Att Stefan Löfven och hans närmaste nu ser till att få extraordinära befogenheter har diskuterats en del på principiella grunder de senaste dagarna.

Det är att göra frågan onödigt komplicerad.

Kommer ni inte ihåg …

För tre år sedan var det ett visst liv om att ledande socialdemokratiska politiker i regeringen och dess stab … som Anders Ygeman, Anna Johansson, Peter Hultqvist och Ann Linde agerat slött, ointresserat och nonchalant när de fått veta att Transportstyrelsens hela databas kontrollerades av företag som inte var kontrollerade och att även säkerhetsklassade uppgifter borde vara tämligen lätt tillgängliga för främmande makt.

Stefan Löfven drogs aldrig in i det hela eftersom hans hord började agera som hird och för att skydda honom förklarade att de inte hade kunnat informera sin ledare om situationen eftersom en lämplig lokal för att lämna sådan information inte hade kunnat uppbringas. Någonsin.

Det hela slutade med näsknäppar åt Anders Ygeman och Anna Johansson som fick lämna taburetterna. Ygeman är redan tillbaka, nu som minister för bland annat IT-frågor.

Ann Linde som fick kritik av konstitutionsutskottet bestraffades av sitt parti med att bli utrikesminister.

Peter Hultqvist och Stefan Löfven vandrade vidare oberörda.

Som sagt … låt oss strunta i de principiella frågorna … vill vi av praktiska skäl ge dessa personer utökade befogenheter?

Kan man under lugna förhållanden under åratal inte hitta ett ledigt, säkert sammanträdesrum ska man väl inte anförtros att under kristider få rätt att okontrollerat kontrollera medborgarnas offentliga rum.

PS. Den som bli fick socialdemokraternas syndabok var statssekreteraren i statsrådsberedningen - Emma Lennartsson. Hon tog på sig skulden och avgick.

Vad hon gör i dag? Hon är Magdalena Anderssons högra hand och har det direkta ansvaret för alla de ekonomiska stödpaket som ska hålla hushåll och företag flytande under pandemin.

…………

*Rubrikens utgår från ett citat av den tyske filosofen Ernst Bloch; "När man inte har auktoritet behöver man makt". Det är en del i hans resonemang om hur auktoritet växer ur ett sammanhang där man i verklig mening är en representant för en grupp, ett skikt eller en klass - detta står i motsättning till dem som i det demokratiska samhället strävar efter att få politisk makt genom att säga sig företräda så många som möjligt. Som vi sett de senaste årtiondena - även i Sverige - leder ett sådant manövrerande till svaga institutioner, ryggradslösa politiker utan verklig auktoritet … och de kan bara lösa situationen genom att försöka skaffa sig makt som inte är underställd andras kontroll. Den som har auktoritet utövar sitt styre i ett organiskt sammanhang.

Den som låter sina handlingar styras av vad som kan ge majoritet i ett val och inte efter vad som är bäst för nationen kommer till slut att vara tvungen att vända sig öppet mot nationen … och har egentligen gjort det redan tidigare … i Sveriges fall genom attacker på kultur och traditioner.