Rätta till kravatten och västen, nu ska vi prata mode och Göran Greider.

”Som man är klädd blir man hädd”, sades det förr. Hädd är ju en böjningsform av ”häda” och har med tiden fått en mildare betydelse, mer som ”bedömd”.

Läser man om hur Thoreau såg på kläder inser man kanske att det gamla svenska uttrycket skulle byggas ut till:

”Den som är rädd är klädd så han inte blir hädd”.

Människor vill inte bedömas, vill inte sticka ut, och osäkra som de är på vilka de egentligen är klär de sig som sin omgivning och klädfabrikanterna kan kränga en säsongkollektion till.

En som menar sig ha läst Thoreau är Göran Greider som nu i Aftonbladet går till mjukisbyxans försvar:

”Jag brukar också säga att jag ansluter mig till Henry David Thoreaus idé om kläder: De ska vara så enkla att man kan klä på sig i mörker. Jag har skrivit ett helt poem om detta, Mina kläders befrielserörelse.”

Men Thoreau säger så mycket mer om kläder och deras funktion än att det ska vara möjligt att klä sig i mörker. Vilket i sig inte är ett kriterium inte talar till mjukisbyxans fördel. Drar man på sig ett par kostymbyxor, jeans eller chinos i mörker kan man inte gärna ta fel på vad som är fram och bak på byxorna. Det kan man med mjukisbyxorna, vilket möjligen kan förklara Greiders egen utstyrsel ibland. Han vaknar tidigt i mörkret, drar på sig mjukisbrallorna utan att tända lampan för att hinna i tid till morgonprogrammens soffa för att uttala sig om något och brallorna åker på bak-och-fram, de blir felvända.

Men eftersom allt är så vist ordnat i naturen så strävar den efter symmetri – det är därför det alltid är något fel också med Greiders ståndpunkter.

Antagligen har dock Greider inte läst sin Thoreau. Det Thoreau gör är att han vänder sig mot människors följsamhet inför modets växlingar. Man ska klä sig som man behöver, man ska klä sig som den man är och med utgångspunkt från det man gör.

Man ska känna sig själv och sin omgivning, inta apa efter som Thoreau uttrycker det:

”Ledarapan i Paris sätter på sig en keps, och alla apor i Amerika gör detsamma”.

Den som klär sig efter ”vad en apa i Paris” anbefaller har förlorat sig själv.

Och om man nu ska tänka som Thoreau – och med utgångspunkt från vad man själv gör – vad ägnar sig egentligen Greider då åt. Han klär sig inte som han gör därför att han inte har råd med annat – han skryter ju själv i slutet av artikeln om de feta arvoden han får av bankdirektörer när han underhåller dem. 

Thoreau talar ofta om att dana sig själv, om att härda kropp och vilja och lära sig att förstå vad man egentligen behöver. Det kräver viljestyrka att stå mot modets växlingar och klä sig efter omständigheter och egen smak.

Det innebär att vi är fjärran från Göran Greiders tankar – han förklarar att han klär sig i mjukisbrallor för att:

”Den som är överviktig får mycket bättre andning av resåren i midjan, vilket är bra i exempelvis paneldebatter. Billigt och praktiskt.”

För Thoreau är den egna klädseln ett sätt att visa vilja – Greider klär sig i mjukisbrallor för att han är slapp, han har själv i ett antal artiklar förklarat att han är ”överviktig” på grund av sin omåttliga konsumtion av ananasfanta, kakor och smågodis – och han vill därför att man ska införa en sockerskatt (Mer skatt? Klart man kan tycka när bankdirektörer slantar 25.000 för ett föredrag).

Greider försöker nu göra sin egen bekvämlighet till något dygdigt.

Jag känner rätt många människor som enligt ett eller annat ideal skulle anses vara överviktiga, men som klär sig med smak och självständigt.

Och om andningen nu verkligen underlättas av resårer i midjan och framträdanden i paneldebatter därför blir bättre – varför mumlar då alltid Greider så grötigt där i TV-soffan?

Dessutom försöker Greider göra politik av mjukisbrallan.

