Antagligen är det värsta som kan hända någon av Aktuellts eller Rapports utrikeskorrar att Svt:s Visakort inte fungerar. När det drabbade Erika Bjerström på det minst sagt anständiga hotell hon skulle checkat in på för några år sedan blev hon lite stressad.

Men hon samlade sig, och har berättat att hon gick ut från hotellet, ställde sig med ansiktet mot vårsolen, slöt ögonen och vände sig helt inåt. Efter en stund öppnade hon ögonen, och gick tillbaka in på hotellet – och se; simsalabim hade Svt ordnat det där med Visa-kortet.

Och så här kan man väl egentligen sammanfatta hela Erikas karriär inom public service. Hon får problem – oftast genom att tittare protesterar mot det hon säger; men Svt fixar det hela och förklarar för dem som inte fattar att Erika har rätt.

Det hände också när Erika, i sin egenskap av Svt:s klimatkorrespondent, skulle intervjua Robin Maynard, kampanjchef för organisationen Population Matters.

Hans organisation vill att bistånd från västvärlden i mycket större utsträckning ska gå till familjeplanering i fattiga länder. Det föds för många barn där för att svält- och miljökatastrofer ska kunna undvikas, menar Population Matters. Maynard hänvisade till IPCC:s senaste klimatrapport där FN:s klimatpanel konstaterar att den snabba befolkningstillväxten i tredje världen bidrar till världens klimat- och miljöproblem.

Erika hugger tillbaka:

– Vad har du för rätt som vit, medelålders man i Storbritannien att ge råd till kvinnor i globala syd om deras fertilitet?

Vi som följt Erika genom åren blir förstås smått förvirrade.

Hon har i åratal, i inslag efter inslag, hänvisat till IPCC:s rapporter – som alltid talar om den kommande klimatkollapsen. De är den uppenbarade sanningen för Erika, och hon är dess profet.

För några dagar sedan förklarade Erika att just den här IPCC-rapporten var:

Sista varningen innan världen susar förbi 1,5 grader, vilket skulle innebära att Parisavtalet är kört.

Underförstått då är att vi alla därmed är körda – inte bara Parisavtalet – framtida generationer är dömda att långsamt stekas tillsammans med jorden till en enda stor kebab som roterar runt solen.

Och trots att Maynard stöder IPCC:s syn på befolkningstillväxten som ett problem får han aggressivt kritiska frågor av Erika – för att han är vit och medelålders.

Erika har annars under sin karriär gärna hyllat vita, medelålders män; som till exempel Al Gore.

Erikas chefer har i det här fallet förklarat att hennes fråga var relevanta.

Erikas chefer tycker alltid att det hon gör är rätt och relevant.

Den märkliga och motsägelsefulla inställningen i den intervjun är inte på något sätt ett unikt undantag under Erikas bana som journalist.

Hon gör inte bara nyhetsinslag för Rapport och Aktuellt – hon skriver också reportageböcker. Den som läser böckerna kliver inte in i en märklig värld, utan i flera märkliga världar – som inte har något med varandra att göra.

I Porslinsmålerskan från Limoges beskriver Erika ett Europa som är dömt att avindustrialiseras, och att förlora varje tänkbar form av tillverkningsindustri. Det har Erika kommit fram till genom att resa härs och tvärs över vår kontinent.

Men hon är inte uppgiven i sin reportagebok. Det finns en ljus framtid – och den ligger i kunskapsindustrin. Europa ska satsa på IT, reklam och turism, medan tredje världen tillverkar saker.

I samma bok förklara Erika att Europa ”måste” ta emot afrikanska flyktingar. Många afrikanska flyktingar.

Som läsare ställer man sig förstås frågan. Om nu all europeisk tillverkningsindustri flyttar till Asien, Afrika och Latinamerika – varför ska Europa ta emot afrikanska flyktingar? Kan de inte arbeta i tillverkningsindustrierna som etableras i deras egen världsdel?

