycklig blick av den sort jag föreställer mig att jag själv hade i den åldern när jag var på biblioteket . De vandrar försynt sökande längs med raderna av böcker (på svenska). De låter fingrarna löpa längs med bokryggarna som om de skulle kunna känna sig till vilken bok som kommer att vara bäst för dem. De är inte bara på väg in i de världar boken öppnar, de är på väg in i den verkliga världen.

Vid åsynen av detta fylls till och med min vresiga själ av en känsla av frid och stillsam glädje.

Men jag vet också att om jag vill se fler barn nästan högtidligt skrida fram mellan bokhyllorna … ja, då måste jag vårda min vresighet.

…

Vi har alltså kommit till det avslutande avsnittet av min polemik mot Dan Korns serie om hederskultur i Bulletin. Nu ska vi diskutera praktiska åtgärder.

Den svenska debatten i fråga om invandrare, flyktingar, integration, assimilering, och kriminalitet präglas av två helt motsatta poler.

Den ena kan formuleras som: ”Visst är det lite problem, men det ska man räkna med när man skapar ett mångkulturellt samhälle. Alla är välkomna hit och alla har säkert något att bidra med.”

Den andra kan formuleras som: ”Nej, ut med dem”.

Debatterna blir sällan fruktbara. Båda sidor presenterar listor. De som är för radar upp Zlatan, kebab och afrikansk folkdans på nationaldagen samt att äldreomsorgen behöver allt mer personal. De som är mot listar mord, våldtäkter och kaos i skolan.

Listorna blir längre och längre på ömse håll. Motsättningarna allt större.

Låt oss istället utgå från att jag tror att det trots allt finns en gemensam grund där alla förnuftiga och rationella människor kan samlas.  Den grund som utgörs av att dessa människor faktiskt har en gemensam syn på vad det i den mest fundamentala meningen innebär att vara människa. Det är inga komplexa Wittgensteinska tankegångar utan det varje tänkande människa vet med sig

När vi väl står där och inser att vi är överens om mycket grundläggande principer bör vi rimligen kunna enas om att utveckla och tillämpa de åtgärder jag föreslår. Sedan när ordning är upprättad kan vi gå vidare.

Löser det alla problem? Långtifrån. Men vi kan inte som Dan Korn eller Ulf Kristersson säga att det löser sig om en generation eller två. Det de lovar ska lösa sig är dessutom en avtrappning av våldet. Lika viktig är ju frågan om att tre tusen år av svensk utveckling, kultur, mentalitet och språk inte upplöses; allt det som en gång till slut gjorde Sverige till en av världens mest framgångsrika industrinationer.

Jag har självklart inget behov att alla tycker som jag när det gäller vad som definierar en flykting (mer om min åsikt kan man läsa här).

Jag har heller inget behov av att alla delar min åsikt om invandring – och det är att den är till fördel för nationen, om de som kommer är människor som genom sitt arbete vill bidra till nationens utveckling och som respekterar landets seder och kultur.

Problemet i Sverige i dag (ett av många) är att vi i dag utvisar den sortens människor, men i stort antal behåller och försörjer deras raka motsatser.

ARBETE

Arbete är det som gör dig till människa. Att inte arbeta för sin försörjning utan vara beroende av andras välgörenhet och nåd är förödande för självkänsla.

En bidragande orsak till problemen i dag är att vi har några hundratusen människor som inte arbetar utan bara finns till. Paradoxalt nog är det så att det i bästa fall innebär att de blir passiviserade, i värsta fall att de ägnar sig åt brott.

Vi måste dessutom inse den skadliga inverkan detta har på samhället i övrigt; på detta sätt skapas känslan hos dem som arbetar att det egentligen inte lönar sig, och om man arbetar försörjer man dessutom andra som inte arbetar.

Alltså måste alla som inte arbetar men som skulle kunna göra det sättas i arbete.

I varje kommun inrättas AK-enheter efter förebild från hur arbetslösheten hanterades i Sverige under krisen på 1930-talet.

Den som inte har arbete skrivs in i AK-kompanierna och ersättningen blir beroende av det arbete de utför. Arbetsplikt och 40 timmars-vecka gäller.

En vanlig invändning blir då förstås att ”men det finns ju inga jobb”. Men om jag vandrar genom Råsunda, Solna och Sundbyberg i dag kan jag lista några tusen arbetstillfällen för att försköna och förbättra dessa platser och sätta dem i bättre ordning. Det är arbeten som kräver att man har två armar och två ben.

Att hålla våra städer och samhällen i ordning hör till det som det påstås att en del av våra skattepengar är avsedda för. Uppenbarligen är så inte fallet. 

Men nu kan vi lösa det. 

Alla skogens och trädgårdarnas gåvor kan skördas. Tillgången på svamp, bär och frukt kommer att bli nästan obegripligt stor i kommunernas skolor och äldreboenden. Och i vården.

Och finns det något bättre sätt att komma i kontakt med vad som är svenskt än att skörda alla dessa naturens gåvor?

Och vi kommer att få skottade trottoarer på vintern, fungerande utdelning och hämtning av post … och så vidare.

Den som inte kan försörja sig själv, och inte har arbete men inte vill ingå i ett AK-kompani får givetvis lämna landet med första lägenhet.

SKOLA

Skolgång organiseras endast för de barn vars föräldrar vill assimileras i det svenska samhället. Inga undantag gives. 

Att anpassa undervisningen till barn vars föräldrar inte har en avsikt att bli assimilerade är att försvåra och i värsta fall förstöra undervisningen för de barn vars föräldrar är svenska (eller utländska som vill assimileras) och kan inte tillåtas.

Det är också självklart att man heller inte kan tillåta religiöst betingade uttryck i klädsel, krav på speciell kost eller undantagande från viss undervisning.

Hur ska då undervisning ordnas för de barn vars föräldrar inte vill att de assimileras? Mitt hjärta blöder i dubbel mening för dessa barn, men det kan inte vara värdfolkets uppgift att låta dem gå i de egna skolorna. Dessa barns föräldrar har uppenbart inte för avsikt att bli en del av ett fungerande samhälle och de problem det skulle medföra att deras barn går i skola är olösbara.

En miserabel och fruktansvärd situation? Ja, det är det. Och felet är vems? 

I dag diskuteras på allvar att bussa barn från icke-fungerande skolor till skolor som fungerar – något som innebär att i grund och botten ges barn i de fungerande skolorna ansvaret för att lösa problem med att andra barn inte kan läsa, skriva eller sitta still. De får bära den bördan.

KONTROLLER, DOKUMENT, BOENDE

En fungerande flyktingpolitik kräver isolering. Ett land som tar emot flyktingar är en livbåt. I livbåten  går först kvinnor och barn ombord, därefter män. Ser du en man som vevar med armarna och har vild blick släpper du inte ombord honom med mindre att han går med på att sitta bunden. Sedan får man se om han lugnar sig. Man kan inte riskera livbåten och dem som är ombord.

Vid andra världskriget slut var 11 miljoner människor i Europa flyktingar. Det tog tid innan de alla kunde återvända till sina hemländer eller till ett nytt hemland. Efter tre år fanns det någon miljon kvar i lägren. Och till slut kom även de in i vardagen i något samhälle.

Att ett Europa så förött av krig ändå klarade denna flyktingström beror ju på lägren (och på flyktingarnas vilja att åter bli en del av Europa, vart det nu vara månde).

Lägren gav ordning och reda. Möjlighet att organiserat låta grupper och personer komma ut i samhället när det fanns platser för dem – och när de visat sig att de verkligen ville ha dessa platser, att de såg dem som en gudagåva.

Vi skulle inte haft den situation vi har i Sverige i dag om vi lärt av perioden efter andra världskriget. Hade vi haft läger för alla flyktingar som kommit hit under 2000-talet kunde de som visade sig kunna fungera kontinuerligt kunnat slussas ut i samhället kommit ut i det, de andra blev kvar i lägren i väntan på återvandring.

Det här innebär att vi måste återskapa flyktingläger – återigen för att skilja agnarna från vetet. Ett första steg är folkräkning, och utdelande av fungerande dokument som visar adress och sysselsättning. Detta kombineras med en utökad övervakning som möjliggör kontroll av att folk inte befinner sig på fel plats vid fel tillfälle.

OMEDELBAR FÖRFÖRFLYTTNING UR RIKET

Ovanstående åtgärder leder till att vi får en bättre överblick över tillståndet i landet och över vilka som inte har respekt för värdland och värdfolk. Dessa måste då omgående isoleras från samhället, och därefter förflyttas utanför gränserna.

En invändning jag stött på är att det kräver ”resurser”. Ja, men det är inget mot kostnaderna för det arbetande folket om de som inte vill ingå i samhället blir kvar i Sverige.

* Rubrikens citat utgår förstås från Gandalfs svar på Frodos gnäll:

"Jag önskar att det inte hade hänt under min tid” sa Frodo. ”Det gör jag också”, sa Gandalf. ”Och så är det för alla som under sina liv upplever sådana tider. Men det är inte för dem att besluta om. Allt vi har att avgöra är hur vi ska förfara med den tid som är given oss”.

Artiklar

En flykting lämnar inga spår

Boris Benulic

Vi förflyttar oss till kaféer i Rinkeby och baracker i Hallstahammar för at försöka förstå vad som är problemet.

Jugoslaviska partisaner dömda till döden tvingas gräva sina egna gravar.

De kom in i hans rum och sa åt honom att följa med ut på fotbollsplanen bakom barackerna. Jag föreställer mig att han kände att något var väldigt fel. Kanske frågade han: ”Ska vi spela”.

Kanske svarade någon av dem med ett korthugget ”ja” bara för att han utan krångel skulle följa med.

Väl därute på den ojämna och gropiga fotbollsplanen, där gräset bara växte fläckvis och med tvekan, någonstans mellan de två mål de själva snickrat ihop, där misshandlade de honom.

Och när de var klara förklarade de att han skulle packa sina väskor och åka hem.

”Hem” var någonstans i norra Italien. Udine kanske? Tolmezzo?

