Varje nation måste ha en krigarkast. Ibland kan man tvingas rekrytera från oväntat håll.

Benjamin och Meyer – räddande radarpar.

Reuven Dafni var en härdad hårding. Han hade släppts bakom fiendens linjer ett antal gånger under andra världskriget.

Men nu var han nervös. Mannen som hade presenterat sig som Smiley hade förklarat att hans chef ville träffa Dafni.

Tid och plats bestäms och Dafni möter Smiley på restaurang LaRue. Ja, vi befinner oss förstås i Los Angeles. Året är 1946.

Smiley för Dafni in i ett avskilt tomt rum längst bak i restaurangen, han avlägsnar sig och in i rummet kommer två mycket stora män som metodiskt genomsöker det.

Nu sitter Dafni där ensam. Som sagt något orolig. Vad ska ske.

In kommer en man, han sätter sig mitt emot Dafni och frågar vad denne gör i Los Angeles.

Dafni förklarar att han befinner sig i USA på uppdrag av Haganah för att samla in pengar till vapen till kampen för en judisk stat.

Mannen verkar förvånad över förklaringen, han sitter tyst och begrundar det Dafni sagt, säger sedan:

”Du försöker säga mig att judar kämpar?”

Ja, svarar Dafni.

Den andre mannen lutar sig bakåt. Jag föreställer mig att han tar fram sitt cigarrfodral  i guld. Det som är graverat med en menora och som han fick som tack när han organiserade likvideringen av Salvatore Maranzano. Han tänder en av sina Partagas, betraktar Dafni och lutar sig slutligen framåt igen, ställer en ny fråga:

”Med judar som kämpar menar du judar som kämpar för att döda?”

Ja, svarar Dafni.

”OK, då är jag med.”

Den andre mannen var Bugsy Siegel. Maffians man på västkusten som hade fått sin förläning efter lång och trogen tjänst i Murder, Inc och som Meyer Lanskys torped.

Siegel såg till att Dafni varje vecka fick en resväska fylld med fem och tiodollarssedlar.

Men den ännu ej bildade judiska statens samarbete med maffian i USA började inte med det här mötet.

David Ben-Gurion hade tidigare sänt Yehuda Arazi som sin emissarie till USA för att inhandla det armén behövde: jaktflyg, stridsvagnar, artilleri, och luftvärnsjäser.

Pengarna finns, för i det underjordiska judiska nätverket i USA ingår tusentals människor. Men hur ska man få vapnen till Israel? USA har utfärdat ett vapenembargo riktat mot både judar och arabstater.

Ledningen för det judiska nätverket har tidigare avvisat att ta emot hjälp av den judiska maffian. Omtalat är det möte då två välklädda män dyker upp på Teddy Kolleks kontor i New York (då var han samordnare för insamlingsarbetet, senare blev han Jerusalems borgmästare.)

De två männen presenterar sig artigt, frågor om Kolleks organisation behöver någon hjälp, De erbjuder sina tjänster och avrundar med:

”Om ni vill ha någon mördad sätt bara ihop en lista så fixar vi det.”

Den förskräckte Kollek tackar förskrämt men belevat nej.

Yehuda Arazi är gjuten i en annan form än Kollek, han har varit Haganahs agent i Ungern, Rumänien och Italien under kriget. Vapnen måste skeppas. Han kontaktar Meyer Lansky.

Lansky talar med Albert Anastasia och Joe Adonis som kontrollerar hamnarbetarfacket och allt som sker i hamnen. De maskerar all materiel som ska till de judiska styrkorna, och ser till att inga frågor ställs och inga kontroller görs.

I morgon är det Förintelsens Minnesdag, en dag som väl rimligen ska vara en dag då judar samlas och ihågkommer sina döda.

Men med åren  har det blivit något helt annat av det hela, mer av ett spektakel där politiker tävlar om att få synas och höras. 

I morgon sker det genom att Stefan Löfven framträder, och så ska Margot Wallström tala om våldtäkter.

Några historiker ska tala om hur historia används och hur man kan förhindra uppkomsten av nya folkmord.

Förhindrandet av nya folkmord är mycket enkelt.

Man utgår från att i denna värld kommer det alltid att finnas människor, rörelser, och stater som vill erövra mer (av vad det nu vara månde), och de är beredda att förinta det som står i deras väg.

Alltså måste varje människa, och nation vara beredd att kunna försvara sig. Varje människa, och nation har den rätten om de är hotade. 

Om någon hotar ditt folk med utplåning dödar du honom.