Försörja sig?

Och om de kommer till Europa, hur ska de kunna försörja sig i en världsdel som satsar på IT, reklam och turism? Jag ser vissa problem med att gå från Nairobis slumförorter till jobb som copywriter i Frankfurt. Men vad vet väl jag.

Sjukhus och shoppinggallerior

Än mer förvirrad blir jag när jag läser Erikas bok om Afrika; Det nya Afrika.

Det är en reportagebok som är en glödande hyllning till Afrika. Kontinentens ekonomier växer snabbast i världen, de demokratiska staterna blir fler och fler, medan krigen blir färre och färre. Jag får en känsla av att det inte finns en by i Afrika där man inte håller på att bygga ett toppmodernt sjukhus, och det sjukhuset ligger bredvid stora shoppinggallerior – alla går i skola, och många går vidare till universitet. Framtiden är ljus, inget kan stoppa Afrika.

Boken skrevs för tio år sedan.

Vi vet alla hur det ser ut i Afrika i dag (och faktiskt också gjorde 2013).

Här ser vi den märkliga motsägelsefullheten igen. Samtidigt som Afrikas utmålas som en världsdel där snart alla är välbärgad medelklass, kräver Erika att Europa måste ta emot afrikanska flyktingar.

När jag läser de två böckerna – som kommer med några få års mellanrum – och plöjer nyhetsinslag och intervjuer med Erika från de följande åren, möts jag av vitt skilda, och obegripligt motsägelsefulla bilder av världen. Jag kommer på mig själv med att oroligt undra: schizofreni smittar väl inte om man läser någons texter eller lyssnar på dem? För det är något som inte är riktigt friskt med hennes oförmåga att ge en logiskt sammanhängande bild av verkligheten, hon klarar inte riktigt av det ens när det gäller den verklighet hon har direkt inpå sig, på sin arbetsplats.

Erika har i en intervju berättat hur underbart det var att komma till Svt efter åren på Dagens Nyheter, hur fint det var att ett 60-tal personer samlades dagligen för att diskutera gårdagens nyhetssändning. Stämningen var ”generös” och ”lärorik”.

Strax därefter förklarar hon att det är ett stort problem med de bristande resurserna på Svt.

Om 60 personer sitter och mysvärderar vad man gjorde dagen innan tyder det väl inte riktigt på resursbrist?

Det finns de som kritiserar Erika för att hon är en dålig journalist – men de är fel ute. Hon anser sig själv inte vara en journalist.

Hon intervjuas i Hallands Nyheter 2007, inför ett föredrag hon ska hålla i Varberg.

Reportern ställer en motfråga när Erika gått igång under intervjun och förklarat att Europa måste ta emot afrikanska flyktingar.

Reportern undrar varför Erika inte berättar om de betydligt större flyktingströmmarna österifrån.

Erika svarar:

Med förlov sagt, de som kommer österifrån drunknar inte.
Erika valde således bort att berätta om de stora flyktingströmmarna österifrån – därför att hon tyckte mer synd om afrikanerna. Hon ville att vi enbart skulle se dem för att vår uppmärksamhet – och vårt medlidande – inte skulle splittras.

En journalist ska iskallt leverera en beskrivning av hela verkligheten så att läsaren, tittaren eller lyssnaren blir informerad och självständigt kan ta ställning.

Men Erika medger att det inte är så hon ser sitt uppdrag. Hon väljer att justera verkligheten hon serverar oss så att vi ska tycka som hon.

Innan Erika var verksam på Svt arbetade hon på DN: Hon spåddes en lysande karriär, och blev Christina Jutterströms högra hand. Hon tillhörde den grupp kvinnor som gick under benämningen ”påläggskvigorna”. Nej, det var inget öknamn som viskades om dem bakom deras ryggar. De som tillhörde gruppen stoltserade med att vara en av påläggskvigorna.

Chefredaktör?

