"Att vara poet är ett tillstånd, inte ett yrke" (Robert Graves)

Klart poeter kan skapa stor - och användbar - konst. Här en reklamaffisch för den sovjetiska cigaretten Mosselprom. Text&form: Vladimir Majakovskij, 1923.

De styrande i en liten kommun i Västergötland får för sig att de behöver en kommunpoet. Och en sådan uppenbarar sig också med hjälp av stipendier och statliga bidrag.

Sedan dess har kommunpoeten i Tranemo diskuterats på varenda ledar- och kultursida i resten av landet.

Den årliga kostnaden är 900 000 kronor.

Man kan undra varför den kostnaden leder till så omfattande diskussioner. Hur många hundratals miljoner kronor av skattebetalarnas pengar har bara de senaste fem åren inte avsatts för att uppnå det där med ”integration”. Jag sitter just och tittar på de kulturbidrag som betalas ut i Spånga, Tensta och Rinkeby av kommunala instanser. Till detta kommer alla statliga projektpengar. Bäckarna är många som rinner till föreningar som ”Somaliska kultur och författarorganisationen”.

Den typen av satsningar diskuteras inte med samma iver som kommunpoeten i Tranemo.

Inte heller diskuteras de kommunala satsningar som innebär att ett enda projekt kan komma att kosta hundratals miljoner för att ”integration” ska kunna uppnås, som utomhusbadet på Järvafältet.

Alltså; 900 00 för en kommunpoet i lilla tätorten Tranemo i Sjuhäradsbygden … låt oss diskutera hela natten om det är rätt eller fel.

Jämför det med hundra gånger så mycket på kultur i landets ”utsatta” förorter – satsningarna som har som mål:

”• Att öka jämställdheten i stadsdelen.

• Att öka kulturella evenemang.

• Att det bedrivs öppen verksamhet för barn och ungdomar som främjar jämlika uppväxtvillkor för unga och där de kan få vara mer delaktiga i utvecklingen av sitt närområde och i formandet av mötesplatser.

• Att främja och utveckla miljö- och klimatarbetet i

stadsdelsområdet. (Ur Spånga- Tenstas riktlinjer för bidrag)

När det gäller dessa satsningar – som uppenbarligen inte har någon större effekt – är enigheten stor om att då måste man nog slänga på lite mer pengar; typ: 

Om stadsdelar som Rinkeby ska överleva behövs det inte fler poliser, utan fler konstnärliga ledare med rötter i Hiphop-kulturen. Fler öppna platser för spontana möten, som till exempel graffitiväggar, som vi vet lockar ungdomar från stadens alla delar.”

Uttalandet är från 2016. Hur kulturen med ”rötter i hiphop-kulturen” utvecklats sedan dess kan man fundera på.

Visst kan man diskutera om kommuner ska hålla sig med egna poeter, men då kanske vi ska vidga debatten lite. Eller är en spoken-word-poet i Rinkeby mer värd än en kommunpoet i Tranemo. I så fall … varför?

Vad vi pratade om i övrigt i gårdagens Radio Bubbla? Allt möjligt. Vi uttryckte bland annat vår misstro mot nyheten om att 100 unga snattare frivilligt bekänt och begärt ”amnesti” i Lerum, vi diskuterade att det inte bara finns något som en djup stat utan också djupa kommuner, och så vred och vände vi på David Graebers teorier om mänsklighetens historia.

* Rubriken utgår från ett citat av William Butler Yeats: “We make out of the quarrel with others, rhetoric, but of the quarrel with ourselves, poetry.”

I dag diskuterar vi en bordtennisspelare som verkade kunna förlänga sin arm samt konstaterar att lagens arm inte längre är lång.

“En försvarare måste alltid sträva efter att gå över till attack så snabbt som möjligt efter det att han utnyttjat försvarets fördelar.” (Clausewitz). Bilden: Hasse Alsér (t.v), Jan Jönsson (t.h). Jo, jag vet. Ett något onödigt klargörande.

