Han är ständigt aktiv; som affärsman, make, förälder och i olika föreningar. Till viss del är han det för det är det man ska vara om man är i hans ålder – men till viss del är det också för att han inte ska känna av den växande känslan av tomhet. Att hans verksamhet som fastighetsmäklare är framgångsrik fyller plånboken, men i själens fickor skramlar inte ens växelmynt.

När han ger sig ut för att – för ovanlighetens skull – tälta och vandra i naturen med en gammal studiekamrat överväldigas han av det annorlunda, något som är mycket större:

”Jag skulle bara vilja sitta här – resten av mitt liv – och tälja – och bara sitta. Och aldrig mer höra en skrivmaskin.”

När han återvänder från skogarna är han förändrad … eller snarare störd. Han vill återfinna känslan han upplevt. Men vad skulle han bli då? Skogvaktare? I sin inlärda rådvillhet flyr han i stället in i en värld av fester med bohemer, radikaler och inleder också ett förhållande vid sidan av.

Känslan av tomhet finns kvar, men nu kompletterad med bakfylla och ångest.

Han återvänder till sitt gamla liv, lär sig leva med den inre tomheten.

Jag talar förstås om George F. Babbitt, huvudperson i Sinclair Lewis roman ”Babbitt” från 1922.

I slutet upptäcker den domesticerade och numera rumsrene Babbitt att sonen under natten i smyg gift sig med grannens dotter. Alla i George omgivning vill att han ska ta det unga paret i upptuktelse. Men Babbitt förklarar för sonen Ted att han är stolt över att denne vågar följa sitt hjärta och gå sin egen väg.

Därmed smyger sig tomheten in även i läsarens själv – för Teds stora dröm är att tjäna stora pengar snabbt och han drömmer ständigt om hur han ska kunna göra klipp. Hans flickvän i grannhuset är en tanklös snärta som mest är intresserad av att gå på bio.

Det ser ut att bli ännu en generation själsligt självstympade Babbitts, trots två frigörelseförsök.

Kritikern H L Mencken förklarade i en essä om ”Babbitt” att den perfekt beskrev vad som var fel med det amerikanska samhället. Det var inte vad Babbitt själv ville och drömde om som styrde hans handlingar; ”… det var vad människor i hans omgivning skulle tycka om honom.” För Mencken representerade Babbitt ”pöbelpolitik, hjordpolitik; och hans religion en offentlig ritual totalt utan verkligt innehåll”.

Jag kom att tänka på Sinclair Lewis roman när jag följde nyheterna från stormningen av Capitolium.

Det första offret var Ashli Babbitt, en kvinnlig veteran från USA:s flygvapen som sköts i nacken när hon deltog i stormningen. Hon ville också något annat. 

Jag föreställer mig att hon är dotterdotter till ett av George F Babbitts tre barn, dottern Verona. Sinclair Lewis beskriver hur George är mycket bekymrad för vad det ska bli av henne. Hon läser poesi och H L Mencken. 

Kanske fanns Verona Babbitt på riktigt någonstans i mellanvästern? Kanske hittade dotterdottern hennes gamla böcker med H L Menckens texter och läste understrukna rader som:

”Varje anständig man skäms för den regering han lever under.”

”Politik är att lära sig sköta cirkusen från apburen”.

Ashli ville inte vara styrd från apburen.

Åkte till Washington.

Fantiserar jag?

Kanske.

Men då gör jag det på ett vida mer tilltalande sätt än de som skriver om stormningen i dag på kultur- och ledarsidor. De illustrerar snarare Menckens ord om ”hjorden”.