Många tippade att Erika skulle bli nästa chefredaktör på DN, och det sågs som ett smart drag av henne att rekrytera Joachim Berner till tidningen, för att han skulle ingå i ”Team Erika” i kampen om chefredaktörsstolen. Men Joachim visade sig vara en skickligare ränksmidare än Erika och blev själv chefredaktör.

Erika surnade och flyttade till Svt, och där etablerade hon snabbt en dominerande position. Hon har varit utrikeskorrespondent, programledare och nu är hon sedan några år klimatkorrespondent.

Hennes starka ställning på Svt kan bero på hennes klostervistelser.

I mitten på 1900-talet kände sig Erika lite utbränd. Aktuelltchefen Stig Fredriksson rekommenderade att hon skulle ta igen sig på ett kloster.

Erika upplevde under vistelsen att det var precis vad hon behövde, och hon insåg hur hon kunde skapa ett mycket speciellt nätverk. Hon såg framöver till att ett dussin kvinnliga journalister drog sig undan tillsammans med henne några gånger om året. De tillbringade tid ihop i klostermiljö eller på andra platser där de kunde prata och fundera i avskildhet från den krångliga världen därutanför. Här skapades starka band.

Fylla med innehåll

Vad som diskuteras där? Erika har beskrivit det som att man ”diskuterar skuld, kärlek, människovärde och solidaritet. Ord som journalister dagligen och ofta slarvigt använder försöker de tillsammans fylla med innehåll.”

Återigen. En journalist rapporterar det som händer. Förklarar skeenden. Det är slitigt nog.

Förklaras världen bättre av att Erika och hennes systrar kommer överens om vad som ”egentligen” menas med ”skuld, kärlek, människovärde och solidaritet”?

Resultatet har vi sett. Vit, medelålders man får inte ha åsikter om befolkningstillväxten i tredje världen.

Varför inte?

Jo, det beror förstås på att han har en ”skuld”. Han kanske kan trösta sig med att den domen fällts i ett kloster.

Den som förväntar sig fakta och logik i rapporteringen, får nöja sig med det Erika kallar ett ”mera reflekterat förhållningssätt”.

Den som följt Erikas rapportering länge – och kanske lite tyst för sig själv ofta muttrat att hon verkar anse sig som ofelbar – blev säkert förundrad i oktober förra året, då förklarade Erika nämligen att hon haft fel:

”Jag har i flera analyser genom åren lyft att klimatkrisen inte kan lösas på individnivå. Att det är fel att ”privatisera” klimatkrisen, att prata om flygskam. Men jag börjar inse att jag haft fel. Industrier har fortfarande stort ansvar och den gröna omställningen pågår. Men utan större engagemang från privatpersoner är vi chanslösa.”

Erika har ju under åren på Svt undvikit att försöka sprida flygskam – hur mycket hon än förklarat för oss att världen snart går under. Hon har väl insett att det skulle se illa ut med tanke på att hon och familjen gärna åker på semester utomlands – och man tar sig inte gärna till Indien på cykel.

Det här är nog en signal om att vi alla nu kommer att flygskammas av Erika framöver. Familjen kommer att få semestra hemmavid framöver, så att Erika kan kliva fram som ett föredöme, för hon talar i sin artikel om ”…behovet av personligt ledarskap, att klimatkrisen också blir en samvetsfråga för var och en av oss”.

Kommer detta också innebära att Erika å yrkets vägnar slutar flyga till exotiska, varma platser, med milslånga sandstränder – varifrån hon gör inslag om smältande polarisar?

Speciella sinnesorgan?

Nej, det kommer det säkerligen inte att innebära. Redan 2009 förklarade Erika för oss vanliga dödliga varför just hon alltid måste få flyga ut i världen, och flyga långt:

”Vår uppgift är att med svenska ögon och öron rapportera på plats. Vi tillför viktig information om vår alltmer globaliserade värld.”

Den gången försvarade hon en resa till ett Australien där det rådde rekordhetta. Det var ett fenomen som absolut och nödvändigtvis måste skildras med Erikas ”svenska ögon och öron”.

