Kurd-Kjell

Ett kökssamtal om Einár, rökning, inälvor och hur man namnger maträtter

Boris Benulic

När min längtan efter mycket hårt rökt fläsk blir mig övermäktig vandrar jag bort längs med Råsundavägen, tills jag är nästan ända framme vid Hagaparken. Där, i en mycket liten butik som verkar ockuperat ett utrymme som som tidigare använts för att förvara barnvagnar, saluförs korvar, grisnackar och sidfläsk i oräkneliga tillstånd av rökning. Det jag är ute efter är de bitar som får dig att anta att den ansvarige för rökningen tullat för mycket ur dunken med hemkörd pomovica, och vaknat till när det liksom förflutit för lång tid. Men mycket av mänsklighetens framsteg är följden av misstag och olyckor, dock mer sällan kanske resultatet av berusad slummer.

Till vänster om dörren i denna lilla butik av mer obestämd östeuropeisk karaktär sitter alltid ägaren på en campingstol vid ett oansenligt hopfällbart bord som är belamrat med olika former av tipskuponger. Han är oftast iför en röd träningsoverall, och han röker konstant.

Bara detta att en butiks ägare sitter vid dörren och blossar skulle göra mig beredd att då och då promenera dit och stödköpa – oavsett vad de sålde.

Ägaren nickar välvilligt när jag kommer in, och tar de två kliven fram till disken, bakom vilken en stadig kvinna med barskt utseende med misstänksam blick granskar mig. Jag tror att det alltid är olika kvinnor, men barskheten och den misstänksamma blicken är sig alltid lik. Har butiken tillgång till ett oändligt antal systrar? Blev de arbetslösa när poliskårens enhet för förhör utan restriktioner i någon kaukasisk republik upplöstes? Fint för dem i så fall att de fått jobb här. Men jag har ännu aldrig vågat fråga om jag kan få smaka en skiva av någon av de saker jag inte riktigt kan identifiera.

Jag försjunker i tyst i begrundan över vad som erbjuds och känner plötsligt ett mycket lätt slag i bakhuvudet och hör en röst som säger:

”Tveka inte. Ta ett halvkilo disznófősajt”.

Jag behöver inte vända mig om för att förstå att det är Kurd-Kjell. Artigheten bjuder att jag borde vända mig om och hälsa, men det är som sagt en mycket liten butik och det känns märkligt nog att ha Kurd-Kjell stående så tätt inpå mig. Ansikte mot ansikte? Njae.

Jag: Brukar du vara här och handla? 

Kurd-Kjell: Nej, jag jobbar här. Disznófősajten har jag gjort.

Jag: Fast syltan ser ut att vara en tlačenka.

Kurd-Kjell: Nej, du. Egentligen är det förstås inte en disznófősajt, eftersom jag fått till gelatinet genom att koka grisfötter, så det är en crossover med en caş de cap de porc.

Jag: Crossover?! Ja, just det. Du jobbade ju på den där hipsterrestaurangen i Hammarby Sjöstad. Har du slutat där?

Kurd-Kjell: Ja, fast det var ett rätt bra ställe. Ägarna fattade ingenting. Inte gästerna heller. Jag roade mig med vilda experiment och kallade allting cross-over och hittade på namn på det jag serverade. Alla älskade det. Typ: ”Det här är dalyarak, här möts det bulgariska och isländska köket”.

Jag: Men dalyarak är ju turkiska och betyder …

Kurd-Kjell: Just det, jag brukade ge maträtterna turkiska könsord och svordomar som namn. Tänk dig själv när hipstergästen stöter på någon som kan turkiska och säger: ”I går åt jag en fantastisk dalyarak”.

Jag: Då förstår jag att du inte jobbar där längre, du fick väl sparken när någon gäst kom tillbaka blåslagen efter att ha bjudit hem någon på dalyarak eller göt lalesi.

Kurd-Kjell: Hur kommer det sig att de enda turkiska ord du verkar känna till är förolämpningar och kötteder? Och nej, jag fick inte sparken. Jag var synnerligen omtyckt. Spelade ingen roll vad jag serverade. Alla var glada och nöjda hur det än smakade. De tyckte de var så förfinade som tog del av främmande kulturers mat.

Jag: Men du jobbar ju här nu säger du?

Kurd-Kjell: Ja, jag sa upp mig i går och började här. Jag och Florian, ja, han som sitter vid dörren, brukar spela på hästar ihop och han har tjatat länge om att jag ska börja göra korv och syltor här.

Jag: Men varför sa du upp dig?

Kurd-Kjell: Mordet på Einár.

Jag: Trodde inte att ett gatumord skulle skrämma iväg dig från Hammarby Sjöstad. Du växte ju upp i Lice i Diyarbakır?

