Man ska inte gå över ån efter vatten. Inte heller över Atlanten för att få politik och kultur.

Jag brukar försöka komma ihåg att ska jag undvika att ge mig in i diskussioner om abort, veganism och Ulf Lundell. De som är förespråkare för dessa tre företeelser är så fanatiska att rationella diskussioner oftast blir omöjliga. Nej, inte så att jag får hotfull e-post eller sms av typen, ”Vi vet var du bor, din jävel.”

Det vore snarast uppiggande.

Det är mer frågan om ett evigt malande i uppskruvat känsloläge, som jag föreställer mig ett death-metal-bands musik och texter om medlemmarna vore troende Jehovas Vittnen.

Nyssnämnda lista på frågor som ska undvikas har de senaste två veckorna fått utökas med en företeelse till: Jordan B Peterson.

Sedan jag började min lilla serie invändningar mot Petersons idéer är det nästan märkligt många som förklarat för mig att jag inte ska hålla på och peta i den kanadensiske professorns idévärld. Grundargumentet har varit att: ”Jaja, det ligger kanske en del i vad du säger – men Peterson står ändå på rätt sida”.

Tanken är alltså att eftersom Peterson ger sig in i debatten och tar striden med dem som vill begränsa yttrandefriheten, och med rörelser som hävdar de mest märkliga saker om ras, moral och sex så bör man ligga lågt med kritik av Peterson för att inte försvaga hans position. Och så uppmanas jag att ha i minne att han får unga män att städa sina rum, sträcka på sig och kliva ut i världen.

Problemet för mig är dock att jag anser att Petersons positioner i sig inte är hållbara. Visst har han vunnit en och annan TV-debatt mot sina motståndare – men det har han gjort genom att tala högre, snabbare och mer artikulerat än sina kontrahenter. Det är förvisso en prestation att tala högre och snabbare än någon som försatt sig själv i ett hysteriskt tillstånd, stort plus till Peterson där. Att artikulera invändningar mot brister i fakta och logik i motpartens resonemang är dock däremot inte så svårt – och sammantaget har Peterson därför haft en ovanlig förmåga att få genomslag.

Det är när Peterson själv ska få till förklaringar om allt från Big Bang till i dag som det blir obegripligt. Och jag kan inte föreställa mig en kulturell motståndsrörelse där Petersons utläggningar är byggstenar.

Men … när jag då får dessa märkligt många e-brev om Peterson börjar jag förstås fundera. Har jag missat något? Förstår jag inte hans utläggningar därför att jag är för dum för att begripa?

Eller vill jag inte förstå därför att jag tycker så illa om hans framtoning och uppträdande?

Va? 

Skulle sådant spela roll?

Det gör det alltid och det förvånar mig att de som deltar i diskussioner inte låtsas om det – och att de uppenbarligen inte granskar den egna motviljan mot meningsmotståndares utseende, sätt att tala, uppträda eller klä sig.

Menar man allvar med sin strävan efter att försöka förstå världen och olika förklaringar av den bör man lägga en  del tid på introspektion och granska sina egna reaktioner och grunderna för dessa … när man ställs inför personer och tankar man upplever sig tycka instinktivt illa om.

Alltså – under alla mina historiska resonemang om vagheter och svagheter i Petersons förklaringsmodeller finns faktiskt hos mig en reflexartad motvilja; innan han ens öppnar munnen ryser jag som om jag vore ställd inför en försäljare av många gånger begagnat hårvattnen.

Så de senaste två veckorna har jag gått tillbaka och sett om en del föreläsningar med Peterson och upptäckt en del nya och verkligen försökt se om jag missar eller missförstår saker han säger.

Svaret är nej.

Jag anser fortfarande att han svamlar när han lägger ut texten om politik, litteratur, samhälle och kultur. Han vet inte vad han pratar om – och överdriver uppenbarligen ofta om sin beläsenhet. Eller … så har han en total och fundamental oförmåga att förmedla denna beläsenhet med hjälp av fakta, exempel och underbyggda, logiskt sammanhållna teorier.

Dock upptäckte jag den grundläggande orsaken till min motvilja mot Peterson.

Det är att han är så amerikansk.

Han må vara en kanadensisk psykologiprofessor, men han rör sig helt och hållet inom den debattkultur som uppstått i hela Nordamerika, och sedan spritt sig till Europa och resten av västerlandet.