”Bland det mest föraktfulla som kan sägas om människor är att de har mjukisbyxor. Ett avgörande skäl till att Trump kunde vilseleda miljoner amerikanska arbetarväljare är att han exploaterade ilskan dessa känt över att degraderas av eliter som aldrig bär mjukisbyxor offentligt.”

Här blir det riktigt märkligt. 

Studerar man bilderna som finns på dem som tog sig in i Kapitolium är det få som bär mjukisbyxor. Där finns jeans, manchesterbyxor, cargopants, och arbetsbyxor – antagligen av märket Carhartt (som alla hipsters på Söder har).

Mjukisbrallorna är få.

Greider utgår som vanligt inte från verkligheten – i det här fallet utgår han från en obegriplig tweet av Ivar Arpi som förklarade att stormningen inte var så mycket att bry sig om eftersom den utfördes av ett gäng iförda mjukisbrallor.

Av denna – på många sätt – felaktiga tweet spinner sedan Greider en hel teori om att Trump lyckats förföra vita arbetare i mjukisbyxor som känner sig förnedrade av att de som har makt och pengar inte visar sig i mjukisbrallor offentligt.

Greiders tänkande har med åren förslappats lika mycket som resårerna i hans brallor.

Ska jag analysera klädkoden bland dem som protesterade på gatorna i USA under 2020 så var väl mjukisbrallorna vida mer förekommande på BLM-demonstrationerna än på Trumps valmöten.

Och? Vad säger det oss? Inte så värst mycket annat än att Greider bara går loss och yrar som vanligt. 

Själv har jag definitivt invändningar mot hur de som stormade Kapitolium var klädda. 

Om man ska storma imperiets och maktens boningar ska man vara klädd i oömma men eleganta kläder.

* Rubrikens citat är från en av de många passager i första bandet av Kapitalet där Karl Karx diskuterar textilindustrins behov av ständiga växlingar i modet.

PS. Den som vill läsa mer om Göran Greiders tankevärld kan ta del av min essä i det digitala magasinet QLN nr 2. Det laddar man ner här.

"Men – är det inte föräldrars ansvar att få sina barn att bli hela och starka människor som både läser och tränar? Är det inte en del i det som blir din uppgift när du blir förälder – att få dina barn att inse vikten av att lära, arbeta och träna? Att bli en komplett människa?"

Harry Persson uppvisningsboxas i Skellefteå 1928.

I dag ska jag ägna dagen åt att gå runt på Stockholms gator och spana efter barn. Och så fort jag ser en liten skock sådana – vare sig det rör sig om en dagisklass eller förvildade men ändå flegmatiska tonåringar som står och funderar på hur de ska få tag på helgsprit – så ska jag rusa mot dem vrålande, skrikande och viftande med armarna.
Min målsättning är att det ska skingras för vinden och springa åt alla möjliga håll – de småfeta, lata liven.

För efter att ha inlett dagen med att läsa Expressens kultursida inser jag att jag har ett personligt ansvar för det fysiska förfallet hos barn och ungdomar – det är mitt fel att de är tjocka och lata – och det beror på att jag är libertarian (förvisso med marxistiska och kulturkonservativa böjelser) – men likafullt libertarian – så de där vandrande små isterbollarna som benämns det uppväxande släktet är mitt fel.

Men om jag lyckas skrämma dem att börja springa kanske jag sonat mitt brott någorlunda. Några kalorier bränner de väl då.
Jodå, jag visste redan att allt ont som sker i dagens Sverige egentligen är libertarianismens fel, men att alla dessa valkar också är orsakade av oss – vem kunde väl ana det?
I artikeln får samtidens mästertänkare förklara sambandet så här:
"Göran Greider ser orsaken i hur borgerligheten rört sig från socialliberalism mot libertarianism och en "doktrinär antistatlig agenda".
– Det är en rädsla och motvilja mot varje litet ingrepp i det man betraktar som den heliga, personliga integriteten, säger han."

Så om inte staten har ett fast grepp om ditt och dina barns liv blir de smällfeta.
Och att staten har tappat det fasta greppet beror på min och andras "doktrinära antistatliga propaganda."