Ryktet var att han hade förgripit sig på en flicka i Hallstahammar. Polisanmälan gjord.

De flesta av dem som misshandlade honom hade kommit med samma buss som han de där första åren på 1960-talet då Asea i Västerås hämtade gästarbetare i norra Italien. De bodde i baracklängor i Hallstahammar. Byggde sin fotbollsplan, gjorde fåfänga försök att odla paprika och tomater och vitlök.

Bland dem fanns också personer som kommit till Sverige som flyktingar. Alltid från länder bakom järnridån. De hade också fått jobb på Asea.

Alla förenades de av en känsla av under och tacksamhet över att ha fått denna möjlighet.

Ingen – utom uppenbarligen en – kunde tänka sig att på något sätt kränka någon i det land där de fått en en möjlighet till arbete och i vissa fall också en fristad.

Den som bröt mot denna för dem självklara hållning stöttes ut ur flocken och skickades i väg.

Men först ett kok stryk.

Det pågår i dag – och sedan mycket länge – en märklig diskussion om vem som är flykting. Det hänvisas till flyktingkonventioner, FN-stadga, och situationen i olika länder.

Men inget av allt det där är intressant.

En flykting är en person som beter sig som en flykting.

…

Ingenstans i Dan Korns serie om hederskultur har jag funnit en diskussion om bärarna av främmande hederskulturer. Däremot finns där många resonemang och exempel som – om man bortser från tid och rum – ska visa på likheter mellan gammal svensk hederskultur och nutida utländska hederskulturer.

Problemet för Dan Korn är hur stat och samhälle ska hantera de nutida främmande hederskulturerna.

Problemet för mig är att Dan Korn betraktar dessa bärare av nutida främmande hederskulturer som en given enhet som hör hemma i Sverige. Som något som vi måste förhålla oss till. Något som stat och samhälle måste arbete för att inlemma i det svenska samhället.

Men tänk om de inte är en given enhet som vi måste förhålla oss till?

Förutsättningen för deras närvaro är – i de allra flesta fall – att de är flyktingar.

Tänk om de inte är flyktingar? Tänk om de är här på oriktiga grunder?

Jag utgår från att jag på den här punkten är överens med alla dem som vill ha en generös flyktingmottagning. Både de och jag torde vara ense om att den som inte i verklig mening är flykting tar plats från den som i verklig mening är flykting – och har därmed ingen rätt att vistas i Sverige.

Återstår då att komma överens om det där med hur en flykting definieras.

…

När mina föräldrar kom till Sverige 1955 kom de från ett flyktingläger i Trieste där de levt i sju år.

De hade bakom sig en ungdom under andra världskriget då Jugoslavien var ett av de allra blodigaste frontavsnitten. Döden var alltid närvarande. Plötsligt kunde en by vara tömd på manfolk. De hängde i träden längs med den lilla huvudgatan. För varje dödad av partisanerna dödad tysk, avrättades civila. Hur många berodde på humöret för dagen hos dem som gav ordern.

Detta sagt som en förklaring till dem som tycker att jag har föga förståelse för dem som talar om trauman, hemska upplevelser, skräck, hunger, krig och misär som en förklaring till att nutida flyktingar begår brott, vägrar anpassa sig till mottagarlandets seder eller helt stillsamt nöjer sig med att leva på bidrag.

Jag utgår från att mina föräldrar och andra i deras generation bar på trauman med tanke på vad som hänt deras land, släkt och dem själva.

Men liksom för varje flykting som fått en möjlighet till ett nytt liv övervägde hos dem känslan av en stilla lycka. Förundran. Och denna förundran gav dem energi att i alla avseenden arbeta sig in i det nya landet.

När jag var barn åkte vi ibland till de där barackerna i Hallstahammar och hälsade på. Där fanns bekanta från flyktinglägret i Trieste. Jag minns, som vanligt märkligt nog sittande under bordet, de vuxnas samtal om det som de lämnat bakom sig. Jag tror att de var och en återberättade sina upplevelser för att påminna varandra om den nåd de fått uppleva.

Och arbetet för dem var inte bara ett sätt att betala för sig så gott de kunde … arbetet var också något att gå in i och förlora sig i. Minnet av genomgångna lidanden brändes bort av hettan från smältugnar, ångesten som nog alltid fanns där svettades ut ur kropparna.

…

En verklig flykting framlever inte sitt liv i det nya landet i åratal utan att skaffa sig ett arbete eller lära sig språket. En verklig flykting låter sig inte i åratal försörjas av sitt värdfolk. En verklig flykting ser till att hans barn lär sig det nya landets språk och seder och respekterar dem. Ser till att de sköter sig i skolan.

Vi kan med hjälp av statistik se att vi har några hundratusen personer i landet som därför inte kan definieras som flyktingar. Är det rimligt att de är kvar i landet? Är det rimligt att det arbetande folket ska betala uppfostringsinsatser som sträcker sig över generationer för att de ska ska kunna bli en del av Sverige?

Med tanke på mentaliteten i den svenska överheten kan vi dessutom frukta att när anpassningen är slutförd så upptäcker vi att det är det svenska samhället som anpassat sig till de främmande kulturerna.

Dan Korn noterar att i sin avrundning av serien att:

”Så volym spelar roll. Så länge människor i Sverige som lever i hederskultur är i minoritet och om de inte bildar stora enklaver, kommer hederskulturen förmodligen att försvinna på någon generation. Men där de lever i enklaver kommer de inte bara att leva vidare i hederskultur, utan risken är också påtaglig att andra som lever i deras grannskap kommer att anpassa sig till hederskulturen.”

Varför ska vi ta denna ”risk” för människor som inte ens är flyktingar?

Vad menas med att hederskulturen ”förmodligen” kommer att försvinna på någon generation?

…

Jag föreställer mig ibland att min far fortfarande var i livet och kliver in i ett av kaféerna i Rinkeby. Han skulle sätta sig vid ett av borden. Lyssna på de andra som satt där. Höra hur de berättade om krig, död, elände. Efter ett tag skulle han tända ännu en cigarett. Den fjärde. Det hade ju ändå gått en halvtimme sedan han satte sig ner. Han skulle rulla på de massiva axlarna för att försöka få den växande spänningen att släppa. Lätt förtvivlad skulle han se sig om i lokalen; gick det att få en slivo på det här stället? Nu kände han att det verkligen skulle behövas. När han insåg att han var på en plats där inget sådant stod till buds skulle han rynka ögonbrynen, luta sig fram över bordet och förklara: 

”Jag förstår vad ni säger. Bomber, gas, fångläger, människor som skriker i plågor. Livet kan vara ett helvete. Men vad jag inte förstår är varför ni sitter här? Varför arbetar ni inte? Vem betalar ert kaffe?”

Så skulle han fimpat cigaretten, men genast tänt en ny. Rest sig och gått.

…

Tidigare i serien har Dan Korn menat att när de materiella grunderna för hederskulturen försvinner så tynar den bort i sinom tid – såvida den inte är en majoritetskultur.

Men de materiella villkoren för alla dem som inte är flyktingar kommer ju inte att försvinna – det speciella skyddsnät som knåpats ihop för dem kommer att leva kvar.

I min tråd på Facebook i går efter mitt förra inlägg värjde sig Dan Korn mot mitt påstående att hans hållning innebär stora ekonomiska bördor för det arbetande folket.

Han skrev att:

”Jag anbefaller inte de hårdragna saker du drar ur texterna. Som när du i går hade fått för dig att jag anbefaller något som skulle kosta stora pengar. Din fantasi spelar dig spratt. Såvitt jag kan minnas har jag aldrig föreslagit något som kostar en spänn.”

Strax därefter – ett ett nytt inlägg – påminner han sig dock att:

”En sak har jag föreslagit som kostar, det kom jag på nu. Fler poliser och ett fungerande rättsväsen kommer givetvis att kosta. Men skyll då hellre på dem som aktivt arbetat för massinvandring, de som bär skulden till dagens elände.”

Finfint. Det arbetande folket får skylla på politikerna. Men det kommer ändå att vara det arbetande folket som får slanta upp.

Varför?

Och hur mycket?

Låt oss fundera på hur polis och rättsväsende fungerar. Det räcker ju inte med att vi ska betala för fler poliser och fler åklagare. Mer av samma sort som vi har lär inte lösa några problem. Det behövs en grundlig förändring.

Och hur lång tid kommer det att ta? Tänk på den omorganisation som Dan Eliasson skulle genomföra? Är den alls klar förresten? En sådan omställning lär i sig ta en generation … under tiden kan enklaverna som Dan Korn kallar dem fortsätta som förut.

Dessutom låtsas Dan Korn inte om en annan kostnad. Hans erkännande av att det behövs en bättre polis och ett bättre rättsväsende utgår förstås från bedömningen att det kommer att vara ”stökigt” (som det heter på polisprosa) i samhället under den här långa perioden. Den stökigheten innebär belastningar på alla delar av samhället och dem som bor där. Och därmed kostnader.

Visst skulle jag därför kunna fortsätta att lista kostnader – men det behövs inte.

För det är inte frågan om hur stora kostnaderna är.

Det är frågan om varför det arbetande folket (vare sig de är svenskar eller inte) ska bära kostnader för människor som inte är flyktingar?

Rörde det sig om verkliga flyktingar skulle vi inte ha denna diskussion.

Dan Korns utgångspunkt är fel. Han undviker att ställa frågan om varför vi har människor i Sverige som betecknas som flyktingar men som bevisligen genom sitt uppträdande inte är det. Och han gör sitt yttersta för att vi själva inte ska ställa den fråga han undviker.

(I morgon funderar vi på vad Dan Korn glömmer bort när han diskuterar hederskultur och så filosoferar vi över mångkulturen).

…

Jag ser två små flickor komma gående genom gallerian i Solna Centrum. Uppenbarligen är båda av utländsk härkomst. De går mot biblioteket. En har en klargul stickad tröja, den andra en röd. I famnen håller de båda böcker. Pigga, förväntansfulla ögon. De går målmedet mellan grupper av unga utländska män som står och väsnas.