Kurd-Kjell: Klart jag inte blev rädd. Jag stod inte ut med allt bölande. Plötsligt satt alla i restaurangen och yrade om hur vi alla är medskyldiga till Einárs död. Och gick jag ut på gatan paraderade morsor och farsor på stan i röda jackor. Nattvandring dygnet om liksom. Och de tog selfies på sig själva hela tiden. Och smilade upp sig. Och sedan kom hucklebrigaderna från förorterna och skulle visa sin solidaritet också. Jag orkade inte.

Jag: Du det börjar kännas lite konstigt att stå så här och prata.

Kurd-Kjell: Häng med ut i köket.

(Kurd-Kjell visar vägen in i ett kök som är obetydligt större än butiken).

Jag: Var röker du syltorna och korvarna?

Kurd-Kjell: Jag tillreder allting här och så röker Florian dem hemma i lägenheten.

Jag: I lägenheten?

Kurd-Kjell: Ja, han bor i Hallonbergen, ingen tycker det är konstigt. Han säger att grannarna i hans uppgång tror att han har fått tag på något för dem okänt gräs och frågar om de får köpa. De tror att det är någon extra potent form av Bubba Kush eller Granddaddy Purple. Förresten, på tal om röka, har du en Meharis?

(Jag halar fram ett paket Meharis Brazil och lägger det mellan en hög med fjälster och vad som verkar vara en grishjärna.)

Jag: Och kaffe?

Kurd-Kjell: Självklart. Jag har egen coldbrew färdig. Gjord på Peaberrybönor från Costa Rica.

Jag: Jisses. Du kanske lagade mat åt hipsters för länge. 

Kurd-Kjell: De fick Lindwalls kaffe, men jag sa att det var en blandning av bönor från Sulawesi och Komodo. DN berömde speciellt kaffet i sin recension av restaurangen. Bara det var värt en omväg, skrev de. 

Jag: Tror du att du slipper Einárhysterin här?

Kurd-Kjell: Nej, men det är lättare här än bland alla dessa södermmalmsmediamänniskor.

Jag: Och du undviker tidningar?

Kurd-Kjell: Du tänker på sådant som Björn Wimans ord om att: ”Det är en tragedi som kommer att definiera en generation”:

Jag: Till exempel…

Kurd-Kjell: Björn Wiman brukar gnöla över att läsarna inte verkar ta till sig hans helsideskrönikor om den kommande klimatkollapsen. Men det kan bero på att läsarna vet att Wiman alltid överdriver, som i det här fallet. Varför skulle de tro på Wiman när han säger att polarisarna kommer att smälta när han också säger att en hel generation kommer att påverkas av mordet på Einár. Han har inget grepp om verkligheten eller ords värde och betydelse.

Mordet kommer inte att definiera en generation, eftersom de flesta som lyssnar på Einár har ett tämligen begränsat uppmärksamhetsspann.

(Min och Kurd-Kjells diskussion om Einár, flyktmekanismer, projektioner och gangsterrap fortsätter i morgon).

Artiklar

Varför vämjes Wiman?

Boris Benulic

DN:s kulturchef längtar bort. Vi får väl hoppas han lyckas ta sig långt bort.

Två teman präglar numera Björn Wimans texter som kulturchef på DN. Först var det klimatet. Och det vara bara klimatet. Wiman kunde inte packa ner matvaror på ICA i en plaskasse utan att uttrycka sin ångest över att han bidrog till att göra världshaven till en guttaperkastäpp. Sedan tog väl Wolodarski honom i örat och sa: ”Men Wiman, ni måste variera er lite!.”

Så nu skriver Wiman om Förintelsen också.Har dock slutat skriva om Wagner som han faktiskt fick ihop en text om någon gång om året.Möjligen anar jag i dag att Wiman kanske ändå nu infogar ett nytt ämne i sin repertoar; avsky för Stockholm.Vanliga människor bekymrar sig för våldet och kriminaliteten – fyra skjutna i förorterna förra helgen, två skjutningar den här helgen … och det är bara lördag morgon.Men det är inte det som stör Wiman. Det är:

”… livet i Sveriges huvudstad 2021: striden på kniven över något så trivialt som parkeringsplatser, varggrinet bakom den tillkämpade vänligheten, den allt överskuggande konkurrensen om utrymme. Och, inte minst, den närmast epidemiska nyfikenheten på allt som är ”nytt”, vare sig det handlar om elsparkcyklar, nya sätt att få hem snabbmaten eller att spela låtsastennis i burar. I Stockholm skapar man kanske inte trenderna, men man hakar på dem som om livet hängde på det.”

Wiman är uppenbarligen inte frisk och lever i en helt egen verklighet. I den verkliga verkligheten strids inte ”på kniven” om parkeringsplatser däremot om vem som ska kontrollera narkotikaförsäljningen i en viss del av staden. Här hänger inte livet på om man ”hakar på” trender. Här kan livet hänga på om man ”befinner sig vid fel plats vid fel tillfälle” som polischefer brukar uttrycka det. Här kan livet hänga på – om man är affärsidkare i förorten – att man betalar beskyddaravgift.Visst är elsparkcyklar en styggelse.Och matbud.Men att uttrycka det som Wiman gör blir bara fånigt:”… olusten har stegrats till en avgrundskänsla av rent existentiella mått.