Erikas man Anders intervjuades av DN på sin 50-årsdag. Han var en gång i tiden med och startade Miljöpartiet, och det var där han och Erika träffades.

Anders har hållit rätt många föredrag om ”papparollen”, och berättat för åhörarna att man inte ska tvinga på barnen sina egna känslor.

Vore kanske fint om Anders pratade lite med frugan om det där. Det är ju uppenbart på det viset att hon betraktar oss som barn – och att hon försöker tvinga på oss sina känslor.

Vi förstår nog världen bättre utan dem.

Hur fungerar världen?

Det finns en felaktig bild av Erika Bjerström. Hon beskrivs ofta som en reporter med en agenda hon medvetet driver, och att den agendan har satts med utgångspunkt från hennes uppfattning om hur världen fungerar.

Men så är inte fallet. Den som studerar de många uttalanden, analyser och rapporter i tidningar, radio och teve, som Erika gjort under sin långa karriär kommer att upptäcka att Erika bara säger det som behöver sägas i varje ögonblick för att främja den egna positionen.

Problemet för Erika är att hon kanske inte är den mest belästa och logiskt tänkande reporter som står att finna. Den som försöker förstå vad som händer i världen med hjälp av Erika riskerar därför att drabbas av mental kortslutning – så motsägelsefulla är hennes beskrivningar av skeenden och förlopp när det gäller politik, ekonomi och klimat.

Problemet med Erika är inte att det Erika säger är fel, utan att det är obegripligt.

Det är som om du frågade en person vad två plus två är, och denne svarade på ett sedan länge utdött språk.

Ändå är hennes ställning som klimatorakel i Svt ohotad.

Vi tänkte egentligen göra en lista med hennes tio mest tokiga uttalanden, men det visade sig svårt att upprätta en sådan liten katalog, eftersom själva åtgärden att göra ett urval riskerar att skymma det som är viktigt; att hennes rapportering är helt förvirrad, och präglas av att hon ofta också säger mot sig själv.

Nu har vi behandlat fem av hennes tokigheter.

Här kommer ytterligare fem.

Bara omsorg om mitt eget förstånd har hindrat mig från att upprätta en 100-i-topp-lista.

Vatten över huvudet, och huvudstaden

Platser med långa sandstränder och många soltimmar ligger alltid Erika varmt om hjärtat, hon reser gärna dit. Maldiverna är en av de platserna.

Men Erika är orolig för ögruppens framtid, och i ett inslag för en månad sedan berättade hon att:

”Maldiverna är världens lägst liggande land och deras dagar är räknade. Isarna vid nord- och sydpolen smälter allt snabbare och enligt klimatprognoserna kommer havet att sluka det lilla öriket innan seklet är slut.”

Erika gillar antagligen inte tanken på att behöva lära sig dyka för att få besöka sina paradisöar, hon verkar vara mer typen som vill ligga i solstol på stranden.

Erika säger i inslaget att:

”I morgon kommer FN:s klimatpanel IPCC med sin senaste sammanfattande rapport om hur det står till med klimatkrisen och den gröna omställningen. Det var nästan tio år sedan sist och den kommer bland annat ge svar på hur världen klarar målet att begränsa den globala uppvärmningen under 1,5 grad. Hur det går innebär skillnad på liv och död för världens lägst liggande länder.”

Erikas flygtur till Maldiverna möttes med mängder av kritik i sociala media – varför fick hon flyga runt i världen och bidra till ökande utsläpp, samtidigt som hon själv predikade avhållsamhet för alla andra när det gällde att ta flyget? Erikas chefer tvingades skrida till hennes försvar på Svt:s hemsida, där de förklarade att:

”Det är relevant för en svensk publik att veta att ett av de länder som drabbats hårdast på jorden, där läget är akut, är Maldiverna. Ögruppen är världens lägst liggande land och huvudstaden Malé håller på att dränkas av de stigande havsnivåerna. Därför bygger man nu en ny stad på en konstgjord ö där hälften av befolkningen ska bo när huvudstaden blir obeboelig, evakueringen har redan börjat. Maldivernas miljöminister, Aminath Shauna, berättar att landet lägger 30 procent av sin budget på att förebygga skador av klimatförändringarna.

