Det finns antagligen ett samband mellan det vi äter och våra rättsuppfattningar.

Jordgubbstarte döpt efter framstående frihetskämpe.

Strömmingen är hotad i Östersjön och EU vill nu se ett förlängt förbud mot fiske med trål. Men sillstimmen har dragit sig bort från Östersjön tidigare i historien. Det skedde periodvis under medeltiden och då var den allmänna övertygelsen att det berodde på människors syndfullhet, i första hand på otrohet och äktenskapsbrott.

Kanske är EU därför helt fel ute med sina åtgärder? Är det Paolo Robertos fel att stimmen minskar i Östersjön? Gjorde han det medvetet för att kunna öka marknadsandelarna för sina italienska matprodukter; typ: ”Va! Är det slut på tomatsillen i hyllorna!? Men se där Paolos pasta med tomatsås. Ska vi inte ta det istället?”

Strategin gick väl inte så bra. Nu är både hans pasta och snart sillen borta.

Förr saltade man sillen för att den skulle bevaras. I framtiden finns det kanske inget att bevara.

Man var lite rådigare på det området förr i tiden. Mark Kurlansky berättar i sin ”Salt: A world history” hur man i 1600-talets Frankrike hade problem med att en del fångar dog innan de kunde ställas inför rätta. Man var ju inte så noga med förhållandena i fängelserna. Däremot var man noga med formalia i rättsprocesserna. Var man åtalad skulle man också ställas inför rätta. Död eller levande.

Men man kan ju inte riktigt släpa in en ruttnande kropp i rättssalen, alltså utgick 1670 ett påbud om att personer som dog i fängsligt förvar innan de kunnat ställas inför rätta skulle saltas in i väntan på rättegång.

Med tanke på överfulla svenska fängelser och långa väntetider kan detta kanske vara något att överväga för Morgan Johansson.

Nu var de franska juristerna inte några nydanare på området. 

I Jenny Linfords ”The seven culinary wonders of the world” lär jag mig att i det gamla Egypten användes salt när man skulle mumifiera avlidna – metoden brukades av dem som inte riktigt hade råd att göra den mer grundlig mumifiering som man bestod faraoner och rika personer med; där användes natron, 

Kanske kan vi lära även av detta i dagens Sverige?

Våra kommunalpolitiker vill som vi alla vet gärna resa monument över sig själva – framförallt i form av badhus och idrottsarenor. På så sätt föreställer de sig att minnet av dem för evigt ska bevaras bland bygdens invånare. Men ska vi inte istället erbjuda dem en balsamering med salt och så kan de få ligga i stadshusets källare för evig beskådan? Låt oss inte vara snåla – vi erbjuder dem en natronbalsamering! Extra allt.

Och eftersom vi är inne på världens galenskap, stora män, fängelser och minnesmärken kan vi väl lika gärna prata om Tadeusz Kosciuszko som i juni i år fick sin staty i Washington vandaliserad av Black Lives Matter-demonstranter. Något orättvist kan man tycka eftersom denne tappre polack tog sig till USA för att strida på upprorsmakarnas sida. Hans militära begåvning och skicklighet i fält gjorde att han blev generalmajor och George Washingtons adjutant.

När Kosciuszko lämnade USA beordrade han att all hans egendom i landet skulle säljas och pengarna skulle användas för att friköpa slavar och bekosta deras utbildning.

Men det kände liksom inte Black Lives Matter-demonstranterna till. Eller så brydde de sig inte.

Efter äventyren i USA ledde han kampen för ett fritt Polen mot preussare och ryssar. Militärt var han nästana alltid framgångsrik – vilket dock inte hjälpte.

Nåväl, även om statyn över Kosciuszko vanhelgades lever hans minne kvar i form av jordgubbstårtan som skapats till hans ära och som bär hans namn. 

Ett synnerligen sympatiskt sätt tycker jag själv att bli hågkommen på, och att det skulle bli en jordgubbstårta i Kosciuszkos fall var väl  självklart med tanke på det folkets förhållande till det röda bäret (eller korrektare: fruktförbandet med nötter). Kanske kan jag själv tycka att polackernas relation till jordgubben dock är ett exempel på kärlek som övergått i passionens galenskap. Eller vad ska man säga om den polska maträtten ”Jordgubbssoppa med makaroner”? Eller ”Makaron z serem i truskawkam” som är makaroner med färskost och jordgubbar?

Och se där, vi har kommit tillbaka till vår utgångspunkt.

Sillen. Moralen.

Östersjölandet Polen är nämligen en gammal matkultur där salt och inlagd sill är självklara delar och det finns till och med de som upprätthåller den gamla traditionen att symboliskt begrava sillen på påskdagen vid fastans slut. Seden kom sig av att man var innerligt trött på att ha ätit så mycket sill under fastan då ju kött var förbjudet.

Och kan man inte misstänka att den polska regeringens kulturkonservativa, strängt katolska hållnng i moralfrågor beror på att de ser det som ett sätt att rädda sillbeståndet i Östersjön genom att människors syndfullhet bekämpas?