Artiklar

Bulletin och livet på en pinne

Boris Benulic

Vilka står i tur at rekryteras efter nästa storbråk på Bulletin? Blondinbella, Joakim Lundell och Claes Elfsberg?

Först rekryterar Bulletins ägare en redaktion som består av personer som kan beskrivas som de som dröjer sig kvar efter de Timbro–seminarier där de suttit med i panelen. 

De stannar för att kunna mingla och dricka vin med åhörarna.

Det är väl där Bulletins ägare upptäckte dem och tänkt: ”Oj, så uppburna och populära de verkar vara. Dem ska vi ha.”

Men när det blir kris och kollaps så satsar ägarna istället på en redaktion som består av personer som kan beskrivas som de som aldrig dröjer sig kvar efter de Timbro–seminarier där de suttit med i panelen.

Troligtvis släpar Jan Emanuel med dem till ”Il Barbiere Nascosto” där de kan dricka whisky och prata med dem de ser som sina likar.

Och antagligen har Bulletins ägare tänkt: ”De där killarna som drog efter paneldiskussionen, de verkade veta vad de gjorde. Dem ska vi ha.”

Om det går bättre för Bulletin den här gången?

Skulle inte tro det … det intressanta är inte vad som skiljer de två grupperna åt utan det som förenar dem – att de ända suttit tillsammans i samma paneler hos Timbro. 

Om trion Jan Emanuel, Bard och Bali kan framstå som tunga ideologiska stridstuppar är det för att de i panelerna varit omgivna av lätthögerns panelhönor.

Artiklar

Att baka en bulle*

Boris Benulic

”Klappa takten alla bagarbarn/ Bullfest, bullfest hela da’n/ Vetemjöl från livets grottekvarn/ Bullfest, bullfest hela da’n/ Vi är alla glada bagarbarn/ Bullfest, bullfest hela da’n/ Slå på stort det har vi alltid gjort/ Så det är bullfest, bullfest hela da’” Ulf Peder Olrog

En del tror att de som hoppat av från Bulletins redaktion kan få det besvärligt. Detta eftersom de inte lär få komma tillbaka till sina gamla tjänster.

Eller?

Låt oss säga så här – medströmsmedias chefer har minst lika stora problem att lösa, problem som är kopplade till just Bulletins avhoppade journalister. 

Det insåg jag i eftermiddags.

Jag råkade befinna mig på Bonniers Konsthall, och intog min lunch på Bistro BKH när jag såg Peter Wolodarski, Hanna Stjärne och Lena K Samuelsson liksom smyga in. Lite bleka och glåmiga, som om de lösgjort sig ur konstverken i en fotoutställning om pandemideprimerade konstnärssjälar… ja, lite och med Lena K såg lite genomskinligt konstnärlig ut.

De stannade till några meter innan mitt bord och betraktade mig misstänksamt. Men rådig som jag är slog jag upp dagens DN och med pennan i hand började jag stryka under saker på ledarsidan medan jag högljutt muttrade: ”Bra! Bra! Där fick de!”

Då antog de att jag inte kunde vara jag och fortsatte lugnade längst in i bistron. De såg sig hela tiden om, det var uppenbart att de ville sitta ifred och inte kunna bli avlyssnade. Jag anar att viktiga saker ska avhandlas när ledarna för DN, statstelevisionen och Aftonbladet träffas i smyg.

Eftersom jag med åren lärt mig läsa på läppar insåg jag att jag skulle kunna uppfånga allt som sades även om de satt rätt många bord bort – de har ju alla tre ganska köttiga läppar som gör det mycket lätt att läsa dem, och detta är vad jag kunde läsa mig till när de började prata.

Wolodarski: Men vad ska vi nu göra med Bulletinredaktionen?

Samuelsson: Är det därför du kallat hit oss. Jag har väl inget ansvar för dem? Har ni? Har du startat arbetsförmedling?

Stjärne: Men jag tror jag förstår hur Peter tänker. Vi måste visa vår moraliska överlägsenhet gentemot högern, och anställa några av dem som lämnat Bulletin. Vi måste komma ihåg att de ändå tagit avstånd från en ännu värre höger.