Detta är relevant och angelägen journalistik. Maldiverna har blivit sinnebilden för klimatkrisen.

En reportageresa till Maldiverna är ingen lust-tripp. Det är några dagars intensivt arbete för att samla in det material som krävs för att berätta historierna om hur klimatförändringarna påverkar människorna som hotas på öarna.”

Men Erika förbereder sig inte så bra. I inslaget intervjuas alltså Aminath Shauna som säger att hennes land lägger 30 procent på sin budget på att förebygga skador av klimatförändringarna.

Men 2021 rapporterade Svt:s Mathilda Nyberg att Aminath Shauna deklarerade att 40 procent av budgeten användes för samma ändamål.

Och dessförinnan hade Aminath Shauna till amerikanska ABC sagt att 50 procent av budgeten gick till samma ändamål.

En rimlig fråga från Erika borde varit:

”Du Aminath, nu pratar du om 30 procent av budgeten, för några år sedan var det 40, året dessförinnan 50 procent. Om er situation hela tiden blir allt värre, varför sjunker hela tiden er egen satsning på åtgärder?”

En annan relevant från Erika borde ha varit:

”Du Aminath kritiserar ju västvärldens utsläpp, och flygtrafiken i världen bidrar definitivt till utsläppen. Varför bygger ni nu då en ny stor flygplats med kapacitet att ta emot 1,5 miljoner turister per år?”

Men Erika ställer inga kritiska frågor till representanter för Maldivernas regering, hon accepterar fullt ut deras beskrivning av situationen. Sedan finns det en fråga man bör ställa till Erika – varför beskriva det som sker på Maldiverna som om det som händer sker i ett tillstånd av akut panik?

Den nya huvudstaden Hulhumale sägs byggas ”nu” på en konstgjord ö. Men bygget påbörjades 1997 för att få en ny och modernare huvudstad som kunde rymma fler invånare – då projekterades den för att rymma hälften av landets befolkning, och det gjordes som en del i en utveckling som sågs som naturlig. Med tanke på klimatmärkta biståndsmiljarder är det däremot nu listigt att framställa det som en nödåtgärd.

Och är det överhuvudtaget rimligt att använda Maldiverna som exempel för att kräva drastiska åtgärder i hela världen? Det bor mindre än en halv miljon människor på öarna?

Ögruppen består av 1924 öar. 199 av dem är bebodda.

När man säger att en stor del av Maldiverna kommer att ligga under vatten vid nästa sekelskifte är det aldrig definierat vilka öar det kommer att röra sig om. En mycket, mycket stor del av Maldiverna kan hamna under vatten utan att någon människa berörs.

Av de 199 bebodda öarna fanns enligt en FN-rapport 2013 turistanläggningar på 88. I rapporten konstaterades berömmande att det pågick satsningar på att bygga turistanläggningar på ytterligare 20 öar, sedan dess har turistanläggningar tillkommit på 40 öar – en utveckling som fortsatt drivs på av regeringen; samma regering som i andra sammanhang säger att öarna snart slukas av havet.

Vad vi står inför här är enkel teve-dramaturgi. Paradisiska öar hotas av västvärldens utsläpp (som leder till höjning av havsnivån). Vi serveras en enkel och okomplicerad bild, som ska försätta tittaren i ett tillstånd av ånger och ångest, och få denne att sopsortera än mer maniskt och flyga mindre – och förberedda människor på regleringar och åtstramningar: ”Tänk på Maldiverna!”.

Men parallellt med detta satsar Maldivernas egen regering på en drastisk ökning av turistindustrin – vilket innebär långa och många flygturer.