Satt härom morgonen och tänkte på Hasse Alsér. Ni vet, den gamla bordtennisstjärnan. Om ni inte vet, låt mig då berätta.

Han var sin tids främsta defensivspelare. Det fanns inte en boll han inte kunde plocka upp och returnera. Med en tillbakalutad elegans verkade han spela efter devisen ”han där på andra sidan bordet får väl slå sig trött”. Och när motståndaren var fysiskt och mentalt utmattad och rörde sig som en IT-konsult dagen efter kick-off, då slog Alsér till med några blixtsnabba, vibenitehårda backhands.

Och så var det över.

Som i matchen om VM-guld i dubbel 1967. Hasse Alsén och Kjell ”Hammaren” Johansson mot ryssarna Stanislav Gomozkov och Anatolij Amelin. Ryssarna har ledningen tre gånger och matchboll i femte set. Förlorar ändå. Hasse Alsér tar allt, smashar såväl som kantbollar. För det mesta står han alldeles rätt placerad, och när han inte gör det verkar han bli teleporterad till rätt plats och uppenbarar sig där och levererar en retur med zenbuddistiskt lugn. Vid vissa tillfällen verkar hans arm också förlänga sig själv …

Att jag kommer att tänka på Hasse Alsér är att jag på radion hör om hur man i Stockholms stad ska försöka hantera att antalet dödsskjutningar i år slår ett sorgligt rekord. Den som intervjuas är socialborgarrådet Jan Jönsson.

Vi får det förklarat för oss att Jan Jönsson har stor tilltro ”Trefas”, stadens projekt mot gängvåld. 20 kriminella har deltagit i avhopparprogrammet och polisen har identifierat 70 högriskindivider.

Jan Jönsson förklarar att ”på några års sikt” ska nog Stockholm kunna uppvisa samma resultat som Malmö menar sig ha fått med sitt program ”Sluta skjut”. Det är inte att sätta ribban lågt, det är att gräva ner ribban.

Men vad går ”Trefas” egentligen ut på? För att få reda på det studerade jag en del av de texter som finns i ämnet. Mikael Jeppson, Stockholms stads samordnare mot dödligt våld, förklarar i ett intressant reportage:

”Vi har sett många fördelar med vår förstärkta samver­kan. Både i enskilda fall och i ökad förståelse för varan­dras roller. Men det är ofta svårt att mäta att en individ direkt slutar med sin kriminella verksamhet på grund av oss. Det kan ske efter år av påverkan”.

Där har vi det igen. ”År av påverkan”.

År?

Påverkan? 

Intervjun gjordes i augusti förra året. Och eftersom det bara gått ett år ska vi inte vara förvånade över att det blivit mordrekord i Stockholm i år. Det har ju ännu inte gått flera år. Men vi förväntas väl vara glada över kommunen, polisen och kriminalvården ”fått ökad förståelse för varandras roller”. Vad hände egentligen innan denna ”ökade förståelse” fanns? Trampade de in på varandras områden? Plötsligt dök en piket upp framför Stadshuset och Tusse Batong klev in och lajvade stadsborgarråd? Och stadsborgarråden lekte kvarterspolis och käkade kebab i Tensta? Ord bara ord.

En stor del av projektet verkar gå ut på att polis, kriminalvård och socialtjänst ska lära sig att formulera rapporter till varandra så att motparten förstår vad som sägs.

Och därute i orten fortsätter gängkrigen.

Men ibland tränger sig verkligheten på. I reportaget uttalar sig också Anders Ögren från Frivården:

”Ibland öppnas ett litet fönster, och personen kan tänka tanken att lämna sin gamla livsstil bakom sig. Då gäller det att insatsgruppen kan vara där”.

