I en av morgonsofforna intervjuas två kvinnor som talar om vikten av skapa gym enbart för kvinnor eftersom dessa rara och sköra väsen känner sig skrämda av gymmiljön då den är så "manlig".

Själv har jag tillbringat rätt många timmar av mitt liv på gym, och visst upplever jag där en könsproblematik – till exempel känner jag mig omanlig när jag ser min fru ta mer än mig i knäböj.
I sig finner jag det inte fel att människor vill sluta sig samman och göra saker ihop med andra som de känner sig trygga med. För min del får det gärna skapas gym som bara tillåter medlemmar som är rödhåriga eller sådana som enbart använder tjärtvål när de tvagar sig eller som tillber fjällugglan.
Problemet med denna våg av separatism är att att de som förespråkar avskildhet baserat på kön, etnicitet eller av religösa skäl – de står också i främsta ledet när det gäller att kräva inkludering och förståelse och att alla ska anpassa sig efter deras bruk och sedvänjor. Dagens Nyheters ledarsida brukar propagera det senare budskapet, som i dagarna då David Brooks där formulerade det så här:

"Till sist: pluralism är världens äventyr. Pluralism är inte bara att ha en brokig samling människor samlade på ett ställe. Det är att ge sig in i andras liv.
Det är en ständig dialog utan slut för att det inte finns något entydigt svar på hur vi kan leva våra liv (–) det är förändring, rörlighet och rörelse för hela slanten."

Hans budskap är att vi som tar avstånd från att främmande kulturers seder och bruk ska få en självklar plats i samhället är motståndare till "pluralism", "förändring" och "rörlighet".
Underförstått: var nu inte så skrajsna för islam.
Brooks undviker att konkret diskutera vilka riktningar kulturer och rörelser som ska ingå i denna pluralism. Hur hanterar vi sunnikulturens mentalitet som innebär att dess medlemmar förväntar sig att samhället ska anpassa sig efter deras önskemål och behov? Det är en kultur som dominerat vissa regioners tänkande i 1 500 år. Räcker det med att vi säger det magiska ordet "pluralism" för att de ska ändra inställning?
Räcker det att vi säger "rörlighet" för att de skall låta tankar och beteenden förflyttas utanför de gränser islam tillåter? Räcker det att ropa "förändring" för att de i verklig mening ska anpassa sig till Europa?
Kan pluralismen bli verklig om den inkluderar kulturer och mentaliteter som inte är pluralistiska?

Sanningen är alltid konkret. Gym är sällsynt jämställda platser. Män med muskler är inte osäkra sparrisar som de som strök efter väggarna i Arnaults källarhåla. Men nu ska verkligheten beskrivas utifrån vad en liten, liten minoritet hävdar.
Den förskräckta lilla hopen kommer DN:s ledarsida aldrig att uppmana att bejaka "brokiga samlingar med människor".
Den uppmaningen riktas bara till alla andra.