Wolodarski: Exakt Hanna! Vi måste också visa att det lönar sig att bryta banden med nazisterna.

Samuelsson: Men nu tar du väl i … nazister har de väl ändå inte haft ihop det med?

Wolodarski: Vem som är nazist bestämmer jag …

Samuelsson: … och vilka har du bestämt är nazister?

Wolodarski: Alla som inte vill sitta i samma regering som Stefan Löfven.

Stjärne: Men vi kan ju inte anställa alla som lämnar Bulletin. Journalistkåren måste känna en osäkerhet. Rädsla! Det ska inte vara givet vem vi hälsar välkommen tillbaka som den förlorade sonen och vem som hamnar på härbärget. Det här är ett fantastiskt tillfälle att uppfostra journalistkåren. Nog för att de är fogliga, men det skadar inte med en lektion då och då.

Wolodarski: Precis!

Samuelsson: Men jag förstår fortfarande inte vad jag gör här. Borde ni inte prata med dem på Svenskan istället. Vad tror ni min ledarsida säger om jag anställer någon från Bulletin.

Wolodarski: Vår godhet blir mer tydlig om det är vi tre som släpper in några som flörtat med nazismen i stugvärmen igen. Vi representerar det goda, det ansvarstagande, det anti-rasistiska, det mångkulturella Sverige, vi förkroppsligar det som förenar liberalismen och vänstern.

Samuelsson: Jaja. Jag har inte tid med några programförklaringar. Kör på. Kom till saken. Vem ska ta Arpi?

Wolodarski: Ingen hade jag tänkt. Honom ska vi straffa. Han har haft en så framträdande roll, där har det gått för långt. Han kan säkert försörja sig i reklamfilmer för K-Rauta. Han har ju det rätta utseendet och framtoningen. Lite grovhuggen och med rutig skjorta. Han kan spika ihop saker med Peter Stormare.

Stjärne: Teodorescu då? Om ni inte har något emot det kan jag tänka mig att anställa henne.

Wolodarski: Oj. Där ser man. Som?

Stjärne: Jag tänkte hon kunde få ansvaret för sminkavdelningen. Hon verkar lägga lika mycket tid på det som på att skriva så kunskap och erfarenhet har hon. Hon får till en bättre pancake än Babsan.

Samuelsson: Vem ska ta transan? Vi kan inte ta henne.

Wolodarski: Du menar Fredrik eller Marisol? 

Samuelsson: Ja.

Wolodarski: Varför kan inte ni ta henne eller honom?

Samuelsson: Vi har redan fyllt vår av RFSL påbjudna kvot av transor. Vi har två och de kan knappt hålla sams – så är det alltid, och så kommer de dessutom ihop sig med alla som är lesbiska och homosexuella.

Stjärne: Vår kvot är också fylld.

Wolodarski: Vår också. Men det ser illa ut om just han eller hon blir hängande i luften. Jag ska se om jag kan ordna ett jobb som kulturkorrespondent åt en utländsk tidning. Jag kan ju sälja in det med att de får två för en.

Stjärne: Men då är det bara två gamla Expressenskribenter kvar i avhoppargänget, Lekander och Birgersson.

Samuelsson: Men Peter, dem är det allt upp till dig att ta hand om … av Bonnier är de komna, till Bonnier ska de åter varda …

Wolodarski: Nej, nej, nej! Spelar roll om vi tar in dem hos oss igen. Ingen läser dem. Inte tidigare, Inte under veckorna på Bulletin. Så vem skulle märka att vi lät dem komma tillbaka? Och om ingen gör det kan vi ju inte markera hur goda vi är.

Stjärne: Du har rätt. Det samma gäller Economou. Ut i kylan med dem. Ska vi markera godhet är det Arpi eller Teodorescu vi måste ge jobb, och då funkar det kanske inte om jag sätter Alice i sminket.

Samuelsson: Men skulle vi inte kunna sälja in Arpi som programledare i Farmen, snacka om att ha rätt utseende. Vem har bra kontakter med TV4? De vill ju också alltid godhetssignalera.

Wolodarski: Jag kan slå en signal. Jag har en del kontakter där – det är ju inte så länge sedan de var en del av Bonniers.

