"Vi lever i en laglös värld, utan minsta lilla rättvisa eller rättfärdighet – så till vem vänder sig alla demonstranter, och uppropsundertecknare (oavsett vilken sida de stöder)? Vem förväntas skipa rätt? Hellre betraktas jag som empatilös (vilket jag inte är) än som någon som lever i en fantasivärld där det kommer någon ridande på en vit häst och ordnar allting."

Världen skulle bi bättre om vi inte litade på internationella organ, insitutioner och fredstraktater utan återgick till att försöka upprätthålla medeltidens regler för ridderlighet. Målningen är Alphonse Muchas "Medeltida riddare med dam".

Då: För 30 år sedan satt jag en morgon i den serbiska enklaven i Sarajevo och diskuterade med en man som tidigare tillhört Arkans styrkor, men fyllts av motvilja och nu valt att strida med andra serbiska förband och försvara sin del av den egna hemstaden. 

Han förklarade för mig att det bästa vore om omvärlden höll sig undan, och inte lade sig i:

”Muslimerna har lika mycket rätt som vi att leva här, men vi kommer aldrig att kunna leva tillsammans. Det är vi eller dem. Ju mer omvärlden håller sig undan desto snabbare får vi det här avklarat. Men det är inte säkert att det blir vi som vinner.”

Jag försökte vid olika tillfällen ta upp frågan varför han lämnat Arkans förband. Det närmaste han kom var att slivovitzbuttert muttra: ”Kvinnor och barn. Kvinnor och barn. Dem rör man aldrig”.

Honom förstår jag.

Men jag förstår inte varför jag förväntas uttala stöd för den ena eller andra sidans handlingar i det nu pågående kriget mellan Israel och Hamas.

”Kvinnor och barn. Dem rör man aldrig.”

Nu: Känner jag något särskilt inför filmer och foton från Hamas bestialiska framfart 7 oktober?

Nej.

Lika litet som jag känner något särskilt inför filmer och foton som visar resultatet av Israels bombningar av Gaza.

Jag tror inte det beror på att jag är känslostörd. 

Fast i någon mening av ordet är jag väl ändå möjligen känslostörd. I dagens samhälle måste du tillhöra en grupp och av den bli sedd, hörd och uppskattad – annars antas det vara något fel på dig. Alltså gäller det att klämma fram en tår då och då, vifta med någons flagga samt skriva på ett upprop eller två. Jag är inte så bra på det så jag riskerar stämpeln ”empatilös” av alla sidor, vilket är lika socialt olämpligt som att drabbas av Marburgsjukan på en nyårsfest.

Det är inte så att jag har några problem med att ta ställning i olika frågor, jag har inte ens problem med att – om så vore – inta positioner där jag finner mig stående på en kulle där det är svårt att få ihop ens ett sjumannalag i fotboll.

Men…

Det mest märkliga i känsloyttringarna kring det som sker i Israel och Gaza är allas (oavsett var de står) hänvisningar till krigets lagar och till olika internationella organisationer; EU måste ingripa, eller FN. Det skulle göra lika stor nytta att kräva att FIFA gjorde ett uttalande (när jag tänker efter kanske det faktiskt skulle göra mer nytta, typ Gianni Infantino säger: Nu lägger båda sidor ner vapnen annars utesluts ni från alla internationella turneringar).

Om man vädjar till de organisationer här i världen som ska upprätthålla folkrätt och krigets lagar visar det bara att man inte noterat vad som hänt i världen de senaste årtiondena. Det är ett inte ett tecken på att man sovit under en sten utan på att man hibernerat under ett stenröse stort som Anundshög.

Vi lever i en laglös värld, utan minsta lilla rättvisa eller rättfärdighet – så till vem vänder sig alla demonstranter, och uppropsundertecknare (oavsett vilken sida de stöder)? Vem förväntas skipa rätt? Hellre betraktas jag som empatilös (vilket jag inte är) än som någon som lever i en fantasivärld där det kommer någon ridande på en vit häst och ordnar allting.

Det är definitivt inte så att jag anser att det är rätt att bomba civila mål, men varför förväntas jag reagera just nu? Att reagera med hänvisning till krigets lagar, folkrätten, FN-stadgan, eller allmän humanism och medmänsklighet bidrar till att man upprätthåller illusionen av att någon av de nyssnämnda sakerna spelar någon roll.

Det vet ju ni också att de inte gör. Det tjatas mycket om moderniteter som folkrätt och nutida krigslagar och konventioner – jag skulle se det som ett stort steg framåt om soldater förband sig att följa de mycket enkla regler för ridderlighet som fanns under medeltiden, den här gången kanske, kanske det skulle gå bättre.

Men att bomba sin fiendes civilbefolkning sönder och samman, och sända barn, kvinnor och åldringar in i evigheten i form av brinnande slamsor är en sedan länge godkänd och etablerad praktik – och de senaste 50 åren har jag inte sett några verkliga principiella avståndstaganden från denna sedvänja hos makthavare.

Tvärtom, här i västvärlden brukar vi ibland belöna de maniska bombarna med Nobels fredspris. 

1950 fick USA i uppdrag av FN att leda försvaret av Sydkorea mot Nordkorea.

I FN:s officiella historieskrivning står inte ett ord om att det innebar att USA under tre år släppte 635 000 ton bomber över Nordkorea. Flygvapenchefen Curtis LeMay konstaterade senare:

”Under tre år dödade vi ungefär en tredjedel av befolkningen”. Inte en byggnad av betydelse hade klarat sig. Det medvetna målet var att knäcka motståndet, och ett av medlen var att döda civila.