Det är vad vi kan lära av Förintelsen. Meyer Lansky och Benjamin Siegel förstod det utan att ha bevistat Förintelsens Minnesdag.

Men det är som om den dagen numera är till för att komplicera frågan och tuta i människor att vi pratar för lite med varandra, att vi måste visa större förståelse, och så måste vi se till att Margot Wallström alltid har ett jobb i FN.

Då blir det inga mer folkmord.

En sådan inbilsk aningslöshet gör att vi kan vara säkra på att det sorgligt nog kommer att grävas nya massgravar i framtiden.

Om icke-judiska svenskar vill diskutera lärdomarna av Förintelsen bör de rimligen avhandla hur landet ska stå starkt för att kunna skydda sig mot yttre och inre fiender.

Det finns en märklig tro på att man kan prata ihop sig om allting. Att det går att hitta principer som gör alla nöjda … bara alla följer dem.

För det judiska folket fanns inget annat alternativ 1945 än att kapa ett land. 

Det innebär inte att varje given handling för oss som befinner oss utanför den direkta konflikten framstår som berättigad.

Men historien är inte rättvis. Och historien finns inte där för att vi ska kunna visa oss rättfärdiga när vi uttalar oss om den.

Det gäller dock att se till att orättvisorna inte drabbar en själv.

Och att när man segrar ... så är man ridderlig. Om så är möjligt.

Den gamla ursprungliga krigarkasten i Haganah hade nog med avsmak betraktat hur den israeliska regeringen hanterar situationen på Gaza och i Västbanken.

Men nu styrs landet av politruker avlönade av casinomiljardärer, dessa politruker som ska samla röster, inte för att säkra sin nations existens utan sin regeringsställning.

Och så finns det ett problem till med Förintelsen. Det är att den används som ett verktyg för fördumning och skrämsel.

Lärdomarna av Förintelsen är som sagt enkla.

Men sedan några år har de som överlevde Förintelsen blivit bärare av en slags högre visdom, en djupare kunskap; just därför att de är överlevare.

Men att ha överlevt ett helvete gör dig inte klokare än andra. Du kan berätta för oss andra om hur det var. Men vi blir inte i egentlig mening klokare av det.

Det är därför märkligt när de som överlevt Förintelsen menar sig besitta speciell kunskap som gör att de kan förklara vad som händer i Europa och i Sverige i dag. Och de gör det inte i egenskap av att de är historiker, sociologer eller ekonomer. De gör det i egenskap av just överlevare.

Visst finns det judar som på olika sätt undkom Förintelsen och som har något att lära oss om Europa under 1900-talet och i dag. Men det beror på att de studerat ämnet; historiker som Sternhell, Yehuda Bauer och Arno Mayer.

En av programpunkterna i morgon är ”Demokratifrukost”. Där avhandlas:

”Julie Lindahl talar. Hon är författaren till boken Pendeln. Där utforskar hon sin familjs förflutna med en morfar som tidigt gick med i nazistpartiet och SS. Julie anger som en drivkraft för bokens tillkomst att "när en generation ansvarig för ondskefulla handlingar frånsäger sig sin skuld kryper den försåtligt in i hjärtan och sinnen hos barn och barnbarn". 

Dessutom berättar Hédi varför vi måste minnas och Adolphson & Falk framför specialskriven musik.”

Hashtagen är ”Vimåsteprata”.

Jamenvisst, låt oss samlas till psykoanalytisk frukostkramfest och fördriva de onda andarna genom att lyssna till personliga berättelser.

Det är som om en del vill att historien ska upprepa sig.

Förintelsen har blivit något som utnyttjas av svenska politiker för att de vill underbygga sin inrikespolitik. 

Inte så mycket bättre än att välta gravstenar på Norra kyrkogården.

I en tid då intellektuella sörjer att de inte är svarta eller omskurna är det dags att börja fundera på vad som är förutsättningen för rationellt tänkande. För bara ett sådant tänkande kan göra att vi överlever.

Den mexikanske konstnären Leandro Izaguirres ”Tortyren av Cuauhtémoc” (1893) framställer den tortyr Cuauhtémocs utsattes för av Cortez för att han skulle avslöja var rikets guldskatter fanns gömda. Han var den siste aztekkejsaren och äras i dag i Mexiko för sitt mod och sina personliga egenskaper. Gator, torg och skolor är döpta efter honom. Det är alltid ett av de populäraste pojknamnen. En del mexikaner hävdar att de kan räkna sig till den siste aztekkejsaren ätt. Men, misären är inte mindre i Mexiko i dag för det.

Det finns en gammal, och obegriplig tankegång, som utgår från att lidande förädlar människan.