Det gör förstås att Erika inte kan skildra hela bilden. Hon väljer som vanligt det som för stunden passar henne, och hennes syften.

Erika och tre olika Afrika

2017 tog sig närmare 100 000 personer över Medelhavet från Afrika till Europa. Nästan 2000 av dem drunknade under överfärden.

Vilka var de som gav sig ut på den farliga resan?

Det diskuterades i Svt:s Aktuellt i 22 juni 2017. Erika var inkallad som expert på Afrika – för det var därifrån flyktingarna kom.

Hennes svar då var:

– Migrantströmmarna kommer från Västafrika. De här unga männen, för det är nästan bara män, kommer från länder som Senegal, Nigeria, Elfenbenskusten och Gambia. Det är demokratier med en god ekonomisk tillväxt. Men de här unga männen har hört om Europa i rosenrött skimmer, och vill dit för att söka lyckan och ett bättre liv.

– Det stora problemet är att de här unga männen är felinformerade. De ser på Europa som en enda stor bankomat.

Erika utvecklar sedan ett resonemang som slutar i att det egentligen är EU:s fel, som inte sett till att informationsflödet till Afrika är korrekt.

Migrantströmmarna från Afrika har inte minskat sedan dess, inte heller platserna de kommer ifrån. Men Erikas beskrivning av orsakerna till dessa strömmar har förändrats sedan hon blev Svt:s klimatkorrespondent. Nu är det klimatförändringarna som driver människor över Medelhavet, inte lusten att göra ett uttag från ”bankomaten Europa”.

Sommaren 2022 förklarar Erika i Svt:

– I dag är det är fler människor i världen som flyr på grund av klimatrelaterade händelser än krig och konflikter.

Man kan tycka att det de här åren borde det kört ihop sig ordentligt i huvudet på Erika. Dels säger hennes arbetsbeskrivning att hon måste börja förklara allt elände i världen med hjälp av klimatförändringar, och samtidigt måste hon börja tona ner den bild hon själv tidigare gett i böcker och reportage av Afrika som en kontinent som ständigt utvecklas och blir rikare.

Dessutom måste hon utgå från den konstant rådande politiskt korrekta uppfattningen att EU måste öppna sina gränser.

Men Erika klarar det. Hon minns aldrig vad hon sagt tidigare, och går in i varje sändning med en ny uppsättning påståenden som passar för tillfället.

Erika analyserar ett val

Allteftersom Erika märkte att hon kunde säga vad som helst utan att det blev några större invändningar från cheferna började hon hitta på fakta.

Att vara Svt:s klimatkorrespondent innebär tydligen att man får uttala sig om det mesta.

I mars 2018 levererar Erika en analys av det ekonomiska läget i världen. Hon avhandlar tvärsäkert följderna av Trumps införande av högre tullar på vissa områden. Erika förklarar vad det kommer att innebära för exempelvis Kina, EU och Sydostasien. Men också inrikespolitiskt i USA, där hon menar att de kommer att hota Trumps stöd bland väljare:
”Men framförallt är det konsumenter som drabbas när ett handelskrig bryter ut. Trumps egna väljare är låginkomsttagare. De har vant sig vid att kunna köpa billiga produkter från Kina som dammsugare, kylskåp och bilar. Det är varor som nu blir dyrare.”

Ett tvärsäkert levererat påstående. Erika utgår från att Trump är lika korkad som hans väljare är fattiga.

Men Trumps väljarbas ser annorlunda ut än vad Erika tror.

Väljarundersökningarna efter valet 2016 ger en tydlig bild av det faktiska förhållandet.

I de två lägsta inkomstskikten i USA fick Hillary Clinton 53 och 51 procent av rösterna. Trump fick där 41 och 42 av rösterna. I de fyra högra inkomstskikten låg Clinton och Trump närmare varandra, men Trump hade alltid högre röstetal.