Här fick jag stanna upp och börja reflektera över varför jag numera finner den amerikanska debattstilen så motbjudande. Jag har ju länge sett USA som frihetens stamort på jorden. Det var alltid en befrielse när man deltog i debatter i svensk vänster att veta att därborta på andra sidan Atlanten fanns det en vänster som var mer frihetlig och individualistisk i sitt sinnelag.

Och jag kände mig ofta mer hemma rent kulturellt i USA.

Men var det inte därför att de platser jag kom att uppskatta egentligen var som Europa var förr? På New Yorks Lower East side fanns de sydslaviska och ukrainska kvarteren där kulturen bevarades, i Brooklyn fanns ryssarna i Brighton Beach och polackerna i Greenpoint, ett äldre ursprungligt Italien hittade man i de undangömda området kring Arthur Avenue i Bronx, portugiserna fanns i Queens och därutanför New York fanns alla de små samhällena och städerna i mellanvästern och sydstaterna präglade av tyskar, fransmän, slaver och skotsk-irländare.

Egentligen var det väl inte ”den stora smältdegeln” jag uppskattade utan att det istället var tvärtom – att där fanns så mycket bevarat av det som var europeisk kultur samtidigt som Europa i sig alltmer amerikaniserades … och därmed fördummades.

Samhällsutveckliingen i USA har dock sedan 1960-talet rört sig med accelererande hastighet mot en utplåning av de europeiska enklaverna i USA. Den arbetar- och medelklass som har haft europeiska rötter – och som byggde upp USA – är också den som drabbats hårdast av finanskriser, krig och exporten av arbeten – liksom av att demokraterna driver en klientpolitik för att säkra röster bland de stora, senare invandrade, icke-europeiska folkgrupperna och bland ättlingarna till svarta slavar.

Det kulturkrig som det talas om i USA är inte en akademisk fråga – det är en fråga om ett kulturkrig mellan å ena sidan europeiska värden och kultur burna av invandrad arbetar- och medelklass mot kultur som uppstått i getton och tredje världen.

Överklassen på östkusten har alltid fört krig mot den europeiska arbetar- och medelklassen i USA, och nu har den fått stödtrupper – som genom sina röster gör att demokraterna (som representerar östkustetablissemanget – och numera de nya demokratiska eliterna i Kalifornien) kan säkra de viktigaste funktionerna i politik, stat och förvaltning.

Därför presenteras de som kommer från icke-europeiska länder i USA i dag som offer, som personer som USA har en skuld till, och de betraktas som personer som bär på vishet och kunskap som vi européer saknar just därför att de är offer.

Och debatten har därför kommit att präglas av just det som präglar den politiska debatten i tredje världen; gap, skrik, tårar. Offermentalitet och brutalitet i farlig förening. Glorifiering av gettot.

Allt, precis allt, det här har spillt över till Sverige. 

Och problemet med Jordan B Peterson är att han rör sig i den debatten, han utgår från de förutsättningar motståndaren sätter upp, han ger sig in i skrikmatcher med obildade, narcissistiska och överspända personer – och han bemöter dem på samma sätt. Det kan bero på att han hade de personlighetsdragen själv från början eller att han formats av sin kamp.

Vad vi står inför är att bryta oss loss ur dagens offentliga samtal och dess diskussioner och debatter. De är en del i gettoifieringen av kulturen.

Tyvärr ser inte Jordan B Peterson detta, han är den försumpade, farliga kulturens fånge – även om han försöker bekämpa den.

Och det blir aldrig rätt när någon som är fånge i denna kultur ska bygga teorier med hjälp av europeiska tänkare och författare som han sällan läst, och när han gjort det har han inte förstått så mycket. Peterson griper sig an Dostojevskij, Nietzsche och  Solzjenitsyn med en mentalitet formad av den nutida amerikanska kulturen.

Och då kan det bara bli fel.

Vi måste bryta oss loss ur den amerikanska kulturens och politikens grepp om våra samhällen och upphöra med denna morbida fascination över vem som har makten i det imperiet. 

Den svenska överheten är som den amerikanska – och har därför nytta av att vi diskuterar som om vi var i USA och var amerikaner och inte européer.

(I nästa avsnitt – som läggs upp i eftermiddag ska jag mer konkret diskutera Petersons syn på Solzjenitsyn.

I kvällens nyhetsbrev (som kommer kring midnatt) ska jag resonera vidare om Solzjenitsyn och intellektuellas roll och ansvar och förklara varför de i Sverige mest av allt påminner om medlemmarna i Sovjetunionens författarförbund.

Nyhetsbrevet kan du prenumerera på här.)