Stjärne: Men då kan jag ha Alice i sminket om vi kan placera Arpi i Farmen! Toppen!

Wolodarski: Men då var vi klara! Ska vi beställa då?

Stjärne: Nej, jag hinner inte.

Samuelsson: Inte jag heller.

Stjärne och Samuelsson reser sig upp och går lystet leende mot mitt bord. Jag inser förskräckt att de noterat hur mina ögon hela tiden hängt vid deras anleten, och följt varje skiftning. De har tolkat min läppläsning som ett försök att flirta. Jag överväger att resa mig upp och springa, men väljer att sitta kvar och börja hosta som en polsk kolgruvearbetare och jag ser hur de förskräckt ryggar tillbaka och tar en lång omväg när de lämnar BKH.

*Rubriken syftar förstås på Elon Musks ord: "Om du vill bygga ett företag är det som att baka en kaka. Alla ingredienser måste ha rätt proportion."

Podd

Min framtid är hemlig / den är skygg som en mullvad*

Boris Benulic

Gräv en grop åt dig själv, så kanske andra faller däri.

I gårdagens Radio Bubbla diskuterade vi mullvadar. Mullvadar är ilsket asociala djur, som förutom att gräva gångar, kasta upp jordhögar och käka mask ägnar sig åt revirstrider. 

Jag tvivlar starkt på att mullvadar skriver kollektivavtal innan de sätter igång och underminerar åkrar, fält eller gräsmattor. 

Va, anser du det obegripligt att jag överhuvudtaget tar upp frågan om huruvida mullvadar kan och bör skriva kollektivavtal?

Om inte du kan tänka dig den möjligheten finns det andra som uppenbarligen kan föreställa sig något sådant. I det holländska val som avgjordes i går gick Djurens Parti framåt – och de ser ut att öka med en plats i parlamentet … vilket innebär att de nu har hela sex platser.

Vad Djurens parti vill? 

Så vitt jag förstår anser de att människor är djur (så långt är jag med) … och att djur därför ska ha samma rättigheter som människor (här tappar jag liksom greppet totalt om vad de menar och vill).

Men ser man världen som Djurens Parti gör är det väl inte omöjligt att tänka sig en tillvaro där mullvadar skriver kollektivtal. Antagligen har djuren i den världen också rösträtt (varför inte förresten, några flockar och hjordar till…).

På Bubbla har vi inga kollektivavtal, ändå har vi hållit på i sju år och gårdagens sändning är väl nummer 700 … eller 800 … eller något sådant.

Aftonbladets Jonna Sima förstår garanterat inte hur vi ha kunnat hålla på så länge, för hon tror på att kollektivavtal är en förutsättning för den som vill göra tidningar eller ägna sig åt annan journalistisk eller opinionsbildande verksamhet. Hon förklarar i en ledare att nätmagasinet Bulletin nu kollapsar därför att journalisterna där inte har ett kollektivavtal. Och visst kollapsar Bulletin, men det beror inte på att de saknar kollektivavtal, det beror snarare på att journalisterna där suktar efter just ett kollektivavtal. Och ett skyddsombud!

Journalisterna på Bulletin har inte mullvadens mentalitet, även om de lämnar tomma gångar och jordhögar efter sig.

Mullvadens mentalitet innebär något helt annat som Hegel konstaterar i sin föreläsningar om förnuftets roll i historien där han citerar Hamlet när denne säger till faderns vålnad:

”Bra, gamle mullvad! Att du kan gräva så fort.

En snäll skansgrävare. Ännu en gång vi ömsar plats …”

Hegel broderar kring detta och förklarar att Världsanden ibland kan förefalla ha förlorat sig, glömt sin mening och sitt mål, men genom sin inre motsättningar, rör den sig i det fördolda framåt tills det den är så stark att den spränger den jordskorpa som skiljer den från solen.

Och i övrigt resonerade vi kring möjligheterna för USA att återskapa sin Första flotta, CDU:s nederlag i de tyska regionalvalen och att man nu kan beställa Donald Trump i form av vad som ser ut som en buddhastaty …

*Rubriken är hämtad från en dikt av Anne Sexton:

"I will be steel!
I will build a steel bridge over my need!
I will build a bomb shelter over my heart!
But my future is a secret.
It is as shy as a mole."