Alltså: Ju högre inkomster en amerikan hade, desto troligare var det att han röstade på Trump. Ju fattigare en amerikan var, desto troligare var det att han röstade på Hillary Clinton.

Erika bygger sin analys på ett konstaterande som inte har någon faktamässig grund.

Varifrån Erika hämtar siffrorna för sina analyser är som så ofta oklart, men de passar in i den bild Svt vill skapa; Trumps väljare är obildade, fattiga och inavlade människor som dväljs i träskmarkerna, i Appalacherna och på platser på prärien där inte ens Greyhoundbussarna stannar.

Erika på väg bli förintelseförnekare

I rättvisans namn ska väl påpekas att Erika inte menar att Trump enbart stöds av fattiga och obildade personer. Han har också rika och mäktiga vänner han måste förhålla sig till, krafter som till exempel ”judelobbyn”; för att använda Erikas egna ord.

Det var det uttryck Erika brukade när hon i december 2018 skulle förklara att Trump tänkte flytta USA:s ambassad i Israel till Jerusalem:

”Den judiska lobbyn i USA är oerhört stark och har drivit frågan länge.”

Den gången fick Erika smäll på fingrarna av cheferna, och i senare textversioner på Svt:s hemsida fick den där ”oerhört starka” lobbyn beteckningen ”pro-israelisk”.

Erika är alltså inte en förslagen individ, utan mer en glad och naiv person som är övertygad om sin egen förträfflighet, och hon förmår inte riktigt skilja på vad man får och inte får säga öppet.

Där sitter hon vid fikaborden på Svt och pratar med alla palestinakativister som är anställda om hur ”judarna” härjar på Västbanken och på Gaza, och hur de kontrollerar amerikansk politik. Och så kliver hon in i studion och fortsätter prata på det sättet.

Vilket förstås innebär att hennes chefer måste justera det hon sagt – eftersom varje uttalande som förknippar ordet ”judisk” med dolda mäktiga påtryckningsgrupper riskerar att stämplas som antisemitiskt och ett uttryck för latent nazism.

Greta Marx?

Ett annat exempel på när Erika kliver in i studion utan att förstå att hon inte sitter kvar vid fikabordet i tevehuset är när hon stämplar Greta Thunberg som ”vänsterpopulist”.

Erika konstaterade i ett inslag 2019 att Gretas retorik alltmer rörde sig mot en beskrivning av världen i termer som vänstern använder. Med ”vänsterpopulism” menade Erika Gretas kritik mot stora bolag och de politiker som Greta ansåg tjänade bolagens intressen – och att de alla var mer intresserade av profit och makt än av klimatet.

Med ETC i spetsen påbörjades ett drev i media och sociala media mot Erika. Greta fick inte stämplas som ”vänster”. Att koppla en ståndpunkt när det gäller klimat till en politisk hållning riskerade att spräcka den totala enighet i ord som sedan många år etablerats över hela det politiska fältet. Om höger, vänster och allt däremellan skulle börja bråka i klimatfrågan skulle klimatkonferenser, överenskomna internationella klimatprotokoll och FN-rapporter plötsligt kunna börja diskuteras av alla, det skulle bli en fråga bland alla andra.

Sådant kan inte tillåtas i en västvärld där varje för medborgarna besvärlig åtgärd numera kan förklaras och försvaras med att klimatnödläge råder.

Det är inte tillåtet att diskutera klimatpolitik i termer av höger och vänster, alla förväntas tycka likadant. Det är bara tillåtet att debattera klimatpolitik i form av diskussioner om hur de på olika konferenser uppsatta målen ska uppnås genom gemensamma ansträngningar.

Erikas beskrivning av Greta var ett uttryck för Erikas oro för att den påbjudna totala enigheten skulle sprängas. Erikas tillvaro som klimatkorrespondent bygger ju på att hon ska kunna tala om för oss att vi alla och envar gör för lite. Det är det som ska göra att vi alla går med på att få det sämre – även vi som bor i ett av världens mest miljövänliga länder.