Hugg och slag, och närhet till död och pina antas då dessutom göra dig klokare.

När Elisabeth Åsbrink i DN beskriver hur Lars Norén är lite putt för att han inte är jude är det just ett exempel på detta. Norén förklarar för Åsbrink:

”Det finns sånt som jag inte förstår, inte kan förstå, eftersom jag inte tillhör ett folk som förföljts i över 2 000 år. Det finns hemligheter som jag känner mig utanför. Det kan fylla mig med sorg.”

Men varför inte leta upp folkgrupper som förföljts längre än 2000 år?

Det finns bergsfolk i Sydostasien som inte haft det så kul oavsett vem som haft makten i omgivningen.

Jag är inte säker på vilken visdom de har att förmedla till oss, men Norén kanske kan försöka bli upptagen i en av deras stammar.

Eller varför inte något av indianfolken som närmar sig utplåning i Amazonas?

Eller varför inte fördjupa sig i vad som finns kvar av kulturer som försvunnit genom krig eller naturkatastrofer? Norén kan väl dra till Pompeji och sitta och vrida och vända på etruskiska krukskärvor för att förstå mer av tillvaron.

Man skulle kunna avfärda Noréns gnäll över att han inte är jude som Skalle-Lars vanliga poserande och strävan efter att framstå som ett geni ingen riktigt förstår – det är därför han önskar att han kunde räknat sig till någon av Israels stammar (fast vem vet – västvärldens självömkande kaféintellektuella är kanske en av de förlorade judiska stammarna, evigt på drift mellan kaféborden sedan den assyriska erövringen och de följande deporteringarna 722 f. Kr).

Synen på judarna som ett hyperintelligent folk på grund av att de fått lida har banat väg för den nutida identitetspolitiken. När svarta hävdar att de vet mer om Afrikas historia eller slaveriet i USA därför att de är svarta är det ett uttryck för samma idé som Norén ger uttryck för. Ingen svart visste eller vet mer om slaveriet i USA:s sydstater än Eugene D. Genovese. Men han var väldigt vit, kom från en italiensk familj och växte upp i Brooklyn.

Kunskap skaffar man sig genom studier och genom att tänka.

Inte genom att känna och uppleva. Eller lida.

Inget talar för att en svart människa i Detroit i dag i sig vet mer än andra om slaveriet, och dess följder, bara för att hans farfarsfarsfarsfar piskades och såldes uppför floden.

Det är att göra svarta, vita och varje annan tänkbar hudfärgsschattering en evig otjänst att lamslå diskussioner genom hänvisning till hudfärg som bärare av kunskap.

Men detsamma gäller då förstås judendomen.

Ingenting gör att judar i sig skulle ha en större insikt om Förintelsen, och dess mekanismer och orsaker än andra. De bär självklart på en för andra obegriplig sorg och saknad, men det i sig ger dem inte till nyckeln till kunskap om till exempel 1930-talets historia.

Det är därför det blir så fel om man diskuterar utvecklingen i Europa i dag med hänvisning till uttalanden av judar som överlevt Förintelsen, och antar att deras upplevelser i lägren ger dem en speciell kunskap som gör att de bättre än andra kan förklara vad som sker nu. 

Som A.J.P Taylor konstaterade i sitt verk ”Andra världskrigets ursprung” ligger det en fara i att utgå från anklagelseakterna i Nürnbergrättegångarna när man ska skriva 1930-talets och andra världskrigets historia. De anklagelseakternas utgångspunkt är att nazismen från begynnelsen hade två mål: världsherravälde och judarnas utplåning. De anklagelseakterna hade också som mål att omöjliggöra en diskussion om segrarnas agerande de första årtiondena av 1900-talet. Och detta har blivit det riktningsgivande i populärhistoria och politik, hur många fackhistoriska verk som än beskrivit en mycket komplexare verklighet.

Om vi väljer den enkla historieskrivningen, det vill säga om vi var och en utgår från vad som passar oss just nu som personer och därefter sorterar historiska händelser så de skapar det mönster som passar oss – då hamnar vi helt fel.

Om vi kombinerar detta med att tro att lidande och hotande död förädlar oss och ger oss större kunskaper och insikter – då hamnar vi utanför de sammanhang där det går att föra ett rationellt resonemang.

Och återigen – detta innebär inte att förminska människors lidande – vare sig de dog i Mauthausen 1943 eller i Mississippi 1843.

Men att använda lidandet för att konstruera teorier om hur världen ser ut i dag – det är att förminska det lidande människor fått utstå genom historien.