Vad gör man inte för att hålla en del personer borta från skolan.

Det har blivit en hel del liv om att Jensens grundskola i Göteborg nu har förbjudit bärande av mjukisbyxor på skolans område.

Men ledningen vågar inte riktigt berätta varför.

Orsaken är att Göran Greider deklarerat att han trivs bäst i mjukisbyxor och flanellskjorta. 

Rektorn vill gardera sig mot någon lärare ska få för sig att bjuda in Greider för att denne ska berätta för eleverna om någon av alla de böcker han påstår sig ha läst, eller människor han anser sig ha mött.

Rektorn kan ju inte gärna gå ut och förbjuda Göran Greiders närvaro på grund av dennes skadliga åsikter – då skulle hela kultur-Sverige protestera och börja prata om Ungern och Polen.

(Ett annat sätt att hantera Greider är att läsa senaste numret av det digitala magasinet QLN där jag har en lång genomgång av Greiders tänkande och försöker förklara vilka behov han egentligen fyller. Inhandlar numret enkelt gör du här.)

Jag finner det ganska tilltalande att frågor om mode och stil börjar ta plats i politiken. En del kanske vill hävda att det har de alltid gjort – och hänvisar till T-shirts med tryck. 

Ni vet … alla de där tröjorna med Che Guevara, men även den andra sidan har ägnat sig åt sådana markeringar av vilken stam man tillhör. Ett utmärkt exempel på detta är det brittiska klädmärket ”Lonsdale”.

För några årtionden sedan började deras försäljningsavdelning undra varför deras T-shirts plötsligt börjat sälja så väldigt bra i Väst-Tyskland. Det visade sig att de var populära bland nynazister. Deras parti NSDA var ju förbjudet och man fick inte propagera för det. Men om man köpte en Lonsdaletröja med loggan på bröstet och gick med bomberjackan uppknäppt så syntes bara bokstäverna ”NSDA”.

Men som sagt, T-shirts eller kepsar med politiska budskap är egentligen bara ett bevis på att man inte har tänkt igenom var man står – och vem man är. 

Den tänkande människan har inget behov av att se ut som alla andra, den tänkande människan har en uppfattning om vem han eller hon är – och vad som därmed skiljer honom eller henne från alla andra – och låter detta ta sig uttryck i klädseln... utan att det bokstaveras på bröstet eller framhävs med en tryckt bild.

Att inte bry sig om sin klädsel, utan att göra en Göran-Greider och i alla sammanhang lufsa runt i mjukisbyxor och flanellskjorta visar att man inte tar ansvar för sig själv.  Och att man därför kanske ska undvika att ha åsikter om hur man ska ta hand hand om miljö, trafik, försvar, skola … eller vad det nu vara månde.

"Antagligen tror de att inre debatt är det samtal de för med sig själva om huruvida de ska ta en röd eller gul slips på sig inför nästa framträdande."

Tänkande män samlade runt groggbordet någon gång under 1910-talet i Gävle. Samtalet var säkert mer givande än de på nutida tankesmedjors mingel efter seminarierna.

Göran Greider öser i dag på AB:s kultursida sitt förakt över tankesmedjor i samband med att Benjamin Dousa blir VD på Timbro. 

Men mest ska man väl tycka synd om Benamin Dousa. Det är väl som att bli utnämnd till att vara ansvarig läkare på uppvaket på ett sjukhus och upptäcka att patienterna dött redan på operationsbordet.

Kan ju dock vara en vilsam position.

I vilket fall … Greider tycker alla tankesmedjor är medelklass; typ kaffeautomater, adresser i Stockholms innerstad – vare sig det är tankesmedjor till höger eller vänster. Och så riktar man in sig på att påverka media. 

Greider missar att det finns tydliga skillnader. På tillställningar som högerns tankesmedjor ordnar serveras det efteråt boxvin, oftast vitt. 

På vänsterns motsvarande sammankomster är det avslagen flasköl som gäller.

Man kunde väl åtminstone förvänta sig att högern fixade grosshandlargroggar och vänstern ställde fram några iskylda pavor vodka på borden.

Ingen ordning numera.

Göran Greider ogillar också tankesmedjor därför att de ”lämnar folket bakom sig”. Politiken blir en fråga som avgörs av den som vinner kampen om opinionen och de som strider i media är tankesmedjornas manifestförfattare, trappspringare och örontasslare.

Så sant.