Jag ser vad som skulle kunna vara en del av Sveriges framtid röra sig genom vad jag fruktar istället ska prägla detta land.

Artiklar

Om varför vissa ting inte stannar i jorden

Boris Benulic

”Jag kan knappt avhålla mig från att förenas med Silas Deane i en önskan om att ett hav av eld skulle finnas mellan oss och den gamla världen”. Thomas Jefferson till E. Gerry, 1797.

En serie i fem delar där jag diskuterar Dan Korns syn på invandring, flyktingar, kultur och historia.

Jag har sett dokumentära filmklipp som visar människor som går värdigt till sin egen avrättning. Raka i ryggen, fasta steg. Fast blick. De tar avsked av världen med en hållning som bäst beskrivs som ”ni-kan-fara-åt helvete”.

Jag har aldrig sett ett filmklipp som visar någon som avrättas genom att begravas levande. Och inte vill jag se det heller. Det går inte att föreställa sig ens den mest härdade kämpe för sitt land, eller sin tro, som med värdighet vandrar fram mot den grop där han snart kommer ligga och känna hur skovel efter skovel av jord täcker honom.

Det finns sådana filmer. Producerade av kulturkader verksam vid Albanska Arbetets partis sektion för propaganda och folkupplysning. Filmerna visades ute i de albanska byarna i uppfostrande syfte, budskapet var: 

”Så här går det när ni ägnar er åt blodshämnd. Det finns bara en rättsordning och det är den socialistiska statens. Vi kommer att begrava era gamla barbariska sedvänjor genom att levande begrava dem av er som håller fast vid blodshämnden och utövar den.”

Eftersom det var partiets andreman Mehmet Shehu som ledde kampanjen för utrotande av blodshämnd föreställer jag mig att budskapet oftast formulerades så här:

”Ät jord och grus och dö eterblivna bonnläppar om ni inte gör som vi säger.”

Och det fungerade. Den i Albanien så vanliga blodshämnden som utgick från och reglerades av den traditionella lagstiftningen kanun upphörde. På landsbygden och i städerna levde man inte längre efter principen huvud för huvud för att reglera de fall då någon annan ansågs dödligt ha förolämpat den egna släkten, eller till och med dödat någon i den egna släkten. Hedersskulder kunde bara betalas med blod.

Men Memhet Shehu begravde traditionen.

Eller?

I dag räknar man med att 3000 albanska familjer (och de är alltid väldigt, väldigt stora) är aktivt indragna i blodshämnd. Sedan kommunismens fall 1990 har 10.000 människor dödats i släktfejder där man söker gjakmarrja, blodshämnd. (FN:s kommission i frågan anser dock att de albanska myndigheternas uppskattningar är i underkant).

Det gick inte att begrava denna sedvänja. Inte ens när man begravde dess utövare levande.

Den återuppstod och står i dag stark. Och vi har fall i Sverige av mord och mordförsök som en följd av kanun.

När jag hör debattörer och politiker i dag i Sverige tala om att man måste bekämpa klankultur, mordiska sedvänjor och klanmentalitet funderar jag på om de tänker sig att de kommunala rabatterna i Biskopsgården och Botkyrka ska grävas upp och så skottar man igen groparna när man slängt ner dem som mördat och misshandlat andra på grund av hedersbegrepp rotade i traditioner från främmande kulturer.

Men så är det inte. Det man talar om för att förhindra att invandrare i Sverige lever efter den traditionella lagstiftning som råder i deras länder – det må sedan vara den albanska kanun eller någon variant av sharia är upplysning och utbildning. Man talar om för dem som ägnar sig åt hedersförtryck att: ”Men så här gör vi inte i Sverige”. Man gör det på varjehanda sätt, inget av dem uppenbarligen effektivt. Jag minns när jag fick låna kursmaterialet som en del av de gängkriminella i fängelset skulle diskutera i omprogrammerinskurser. En av dem gick nu sin åttonde kurs. Tyckte den var lika avkopplande och vilsam som de föregående. Ett avbrott i tillvaron. ”Fan, vi ska ut och grilla korv i morgon och prata om att man inte ska spöa kvinnor. Hahaha.)

De jag talade med fann det obeskrivligt märkligt att svenska myndigheter och kursledarna verkade utgå från att de inte visste vilka lagar och regler som gällde i Sverige.

Det visste de mycket väl. 

Hårdare tag, effektivare polis och rättsapparat har det talats om i 20 år nu. Varje påstående om att nu har vi ”knäckt gängen” eller börjat med det där knäckandet brukar resultera i en mordvåg. Som nu i Stockholm. Om inte Mehmet Shehus mannar från 1:a Partisan Chockbrigaden kunde knäcka klanerna lär inte pojkar och flickor utbildade till poliser på Södertörns Högskola kunna göra det.

Rättsystemet? Ska jag hänvisa till mina medboende i fängelset fann de straffen mycket lätta att uthärda – de få gånger de åkte fast.

Förebyggande åtgärder? Det innebär att man konstant reparerar busskurer och annat som förstörts, att polis och myndigheter etablerar sociala kontakter långt ner i åldrarna för att skapa förtroende och därmed förhindra att barn dras in i kriminella miljöer. 

Det vilar något nästan vackert naivt över denna föreställning om hur världen är beskaffad. Det är som om konstapel Bastian sänts till Kabul för att hålla ordning.

I en ledare 4 juli i år förklarar Dan Korn hur han ser på problemen:

”Med andra ord kan man säga att Sverige inte vill mötas. Men de som styr vårt land måste möta hela Sverige mer, så att vi inte längre kan blunda för att uppenbara problem finns i vårt land, även om de inte råkar befinna sig just utanför min dörr.”

”Därför vill jag visa att det är ett land och vi kan inte blunda för problem.”

Han diskuterar vidare polismordet i Göteborg och buskörningarna på Strandvägen i Stockholm:

”Sveriges Radios Studio Ett ägnade på torsdagen givetvis en lång tid av sin sändning åt polismordet i Biskopsgården, men ungefär lika lång tid åt ett reportage om så gott som uteslutande killar med utländsk bakgrund som spinner sina vrålåk till bilar längs Strandvägen i Stockholm.

När en konflikt mellan infödda svenskar och de med utländsk bakgrund uppmärksammas hänger ordet rasism i luften. Därför är Studio Etts reportage utmärkt, för det avslöjar med all önskvärd tydlighet att konflikten inte handlar om hårfärg eller melaninhalt i huden, utan om uppförande eller snarare brist på det.”

”Det kan verka cyniskt men jag tycker att Studio Ett gjorde en helt korrekt nyhetsvärdering. Oväsendet på Strandvägen kan faktiskt göra det inte ens ett mord i Göteborg kan åstadkomma. Nämligen att Sverige möts.”

Det är lite oklart vad Dan Korn vill att vi ska göra. Uppenbart är att vi inte ska ”blunda” eftersom han påtalar det ett antal gånger.

Vad vi måste göra är att alla som bor i landet ”möts”.

Förvisso är det då bra om vi inte blundar. Då skulle vi ju riskera att gå på någon på väg till det där mötet och trampa ner dem. Och så blir det bara mer bråk.

Och det är klart att jag raljerar. Jag ställs inför en text där jag får det förklarat för mig att  mord ska mötas med att vi ser Sverige som ett land, inte blundar samt möts.

Dan Korn har anklagat mig för att tolka honom illvilligt.

Det kan jag inte göra i det här fallet, för här finns inget som jag ens om jag anstränger mig kan tolka illvilligt. Jag förstår nämligen inte vad Dan Korn vill att jag och andra ska göra.  Om jag visste att det funkade skulle jag sätta tändstickor mellan ögonlocken, skriva under en försäkran om att jag ser Sverige som ”ett” land och därefter kvista i väg till närmaste invandrarkafé och hinka kaffe, röka vattenpipa samt betrakta män som dansar i knähöga stövlar.

Alla kriterier torde då vara infriade och frid inställa sig och ingen placerar längre sprängmedel mellan två daghem i Solna.

Eller?

Ska jag kanske ändå försöka mig på att tolka vad Dan Korn vill?

Problemet sitter inte i hårfärg och melanin, menar Dan Korn, ”utan om uppförande eller snarare brist på det”. Där har vi tanken igen att konflikterna uppkommer därför att utifrån kommande inte är införstådda med hur man beter sig i Sverige. Och då sätter vi in lite information, och så blir allt bra.

Och det där med att mötas. En rimlig tolkning av det Dan Korn säger är att människor i Sverige som tillhör olika kulturer ska träffas, diskutera, lära känna varandra och så ska harmoni och förståelse uppstå, typ:

”Mahmoud Muhammedan: ”Aha, OK, ni gillar inte att jag racar med min nya BMW på Hornsbergsstrand. OK! Lovar. Förstod inte att ni inte gillade att jag körde slalom med mitt åk mellan barnvagnarna. Men jag brukar ha bråttom när jag levererar fentanyl. De ringer och ska ha grejer om fem minuter vet du. Men jag tar en annan väg i fortsättningen.

Svenne Banan: ”Aha. Du gillar inte att dina flickor som går i femte klass måste ha undervisning tillsammans med pojkarna. Men varför har du inte sagt att det är mot din religion? Men vet du vad, jag snackar med de andra föräldrarna så ska vi nog få rektorn med på noterna. Vad sa du? Du gillar inte rektorn? Är han homosexuell säger du? Borde avsättas? Jaja. Vi är ju här för att mötas och öka förståelsen. Jag och de andra föräldrarna tar upp det med skolnämnden.”

Så jag undrar vad det där ordet ”möts” innebär i praktiken och räknar med att Dan Korn kan ge mig konkreta exempel så jag inte riskerar att misstolka honom.

Men jag kan förvarna Dan Korn om att när jag fått de konkreta exemplen kommer jag – vad de än innebär – att förklara: ”Jag är inte intresserad av några möten”.