Men – är det inte föräldrars ansvar att få sina barn att bli hela och starka människor som både läser och tränar? Är det inte en del i det som blir din uppgift när du blir förälder – att få dina barn att inse vikten av att lära, arbeta och träna? Att bli en komplett människa?
Vad har staten med det hela att göra?

Greider verkar anse att människor i gemen är dumma i huvudet och måste ha en fast hand som leder dem – och den fasta handen ska givetvis ta sig formen av statens starka nypor.
På bubb.las interna diskussionsforum – denna samlingsplats för människor som är "doktrinärt antistatliga" är några av de vanligaste diskussionstrådarna de där vi diskuterar olika träningsformer – eller vad man bör äta – eller varför det är nyttigt med kallbad – och hur man fostrar sina barn – vem behöver staten?

De skulle vara intressant att ta del av motsvarande interna diskussioner i de kretsar där Greider rör sig (rör sig i mer symbolisk mening alltså) – jag gissar att de handlar om var de billigaste pizzabufférna finns och vilka syltor som erbjuder mest apk och i Greiders fall blir det inlägg där han frågar var man kan köpa storpack med ananasfanta. Och så finns det i Greidergängets diskussionsforum förstås trådar där alla jämrar sig om hur jobbigt det är att ha barn och att arbetstiden måste sänkas (men barnens tid i dagis och ska förlängas på alla sätt – mätt i både timmar och år.)
Problemet vi har med folkhälsan i det här landet är inte betingat av att staten förlorat greppet om individerna – för det har den inte. Problemet är att individerna förlorat greppet om sig själva.

Vi får i artikeln lära oss att:
"Göran Greider – känner igen den farliga uppdelningen mellan idrottare och läshuvuden från arbetarklassen. Men han ser samtidigt något bildningsfientligt i den mer extrema hälsotrenden i medelklassen.
– Träningsvurmen utlöser en en tävlingsinstinkt, som jag tror att fortplantas även till barnen i de där familjerna. Och om det är någonting som jag tror är i helt i konflikt med att vara öppen, nyfiken, dialogisk och bildad, så är det just den attityden, säger han, och tillägger att han "tror mer på lagsporter".
– Delar av den medelklass som nu är helt vansinnig på att träna, tror jag överför ett sätt att vara på till sina barn som direkt motverkar läsning och andra saker."

Vad Greider inte låtsas om – eller antagligen inte har någon kunskap om – var att det inte i den svenska arbetarrrörelsen fanns någon motsättning mellan kollektivet och den individuella tävlingsinstinkten. Men det var när arbetarrörelsen var vida mer frihetlig – och innan den förstatligts och blivit en slags myndighet för allmänt omhändertagande och propagerande av tankar som: "Du är inte värd någonting, du kan ingenting, vi måste ta hand om dig annars går du under."

I arbetarrörelsen var tävlingsmomentet självklart – om inte annat i den meningen att man hela tiden påtalade för såväl barn som vuxna att: Du kan mer, du kan bättre!
Tävla helt enkelt.
Mot sig själv – och mot andra. Och ibland tar sig ditt tävlande uttryck i att du ingår i ett lag.

Harry Persson, stensättare och proffsboxare. Greider försöker måla upp en motsättning mellan lagidrotter och individuella idrotter och få oss att tro att de förra på något sätt skulle vara mer radikala och folkliga. Men det är okunnigt, korkat och har inget med historien att göra.
Om man ser på de idrottsföreningar som var mer tydligt kopplade till arbetarrrörelsens olika grenar var det ju oftast kraftsport man ägnade sig åt; brottning, boxning, tyngdlyftning.
Och individuella uthålligssporter som löpning och skidåkning var också självklara inslag i idrottsutövandet. Visst var lagsporter som fotboll, handboll och bandy ordentligt rotade bland arbetande människor i industristäder och bruksorter – men det fanns ju ingen motsättning. Människor ägnade sig åt den idrott som passade deras kynne och läggning bäst och där de kunde få utlopp för just det som präglade deras kroppar och mentalitet. Men till och med denna form av individualitet vill Greider utplåna hos det arbetande folket genom formeln; lagidrotter bra, individuella dåliga (kanske rentav libertarianska).