I måndagens Radio Bubbla diskuterade vi depressioner och diagnoser och vår tids kärlekshistoria med piller.

Under programmets gång kom jag att tänka på Anne Sexton.

Jag har egentligen aldrig reflekterat över varför hon är en av mina favoritpoeter, och jag har mycket få sådana.

Hon är bara bra helt enkelt.

Att jag kom att tänka på henne är inte så underligt för jag mindes ett av Sextons brev till en beundrare som publicerades i Paris Review.

Det Sexton säger där är ungefär – det finns inga genvägar – håll käften, parkera din ända och arbeta, arbeta, arbeta med dina texter – och snacka inte så förbannat med allt och alla. Arbeta!

Och i dessa tider då så många anser att det placerar dem i de konstnärligas skara om de viftar med någon diagnos med den bokstavskombination som gäller för dagen är det ganska befriande att läsa Sextons råd till beundraren:

”Och vad galenskap anbelangar – men för helvete! De flesta poeter är galna. Men det gör oss inte speciellt lämpliga för något särskilt. Galenskap är slöseri med tid. Den skapar ingenting. Trots att jag ofta är galen, och jag vet att jag är det, bekämpar jag galenskapen därför att jag vet hur den är steril, meningslös och dyster – det växer inget ur den – medan däremot du själv under tiden växer in i den som en snigel.”

Så kan bara den skriva som varit galen på riktigt.

Ett för många självklart antagande är att de former och uttryck människors klokskap tar sig säger något om en tidsålder.

Men tänk om som verkligen säger något om en tid är hur människors galenskap visar sig? 

Var finns forna tiders sinnesförvirrade personer som var övertygade om att de var Jesus, Buddha, Hitler, Napoleon eller åtminstone Oscar II.

Borta.

Men antagligen beror människors mindre storslagna galenskap i dag på att de är obildade. Det finns säkert människor som drabbats av galenskap – men nu säger de att de är Blondinbella eller Zlatan.

Till de mer primitiva diagnoserna hör nog ”social jetlag” som många skolelever anses vissa tecken på.

Först trodde jag att det handlade om personlig utveckling som går så fort för barnen att de kommer helt ur fas med den egna dygnsrytmen.

Men när jag tänkte efter insåg jag det mindre troliga i att barn utvecklas ens långsamt i den svenska skolan.

Det visade sig vara så att ”social jetlag” anses uppkomma därför att ungdomarna sover för lite och på oregelbundna tider.

De är helt enkelt trötta alltså, som de alltid varit.

Men det är säkert lättare att få forskningsanslag till diagnosen ”social jetlag”.

Det mesta av det som betraktas som psykiska problem beror möjligen på att vi inte kan anpassa oss till det moderna samhället.

Och det kanske vi inte ska göra heller?