Varför ska till exempel hårt arbetande småbarnsföräldrar som knappt hinner med det de ska hinna med också ägna sig åt att ”mötas” (vad det nu än innebär) med människor från främmande kulturer. Deras schema är fullt. De hinner inte ta del av sin egen kultur. Och de oroar sig för ordningen i skolan. De oroar sig för att deras barn ska bli förnedringsrånade eller börja knarka.

Det åligger inte vad vi väl kan kalla ”värdfolket” att sätta sig ner och mysprata med ”främlingarna” för att förklara för seder, skick, bruk och lagar som råder i landet.

Det ankommer på främlingen att ta seden dit han kommer. Som den folklivsexpert Dan Korn är måste han vara medveten om detta. Varför ska Sverige vara ett undantag?

Dan Korns texter om invandring är en övning i förflyttning av skuldbördan. På något sätt förflyttas ansvaret till dem som lever enligt svenska normer. Det är de som ska hantera utvecklingen i det de byggt, och bygger upp. 

”Med andra ord kan man säga att Sverige inte vill mötas. Men de som styr vårt land måste möta hela Sverige mer, så att vi inte längre kan blunda för att uppenbara problem finns i vårt land, även om de inte råkar befinna sig just utanför min dörr.”

Segregeringen, det kulturella utanförskapet, våldsbrotten är självvalda aktiviteter – sprungna ur urgamla förhållningssätt från främmande kulturer. Det är följden av att människor inte vill in i samhället. De vill ha ett eget samhälle.

…

Morgondagens avsnitt har egentligen funktionen att försvara mig mot de angrepp som kommer att dyka upp om att jag är obarmhärtig i min syn på problemen, typ: 

”Din elaka jävel. Det är ju traumatiserade flyktingar vi pratar om! Tänk på att du själv är utlänning!”

Och det är en grundläggande fråga: Vem är egentligen en flykting? Är jag och Dan Korn överens om definitionen? Tror inte det. Och då blir det ju svårt att röra sig mot gemensamma svar.

Artiklar

Vad Brå inte bryr sig om

Boris Benulic

Det tog 15 år för Brå att presentera statistik. Ska det ta 15 år till innan de presenterar svaren på de frågor som rapporten ger upphov till?

Brå presenterade i dag sin nya rapport om  brottslighet bland inrikes och utrikes födda.

Rapportens slutsatser är entydiga. Utrikesfödda och deras barn är överrepresenterade i brottsstatistiken.

Född i Sverige med utländska föräldrar

Var tionde svenskfödd med båda föräldrarna födda utomlands är misstänkta för brott, alltså tio procent.

Utrikesfödda

Nästan var tionde utrikesfödd är misstänkt för brott,  här är andelen 8 procent.

Född i Sverige med svenska föräldrar

Tre av 100 svenskfödda med svenskfödda föräldrar misstänktes för brott, alltså tre procent.

Ett stort problem med statistiken är att den utgår från kategorin "misstänkta för brott". Alla de de olösta mord utan misstänkta som begåtts enbart de senaste åren finns inte med. Heller inte alla outredda våldtäkter. Eller rån utan misstänkta. Vilken grupp har utfört dessa brott?

När det gäller sin egen statistik vill utredarna inte dra några slutsatser om orsaken till överrepresentationen för dem med utländsk bakgrund.

I Brå:s rapport konstateras att man anser sig inte kunna förklara processerna som leder till överrepresentationen.

Man presenterar en lång rad av olika möjliga förklaringar:

  • De egna eller föräldrarnas erfarenheter
  • Psykisk ohälsa
  • Exponering för kriminella miljöer
  • Tillgång till arbetsmarknaden
  • Utbildning
  • Identifiering med olika typer av maskulinitets- eller hedersnormer
  • Kulturella skillnader

Men det finns i Sverige personer som har svenska föräldrar och som tillhör grupper som brukar betecknas som ”socioekonomiskt svaga”.

Föreställ er en en ensamstående svensk tvåbarnsmamma med tonårsbarn. Mamman är deltidsarbetande snabbköpskassörska. Hon bor i Filipstad. Trångt. Området är ”stökigt” som man numera säger på myndighetsspråk.

Hennes två tonårsbarns liv präglas av:

  • Svag ekonomi, mamman får bara deltid (faktor: tillgång till arbetsmarknaden).
  • Mamman var gift med en hustrumisshandlare (faktor: föräldrarnas och egna erfarenheter).
  • Det finns i tonårspojkarnas ålder i bostadsområdet ungdomar som tillhör två gäng som säljer droger (faktor: exponering för kriminella miljöer).
  • Tonårspojkarna tittar ofta på filmer och ägnar sig åt dataspel där hjältarna är muskulösa, våldsamma och beväpnade (faktor: identifiering med olika typer av maskulinitets- eller hedersnormer)
  • Både tonåringarna har ångest över familjens dåliga ekonomi, minnena av hur mamman misshandlats och är rädda för gängen i området och på skolan (faktor: psykisk ohälsa)
  • Båda tonåringarna har svårt att nå bra resultat i skolan. Miljön är kaotisk. Många bråk. Läraren har inte tid med dem utan måste hjälpa de elever som inte har svenska som modersmål.

De allra flesta av de faktorer som Brå anser medverkar till överrepresentationen hos personer med utländsk bakgrund förekommer i delar av den svenskfödda befolkningen också.

Det som inte förenar grupperna är kulturen. Enligt Brå:s undersökning är personer från Mellanöstern och Afrika överrepresenterade.

Vi har sökt representanter för Brå för att få svar på följande frågor:

  • Vore det inte en rimlig undersökningsmetodik att göra en jämförande analys mellan svenska och utländska befolkningsgrupper där de faktorer som ni anser kan vara viktiga för brottslighet gäller för båda grupperna och deras miljöer. På så sätt kan man börja se vilka faktorer som spelar roll.
  • Varför har det gått 15 år sedan ni senast gjorde en liknande undersökning? I den som kom 2005 menade ni också att det var svårt att avgöra vad som förklarade den utländska överrepresentationen. Varför har ni inte studerat frågan under tiden?
  • Eftersom många faktorer som BRÅ listar som möjliga förklaringar även förekommer i svenska grupper borde det rimligen vara tämligen vanligt med svenska ungdomar som förnedringsrånar andra unga och som ingår i kriminella nätverk för att sälja droger. Finns det tecken på detta i någon mätbar omfattning?

Vi skulle också kunna fråga Brå om det finns tecken på att svenska fattigpensionärer har börjat snatta potatis och mandelkubb på ICA. Om vi ställde frågan skulle vi antagligen få svaret att det behövs inte. Svenska fattigpensionärer har en mentalitet och kultur som gör att de hellre försakar det de egentligen behöver än att de tar något de inte betalat för.

Och kanske är det svaret på varför en del människor stjäl och varför andra inte stjäl.

Artiklar

Verkligheten är det som finns kvar – även när du slutat tro på den*

Boris Benulic

Det är skönt att det finns professorer som kan förklara för oss att allt hela tiden blir bättre.

Stefan Jonsson och ett av de diagram han inte riktigt vill låtsas om.

Stefan Jonsson ser alltid trött ut när han kommer lunkande. Det får man förstå. Han har befunnit sig på en mycket lång marsch genom institutionerna för att bli professor i etnicitet vid ”Institutet för forskning om migration, etniska relationer och samhälle i Linköping”; Uppsala universitet, Duke University, Getty Center och låt oss inte glömma det mångåriga, omänskliga slitet på DN:s kulturredaktion; ”va, fan är hissen trasig … och kaffeautomaten.”

Jonsson har aldrig haft tid att röra sig i den verklighet vi andra lever i och lära känna den närmare genom egna erfarenheter. I begynnelsen hade han väl förvisso nära kontakt med en del av sina studenter, men jag är högst osäker på om det räknas.

Trots detta envisas han med att berätta för oss andra om hur verkligheten är beskaffad. I dag i DN rättar han Stefan Löfven som häromdagen förklarade att vi ”inte ska tillbaka till 2015”. I Jonssons minne framstår 2015 som ett guldår skapat av att många flyktingar som kom till Sverige:

”När staten sköt över friska miljarder till kommuner och regioner kunde de rusta upp länge eftersatt infrastruktur av välfärd. Glesbygdskommuner fick nya barn och behövde inte lägga ner skolor. Vårdcentralerna kunde öka sina platser. Bostäder byggdes. Invånarantalet ökade och därmed skattebasen. Företag fick arbetskraft. I offentlig sektor skapades arbeten för att ta emot och hjälpa flyktingarna in i samhället.

Det skedde utan att staten behövde höja skatter eller ta upp lån. Allt som behövdes var att Riksbanken fick framställa fler kronor som staten betalade ut till kommuner, företag och organisationer.”

Smaka på den igen:

”Allt som behövdes var att Riksbanken fick framställa fler kronor som staten betalade ut till kommuner, företag och organisationer.”

Så talar den som inte tillhör ”skattebasen” utan som lever av den. Så talar den som fått för sig att verkliga värden är något som man skapar genom att Riksbanken trycker på den gröna knappen på sedelpressen.

Har Stefan Jonsson sett hur det ser ut i landet? Har han diskuterat med fattigpensionärer hur de ser på att det tydligen skett en upprustning av ”länge eftersatt infrastruktur av välfärd”.

Strax innan Stefan Jonsson nu förklarar för oss hur verkligheten egentligen ser ut släpper stiftelsen ”Global village” en rapport. Stiftelsen är en av de där organisationerna som vurmar för mångfald och mångkultur. Jonsson borde ha samma hållning och inställning som de som framställt rapporten … men det har han inte.

I dokumentet beskrivs ingående hur hög arbetslösheten och fattigdomen är bland Sveriges 250 000 syrier. Arbetslösheten är 41 procent, och 31 procent bland dem med högre utbildning. 55 procent är beroende av bidrag, 51 procent av flickorna och 41 procent av pojkarna når gymnasiebehörighet, 38 procent når högskolebehörighet. Studien genomfördes med statistik insamlad innan covid-19-restriktionerna infördes – så nu lär situationen vara än värre.

