I gårdagens Radio Bubbla diskuterade vi … förstås … fallet Einár. Man kan givetvis förundras över kulturskribenters och kulturarbetares mångåriga dyrkan av gangsterrappare.

Men det man måste förstå är att man i det kulturella skiktet alltid har fjäskat för trasproletärer med våldstendenser. Fascinerande nog vördade man en gång i tiden bankrånare som ansåg sig ha nazistiska sympatier (det gällde definitivt även alla kulturarbetare som var vänster). Sedan uppenbarade sig mer mörkhyade rånare och då blev de istället föremål för kulturarbetarnas tillgivenhet. De ansågs väl som mer lätthanterliga och tacksamma.

Det är i det perspektivet man ska förstå kultursidornas tillbedjan av gangsterrappare.

De som deltar i det offentliga samtalet har oerhört svårt att förstå det. Kan bero på att det då skulle de ju vara tvungna att kritiskt syna sig själva – sina liv och motiv. Det lär inte hända. Och eftermordet på Einár och två dygns tystnad är kultursidornas försvarare av gangsterrapen redan igång igen och i Expressen förklarar Martina Montelius att "All gangsterrap glorifierar inte kriminalitet och våld". Det senaste dygnet har det också publicerats tre kultursidestexter som förklarar att kultursidornas problem är att de inte har skribenter som är insatta i gangsterrap ... och därför inte riktigt kan förstå vilken viktig kulturyttring det är.

Nedan finner ni två av de texter jag skrivit i ämnet. Den första är en Metrokolumn från 1998, den andra en Metrokolumn från 2001. Jag räknar med att få skriva ett antal texter till på det här temat innan det blivit ordning i landet. Vem vet vilken del av trasproletariatet som står i tur för att kultförklaras av det svenska kulturlivet.

(Den kompletta samlingen av mina Metrokrönikor beställer du här.)

….

Lördag 28 februari, 1998

De senaste 20 åren har det svenska arbetslivet förändrats. Men det är underlivet, det egna och andras, som de svenska författarna huvudsakligen ägnat sig åt när de skapat. Otrohet, svartsjuka, incest och undertryckt homosexualitet har varit de stora ämnena, samtidigt som pappersbruksarbetare, varvsarbetare och sjuksköterskor vandrat in i den stora tystnad som omger alla dem som förlorar jobben.

  Men i dag verkar författarnas och de intellektuellas samvete ha vaknat, kanske har de snubblat på alltför många uteliggare mellan skrivarlyan och favoritkrogen?

  Ett bra exempel är Lars Norén, vars ”Personkrets 3:1” handlar om samhällets alla utslagna: hororna, knarkarna, A-lagarna och de litet mer allmänt sinnessjuka.

De människor som Norén skriver om hade alla en gång ett jobb, en familj, vänner och människor som älskade dem. De hade en historia och en framtid. Den enda tid som nu existerar för dem är de minuter som återstår till nästa sil eller nästa torsk.

  Men en fråga återkommer hela tiden när jag tar mig igenom Noréns pjäs. Var fanns författaren när de människor han skriver om förvandlades till offer? Varför skrev han ingen pjäs om hur det gick till när de förlorade fotfästet? När det hände var han i stället i färd med att skriva om sina och andras snedsprång och om hur elaka allas morsor är. Och Norén var inte ensam om att blunda i 20 år, för att sedan öppna ögonen först i dag.

I Sverige har det under det senaste året gjorts ett antal fotodokumentärer om utslagna, och det skrivs böcker om hur illa det är på samhällets botten.

  Det kanske mest framgångsrika exemplet av alla är den brittiska filmen ”Brassed Off”, som handlar om hur ett helt samhälle går under när en kolgruva läggs ned. Det är en film som gör betraktaren rasande över samhällets orättvisor och över det slöseri med mänskliga resurser som arbetslösheten är.