Men … Greider ser istället ”Reformisterna” som det sätt som intellektuella ska arbeta på. ”Reformisterna” jobbar med att dra in fler medlemmar till socialdemokratiska partiet för att liva upp de inre diskussionerna. Tanken synes mig lite märklig. En gång i tiden var ju SAP ett massparti men så började ledarna mycket medvetet slå ihjäl alla inre diskussioner och sluta lyssna på medlemmarna. Sedan dess har de som slog ihjäl debatten ersatts av personer som inte ens vet vad en inre debatt är. Inte en inre debatt i partiet i alla fall. Antagligen tror de att inre debatt är det samtal de för med sig själva om huruvida de ska ta en röd eller gul slips på sig inför nästa framträdande.

Att intellektuella agerar flugpapper åt socialdemokratiska pampar kan väl vara lukrativt. Stadig inkomst. Suhonen och de andra i ”Reformisterna” bör dock kräva månadslön, får de betalt per ny medlem lär det inte ens räcka till en bira på Carmen.

Det stora problemet är dock förstås själva tanken på att intellektuella ska spela en roll i politiken.

Tankesmedjornas folk har förläst sig på Machiavelli. De tror sig kunna bli rådgivare åt ”Fursten”.

Men som Baudrillard påpekade för tjugofem år sedan; problemet med samtidens intellektuella är att de inte ser att det inte finns några furstar att vara rådgivare åt.

Och ser de inte det är de inga verkliga intellektuella.

"Göran Greider ser alltså Walt Whitman som en föregångare till sig själv, en tom tunna som fyllts med alla kulturer, subkulturer och litterära gestalter som för tillfället är politiskt korrekta och gångbara."

I dagens ETC berättar Göran Greider att han lyssnat på Bob Dylans senaste låt, och att han då började tänka på Walt Whitman och hur den amerikanske poetens ”Leaves of Grass” påverkade honom som ung.

Greider avslutar sin krönika med orden:

”Och är det i slutändan något bevänt med oss så är vi alla stora och rymmer alla människor.”

Visst har jag ibland när jag betraktat Göran Greider tänkt att han är väldigt stor i omfånget och nu har jag fått förklaringen. Det beror inte på Ananas-Fanta och smågodis, det beror på att han ”rymmer alla människor”.

Jag vet, jag missförstår Greider – men det må mig vara förlåtet eftersom han missförstår Walt Whitman, eller snarare medvetet misstolkar.

Vad annat ska man ro efter att ha läst detta påstående från Greider när han ska tolka Whitman:

”I am large. I contain multitudes.” Och det bör rimligen översättas: ”Jag är stor. Jag rymmer alla människor.”

”Rimligen?”

Så här lyder ett lite större utsnitt ur Whitmans dikt:

Do I contradict myself?

Very well then I contradict myself,

(I am large, I contain multitudes.)

Det är ganska uppenbart att poeten talar om att han är fylld av motsättningar, ideér och uppfattningar som brottas med varandra – så är det för varje tänkande människa. Man gör det för att komma fram till vad som är rätt och fel, gott och ont, för att finna absoluta värden.

Men Göran Greider får det till att Walt Whitman är en vandrande multikulturell smältdegel där alla får plats, liksom deras uppfattningar: ”Jag rymmer alla.”

Göran Greider ser alltså Walt Whitman som en föregångare till sig själv, en tom tunna som fyllts med alla kulturer, subkulturer och litterära gestalter som för tillfället är politiskt korrekta och gångbara.

Jag tror inte Whitman skulle känt igen sig själv i den beskrivning Greider gör av honom.

Walt Whitman ansåg att samhället bara kan fungera om det består av starka självständiga individer, och när han besjunger kampen för att bli en sådan människa finns där stråk av narcissism, anarkism och egoism parallellt med vördnad inför naturen och arbetande människor. 

Whitman ansåg att individen skulle kunna möta utmaningar med trotsig råhet:

”There is no week nor day nor hour when tyranny may not enter upon this country, if the people lose their roughness and spirit of defiance.”

Vi befinner oss alltså mycket lång från Greiders ideal, som är att vandra runt i tillvaron som en ständigt svällande tvättsvamp, uppfylld av sin egen godhet och uppsugande allt man möter i sin väg.

*Rubrikens citat är är en rad från Walt Whitman. Möjligen har Göran Greider misstolkat även dessa ord. 

Whitman såg självdisciplin, fysisk fostran, att medvetet och frivilligt utsätta sig för härdning och späkning som viktigt för individens utveckling och han skulle nog inte riktigt förstått Greiders tankar om att lagstifta mot socker för att frälsa dem som inte kan motstå frestelser.