Det är svårt att förlika rapportens data med Stefan Jonsson ord om att ” Invånarantalet ökade och därmed skattebasen. Företag fick arbetskraft.”

Visst, befolkningen ökade. Men skattebasen? Det vore ärligare om Jonsson pläderade för att Sverige ska ta emot dem som vill hot oavsett vad kostnaden är. Då kan man diskutera med utgångspunkt från det och står inför en öppen och ärlig motståndare ... men att låtsas som att allt blivit bättre.

Den som hände var att den där stackars ”skattebasen” belastades ytterligare. Vilket jävla ord förresten. ”Skattebasen”. Det är att ta bort det mänskliga ur sammanhanget, att låtsas som om det inte är människor som går upp i gryningen för att arbeta för att staten ska kunna ta två tredjedelar av det de sliter ihop. 

Men det är så man beskriver verkligheten om man är professor vid ”Institutet för forskning om migration, etniska relationer och samhäll”.

En dag blir väl dock den där basen trött på att utgöra grunden för allt och då får professor Jonsson smäll på fingrarna om han försöker trycka på den gröna knappen.

PS. Rubriken är ett citat från Philip K. Dicks novell ”I Hope I Shall Arrive Soon”. Den handlar om en man som under en resa i rymden genom ett tekniskt fel vaknar upp. Eller mer korrekt uttryckt så vaknar hans medvetande men kroppen är fortfarande sövd. För att han inte ska bli tokig konstruerar rymdskeppsdatorn ett funktion som gör att han om och om igen upplever sin kommande ankomst till sitt nya hem på en fjärran planet.

Men när han till slut verkligen når sin slutdestination förmår han inte tro på att det han upplever är verkligt.

Artiklar

Om de nutida politiskt korrekta framtida barnamördarna från Södermalm och Kungsholmen

Boris Benulic

All denna påstådda empati ... den frustration den skapar hos den svaga människan som låtsas godhet kan bara leda till ondska. Stor ondska.

Någon gång framöver – förr än vi nog kan ana – kommer det att ligga många små bröder och systrar till Alan Kurdi på stranden kring fästet för Öresundsbron … på den danska sidan. De har dock kommit flytande från den svenska sidan.

Ni minns väl Alan Kurdi?

Bilden på den döda flyktingpojken … fick Sverige att öppna gränserna lite till … vilket i princip innebar att politiker och mediamänniskor …. ja, alla i den nya styrande klassen (och de som är beroende av den) krävde att människor från den tredje världen skulle komma hit, vare sig de var verkliga flyktingar eller inte.

Men som sagt, det var då det.

Snart kommer många små döda Alan Kurdi att flyta iland på Kastrup Digivej.

Vem som dödat dem?

Ja, kanske inte de som du tror.

…

Jag noterar hur väldigt många ylar mot Ulf Kristerssons uttalande om att invandringen är en belastning för Sverige. Tjuten hörs tydligast från Stockholms innerstad. Där är invandring aldrig en belastning efter det inte bor invandrare där, de kommer bara dit och arbetar. Svart. Eller kommer trampande med beställd mat. Matkulier levererar till skrivkulier.

Viss skadeglädje känner jag väl. Ulf Kristerssons fiender är väl inte alltid mina vänner, men vi kan väl uttrycka det som att jag gillar att de är många. Ju fler desto bättre. Han är inte bara mannen som höll tyst under Bildt, Reinfeldt och Kinberg Batra, han är också mannen som under sin tid som kommunalråd i Strängnäs deklarerade att nedläggningen av P10 var näringspolitiskt bra för hans stad. Typ: spelar roll om vi inte kan försvara Sverige, bara det blir fler jobb i Strängnäs.

…

Men det är just de som ylar mot Kristerssons uttalande om invandring som belastning som kommer att bidra till massdöden bland alla dessa små Alan Kurdi. Inte så att de lämnar sina bostadsrätter på Södermalm och Kungsholmen och driver invandrarbarnen likt lämlar ut på Öresundsbron … och sedan tröttnar på att det går så långsamt och därför rusar fram och börjar vräka alla de små invandrarbarnen över broräcket. 

Det kommer de kanske inte att göra, men de kommer inte att protestera när andra ser till att fördrivningen av invandrare sker under brutala former.

Om jag blivit tokig?

Kom igen. 

Ni vet lika väl som jag hur onda alla dessa goda människor kan bli … om de blir hotade. De kan under goda tider följa sin guru Schyfferts råd och avstå lika mycket som ett Netflixabonnemang kostar till båtnad för invandrarna … de kan till och med lägga till kostnaden för några pizzor från Meno Male eller Omnipollos Hatt.

Men om dessa föregivet givmilda människor skulle riskera att bli av med Netflix (och HBO) samt pizzorna från Meno Male och Omnipollos Hatt? Om bostadsrätten hotas liksom semesterveckorna på Gotland och Österlen? 

Då blir det: ”Bye, bye, Alan Kurdi. Vad är det du skriker om ungjävel? Prata svenska! Kan du inte simma? Inte mitt problem.”

…

Om jag överdriver? 

Inte det minsta.

Jag kan belägga det både erfarenhetsmässigt och teoretiskt.

Först tar vi erfarenheten … och då citerar jag ur mina fängelsedagböcker:

”I dag skulle en fånge mucka härifrån. Ung. Antagligen nordafrikan. Men han ville vara kvar och höll sig desperat undan hela dagen. Han hade det väl bättre här, tyckte han. Troligen en korrekt bedömning. Till slut fann vakterna honom sittande i kaféet där han intog vad som på något sätt väl kan betecknas som en sista måltid. Tallriken var rågad med mackor och bullar. Vakterna förklarade vänligt och försynt att han måste sluta äta och följa med.

Då reste sig M. Hans åsikter om mångkultur får mina att påminna om Annie Lööfs. Han gick fram till gruppen och sa:

“Men låt honom för helvete äta klart. Vi är ju ändå i Sverige.”

Han går tillbaka till sitt bord och återvänder med en bulle han toppar med överst på den ovilligt frigivne fångens tallrik.

Denne får äta klart.”

Alltså – medmänsklighet behöver inte innebära att man är för mångkultur eller att man vill ha 700000 bidragsförsörjda invandrare i Sverige.

Jag tror snarare att många av oss som är motståndare till mångkultur och islam funderar väldigt mycket på vad det innebär att vara människa – det är inget man blir genom att uttala “rätt” fraser om ”medmänniskor”.

Och de som hävdar att det finns en svensk kultur – och att den måste värnas mot islam (eller amerikansk kulturimperialism och skräpkultur) det är just de som när det gäller kommer att kräva att återvandringen sker under humana och värdiga former. De har stått på sig när det inte varit opportunt att vara nationalist, de kommer att stå för värdighet när gårdagens ”öppna-våra-hjärtan”-typer vill utvisa alla som kom hit 1809.

…

Teorien då?

Jag sitter under eken och läser två biografier om Sigfried Kracauer och några samlingar av hans texter.

Hans pessimistiska och civilisationskritiska texter från exilen i USA blir kanske egentligen bara begripliga om man går tillbaka till den flanörprosa han publicerade under Weimartiden i Frankfurter Allgemeine Zeitung. Han noterar alltid detaljerna, det avvikande, det som inte passar in. Och han lägger alltid märke till den ångest, ilska och fruktan som syns om man studerar ansikten, kroppar och rörelser hos dem som är pressade och försöker passa in.

Och när han under andra världskriget sitter i New York och får höra om hur gamla vänner och bekanta i Tyskland gått över till den segrande sidan ser han det inte som enbart ett utslag av feghet och opportunism från deras sida. Visst spelar ynkedomen en roll … men hur förklara den frenesi de gamla vänsterradikalerna visar nu när de blivit medlemmar av NSDAP?

Kracauer verkar anta att det beror på att de inte egentligen varit de solidariska och medkännande de utgett sig för att vara. Det var en roll de spelade för att passa in i sina miljöer i Weimartidens Berlin, München, Frankfurt och Hamburg.

Den individ som inte känner verklig medkänsla, men känner sig tvingad att spela rollen av empatisk person, den individen kommer att bygga upp ett inre hat, en motvilja, mot allt och alla den känt sig tvingad att visa kärlek och värme.

Och när det hatet och motviljan väller fram, när de förkrympta personernas inre fördämningar brister … då dränks samhället i en syndaflod bestående av det illaluktande bottenslam som finns längs ner i deras små själar.

Du förstår själv hur mycket uppdämda aggressioner som finns i bostadsrätterna innanför tullarna … och annorstädes hos alla dem som velat skrika rätt ut, hos alla dem som inte har kraft och mod och integritet nog att ens värna sig själva och sina närmaste … men istället alltid känt sig tvingade att deklarera sin eviga omsorg och solidaritet med alla andra … må de så vara våldtäktsmän, mördare eller förnedringsrånare.

…

Så när skrivkulier på kultur- och ledarsidor i dag yrar om att vi är på väg att återuppleva 1930-talet är det på sätt och vis rätt.

Det invandrare i dag i Sverige ska frukta är inte de som i tjugo års tid sagt att Sverige och svensk kultur måste värnas, skyddas och försvaras. 

De personerna har vågat stå upp för sina åsikter – även om de själva drabbats på olika sätt. De kommer att kunna skilja på vän och fiende till den svenska nationen, på närande och tärande.

De andra – radikala kulturarbetare, byråkrater, politiker, anpassliga professorer – de som i två årtionden sagt att vi har rum för alla, bara det är arbetande människor och pensionärer som står för notan – de är livsfarliga när ekonomin krymper.  Det är dem som invandrare … liksom svenskar … ska akta sig för.

Artiklar

Att göra ett bra jobb … för dess egen skull*

Boris Benulic

När vi fått politiker som aldrig haft ett riktigt arbete blir den naturliga följden att vi rör oss mot ett samhälle där arbete inte längre värderas.

Alla fysiska förutsättningar finns för att det svenska stålet åter ska bita och Sverige bli en industrination och smedja. Det är mentaliteten som fattas.

När mångkultur diskuteras i det här landet är det alltid frågan om kulturella företeelser som mat, musik, dans som behandlas. Eller hur man uppträder mot det motsatta könet och i familjen.