  Det märkliga är att filmen gjordes förra året, mer än tio år efter det att det stora slaget om brittisk gruvindustri slutat med arbetarnas totala nederlag. Vilken nytta gör den nu? Gruvarbetarna har supit sig in i apati eller fotbollshuliganism, och gruvorna går ju knappast att öppna igen.

Så varför kommer alla dessa pjäser, filmer och böcker först nu? Givetvis för att det är helt ofarligt. Den konstnär som i går ställde sig upp och sa att det är brottsligt att ta jobbet från folk gjorde sig omöjlig bland dem som kontrollerade fonder och förlag. Men den konstnär som i dag ställer sig upp och säger att det är synd om dem som gått ned sig efter att ha förlorat jobbet betraktas som en fin och human konstnär av dem som kontrollerar fonder och förlag.

  Det finns något mycket sorgligt i att de som har ordet i sin makt först gör karriär genom att hålla tyst om sociala frågor och sedan stärker sin status än mer genom att börja tala högt om just sociala frågor när det är för sent för dem som berörs.

  Fast vad vet väl jag, kanske är det helt enkelt så att dagens kulturarbetare inte förstår vikten av ett hederligt arbete, eftersom de aldrig haft ett?

....

Måndag 28 maj, 2001

Antag att jag jobbar på en biluthyrningsfirma och tre män hyr en bil. Jag får senare veta att de tre männen rånat en bank och under flykten mördat två poliser.

  Jag skulle känna skuld.

Anklaga mig själv.

  Fundera på vad jag kunde ha gjort annorlunda. Borde jag inte ha sett att det var något underligt med männen? Borde jag inte ha kollat dem noggrannare? Borde jag inte kontakta de anhöriga och be om förlåtelse för mitt slarv. Hade jag varit mer vaksam så kanske … Det vore en fullt mänsklig reaktion.

  Lars Norén hyr inte ut bilar. Han skriver pjäser. Så han kanske tycker att han inte behöver fundera på sin roll i den pjäs som helt andra krafter regisserade och som slutade med avrättningar på en landsväg?

Låt oss tolka alla fakta positivt i detta fall. Låt oss antaga följande: Lars Norén ville skriva en pjäs som avslöjar och varnar för nazismen. Lars Norén ville med sitt teaterprojekt rehabilitera tre brottslingar och nazister.

  Han ville bara gott. Ändå gick det åt helvete. Och det är då jag inte förstår att han inte säger: Jag var en fullblodsidiot. Jag lät mig luras, jag var blåögd, korkad och jag och mina medarbetare var försumliga. Jag är också skyldig till det som hände. Förlåt mig.

  Men nu gör han ju inte det, och kanske borde vi gräva litet djupare och fundera på konstens roll i samhället. Det finns en strömning i kulturlivet som dyrkar styrka — kulturarbetare med insjunken bröstkorg tenderar att i ord, bild och dramatik dras mot det starka och muskulösa, det som de betraktar som mer livskraftigt och starkt än det samhälle de ser omkring sig.

  En del kulturarbetare ser med förakt på människorna omkring sig — de där individerna köper ju aldrig den konst som kulturarbetarna skapar — och de gör det inte för att de är litet dummare än de som producerar konstverken. Så en del kulturarbetare ser sig ibland omkring och upptäcker andra grupper som delar deras förakt för den vanliga människan.

  På 1960- och 70-talet såg vi hur delar av kulturlivet allierade sig med vad som påstods vara vänster. Delar av den vänstern ansåg ju att folk i gemen var litet korkade och behövde ett avantgarde som ledde dem vid näsan till lyckoriket.

  På 1980- och 90-talet var det börsklipparna som betraktade allmänheten som litet bakom flötet, och givetvis sökte kulturarbetare sponsring från börsklipparna.

 Lars Norén vandrar vidare i en tradition där en del kulturarbetare låter sig fascineras av utkantsgrupper som vänder sig mot det samhälle som finns. Här finns ett slags gemensam upplevelse av att man är förmer och inte riktigt förstådd av de andra.