Man väntar således tills den gängkriminella är utmattad av sitt liv och inte längre orkar gå omkring i skyddsväst till vardags. Då är man där och tar hand om honom så han kan ”hoppa av”.

Först tänkte jag att Jan Jönsson hade sett gamla filmer med Hasse Alsér och inspirerats till en defensiv strategi. Låt motståndaren bli trött, sedan är det dags för oss.

Men så är tyvärr inte fallet.

Visst låter man motståndaren slå och slå tills han är trött. Men tyvärr kommer det då aldrig en blixtsnabb kontring, istället går man runt bordet och ger energidryck och bullar till motståndaren och frågar om man kan få ledsaga honom till duschen.

Det som behövs är inte en defensiv strategi, utan en offensiv.

I går ett paradis. I dag ett helvete. AB har svårt att bestämma sig för hur det ser ut i förorterna.

Fredrik Virtanen har alltid (oavsett ålder) sett ut som en vandrande tonårsfinne.

Han är uppenbarligen lika svår att bli av med.

I dag har AB ordentligt slagit upp sin kartläggning av gängen som "sätter skräck i Stockholm".

I presentationerna av gängen tar man ofta upp hur länge de ägnat sig åt mord, rån. misshandel och knarkförsäljning. En del har en historia som sträcker sig mer än ett årtionde tillbaka i tiden. En del ännu längre.

Så här skrev tidningens dåvarande ledarskribent Fredrik Virtanen 30 juni 2017:

”Media är medskyldigt till vanryktet som drabbat många orter. Den medelklassfixerade journalistiken besöker bara arbetarklassen när knutarna brinner.

Jag rekommenderar alla rädda att ta en promenad i Husby eller i Charlottenborg. Klassklyftornas problem syns, mycket behöver fixas med skattepengar, men rädd lär ingen bli. Risken att drabbas av brottslighet är högre en kväll på Stureplan.

Orterna bör rentav framstå som paradis för den som låtit sig luras av ”no go-zone”-propagandan.”

AB i dag: De kriminella gängen har mycket länge ostört fått växa.

AB för tre år sedan: De kriminella gängen finns inte i förorten. Det är farligare på Stureplan.

Virtanen var ju inte ensam på AB om att avfärda dem som hävdade att förorterna var förlorat territorium för det svenska samhället. Allt är lugnt, för att inte säga som ett "paradis", var det budskap som skulle framföras från ledar- och kultursidor i medströmsmedia.

En och annan fritidsgård till, en utomhuspool och återkommande turneringar i fotboll och basket så skulle allt bli perfekt.

Och nu skildrar AB en verklighet där livsfarliga gäng fått breda ut sig ostört.

Och gängen har kunnat göra det genom det propagandakrig som AB fört mot dem som berättat hur det är i Rinkeby och Botkyrka.

Inte ett ord av ursäkt från tidningens ledning och ägare i samband med dagens publiceringar. Inget deklaration om att man svikit i det journalistiska uppdraget, inget löfte om att rensa upp på redaktionerna.

Istället är Fredrik Virtanen tillbaka.

Han fick ju ta en time-out, eller blev snarare utvisad, efter avlöjandena om ett allmänt grisigt beteende mot kvinnor.

Men nu, efter att ha suttit att ha suttit av utvisningstiden på en kaféstol vid Nytorget publiceras han åter i AB.

En del skribenter blir odödliga genom sina kunskaper, sin integritet och sin formuleringsförmåga.

Andra verkar vara odödliga genom sin totala avsaknad av dessa egenskaper.

Väldigt många lever i den Hollywoodfabricerade myten om den italienska maffian som ett brottssyndikat med monumentala resurser som styr allt från rättsväsende till politiker – och till och med Vatikanen (det är alltså inte bra att så många hämtar sin verklighetsuppfattning från Gudfadern-trilogin).

En vanlig fredagskväll i Tensta. och även polisens förklaring till bränderna var den vanliga: "Tristess."