Underförstått i diskussionerna är att alla kulturer skapar sina säregna former för utövandet av det som gör oss till människor (och därmed möjligen mer högstående än bävrar och tornseglare).

Underförstått i de här diskussionerna är att blandandet av kulturer är bra (speciellt för svenskar som enligt Sahlin-Reinfeldt-doktrinen inte har någon kultur).

Men har ni funderat på att det finns en viktig del av kulturen som aldrig diskuteras i de här sammanhangen – och det är inställningen till arbete. Konstigt, för vi måste väl ända vara överens om att arbetet är en grundläggande och formande del av kulturen – och därför bestämmande för hur du och jag beter oss.

Den urgamla svenska folkliga hållningen till arbete var att bra karl reder sig själv, och tillsammans med sin andra hälft reder han sin familj. Arbetet är det som gör att de reder sig.

Och arbetet ska utföras väl, den som slarvar hamnar i vanhävd som en dålig karl – eller kvinna. 

Svensk folklig arbetsmoral är alltså ganska enkel – men kanske just därför så uppenbart sträng; du ska inte ligga någon till last.

En gång var den en viktig del av grundvalen för relationerna mellan klasser, stånd och sociala skikt.

Ur denna folkliga arbetsmoral – och detta hedrande även av det hårda fysiska arbetet –växte det svenska ingenjörsundret fram: från 1880-talet till andra världskriget.

Men hur ser egentligen den folkliga arbetsmoralen ut i den utomeuropeiska och muslimska kulturkretsen? Där kan vi inte i ett enda land se något som ens påminner om det svenska ingenjörsundret. Kan det kanske bero på att arbetsmoral i svensk mening saknas?

Det är fortfarande möjligt att diskutera Max Webers teser om att protestantism och katolicism avsatte olika inställningar till arbete. I min enkla mening hade han på många sätt fel – men tesen är väl värd att begrunda och det är i Sverige och västvärlden i dag helt odramatiskt att utgå från den i exempelvis en kultursidestext.

Försök däremot göra samma sak med förhållandet kristendom och islam. En ansats att förutsättningslöst studera sambandet mellan religion och arbetslöshet i stora invandrargrupper från den muslimska kulturkretsen skulle omgående stämplas som ovetenskapligt och fördomsfullt och rasistiskt.

Att diskutera huruvida protestantism skulle vara en ideologi som underlättar kapitalismens genombrott – medan katolicism bromsar den (mycket förenklat Webers tes) … det är däremot fullt tillåtet.

En rimlig hypotes – värd att undersöka – är att i stora delar av den muslimska kulturkretsen bygger samhället på råvarubaserad klientelism och råvaran kan vara olja, vallmo, kokabuskar, mineraler eller metaller … eller något annat.

Stora grupper människor vänjer sig i dessa länder vid att inte arbeta utan låter sig helt eller delvis försörjas av staten eller av andra som kontrollerar råvarans produktion och distribution.

I bästa fall får svenska myndigheter då och då till en liten broschyr som förklarar för de invandrade att i Sverige bör man inte kasta ut sina fruar eller döttrar från balkonger, eller våldta kvinnor från värdfolket eller mörda konkurrenter på marknaden för narkotiska preparat.

Men har du någonsin hört talas om att myndigheterna fått till en liten broschyr som förklarar vad svensk folklig arbetsmoral betyder – och att den gäller alla som kommer över Öresundsbron?

Nej, någon sådan har du inte hört talas om … vilket är lite konstigt eftersom den som studerar historia och betraktar de muslimska länderna kommer att se hur det är uppenbart att den kulturkretsens alla olika inställningar till arbete skiljer sig från de som finns i Europa.

En möjlig förklaring är att de som på olika sätt är medlemmar av det styrande skiktet i Sverige själva inte omfattar den svenska folkliga synen på arbete, utan de och i synnerhet politikerna ser istället klientsystem som något självklart, massan får bidrag eller är på något sätt anställd av staten.

En sådan ny och förändrad inställning till arbete hos den svenska överheten är därför väldigt väl anpassad till de nya stora invandrargruppernas inställning – och därför kommer de främmande kulturerna även i detta fall vara något som ses som berikande och bra för Sverige. Här får man ju nye medborgare som är kulturellt förprogrammerade att ingå i bidragssystemen – och därmed rösta för att de upprätthålls och utvidgas.

Och tyvärr ser vi hur den här mentaliteten också sipprat in i det arbetande folket och bland svenskar och börjat föröda inställningen till arbete.

(I lördagens nyhetsbrev diskuterar jag vidare i ämnet, då pratar vi det moderna samhällets påbjudna lathet. Prenumererar gör du här.)

*Rubriken lutar sig mot ett citat från John D MacDonalds thriller "Free fall in Crimson:

“...there are people who try to look as if they are doing a good and thorough job, and then there are the people who actually damn well do it, for its own sake.” 

I Sverige försvinner dock alltmer gruppen som låtsas att de jobbar – det behövs inte längre.

"Free fall in Crimson" är den nittonde romanen om Travis McGee, och vi möter ett MC-gäng, en döende miljonär och porrfilmsproducenter. Låter i och för sig som om den utspelade sig i vissa miljöer i Sverige.

Essäer

Bonniers – eller historien om hur svenskarna fostrades till självförakt

Boris Benulic

Vi diskuterar bland annat dagen då Dan Korn vaknade och fann sig vara trött på sig själv, och därför skrev en ledare i Bulletin.

Kan Stephen Kings "Children of the Corn" lära oss något om Sverige i dag?

Det finns många teorier och uppfattningar kring vad det ökade antalet utlänningar betytt för Sverige. De (… teorierna alltså) är ungefär lika många som antalet idéer om vad som orsakat denna tämligen stora invandring.

Fortfarande finns det till och med de som torgför tanken på att utlänningarna inte är speciellt många. Tvärtom anser denna grupp tänkare att vi bör bereda plats för fler … och att alla landets problem får sin lösning då. Denna uppfattning framförs oftast av miljöpartister samt Annie Lööf.

Jag har tidigare antagit att teorin har sina svagheter för att inte säga avsevärda brister … men inser efter veckans händelser i Borås att jag kan ha haft fel.

I den gamla textilstaden har det varit sammanstötningar mellan syrianer och somalier. Båda sidor ställde upp med ungefär jämnstor slagstyrka; två plutoner vardera.

Inget vanligt litet gängslagsmål alltså.

Och när jag läser om detta slår det mig: miljöpartisterna och Annie har en infernalisk plan. 

Ont ska med ont fördrivas. 

Om man öppnar gränserna kommer alla de som kommer hit och som är våldsbenägna, brutala och ociviliserade att ge sig på varandra. Eftersom polisen är ineffektiv blir Sverige en osäker och otrygg plats, och de våldsamma elementen kommer att dra vidare till länder och platser de betraktar som säkrare; de vill ju gärna ha lugn och ro när de ägnar sig åt sina affärsverksamheter; typ langa knark eller förnedringsråna.

Vem vet? Kan vara så. 

Och om ni tycker min teori är märklig ska ni läsa Bulletin. Där har Dan Korn, den nytillträdde chefen för ledarredaktionen, skrivit en text där han brottas med den grundläggande frågan i det här fallet: vad är den grundläggande orsaken till att Sverige nu har så många invandrare att svenskar är i minoritet om några årtionden (och nej, det är inte en fråga ”om” utan ”när”. Vad vi kan diskutera är hur lång tid det kommer att ta … såvida inte något sker).

Men tillbaka till det där med orsaken.

När Dan Korn ska förklara tillströmningen av alla dess personer från världen bortom Europa gör han det genom att lansera en helt ny teori; han hävdar att svenskarna ville – och vill – ha hit en massa människor för att de var och är uttråkade.

Ser man närmare teorin är det en variant på fritidsgårdsargumentet, det ni kan höra i dialogform i nyhetsprogrammen:

Reporter: Men varför sätter ni eld på bilar?

Rinkebyunge: Men vaddå mannen, fatta, fritidsgården stänger ju tidigare på somrarna. Finns inget annat att göra. Det är tråkigt. Så vi sätter eld på några Toyota Camry -97 års modell.

Vi ska alltså föreställa oss att svenskarna inte riktigt visste vad de skulle hitta på under 1970-talet så det skapades ett sug efter oss roliga blattar och vi importerades i stor skala (ingen visste ju att en del av oss skulle elda bilar eller hitta på annat ofog). Svensken gillar sina bilar för mycket för att elda upp dem, och han skulle i vilket fall ha svårt att förstå underhållningsvärdet av en sådan handling.

Dan Korn är obegripligt övertygad om sin tes, den är ovedersäglig, allt framstår som mycket klart för honom efter att han läst en bok som utkom 1978:

”Det blir väldigt tydligt när man läser Karin Wallins bok Att vara invandrarbarn i Sverige (W&W 1978), där det står:

”I högt utvecklade länder som Sverige blir kulturen kommersialiserad och utarmad. Invandrare kommer från fattiga länder, som är rikare på folkliga, producerande kulturformer av annat slag än våra konsumerande. Därmed kan kulturen få nytt liv och blod.”

Jag har inte läst den bok Dan Korn anför, men ser man på svenskt musikliv under 1970-talet så var kulturen synnerligen levande. Citatet är obegripligt oriktigt.

Och litteraturen? De största svenska författarna sålde ofta i upplagor på 50 – 150 000 exemplar (och då talar vi riktiga romaner, inte nutida svenska tämligen oläsliga deckare). Behovet av att importera invandrare för att få bättre litteratur tror jag inte var stort.

Musikscenen var som sagt levande (i dubbel bemärkelse) – eller snarare så var det fråga om musikscener; allt från pop, dansband och schlager bort till politisk progg mådde utmärkt. Folkmusiken fick nytt liv. Jag kan inte se någon som helst relation mellan de invandrargrupper som kom hit och den utländska musik som då påverkade svenskt musikliv. Det var ju inte jamaicaner och amerikaner som invandrade i stora grupper.

