När man kommer in på ämnet död, elände och pina slår det ofta slint i huvudet på författare, som när Tolstoj i "Krig och fred" framför tanken att: "Om det inte fanns lidande skulle människan inte känna sina gränser, och inte känna sig själv."

Skummar igenom utländska kultursidor på morgonen och stannar till vid en nyutkommen boks titel:

”To Write as if Already Dead”.**

Och visst blir jag nyfiken.

Om inte annat för att titeln går på tvärs mot de där utnötta råden till skrivare: 

”Skriv mer levande!”.

Men att skriva som om körkarlen stannat till och plockat upp dig låter på något sätt mer spännande och givande … och det finns tydligen datorer på det ställe dit han tar en. Eller ska man vänta sig gamla skrivmaskiner i gjutjärn?

Och får man möjlighet att skriva oavsett var man hamnar … får man göra det både där uppe och där nere?

En annan fråga jag ställer mig själv är om jag skulle skriva bättre i det tillståndet? Skulle andra skriva bättre hinsides?

Det måste väl bero på ens karaktär och kynne, och förstås också på vad man lämnar efter sig.

Rätt många i dag skriver faktiskt som om de redan var döda. Typ flygande-holländaren-döda, dömda att för evigt göra samma sak, skriva ner samma ord om och om igen oavsett väder, vind och årstid. Ja, ni förstår, som en skribent på ledar- eller kultursidorna. EKG:et ger små utslag men EEG:n påminner mest om motorvägen mellan Viersen och Hockenheim.

Men mer riktiga skribenter tror jag skulle utvecklas åt två håll i sitt skapande efter döden.

Antingen skulle de gå in i ett tillbakalutat mentalt tillstånd och betrakta de levandes strävanden och ständiga misstag klarsynt men med ömsint humor och värme. Om jag med det menar ”empati” är svaret ”nej”– för empati är ett tillstånd som innebär att du förväntas leva dig in i, förstå och med dina texter väcka sympati för andra. Skrivandet som ska framkalla känslor av empati innebär att skribenten så levande som möjligt ska skildra misär och elände hos sina medmänniskor. Måste det inte vara något i fel i huvudet på människor som ägnar sig åt sådant skrivande? Antagligen är det så. Kräver det inte en viss själslig kyla … som gör hela deras skapande suspekt? Så varför ska du läsa deras böcker och låta dig beröras?

Dock föreställer jag mig att den döde författaren av den typ jag nyss nämnde skulle kunna ge oss en helt annan typ av skildringar av den mänskliga misären i alla de former den antar.

Den andra möjliga skribentrörelsen bestående av döda författare, poeter och dramatiker skulle vara den där medlemmarna skrev i helig vrede över att vara döda och inte kunna ingripa i de levandes göranden och låtanden. De skulle förbanna de levandes misstag och försummelser och tillkortakommanden. 

Den första riktningens författare skulle säkert bli lästa om deras verk skulle kunna publiceras.

Den andra riktningens målgrupp skulle däremot nog anses ha en för begränsad målgrupp för att göra en tryckning lönsam.

Hur skulle jag själva skriva från andra sidan?

Som nu förstås.

Jag skulle vresigt, grinigt och sarkastiskt behandla den faktiska verklighet jag hade omkring mig … vilket väl innebär att jag skulle skickas fram och tillbaka mellan Sankte Per och jourhavande portvakts–demon i det stora pannrummet där nere i källaren.

Så låt oss hoppas de när den dagen kommer tillhandahåller reseskrivmaskiner eller en laptop som klarar värme.

*Rubriken lutar sig mot E.M Forsters tankegång i ”Howards End”: “Death destroys a man: the idea of Death saves him.”

**Boken är skriven av Kate Zembrano och handlar om hennes misslyckade försök att skriva om Herve Guiberts ”To the Friend Who Did Not Save My Life”. Det är ett verk som utkom på 1990-talet och där Guibert ingående skildrade sin långsamma död i sviterna av AIDS.

Så jag och Zembrano lägger två olika betydelser i ”att skriva som om man var död”. I hennes fall blir det mer en fråga om att skriva sitt eget omfattande eftermäle. Och då måste jag med förlov säga att mitt tankeexperiment är mer upplivande: hur skulle man skriva som död om man inte kunde påverka sitt eftermäle.