Världssamfundets organisationer och segrarna skriver historien, och bestämmer vad som varit gott och vad som varit ont. Därför blir de allierades bombningar av Dresden och Hamburg under andra världskriget bara fotnoter i historieskrivningen, även om de civila kvarteren utgjorde mål. I Hamburg dog 44 600 civila under de eldstormar som skapades av de fem flyganfallen. I Dresden dog 25 000 civila när 1083 allierade bombplan släppte sina laster över staden. 

Så var det, och så kommer det att förbli. 

När krig väl inleds försöker man också ta kål på civila, och man gör det medvetet för att man vet att det försvagar motståndaren. Alla gör det. Senaste gången någon betedde sig ridderligt på slagfältet och segrade var väl när ulanerna i det polska kavalleriet red ut vid Mokra 1 september 1939. Och det är ju ett tag sedan.

Mot mina resonemang skulle man förstås kunna invända att jag använder mig av någon slags ”whataboutism”; alltså att jag säger att det som händer mellan Israel och Hamas inte är så viktigt eftersom det ständigt pågår en massa annat elände i världen – men det är inte riktigt det jag gör eftersom jag oavsett vilken konflikt vi talar om skulle hävda samma sak; i krig är dödande av civila en logisk följd, och ofta rentav ett mål i sig, vilket gör att mördandet inte kan hejdas med upprop, demonstrationer, FN-resolutioner eller stödgalor.

Ibland är den västerländska opinionen för bombningar av civila, ibland mot. Beror på vem som bombar och vad som bombas. Vi har tyvärr inte att göra med den form av absolut moral som min vän i Sarajevo förespråkade.

1999 inleder Nato ett bombkrig mot Serbien. FN har sagt nej, men Nato börjar bomba i alla fall och säger att man måste, det är en ”humanitär intervention”.

Den amerikanske generalen Wesley Clark som ledde attackerna förklarade att även civila mål måste bombas: ”Jag måste se till att den här kampanjen blir maximalt våldsam – nu!”. Så man bombade även bostadskvarter, skolor, och kontor – liksom all form av infrastruktur.

Serberna vek sig inte i alla fall, och på USA:s inrådan blir den finske presidenten Marti Ahtisaari 1999 chefsförhandlare.

När Ahtissaari presenterade Nato:s fredsplan för Milosevic fann denne planen oacceptabel och frågade vad som skulle hända om han vägrade skriva under.

Ahtisaari reser sig upp, flyttar bort blomsterdekorationen mitt på bordet, sveper ut över handen över det nu tomma bordet och säger: ”Då kommer Belgrad att se ut så här. Vi börjar lägga ut bombmattorna i morgon”.

Till slut vek sig Milosevic.

Ahtisaari fick i sinom tid Nobels fredspris. (Detta kan också tjäna som en påminnelse till dem som tror att Nato är en garant för att Europas karta inte ska ritas om).

Och samtidigt som fyllskallen Boris Jeltsin lade Grosnyj i grus och aska och 35 000 civila dödades 1995 under det första kriget i Tjetjenien (1994-1996) gjorde Bill Clinton och USA (och EU) allt för att hjälpa Jeltsin att vinna det stundande valet i Ryssland; Jeltsin sågs som det goda och demokratiska alternativet.

Slakta civila är alltså en självklarhet för stater som betraktas som demokratiska.

Precis som att slakta civila är en självklar verksamhet för organisationer som betraktar sig som befrielserörelser. Det sker dock i de fallen inte så mycket för att försvaga motståndaren som för att få motståndaren att slå tillbaka hårt, brutalt och allomfattande så att det även drabbar den civilbefolkning ”befrielserörelsen” anser sig representera.

Hamas brutala attack 7 oktober ligger i linje med en sådan strategi – och kan jämföras med det som hände i Philippeville i Algeriet 1955. ”Befrielserörelsen” FLN är oroade över att det verkar växa fram en förhandlingslösning mellan kolonialmakten Frankrike och de mer moderata algeriska nationalistgrupperna. Måste stoppas. 

Alltså stormar FLN-grupper in i staden Philippeville (nuvarande Skikda) med målet att döda fransmän. De mördar 150. Värst är det i det lilla samhället El Halia, strax utan staden. Alla män är nere och arbetar i gruvan där man bryter pyrit. Bara kvinnor och barn kvar. Kvinnorna våldtas, får sedan magen uppsprättad. Barnen halshuggs och styckas.

Den franska militären slår stenhårt tillbaka. 12 000 algerier dödas de kommande veckorna, långtifrån alla tillhöriga FLN. Men många algerier drivs nu av de franska attackerna in i FLN – som därmed nått sitt mål. Stopp för fredsförhandlingar och fler rekryter.

Känner ni igen mönstret?

I kriget mellan Israel och Hamas står två folk mot varandra som vet att ingen egentligen bryr sig om deras överlevnad. De har bara sig själva att lita till.

I går var Ukraina allas solidaritets-tamagochi, i dag är det Israel eller Gazaborna som är solidaritets-tamagochi, i morgon något annat folk, någon annan fråga.

Så vad göra? Vad tycka?

Eftersom världen ser ut som den gör, eftersom stormakterna inte tvekar att själva eller genom ombud sprida död och terror i omvärlden och starta krig ska vi kanske i Sverige inte fundera så mycket på vilken part vi ska ta ställning för i någon nu pågående konflikt, och istället omgående börja arbeta för att det här landet är rustat till tänderna och kan försvara sig självt och bita ifrån. Att försöka göra det med en lånad lösgom från Nato borde väl ändå kännas lite osäkert?