Men Dan Korn har väl fler belägg för sin teori?

Absolut! Han anför några exempel till ur litteraturen:

För det första Konstantin Kavafis dikt ”I väntan på barbarerna”. Korn menar att i diktens slut utrycker stadens invånare (som väntat på och fruktat ett anfall av barbarerna) besvikelse över att barbarerna inte kom; med Korns ord: 

”… invånarna är missnöjda. En liten plundring hade trots allt varit bättre än ingenting.”

De uppvisar alltså närmast en masochistisk hållning.

Jag själv – och andra – tolkar istället slutet på dikten som att där uttrycks en besvikelse över att man inte fått pröva sig själv – och finna sig själv – i kampen mot den andre, mot angriparen.

Dessutom rimmar Dan Korns tolkning rätt illa med den hållning Kavafis gav uttryck för i andra av sina dikter; till exempel Ithaca.

Dessutom – vad talar för att Kavafis – en rotlös, homosexuell, kosmopolitisk statstjänsteman i Egypten i början på 1900-talet – skulle ha samma mentalitet och förhållningssätt till livet som en svensk bruksarbetare år 1969? Eller som en svensk småskolelärarinna samma år, eller en tidsstudieman?

Ja, jag vet, jag är en fyrkantig balkansk bondläpp som inte tror att man kan dra förbindelselinjer hur som helst mellan kulturer, individer och historiska perioder. Man kanske kan det, vad vet väl jag. Men då måste det bevisas i varje enskilt fall – och det gör inte Dan Korn.

Korns andra belägg för att stora grupper utlänningar fullt medvetet importerats som ett uttryck för den svenska uttråkade folksjälens kollektiva vilja är Baudrillards tes om att vi i västvärlden gladde oss åt terrorattacken mot World Trade Center 11 september 2001 … därför att vi kände oss kvävda av USA, alldeles för omhändertagna. Det var en slags revolt mot en kraft som betraktades som något som beskyddade oss tills vi förkrymptes.

Och så kommer det tredje belägget – i J G Ballards ”Running Wild” mördar barnen i ett grindsamhälle sina föräldrar … bara för att de är så uttråkade och trötta på de vuxnas allomfattande och ständiga omsorger.

Varför drar inte Korn till med Stephen Kings ”Children of the Corn” istället – novellen där barnen blir besatta (möjligen av en majsgud) och organiserar en kult där alla som fyllt 19 år dödas som ett offer till en gudom som finns ute på åkrarna).

Barnen har startat kulten med ett massmord på sina föräldrar eftersom de upplever att vuxenvärlden är förljugen och falsk och att de egentligen inte är älskade.

De har bara varandra … så länge de är barn och unga.

Här är mördandet alltså en funktion av att föräldrarna är usla som föräldrar, inte en följd av att de är närvarande.

King spelar här också på ungdomskulten – rädslan för att bli vuxen och svika sina möjligheter, viljan att förbli evigt ung.

Men även om Kings novell är bättre än Ballards kortroman kan jag inte se hur någon av dem skulle förklara att Sverige öppnade sina gränser 2000-talet.

Jag tror Kings novell bättre beskriver känslan hos många unga i dag än vad Ballards gör. 

Dan Korn försöker få till det genom att säga så här:

”Alexander Bard och Jan Söderqvist jämför i boken Digital Libido (2018) Ballards kortroman med Sigmund Freuds klassiker Das Unbehagen in der Kultur (1930), på svenska Vi vantrivs i kulturen (Röda rummet 1995). Freuds bok berör egentligen helt andra saker, men där finns som ett återkommande tema att vi människor försöker skapa ett så gott samhälle som möjligt, men att vi samtidigt minns hur roligt det var i en primitivare tillvaro. Därför är det ofrånkomligt så att vi vantrivs i det goda samhälle vi skapat och längtar bort från det.”

Här börjar det bli svajigt som en illa underhållen hängbro i Anderna.

Ett verk av Freud som ”berör egentligen helt andra saker” och som ”påminner” om Ballards kortroman ska – på något för mig svårbegripligt sätt – underbygga Dan Korns tes om att Sverige öppnade gränserna för massinvandring därför att välfärdssamhället blivit för långtråkigt och man behövde underhållning.

Dan Korn sammanfattar Freuds ”Vi vantrivs i kulturen” på ett märkligt sätt med orden:

”… där finns som ett återkommande tema att vi människor försöker skapa ett så gott samhälle som möjligt, men att vi samtidigt minns hur roligt det var i en primitivare tillvaro. Därför är det ofrånkomligt så att vi vantrivs i det goda samhälle vi skapat och längtar bort från det.”

Nu menade väl ändå Freud att det bland annat var våra inneboende tendenser till destruktion och dödande som gjorde att vi vantrivdes i kulturen. Att alltför många i det moderna samhället inte har möjligheten att uppleva forntidens drickande av segerskålen ur sin slagna motståndares skalle. Så de vantrivs där i rulltrappan på väg till kontoret, de vill ut på slagfältet.

Om jag förenklar Freuds tankar i det nyssnämnda verket?

Jajamen, det gör jag. 

Men jag kan försäkra er att jag inte förenklar en tiondel så mycket som Dan Korn gör när han förklarar att Freud diskuterar hur vi minns att vi hade det ”roligare” förr.

Vad är Dan Korn egentligen ute efter med sin tes om att leda – samt en känsla av att tillvaron var som en evig långfredag – var det som fick svenskarna att importera utlänningar?

Jo, det förklarar han i slutet på sin ledare:

”Det finns de som ser konspirationer om ”folkutbyte” bakom de senaste årtiondenas dramatiska förändring av Sverige. Om man inte vill anstränga sig är det enkelt att tro på en sådan förklaring, men i själva verket kanske människors förlorade tro på vad Sverige kan vara och en känsla av kvävande tråkighet när allt var så bra är en rimligare förklaring.”

En utveckling som kan leda till att svenskarna blir i minoritet beror helt enkelt på hur svensken är i gemen, det beror absolut inte på att det har funnits en medveten politik om att öppna gränserna. Sådant är bara konspirationer.

Och beviset är ett verk av Freud (som enligt Korn handlar om något annat), en kortroman om ett massmord på föräldrar i ett grindsamhälle, en text av Baudrillard om 11 september 2001 samt att Bard&Söderquist i förbigående säger att Ballards kortroman påminner om Freuds bok. Och en kanske lite egensinnig tolkning av en Kavafisdikt. (Observera att vi nu i invandringsdebatten tydligen ska gå från att tolka statistik till att tolka dikter.)

Och så har vi det där citatet om att svenskar som lever i en kommersialiserad kultur suktar efter kultur producerad i tredje världen, typ: Mer somalisk Dhaanto-dans åt alla. Nu!

Vad jag inte riktigt begriper är varför Korn med sina omfattande kunskaper inte diskuterar de verkliga orsakerna till den utveckling vi ser.

Han kan ju sin svenska kulturhistoria bättre än jag så det måste vara ett medvetet val han gjort.

Låt mig ge en alternativ förklaringsmodell till att Sverige öppnade gränserna helt – och låt mig göra det i en enkel form som gör att man kan diskutera varje tes för sig och väga, mäta och värdera om den kan vara riktig och en av orsakerna till den hotande stora demografiska förändringen.

  1. Den svenska överheten har alltid haft en stark – ibland dominerande fraktion – som föraktat det egna folket och varit berett att liera sig med utländska herrar och krafter för att säkra och stärka sin egen ställning – även om det hotat nationen. De tuktades efter de av Karl IX genomförda blodbaden i Linköping, Kalmar och Åbo – men det är ett tag sedan.
  2. Överhetens folkförakt fick en säregen form från och med 1920-talet då de svenska så kallade arbetarförfattarna framträdde. Sköra snöflingor som fick stor publik i borgerligheten genom att berätta om sin hemska uppväxt i arbetarklassen och hur de längtade till salongerna där det fanns människor som kunde uppskatta dem. Bonniers blev de stora bärarna och distributörerna av arbetarförfattarna, precis som de en gång lanserat och gett genomslag åt kulturradikaler från 1890-talet och framåt. Först litteratur som river ner de borgerliga dygderna, sedan litteratur som utmålar arbetarklassen som efterbliven (under förevändning att vara radikal) … arbete, plikt, familj angrips … och attacken fullbordas med de bonnierska veckotidningarnas konsumtionskultur och den öppna, tämligen sjaviga hedonismen i utvikningstidningarna. Och i dag kontrollerar Bonniers mycket stora delar av svensk dagspress med DN som sitt slagskepp – och varje dag deklareras där för oss att vi måste inse att vi lever i den bästa av världar, och att Sverige genom historien var ett land som förenat efterblivenhet och ondska men nu är upplyst och berett att sona alla sina brott mot svarta, bruna, röda, gula, spräckliga. Och vi ska också tacksamt ta emot all form av kultur från tredje världen så att vi höjer oss från vår mentala nivå som väl kan liknas vid en mördarsnigels.
  3. Den svenska socialdemokratin och fackföreningsrörelsen klarade inte av kniptången från överhetens landsförrädiska fraktioner och Bonniers utan man började på 1950-talet yra om att alla skulle bli något ”finare”, alla skulle studera, alla skulle bort från kroppsarbetet. Som om det inte skulle vara ”fint” att vara arbetare.
  4. I den av Bonniers styrda kultursfären har vi sett hur allt detta blivit en legering: överhetens arbetarförakt och nedlåtande syn på det svenska, Bonniers kulturradikala anti-nationalism och förakt familjen och borgerliga dygder, och så maoismens dyrkan av tredje världens primitiva kulturer. En stor demografisk förändring av Sverige är i alla dessa krafters intresse.

Resultatet: svenskarna har förlorat kunskapen om sin kultur, sin historia. De har förlorat sin självmedvetenhet och sin styrka. De har till obegripligt stor del kommit att skämmas för det som kan betraktas som svenskt.

Och Dan Korn har rätt. Det som skett är definitivt inte följden av en konspiration – sådana sker i lönndom.

