Sveriges store reformator, smedsonen Olaus Petri (stående bakom bordet och porträttet av Luther) diskuterar med den katolske prästen Peder Galle vid riksdagen i Västerås 1527, medan Gustav Vasa och hans män hör på. (Målning av Carl Gustaf Hellqvist, 1883.)

Svenska kyrkan anförd av ärkebiskopen och hans följe av biskopar, domprostar, och mindre befattningshavare kommer antagligen snart att börja elda biblar.

Va? Är inte svenska kyrkan mot eldandet av heliga skrifter?

Jo, det sägs så, och kan väl i viss mån vara sant – men jag tror inte det numera gäller just Bibeln.

Under 1700-talet och 1800-talet utsätts republiken Ragusa (nuvarande Dubrovnik) för hård press av den ryske tsaren som kräver att det uppförs en ortodox kyrka i staden.

Stadsrepubliken Ragusa hade stränga regleringar på religionens område – endast den katolska tron fick fritt utövas. Ortodoxa, lutheraner, judar och muslimer hade inte rätt att uppföra egna kyrkor eller utöva sin religion offentligt i republiken.

Orsaken till detta var att republiken var omgiven av fiender, av stater som var ortodoxa, lutheraner och muslimer – och att tillåta uppförande av deras kyrkor ansågs lägga grunden för förrädiska femtekolonner innanför Ragusas murar.

Vid ett tillfälle lät tsaren skicka en flotteskader som ankrade utanför Ragusa, och så kom kravet: Tillåt att det byggs en ortodox kyrka i Ragusa – annars börjar vi bombardera er stad.

Republikens styresmän svarade kort att vilka kyrkor som fick byggas i Ragusa bestämde de – inte tsaren eller någon annan; och så mobiliserade man stadens befolkning.

Tsaren backade.

Den underliggande orsaken till Ragusabornas sturskhet var att deras stads historia, kultur och samhällsskick var sammanvävd med den katolska tron; den utgjorde själva grunden. Den var en del av deras sätt att leva – och en av de faktorer som gjorde att republiken kunde överleva så länge och dessutom blomstra trots sitt utsatta läge.

Är Ragusa ett extremt exempel?

Inte alls. 

Kristendomen – eller snarare olika kristna trosriktningar – är förutsättningen för ett stort antal europeiska staters och nationsbildningars uppkomst. Till exempel så var reformationen ett verktyg för Sverige, England och Nederländerna i deras kamp för att frigöra sig från utländskt inflytande.

Den lutherska tron gör det möjligt för Gustav Vasa att frigöra Sverige från utländskt inflytande och börja byggandet av en nationalstat som är oberoende, och som till slut kommer att bli en stormakt i Europa. Denna svenska lutherska tro påverkas i sin tur av den svenska folksjälen, och de seder och traditioner som finns sedan urminnes tider i landet. Något för Sverige helt unikt framträder.

Precis som i England och Nederländerna innebar reformationen i Sverige att de katolska klostren stängdes – och därmed kapades också den katolska kyrkans kontakt med de fattiga. Den katolska kyrkan vid denna tid hade ansvaret för omsorgen om de fattiga, och man gjorde inga uppdelningar i olika typer av fattiga eller behövande. Inga krav ställdes, alla var Guds barn.

När det nu istället blev statens och de världsliga myndigheternas ansvar – och statskyrkans – gjorde man skillnad på dem som var fattiga men inte arbetsföra, och dem som var fattiga och arbetsföra. Den första gruppen fick hjälp, den andra sattes på olika sätt i arbete och fick ersättning för sitt arbete. De tiggare som hade valt tiggeriet som sysselsättning och vandrade från stad till stad fick ofta inte vara kvar i den stad de kom till. Det är detta som avses med ”luthersk arbetsmoral”; den som kan arbeta, men inte arbetar, skall heller inte äta.

Och de lutherska frikyrkor som uppstår under 1800-talet i Sverige som en motkraft till statskyrkan är ett uttryck för en urgammal svensk bondefrihet, och förädlar nationen, och stärker den.

Det Sverige som i dag existerar står inte längre fritt från utländskt inflytande. Över oss har vi EU-byråkrater, och snart NATO-generaler. Den muslimska världen utöver konstant press på nationen – som står i valet mellan att vandra vidare in i underkastelsen under främmande krafter eller återgå till ett tidigare tillstånd då folket var herre i sitt eget hus, och också kunde försvara det.

En återgång till ett sådant tillstånd kräver att man vänder om och finner stöd i den tro som en gång gjorde landet fritt och oberoende.

Nej, det är inte så att det är nödvändigt att alla blir troende, inte alls – men utan en stark kyrka som håller traditioner och kultur vid liv drabbas hela nationen – även de som saknar tro eller kanske fått för sig att tro på Oden eller Tor.

Men vad gör då svenska kyrkan? Den förkastar allt hävdvunnet, och gör inte minsta försök att försvara traditioner och seder – och arbetar aktivt för sudda ut skillnaden mellan den kristna trosriktning som format Sverige och alla andra religioner, framförallt islam.

