I dag skulle jag provköras. Hur många hundra meter kunde jag stappla mig fram i mitt nuvarande tillstånd?

Inte många visade det sig. 

Får nog skjuta på framtida tänkt deltagande i ett ocr-lopp … kanske 2023?

Men möjligen ansträngde jag mig inte tillräckligt eftersom jag inte luktade konserverad tonfisk och öl efter den mycket korta promenaden.

Den amerikanske boxaren Tony Galento hävdade nämligen att när en man verkligen tog ut sig helt, när han mobiliserade sina sista krafter, i till exempel en match (eller någon annan fysisk aktivitet där mycket …. kanske allt … står på spel) … då skulle med nödvändighet svett plötsligt börja spruta ut ur varje por i hans kropp, svett som just luktade tonfisk och öl. 

Om – och när – det inträffade var man oövervinnelig. 

Förste man i ringen att lukta som en pizza ”Al tonno” och en stor stark vinner alltså på knock-out. I Galentos fall uppnåddes detta oftast genom att han vevade till med sin vänsterkrok (nåja, han var inte så noga med reglerna, kom han åt med en skallning var han inte främmande för det).

Tony Galentos tränare förklarade långt senare att allt det där bara var struntprat. Galento brukade upphöra med att tvätta sig och sin kropp en vecka innan match, och kvällen innan holmgången åt han enorma mängder tonfisk som sköljdes ner med 12 flaskor öl.

Psykologisk krigföring. Han ville lukta så illa att motståndaren inte kunde koncentrera sig.

Galento var en av de få som lyckades golva Joe Louis … möjligen kan det då alltså ha berott på att den elegante ”The Brown Bomber” distraherades av odörerna från Galentos kropp.

Korridorerna här på avdelningen och alla utrymmen jag upptäckt är däremot extremt doftfria. Egentligen ska jag väl vara mycket tacksam för det … eftersom jag befinner mig på ett sjukhus.

När jag efter den övervakade provpromenaden sakta får hasa mig tillbaka till mitt eget rum känner jag dock plötsligt starkt doften av sardiner i olja.

Vad innebär det? 

Har jag trots allt tagit ut mig så att jag närmat mig Galento-stadiet, men inte riktigt nått ända fram? Sardiner är kanske en nia på en tänkt tiogradig Galento-skala.

Eller är det bara så att någon av de andra patienterna sitter på sitt rum och frossar i sardiner?

Eller är det bara Joseph Conrad som vill påkalla min uppmärksamhet igen? 

Han låter mig allt mer sällan vila sedan jag hamnade här. 

Sardiner i olja hörde ju till standardkosten i handelsflottan på Conrads tid och  dyker ofta upp i hans noggranna beskrivningar av kosthållet till sjöss; skeppsskorpor, lutfisk, torkat kött, sardiner i olja, eller … tonfisk i olja. Och minsann känner jag inte plötsligt också en doftförnimmelse av just tonfisk. Tänk om det faktiskt är så att alla de andra patienterna här har smygparty i något av rummen och kalasar på en typisk brittisk sjömansbuffé från förförra sekelskiftet. Jag har noterat att några av dem ser ut som gamla skeppare.

Som jag berättat tidigare utlöser det mesta jag läser eller upplever numera minnet av en – eller av flera dofter – det är lukterna som numera ordnar mina idéer och länkar den ena tanken till den andra.

Men ibland flyter allt runt i mitt huvud utan att på minsta sätt kopplas ihop till det mest självklara i min situation. 

Konstigt nog.

Min första någorlunda medvetna kväll, efter det att jag vaknat upp på intensiven, visar en av TV-kanalerna filmen ”Everest”.

Jag tittar. 

Mest för att jag inte orkar byta kanal.

Tänker inte så mycket mycket på att filmen till stor del handlar om människor på väg att dö eller bli galna av syrebrist. 

På eftermiddagen följande dag lyssnar jag på en utmärkt dokumentär i statsradion – den handlar om djuphavsdykare, det är lungor som exploderar, lungor som kollapsar, lungor som imploderar.

Jag kommer inte förrän flera dagar senare att tänka på att det är lite märkligt att jag kan konsumera sådana berättelser utan obehag medan mina egna lungor befinner sig i extremt miserabelt skick.

Människan har en mycket märklig förmåga att intala sig att allting alltid kommer att bli bra.

Eller att det rentav är bra.

