När jag i somras i Neapel står framför Caravaggios målning Barmhärtighetens sju verk i kyrkan Pio Monte della Misericordia tänker jag inte bara på det jag ser framför mig, utan också på jag under mina resor märkligt ofta hamnar framför en tavla av Caravaggio, fast det inte varit orsaken till färden.

Kanske det bara råkar bli så.

Eller inte.

Och den som fängslas av Caravaggio kommer ständigt att – liksom den store målaren – återkomma till Johannes Döparen. Det är en av många saker som gör Caravaggio ovanlig bland sin tids målare. Dagen innan hade vi vandrat igenom de oändliga salarna i museet på Capodimonte. Rum efter rum efter rum med målningar som återger ett begränsat antal motiv och berättelser ur bibeln; från 1000-talet fram till 1600-talet. Målningarna säger mig ingenting. De lever inte, inte ens när de skildrar återuppståndelsen. En slags kristendomens stilleben med Jesus och jungfru Maria som återkommande centralfigurer. Allt är lika platt som min barndoms skolplanscher med bibliska motiv.

Men 1606 kommer Caravaggio till Neapel, på flykt efter att ha knivhuggit en man till döds under ett fyllebråk i Rom. Han är redan ett stort namn som konstnär och får omgående uppdrag av stadens styrande, som gärna visar sin rikedom genom att uppföra kyrkor och låta smycka dem med målningar.

Och något händer med den religiösa konsten.

I Barmhärtighetens sju verk skildrar Caravaggio hur Guds nåd verkar i detta jordelivet genom att skildra just jordelivet; plötsligt uppenbarar sig på en altartavla i en kyrka tiggare, horor, hemlösa, skuldsatta inlåsta i fattighuset, lik märkta av digerdöden – det vi ser är dokumentärt skildrade gatuscener från dåtidens Neapel, och över allt svävar änglar som ser ut som gatpojkar.

Religionen har blivit realistisk, Gud har hamnat på gatan – där han hör hemma, säger oss Caravaggio.

Den som läser olika konsthistoriker märker hur de ofta talar om att Caravaggio använde ljussättningen i sina verk för att skapa dramatik och rörelse. Som om det rörde sig om en mästerlig målares konstfärdiga knep – när det i själva verket rör sig om något så enkelt som att det var ett sätt för Caravaggio att framställa den gudomliga nåd som gör det möjligt för människor att vara barmhärtiga. Men konsthistoriker har mycket sällan blick för det där med Gud, och de fascineras mer av Caravaggios levnadshistoria; de ständiga bråken, rumlandet, supandet, våldet.

Vad dessa konsthistoriker också ofta missar är att medan andra målare från den perioden har Jesus och jungfru Maria som centralgestalter i sina verk, så figurerar scener ur Johannes Döparens liv lika ofta i Caravaggios målningar som episoder ur Jesu liv.

Caravaggio hade nog fått problem med inkvisitionen om den räknat hur många gånger han avbildade Jesus och jämfört det med hur många gånger han lät Johannes Döparen vara den centrala gestalten.

Det är inte svårt att förstå Caravaggios fascination inför den vresige Johannes Döparen, en profet som dragit sig undan världen; han levde ensam i öknen, gick klädd i enklast tänkbara kläden, livnärde sig på gräshoppor (eller så är det en felöversättning, gammalgrekiskans ord för gräshoppa – akris, är till förvillelse likt ordet för honungskaka – ekris. Det senare låter mer tilltalande som kosthåll, även om det i vilket fall är uppenbart att Johannes Döparen inte var över sig intresserad av vad han åt).

Johannes Döparen vände i bokstavlig mening sin samtid ryggen, lämnade samhället och vandrade ut till livet som eremit i de mest förtorkade delarna av Judéen.

Han vände samhället ryggen, men inte människorna. Eller snarare kan man uttrycka det som att människorna inte vände honom ryggen – de flockades tvärtom för att lyssna på hans ord om att de levde i lögn, och att deras samhälle inte hade något verkligt existensberättigande. Människorna kom för att lyssna för att han uttryckte det de själva kände, men inte kunde – eller vågade – formulera.

Och han skrädde inte orden när han talade till massorna, han fördömde deras leverne – och manade dem; Skärp er! Räta på ryggen! Ångra er! 

Han förklarade att den verklighet de levde i inte i egentlig mening var verklig, den existerade bara så länge de själva valde att acceptera den, och att leva som svaga, rädda stackare.

Och han själv visade att han inte accepterade någon världslig makt – och förlorade också därför sitt huvud. Halshöggs .

Det måste ha varit detta som fascinerade Caravaggio, och likt Johannes Döparen visade han människorna hur de verkligen levde, förfallet – och likt Johannes Döparen visade han i sina verk också på nåden. 

Det där märkliga ljuset som alltid oväntat faller in i hans tavlor. Som egentligen inte ska kunna falla in på just det där sättet.

Men ändå gör det.

Jag föreställer mig att Caravaggio i Johannes Döparen kände igen sig själv, ständigt på kant med samhället och de styrande, ständigt på flykt, men älskad av massorna. Precis som folket kom för att lyssna på Johannes, strömmade de till kyrkorna för att få se Caravaggios konstverk. Budskapet var i båda fallen detsamma: ”Se här på världens elände, och er svaghet. Men det finns hopp”.

Du kan inte tänka dig Jesus utan Johannes Döparen. Johannes är förutsättningen för Jesus.

Men i dagens svenska kristenhet ser vi nästan bara referenser till Jesus – och det är Bergspredikan hit och Bergspredikan dit, och den är dessutom urvattnad till ett slags till intet förpliktande kärleksbudskap där allt är lika mycket värt, alla lika mycket värda … och därmed finns inte längre några värden. Och därmed faktiskt inget hopp.

Här kan vi också se vad som för mig framstår som en slags obegriplig förmätenhet, som kan beskrivas som att man ser sig själv som Jesus, med rätt att förlåta.

Men ingen verkar vilja vara Johannes Döparen.

Det kristna budskapet i Sverige av idag har formats av en vilja av att bli en del av det samhälle vi lever i – inte av en vilja att vända det ryggen och skapa något nytt, och bättre.

Det är därför vi har biskopar som förespråkar byggandet av moskéer och längtar efter att få höra muslimska böneutrop ljuda ut över sitt stift.

Det är därför den svenska kyrkan bekymrar sig mycket mer för muslimers möjlighet utöva sin tro i Sverige än över att kristna lider, förföljs, förslavas och mördas över hela den muslimska världen – och numera också i Europa.

Både Johannes Döparen och Caravaggio visste att det fanns– och visade på – en väg ut ur det förfall som omgav dem.

Svenska kyrkan i dag vill att vi ska stanna kvar i förfallet och bejaka det.

Men det är inte så en kyrka blir stark.

Det är i stället som G.K Chesterton påpekade: 

”Det är en av historiens paradoxer att varje generation omvänds av det helgon som mest står i motsättning till sin tid.”