Det är därför helt logiskt att föreställa sig att det finns präster i Svenska kyrkan som egentligen inte har några problem med bibelbränning. För det har blivit en farlig skrift för dem som vill anpassa Sverige till islam och kyrkan till strömningar i samtiden. För den som läser Bibeln kommer om och om igen att finna passager som fördömer det vi i dag tvingas åse och tvingas höra från predikstolar. Det de troende väntas förhålla sig till är de regler som uppkommit som en följd av att kyrkan försöker göra sig relevant och behövd av politiker och makthavare, samtidigt som den försöker få fler medlemmar genom att bli en allmän serviceinrättning som tycker det som man för tillfället ska tycka, det som är föreskrivet av EU, FN och Vita huset.

Inget mod, men desto mer mode.

Man påminns om Matteus 15:1-9, och berättelsen om hur den tidens kyrkopolitruker sökte upp Jesus och gnölade om att han struntade i de föreskrifter de utfärdat: 

1 Härefter kommo fariséer och skriftlärde från Jerusalem till Jesus och sade: 

2 »Varför överträda dina lärjungar de äldstes stadgar? De två ju icke sina händer, när de skola äta.» 

3 Men han svarade och sade till dem: »Varför överträden I själva Guds bud, för edra stadgars skull? 

4 Gud har ju sagt: 'Hedra din fader och din moder' och: 'Den som smädar sin fader eller sin moder, han skall döden dö.' 

5 Men I sägen, att om någon säger till sin fader eller sin moder: 'Vad du av mig kunde hava fått till hjälp, det giver jag i stället såsom offergåva', då behöver han alls icke hedra sin fader eller sin moder. 6I haven så gjort Guds budord om intet, för edra stadgars skull. 

7 I skrymtare, rätt profeterade Esaias om eder, när han sade:

8 'Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan äro långt ifrån mig;

9 och fåfängt dyrka de mig, eftersom de läror de förkunna äro människobud.’»

Ett Sverige som styrs av de påbud som de styrande i sitt eget intresse för tillfället anser vara lämpliga är ett sämre Sverige.

Ett Sverige där kultur, seder och traditioner som formats innan reformationen (och som därefter utvecklats i samspel den) trängs undan – och där undanträngande drivs på av dem som borde förvalta och försvara det som skapat och präglat Sverige … kan ett sådant Sverige i längden betecknas som Sverige?

I nästa Helgsmål talar vi om förhållandet mellan stat och kyrka i Sverige.

Är kyrkan fortfarande ett redskap för staten – och har den staten har utvecklats till en förstörande kraft?

"Man kan väl konstatera att det är tämligen lätt att numera få gudastatus. Det räcker att vara som folk var som mest förr i tiden."

Det brukar tjatas om ”gåtan Garbo”. Vem var hon egentligen? Att hon höll sitt privatliv för sig själv framställs som något som gör henne ”gudomlig”.

”Garbo arbetar hårt och disciplinerat och gör vad man säger åt henne. När hon får ett telegram om att systern dött biter hon ihop och håller sorgen hemlig.

Hon hämtar kraft i ensamma promenader i de kaliforniska bergen …” skriver Pia Bergström i AB apropå  Kerstin Gezelius och Alexander Onofris nyutkomna ”Love – en roman om Greta Garbo”.

Man kan väl konstatera att det är tämligen lätt att numera få gudastatus. Det räcker att vara som folk var som mest förr i tiden. Men visst är Greta Gustafsson från Södermalm värd all beundran. 

För det hon gjorde var att hon levde efter och upprätthöll en folklig moral i synen på arbete, även när hon kom till Hollywood. 

Man sliter hårt, strävar efter att bli bäst på det man gör. Och man tar så mycket betalt man kan och ägnar sig åt sig själv på fritiden.

Visst, i dag betraktar vi henne som en gåta.

I dag ställs kända människor i intervjuer alltid inför frågan: ”Jaja, men vem är du egentligen.”

Och strunt samma vad personen i fråga skapat eller byggt eller gestaltat. Det som sägs vara viktigt för oss är att få veta något mer om de privata detaljerna: ”Håhå, se där. Du tycker om att baka.” Än bättre om den intervjuade kan dra anekdoter om hur besvärlig uppväxten varit, eller om hur missförstådd han eller hon är. Eller har någon ovanlig hobby, eller helst av allt … missbrukat eller inte är heterosexuell. Får vi veta sådana detaljer antas vi ha lärt känna personen i fråga.

På så sätt degraderas arbetet och dess resultat – vad man nu än ägnar sig åt – och det viktiga blir det ingen annan egentligen har med att göra.

Greta Garbo var alltså inte det minsta gåtfull som människa. Hon betedde sig som en människa ska göra.

Vi kan dock vara fast förvissade om att hon som ”gåtfullt” skulle betecknat vår tids intresse för influencers, dokusåpakändisar och politiker som apar sig i tafatta försök till sång och dans. Liksom vårt intresse för dessa varelser.

Som Greta Garbo konstaterade: ”Det finns mycket i ditt hjärta du aldrig kan berätta för andra … dina privata glädjeämnen och sorger … du gör dig tarvlig om du berättar dem.”