Det här har skett helt öppet.

Men jag anar ändå en konspiration.

Dan Korn är en bildad man. Han vet att jag har rätt på alla fyra punkterna.

Varför i helvete börjar han då plötsligt prata om att svenskarna för några årtionden sedan blev uttråkade.

Eller så är hela Dan Korns text bara en projicering. Han är trött och less på att inte riktigt kunna säga som det är. En begåvad man som blivit uttråkad och nu vill ha en riktig kulturstrid.

Och visst, det ska vi ordna.

Artiklar

Åkarbrasan för dig inte framåt

Boris Benulic

Jonna Sima tjusas vid åsynen av sidenkläder och "vackra" tvålar. Det blir lite Marie–Antoinette över hennes betraktelse om entreprenörskap.

Innan du liksom AB:s ledarskribent Jonna Sima faller i trance över mjuka mattor av återvunnen plast eller sugrör av vete kanske du ska begrunda Sveriges moderna historia.

Tänk först på de svenska uppfinningarna: dynamiten, primusköket, det sfäriska kullagret, kylskåpet, skiftnyckeln, de Laval–turbinen, respiratorn. 

Tänk därefter på de stora svenska företag som byggdes upp och utvecklade uppfinningar från det egna landet och från andra länder: Volvo, SAAB, LM Ericsson, Alfa Laval, SKF, CE Johansson, ASSA, alla dessa verkstadsindustrier, alla de industrier som förädlade landets råvaror.

En gång var Sverige en liten, men effektiv och över hela världen känd smedja.

I dag?

Inte har vi riktigt samma position på världsmarknaden. Milt uttryckt.

Diskuteras det någonsin varför det inte är så på Aftonbladets ledarsida?

Funderar man alls på varför det svenska industriundret inte längre finns?

Många av de uppfinningar och företag jag räknade upp skapades av män ur folkdjupet, entreprenörer som arbetade sig upp därför att samhället präglades av större rörlighet och en större vilja att arbeta och skapa – där fanns en hunger i alla samhällsskikt.

Detta ser man inte mycket av i dag.

Socialdemokratiska ledarskribenter försöker inte förstå vad som hände med den svenska entreprenörs- och ingenjörskulturen.

Vad tog kål på den?

För då skulle de få granska sitt eget partis sorgliga utveckling från 1970-talet och framåt.

Men visst gillar socialdemokratiska skribenter entreprenörer. Men de måste vara invandrade.

Jonna Sima har varit i Kista Galleria och där stött på:

” … nio entreprenörer visar upp och säljer sina produkter. Det är alltifrån miljövänliga sugrör av vete, vackra tvålar, barnsockor och eleganta sidenkläder till klockor med arabiska bokstäver.”

Märk väl. Jag är den siste att invända mot entreprenörskap och att vi som inte är svenskar startar företag.

Men jag har oerhört svårt att se hur det Jonna Sima sett och nu beskriver för oss ska ersätta det industriella under vars sociala sammanhang nästan gått under.

Men hon känner väl inte ens till att det funnits. Hon förstår inte förutsättningar för företagande och ekonomisk utveckling.

Hon förstår inte att vårt nuvarande relativa välstånd beror på att vi fortfarande kan värma oss genom att elda upp de sista brädorna av folkhemsbygget.

Och vad ska elda med sedan?

Mattor av återvunnen plast? Sugrör av vete?

Kommentarer

Nä, dra åt fanders, Anders skyller på Anders

Boris Benulic

Aftonbladets ledande ideolog vandrar längs med minnenas allé, känner barndomens dofter och förstår plötsligt varför Lyckliga gatan inte finns mer.

Anders Lindberg ser sig om efter någon att skylla på – och se vad skådar inte hans norra öga om inte en "liberal".

Anders Lindberg ska nu på AB:s ledarsida förklara för oss vem som är skyldig till barn- och förnedringsrån.

Det är ”liberalerna”. Eller om jag tolkar honom rätt så är det närmare bestämt Anders Borg.

Hur han kommer till den slutsatsen?

Lindberg inleder med att tänka sig tillbaka i tiden, till sin egen barndom:

”Minnet är en lurig sak. Jag kommer inte ihåg särskilt mycket från Dalaskolan, stämningar, ögonblick och några människor. Doften av sågspån från träslöjden som dröjt sig kvar. Det är allt. I sex år gick jag där.”

Det vore mig fjärran att hävda något så nedrigt som att ”doften av sågspån” dröjt sig kvar hos Lindberg därför att han är en träskalle. Vi får väl anta att han har någorlunda normala förståndsgåvor. Orsaken till att han ständigt bär den doften med sig beror istället på att han envisas med att alltid använda Old Space Timber som deodorant. I stressade stunder, som när en deadline närmar sig, svettas Lindberg ymnigt. Deodoranten aktiveras och doften av nyhyvlade spån söker sig in i hans näsborrar medan han sitar och plitar på AB:s redaktion. Och då upplever han en av sina Proust-stunder, lutar sig tillbaka och minns hur det var. Men så förs han tillbaka till verkligheten, för det är uppenbart att något hänt i Sverige menar Lindberg. Nyss rånades en pojke på hans barndoms skola av tre personer som hotade att slå honom sönder och samman om de inte fick hans AirPods.

Lindberg förstår vad som är orsaken och i hans historieskrivning var allt finfint i Sverige fram till någon gång på 1980-talet, då slog ”liberalerna” till och:

”Resultatet är helt förutsägbart. Vi har underfinansierade pensioner, utanförskapsområden som förfaller och en äldreomsorg med timanställda som inte har råd att vara hemma vid sjukdom. Svensk sjukvård är i ständig kris, skolan börjar i praktiken sortera barn redan i förskolan och vår a-kassa tillhör numera de sämre i Europa.”

Men vi har inte ”underfinansierade” pensioner. Vi har pengar som borde gått till pensionärerna men som borgerliga och socialdemokratiska regeringar istället valt att lägga på att bekosta invandring av människor som inte vill arbeta, på att låta statsapparaten svälla ut, på att hålla statsmedia igång och ständigt kasta ut livbojar till privat medströmsmedia. Och på oräkneliga andra idiotiska verksamheter och projekt. Det är ju inte så att mitt hjärta klappar för de borgerliga partiernas pellejönsar, men vad har Lindbergs gäng gett oss – dessa äppelkindade goddagspiltar och godhetsgummor har gått från att hålla ordning på studentkårens papper och SSU-klubbens inköp av cider till att försöka förvalta och leda ett samhälle. Det är därför vi har fattigpensionärer och förnedringsrånade barn.

Och skjutningar.

”Utanförskapsområdena” Lindberg talar om "förfaller" därför att alltför många av dem  som bor där inte kan hålla ordning omkring sig. Måste ett bostadsområde se ut som en ostädad basar i gryningen bara därför att värden inte bytt skåpluckor i lägenheterna på 20 år?

Lindberg skjuter in sig på Anders Borg. Bra. Men varför skjuter han inte också på sina egna hussar i sossepartiet?

Det är inget som skiljer Borg–Reinfeldts politik från Löfven–Anderssons; öppna gränser, utbyggnad av statsapparaten under förevändning av att det måste till fler socialarbetare, poliser och anställda i vård om omsorg för att klara ”integrationen”, det vill säga ge oss mer av era pengar i skatt så vi kan lösa de problem vår politik skapat.

Det är marginella skillnader mellan vänster och höger, illa anbringad makeup för att vi ska tro att vi står inför olika alternativ.

Icke integrerade barn kommer att råna andra barn är Lindbergs budskap.

Men vi har ju gett dessa barn och deras föräldrar bostad, möjlighet att gå i skola, gymkort och redigt med bidrag.

Ge oss en lista Lindberg på vad som mer måste till. En cabbad Audi per hushåll?

Det lömska är också att Lindberg i sin text utgår från exemplet med en pojke som rånas på sina AirPods. Vi ska då tänka att: stackars lilla flyktingbarn som inte har AirPods – det måste givetvis utlösa en sådan känsla av underlägsenhet och saknad att han måste råna ett annat barn.

Så låt gå. Vi ger alla barn i invandrade familjer nya Airpods och vi lovar att de omgående byts ut varje gång Apple lanserar en ny modell.

Men … Lindberg måste förklara vad vi ska ge de barn som mördar andra barn. Vi har ju sådana fall i skolmiljö. Vi har dessutom knivskärningar och brutala misshandelsfall. Flickor som blir stampade på huvudet. Vi har de rån där förnedringen uppenbarligen är det viktigaste och inte vad man stjäl från offret.

Vad är det dessa barn saknar? Vad ska vi ge dem? Vad säger du Anders Lindberg?

Lindberg avrundar med att samhällets situation nu är följden av att ”liberalerna” lyckades:

”Er politik var att skapa ett två tredjedelssamhälle och grattis – ni lyckades. Att utslagning och ökad kriminalitet alltid följer i spåren av ökade klyftor kan inte ha kommit som någon överraskning. Ni visste ju detta.”

Men återigen – vi har ett tvåtredjedelssamhälle därför att de flesta av riksdagens partier varit överens om att tillåta massinvandring från den muslimska kulturkretsen. Därmed har nationen fått ett inflöde av många individer som inte vill bli en del av det svenska samhället.

Och eftersom de inte vill bli det så finns det ingen åtgärd för integrering som är möjlig.

Men målet är inte integrering.

Vad borgerligheten och de rödgröna vill se är att det Sverige som en gång fanns slutgiltigt försvinner. Borgerligheten, liberalerna och vänstern vill inte ha tillbaka det samhälle som trots allt fanns till långt in på femtiotalet.

Förvisso var det ett samhälle med många brister och motsättningar. Men det var ett samhälle som rörde sig framåt genom att människor arbetade. Var och en med det han var bäst lämpad för. Och det var ett samhälle där de flesta ville rå sig själva och bestämma över vad som var bäst för dem själva. vare sig de såg sig som vänster eller höger.

Låt oss börja med att gå tillbaka dit.

När vi är där kan vi alltid ta ett rådslag om vad som bör göras.