De börjar om därborta nu på andra sidan Atlanten.
Historien har aldrig funnits. Simsalabim så är bladen i historieböckerna blanka.
USA är inte längre landet vars politiska system i mer än 200 år präglats av korruption, mord, våld och amoraliskt perverterat beteende.
USA är inte landet som nästintill ända sedan sin födelse påmint om det romerska imperiet under dess sista dagar.
De senaste fyra åren har vi sett något mycket märkligt hända. Historieskrivningen om det politiska skeendet i USA, forskares och journalisters försök att beskriva snusket och smutsen i föregående administrationer – vare sig de varit demokratiska eller republikanska – har glömts bort.
Mitt biblioteks femton hyllmeter verk om amerikansk historia är inte längre värt något. Kanske för att de verken ger en för komplex och sammansatt bild av landets historia.
Och kanske för att vi inte anses behöva ha verklig kunskap om historia.
Många människor därborta – och här i landet – vill inte inte ha kunskap. De vill ha enkla satser de kan upprepa i kör med andra.
Nyss skrev någon i mitt flöde: ”Åh, Kamala Harris verkar vara en så härlig person. Nu finns det hopp för USA.” Personen hade sett en kort klipp i nyheterna där Harris kvittrade. Personen visste inget om hur Harris gått sängvägen in i politiken, därefter låtit sig köpas av de miljardärer som backar demokraterna. En kvinna beredd att sälja både kropp och själ.
Harris karriär har utförligt skildrats tidigare i medströmsmedia om man läser tidningar som San Francisco Chronicle och Los Angeles Times. Nu är allt det som skrevs då inte längre sant. Nu är Kamala Harris plötsligt ras- och klassförvandlad till en liten fattig afro-amerikansk flicka som kämpat sig upp från slumkvarteren. Visst, och själv är jag i rakt nedstigande led släkt med Siddhartha Gautama.
Märk väl – allt jag säger om Kamala Harris har tidigare varit självklarheter i amerikansk press – vare sig den varit konservativ eller liberal eller vänster. En köpepolitiker.
Nu är det inte längre sant.
Men i så fall – varför tror folk på vad LA Times, SF Chronicle eller för den delen NY Times säger i dag om Kamala Harris? Eller om Joe Biden?
Det som fram till 2016 var en accepterad och etablerad sanning i studiet av amerikanska historia – att demokraternas partiapparat är ett välsmort maskineri för organiserande av valfusk och lurande av väljare blev i och med Donald Trumps valseger plötsligt något som inte längre kunde diskuteras och betraktades som lögn. Fram till 2016 kunde även oppositionella demokrater öppet diskutera partiets historia och peka på hur partiets kultur gjorde att det de själva betraktade som de goda krafterna inte kunde segra i kampen om vem som skulle bli partiets kandidat.
Elisabeth Warrens kritik av det egna partiets omfattande fusk i primärvalen för att förhindra att Bernie Sanders besegrade Hillary Clinton är ett utmärkt exempel.
Men nu är allt det inte bara glömt och förträngt – det är förbjuden sanning. Den som i dag skriver det Warren sa 2016 om demokraternas partikultur och ledningens tradition av manipulation riskerar att bli avstängd eller censurerad i sociala media, och betraktad som rubbad i samtalen vid fikabordet.
Stor sak har gjorts i media av det som framställs som Trumps tölpaktighet.
För mig är tölpaktighet att man inte har kunskap om det man talar om, att man ser sig om och lyssnar på omgivningen och sedan avger de förväntade lätena. Tölpaktighet är den intellektuella slöhetens fysiska form. Det är att förflytta ståplatsläktarens hejaramseskriande till det offentliga samtalet om historia, ekonomi och kultur.
I gårdagens sändning diskuterade vi just detta, men det viktigaste var Martins diskussion kring vad som händer nu, och hans uppmuntrande – och realistiska – påpekanden om att nu öppnar sig de verkliga möjligheterna i USA.
För egentligen har inget annat hänt än att vår tids Commodus gör sig beredd att sätta sig i Ovala Rummet. Och i sin inbilskhet har han gjort Marcia Aurelia Ceionia Demetrias 2.0 till sin vicepresident.
Gick inte så bra förra gången.