Det farliga, och onda finns inte på riktigt. 

Och gör det ändå det så är det bäst att inte låtsas om det.

Någonstans skriver Joseph Conrad:

”Det skulle ta alldeles för lång tid att förklara hur sambanden mellan motsättningarna i den mänskliga naturen gör att kärleken själv ibland antar svekets desperata form.”

Och så kan jag för mitt inre se hur Conrad liksom rycker på axlarna innan han avrundar med orden:

”Kanske finns det förresten ingen möjlig förklaring.”

Fast där smiter han, han har själv i andra sammanhang pekat på en möjlig förklaring: människor förmår inte att som individer förhålla sig till verkligheten och vad den kräver av dem, utan de väljer lösningar som gör att de lättast möjligt får någon slags lindring.

Den de därmed ytterst sviker och förråder är sig själva … och förstås också dem som skulle behöva dem. De gör det av kärlek, välvilja, godhet.

Vår förmåga, även givetvis min egen, till irrationellt beteende är obegripligt stor.

Jag tror det finns en mening med att Joseph Conrad invaderar, för inte säga koloniserar, mina tankar här på intensiven. Han har alltid suttit bidat där i skuggorna och tålmodigt väntat på att jag ska bli mogen att förstå vad han har att säga mig. Och nu är jag ju tämligen orörlig. Kommer inte undan.

Om vi antar att Joseph Conrad har rätt … som art består vi mestadels av varelser oförmögna att förstå vårt eget bästa … vad hjälper det då att i varje givet läge ropa på demokrati, och att hävda att bara vi alla lyssnar på varandra och röstar på ett parti så ska det bli lycka och hallonkola och lakritssnören åt alla.

För vi vet ju att det inte blir så.

Om du ber fem totalt döva människor lyssna efter syrsors sång kommer deras möjligheter att höra något inte att öka om du lyckas hitta ytterligare fem totalt döva personer som får utöka den grupp som redan finns.

Men man får aldrig förledas att tro att Joseph Conrad hade en svart syn på livet. Tvärtom. Han fann alltid glädje i det självklara. 

Hårt arbete. Mat. Kärlek. Familj. Ordning.

Joseph Conrads texter om litteratur och andra författare lämnar dig ofta med en känsla av att han inte riktigt vill berätta allt för dig – och att han gör det av medlidande; han tror inte du kan bära det han har att säga. Det finns ett undantag, det är när han skriver:

”Av alla de böcker som skrivits och skapats av mänsklig förmåga och ihärdighet alltsedan de mest avlägsna tider, är det bara de som behandlar kokkonsten som – från en moralisk utgångspunkt – inte kan ifrågasättas. Avsikten med varje annat stycke prosa kan alltid diskuteras och även misstros; men avsikten med en kokbok är en och bara en. Dess mål kan inte vara annat än att öka mänsklighetens lycka.”

Raderna är hämtade ur hans förord till en liten vacker volym; ”A Handbook of Cookery for a Small House”, som utkom i London 1923. Kokboken var skriven av hans fru Jessie Conrad och verket fick uppskattande recensioner och omdömen både i Storbritannien och USA.

Jag undrar hur Jessie Conrad skulle betraktat mina lukthallucinationer. Hon diskuterar nämligen i sin praktiska bok frågan om ett hem verkligen alltid måste dofta mycket mat eftersom det är en plats där familjens måltider tillreds och råvaror förvaras. Här styckas, saltas, kokas, steks och syltas.

Inte alls, säger Jessie. Doftar det från annat än från det som för tillfället tillreds och ska serveras beror det på att husmodern slarvat med renlighet och ordning.

Precis som maken hade styrt sina skepp med fast hand, skötte hon hus, kök och hem som om hon befann sig på en kommandobrygga.

En gång lyckades Joseph Conrad med nöd och näppe hindra henne från att köra Ford Madox Ford på porten. Denne hade dristat sig att lägga sin trilbyhatt på tork i ugnen … men där fanns också söndagssteken som Jessie skulle bjuda på. Och en blöt hatt på tork bredvid steken riskerade att störa perfektionen i tillagningen.

(Inte blev denna text den text jag hade tänkt skriva från sjuklägret i dag. Det blev en avvikelse från det tänkta spåret, möjligen en nödvändig sådan inför den kommande diskussionen om vem som egentligen står mot vem i Sverige och Europa.)