”Existentiella mått”? Den som lodar de själsliga djupen hos DN:s kulturchef kommer säkerligen att finna dem mycket, mycket grunda.

Kommentarer

Redo för det värsta

Boris Benulic

"De här verken kännetecknas av en brist på logik som gränsar till det enfaldiga … för att inte säga rubbat storhetsvansinniga. Lägg märke till att de tre böcker jag läst senast i ämnet, och som jag nämner ovan, alla har något av följande ord i titeln: ”världen, ”planeten”, ”jorden”. Stort ska det vara."

Så där. Då har jag läst också Nathaniel Richs ”Losing Earth” om miljökollapsen som väntar.

Var inte oroliga … det ska inte blir en Björn-Wiman-predikan nu.

Jag fruktar inte en klimatkatastrof. 

Inte så att jag inte tror att den kan vara på god väg.

Kan den mycket väl vara.

Men jag frukar den inte.

Om polarisarna börjar smälta kommer jag att samla ihop alla de verk som skrivits de senaste åren om den hotande katastrofen och därefter bygga mig ett berg av dem. Däruppe kan jag och de mina sedan finna en tillflykt när vattenmassorna väller in.

I berget finns verk som Jonathan Safran Foers ”Det är vi som är klimatet : hur man räddar världen” eller ”Den obeboeliga planeten” av David Wallace-Wells. Eller Eller … ja, antalet är oändligt (jag kommer definitivt att sitta säker på det där bokberget).

Visst kan man väl tänka sig en bördigare jordmån, men det går säkert at kompostera böckerna och få saker att växa där också i sinom tid.

Om min plan verkar lätt vrickad är det inget mot de tankar och planer som kännetecknar

alla de där böckerna. Egentligen rör det sig om en enda plan … världens regeringar måste samarbeta. Det ska förhandlas, skrivas, avtal och så ska alla länder följa riktlinjer som reglerar allt från staternas koldioxidutsläpp till högsta tillåtna antal plastkassar individer använder under ett år.

Från första stund har jag förundrats över det ologiska som kännetecknar dessa böcker.

Författarna är alla mycket noga med att alltid påpeka att vi måste lyssna till forskarna, ta till oss deras fakta. 

Snart är allt annars över säger de, typ: Förläng inte ditt abonnemang på Netflix.

Det är finfint att författarna bejakar vetenskap, men den som vill hantera de data som presenteras måste också förstå hur världen fungerar.

Och ska man ge sken av att vara vetenskaplig är det rätt bra om man bemödar sig om att vara logisk. Det är kanske inte de här författarnas bästa gren .. jag vet inte varför jag kommer att tänka på Jamaicas boblag i vinter-OS 1988.

Om man nu liksom alla dessa klimatoroliga skribenter ägnar sida upp och sida ner åt att redovisa siffror samt peka på hur de politiska ledningarna i alla världens länder fört oss dit där vi befinner oss … hur kan man då samtidigt tro att dessa ledare nu ska ta sig samman och rädda oss undan en katastrof genom att skriva ett avtal och sedan följa det. Ska vi köra en skendränkning på Xi Jingping först? Sticka stickor under hans naglar? (Jo, jag vet … det låter tilltalande även av andra orsaker).

De här verken kännetecknas av en brist på logik som gränsar till det enfaldiga … för att inte säga rubbat storhetsvansinniga. Lägg märke till att de tre böcker jag läst senast i ämnet, och som jag nämner ovan, alla har något av följande ord i titeln: ”världen, ”planeten”, ”jorden”. Stort ska det vara.

Den rimliga reaktionen för den som tror att jorden går mot en klimatkatastrof är väl att tänka: ”Hur räddar jag mig och de mina? Vi måste se till att värna bygden och nationen så det finns en fläck kvar på jorden som inte bara är beboelig utan ett paradis.”

Men de här författarna tänker istället så här: ”Världen håller på att gå under. Vi måste övertyga världens ledare. Var är Greta!?”

Om de hade befunnit sig på det sjunkande Titanic hade de säkert telegraferat till alla världens regeringar med ett budskap om att man måste sluta ett avtal om samarbete för att rädda människor i sjönöd.

Det mest rationella är därför att sluta slösa energi och resurser på klimatavtal och deltagande i stora konferenser och bistånd (som bara försvinner in på fel bankkonton).

Om klimatalarmisterna tror på vad de själva säger bör de väl inta samma ståndpunkt som jag; det ser allt sämre ut i världen, det är dags att formulera en nationell politik som har målet att säkra landets överlevnad och skydda det mot klimatförstöring, pandemier och främmande människofientliga kulturer. 

Vi kan inte göra så mycket åt resten av världen annat än tjäna som ett exempel på hur man upprättar ett förnuftigt ordnat och fungerande samhälle.

Det är stort nog.

Men vi har en bit kvar dit.

Så välkomna till barrikaderna, miljökämpar.