I veckan lanserades Vogue Scandinavia. En härskara av väldigt magerlagda unga kvinnor som svultit sig till jobbet som mannekäng har anförda av madam Martina Bonnier forsat fram genom flödet i sociala medier. 

Det nya magasinet ska ge läsaren en bild av skandinaviskt mode, design och kultur. För att hela världen riktigt ska kunna ta del av hur framstående skandinavisk kultur är publiceras allt på engelska.

Premiärnumret lanseras med hjälp av Greta Thunberg på omslaget. Det lilla stadsbarnet har fått förflytta sig ut i naturen för en gångs skull – blir bättre bilder då tyckte man väl. På uppslagen där hon figurerar deklarerar hon att modeindustrin är dålig och västerlandets konsumtionshysteri en bidragande orsak till vår kommande undergång.

Redan här förstår man överhetens budskap – det är trots allt en Bonnier som skapat den ”skandinaviska” Vogue: 

Folk måste köpa färre plagg! I väg med dig till Myrorna och Stadsmissionen och leta bland galgar och trastravar efter paltor som bytt ägare tre gånger. Ta ditt ansvar för polarisarna!

Martina Bonnier och hennes vänkrets har dock inga sådana planer för egen del. Studera hennes bilder på Instagram. Hon lägger dagligen upp bilder på sig själv i olika kreationer; ena dagen är hon på Bermudas, andra dagen i St Tropez.

I sina presentationstexter talar Bonnier om att hon ska starta en ny rörelse för hållbarhet som ska visa att det går att göra saker annorlunda. 

Alltså – vanligt folk uppmanas alltid av miljöaktivister att inte flyga ut i världen när de ska semestra. Kommer Bonnier framöver att fotvandra mellan Paris och Como? Segla mellan Köpenhamn och New York?

Skulle väl inte tro det.

Och kommer Bonnier själv att sluta inhandla kreationer som kostar en normal månadslön och trängas med pöbeln på Brödet&Fiskarna för att få fatt på en knappt begagnad trikåklänning från H&M?

Skulle väl inte tro det heller.

Vogue Scandinavia är för det första ett marknadsföringsorgan för svenska designers på olika områden, ett verktyg för att öka exporten och se till att marknadsandelarna blir större bland de mer välbeställda skikten i världens storstäder, varelserna vars medvetande formats av ”Sex and The City”.

För det andra är syftet att få dem som inte tillhör dessa skikt att acceptera att de ska få det sämre. Köp begagnat! I linje med detta kommer vi förstås också i Vogue Scandinavia få se propaganda för vad som ska föreställa mat – burgare av gräshoppor, bröd bakat på pulvriserade loppor och mjölmaskar. Marie Antoinette tyckte åtminstone vi skulle få käka briocher.

Återigen – överheten och globalisterna vill vänja arbetande människor i västerlandet på att armod och fattigdom är en nödvändig livstil.

Och varför ställer Greta Thunberg upp på detta spektakel?

Den enda förklaringen är att hon har ett behov av att synas, höras och bekräftas. Hennes försvarare menar att hon gör det för att få en plattform och kunna nå ut. De säger att hon ju faktiskt i Vogue Scandinavia angriper modeindustrin för att ägna sig åt ”greenwashing” – att låtsas vara miljömedvetna – för att kunna sälja mer.

Försvaret är fånigt. 

Greta Thunberg saknar inte plattformar – hon framträder i Davos på globalisternas sommarkollo, hon får privata audienser hos presidenter, premiärministrar och påven. Hon är inte en isolerad liten miljöpartist i Svenljunga som ingen lyssnar på. Hon hörs och syns överallt. Vill hon ha en plattform för att angripa modeindustrin har hon tillgång till många mycket större och effektivare kanaler än Vogue Scandinavia.

Ändå ställer hon upp i ett magasin som företräder allt hon angriper. Vore väl bättre om hon uppmanade till köp- och annonsbojkott av Martina Bonniers projekt. Men vad vet väl jag, hon kanske tänker dra sig tillbaka från den stora världen och bli svenska exklusiva modeskapares egen lilla exportfrämjande miljömaskot? 

Egentligen vore det väl en bra utveckling.

För allt hon har att ge oss är sin egen ångest och osorterade ilska.

Visst är mode viktigt.

Och arbetande människor i Sverige ska ha råd med vackra kläder, skapade av bra material av svenska designers. Kläder som håller i årtionden. Kläder som är tillverkade i en återupprättad svensk textilindustri. Att kunna klä sig skräddarsytt ska inte vara förbehållet överheten.

Att sådana kläder säljs i andrahandsbutiker är något gott – de kan med fördel också ärvas (eftersom vi talar om kläder som är tidlösa i sin design … och som håller).

Det … det är något helt annat än de trasor människor förväntas nöja sig med i dag – plagg tänkta att klara en säsong … för sedan kommer ju något nytt.

(I mitt dagliga nyhetsbrev fortsätter jag i kväll genomgången av Vogue Scandinavias budskap. Nyhetsbrevet beställer du här).