Vad de diktraderna har att göra med min text? Det förstår jag nog själv i sinom tid, antagligen den dag då jag förstår varför jag tilltalas av delar av Sextons poesi ... även om hon var skogstokig och obehaglig,

Och om du undrar vad vi kom fram till i programmet rörande mullvadar kan jag väl avslöja att vi ansåg att man inte har rätt att döda dem bara för att de gräver gångar i ens gräsmatta.

Artiklar

En konservativ karavan drar vidare

Boris Benulic

Keep a-movin, Dan, dontcha listen to him, Dan/ He's a devil, not a man/ He spreads the burning sand with water/ Dan, can ya see that big, green tree?/ Where the water's runnin' free/ And it's waitin' there for me and you? (Marty Robbins: Cool water)

I gårdagens program diskuterade vi bland annat utvecklingen i vad som ska föreställa det offentliga samtalet i Sverige..

Likt nomader vandrar en del skribenter runt i det svenska ökenartade medielandskapet. Eftersom dessa nomader tillhör en löst sammanhållen stam, som anser att ”höger” inte bara beskriver vilket körfält man ska använda i trafiken utan att ”höger” också beskriver en politisk hållning, blir de oaser som erbjuds dem allt färre.

Ibland har de tillåtits slå läger på SvD:s ledarsida, någon gång (men allt mer sällan) i DN, på senare år också i GP.

Ibland har de försökt att få rå sig själva och borrat upp en brunn i den där öknen och så har de samlats runt den; den första oasen gav de namnet Neo, ett bra tag senare blev det Kvartal, och nu har nomaderna dragit upp sina bopålar från de olika lägerplatser – där de för tillfället befinner sig – för att anträda en gemensam vandring mot en oas de hört ska finnas någonstans därute. Det är som om de letade efter Zerzura som egyptologen John Gardner Wilkinson omnämnde 1835, en paradisisk bosättning mitt i öknen, med många grönskande träd, rikligt med vatten och ruiner av obestämbar ålder.

Den ska finnas någonstans därute. Därborta.

Och den har fått namnet ”Bulletin”, och skribenterna som hittills kopplats till projektet är väntade: Thomas Gür, Ivar Arpi, Alice Teodorescu Måwe, Paulina Neuding, Ivar Arpi, Tino Sanandaji.

I dagarna tillkom några namn.

Bland annat Nina Lekander.

En del har förundrats över Bulletins rekrytering av en skribent som ger en känsla av att hon som barn varit med på den första Gärdesfesten, och tagit så stort intryck av detta att hon stannat i sin ideologiska utveckling. Eller kanske inte påbörjat den alls.

Hon har länge verkat med Expressens kulturredaktion som plattform, ursprungligen adopterades hon väl av Bo Strömstedt som antagligen tyckte att varje kulturredaktion borde ha något som påminde om en riktig hippie.

Nu är denna värvning alls inte konstig. I nomadkulturerna finns det alltid plats för schamaner, som med hjälp av stimulantia som sprit, droger och sex kan gå in i extas och se klarare. Att Lekander anställs är ett uttryck för nomadernas oro. De tvivlar på att de någonsin kommer att hitta sitt Zerzura och är fullt beredda att anlita en kvinnlig hippieschaman. Antagligen har någon av dem läst Lekanders bok ”Trosbekännselser” som kom för två år sedan.  I detta verk förtäljer Lekander om hur hon i 60-årsåldern upptäcker vad hon tycker är riktig sex. Beskrivningarna av de orgasmer hon upplever får Bellagiofontänen i Las Vegas att påminna om droppandet från en kran med dålig packning.

Se där, tänkte Bulletins grundare; kan man upptäcka något sådant så relativt sent i livet vore det väl märkligt om man inte ska leda oss till källsprången i en oas.

Eller så måste man tillgripa Freud för att förstå rekryteringen av Nina Lekander.

I nyssnämnda bok berättar hon om hur befriande det kan vara för mannen att låta den kvinnliga partnern ta på sig en strap-on och därefter penetrera mannen.

Bulletin siktar på att få statligt presstöd.

Kom liksom bara att tänka på det.