”Ormen som inte kan ömsa skinn är dömd att dö. Detsamma gäller medvetanden som hindras från att byta ståndpunkt; de upphör att vara medvetanden”. (Friedrich Nietzsche)

(Scen. Stefan Löfvens tjänsterum. Han sitter vid sitt skrivbord och försöker förtvivlat installera en parkeringsapp. Tittar förskräckt upp när han hör ettriga men svaga dunkningar på dörren. Som om det vore små barn som stod därute och ville bli insläppta.)

Stefan: Kom in!

(Morgan Johansson rusar in med ett lyckligt leende. Slänger en Expressen på statsministerns bord.)

Stefan: Vad är det nu då?

Morgan: (Pekar på en rubrik.) Läs!

Stefan: ”Kenny, 21, förnedrades av rånarna i sex timmar.” Jaha? Och varför i h–e ser du så glad ut?

Morgan: För att jag vet hur vi ska hantera alla de här förnedringsrånen.

Stefan: Ja, vad sägs om att du får fart på polisen?

Morgan: Du är rolig du. De är mitt inne i en ny omorganisation.

Stefan: En till? Hur ska den meddelas de berörda, nu och framöver? Jag såg att de ska sänka inträdeskraven lite till för att man ska kunna komma in på polishögskolan. Vad är nästa steg? Ta bort kravet på läskunnighet?

Morgan: (Skruvar på sig.) Ingen kanske berättat det, men i praktiken är det redan borta. Det räcker om man kan skilja på enkla geometriska figurer.

Stefan: Som?

Morgan: Kvadrat. Cirkel. Trekant.

Stefan: Öööh?

Morgan: Ja, jag vet. Lite lågt. Jag föreslog att de åtminstone skulle kunna skilja på kub, sfär och fyrsidig pyramid. Men då tyckte ledningen för utbildningen att vi inte skulle blanda in för många dimensioner. De mumlade något om: ”Vill ni ha 10 000 nya poliser eller inte”.

Stefan: Men för f–n! De har väl ändå gått ut grundskolan?

Morgan: Gått ut och gått ut. Det har de väl. Men de är inte godkända.

Stefan: Så den nya rekryteringsbasen är icke-godkända grundskoleelever. (Reser sig upp, går fram till fönstret. Tittar ut).

Morgan: Nej, nej, hoppa inte!

Stefan: (Vänder sig om. Ser uppenbart rörd ut.) Tack för omtanken, Morgan. Men jag ville bara öppna fönstret och få lite luft. Du trodde jag tänkte …

Morgan: Ja, jag har ju parkerat min nya Audi S8 direkt nedanför.

Stefan: Audi S8? Hur når du upp. Kuddar? Eller sitter du i knät på Anita?

Morgan: Jag har tagit bort förarstolen. Jag kör stående.

(Man ser hur statsministern försöker bearbeta upplysningen och är på väg att ställa en fråga men bestämmer sig för att gå vidare. Tar ett djupt andetag).

Stefan: Tillbaka till förnedringsrånen. Hur har vi kunnat låta dem bli så vanliga.

Morgan: Det började på Dan Eliassons tid. 

Stefan: Allt verkar ha börjat då.

Morgan: Dan förstod aldrig vad kåren var orolig för. Polischefer har berättar för mig att de kom till honom med rapporter och förundersökningar för att få honom att fatta. Men han bara bläddrades sig igenom mapparna. Mycket sakta dock. Stannade upp ibland och smackade med läpparna. Så slog han ihop mapparna, tittade upp och sa: ”Men det här brukar jag ju få betala för att få vara med om.” Sedan reste han sig upp med glansig blick, drog på sig en svart, lång skinnrock och försvann ut genom dörren med orden: ”Mina herrar, jag kom just på att jag har ett möte inbokat strax”.

(Statsministern sänker blicken. Mumlar något.)

Morgan: Vad sa du? Filéer. Är du sugen på lunch redan?

Stefan: Jag sa filer. Filer! De där som Dan har. Och de blir bara fler och fler. Jag förstår inte hur han får veta allt. Jag letar efter avlyssningsutrustning överallt. Till och med i bastun hemma.

Morgan: Har du kollat inuti rörstagen som håller upp aggregatet?

Stefan: Va?

Morgan: Ja, jag hörde att Ygeman hittade en mikrofon där i sin bastu.

Stefan: Då blir jag imponerad. Visste inte att grabben var så vaken.

Morgan: Nåja. Han snubblade när han skulle in i bastun och rev ner hela aggregatet och stagen lossnade och ut ploppade mikrofonen.

Stefan: Varför har han inte berättat något?

Morgan: Beror på att han blev så förbannad att han rusade ner iförd bara en frottéhanduk, slängde sig i en taxi och åkte raka vägen hem till Dan för att konfrontera honom.

Stefan: Jag gissar att Dan blev förtjust. Det ringer på dörren och där står en halvnaken svettig Ygeman och vill in.

Morgan: Jo, jag kan föreställa mig scenen. Men Dan lyckades lugna honom och förklarade att eftersom han numera var ansvarig för Myndigheten för Säkerhet och Beredskap måste han ta ansvar för ministrarnas hälsa.

Stefan: Eh?

Morgan: Så Dan sa att den lilla svarta ploppen Ygeman höll i handen var en temperaturkontroll som slog ifrån aggregatet om det blev farligt varmt i bastun. Man kan ju bli dåsig och somna och då gick larmet till MSB.

Stefan: Och det gick Ygeman på?

Morgan: Om han gjorde. Han berättade för mig mig att han till och med tackat och frågat om Dan kunde skicka någon som satte ploppen på plats igen.

Stefan: F–n, jag tror jag hoppar i alla fall. Det känns ändå lite statsmannaaktigt att plattas till mot en Audi S8. (Ruskar på sig.) Nej, jag måste ta mig samman.

(Morgan glider fram och ställer sig mellan statsministern och fönstret. För säkerhets skull.)

Stefan: Nej, nu ska vi vara konstruktiva. Vad var det för idé du hade om hur vi ordnar upp helvetet med förnedringsrån?

Morgan: Vi kallar dem för förändringsrån. Vi byter bara plats på två bokstäver. Ingen kan ändå skilja på ä och e. Vare sig när de talar eller skriver.

Stefan: Men …

Morgan: Låt mig citera vad du sade i ditt tal till nationen 22 mars 2020.

”Var beredd på att detta kommer pågå under en längre tid. Var redo för att läget kan förändras snabbt. Men du ska också veta att vi som samhälle möter denna kris med hela vår samlade styrka.

Nu har vi alla ett stort eget ansvar.”

Där satte du tonen.

Stefan: Men det där gällde ju pandemin.

Morgan: Förnedringsrånen är på väg att bli en pandemi.

Stefan: Men …

Morgan: Inga men. Kom också ihåg att näringslivet i årtionden tjatat om förändringsbenägenhet. Att man måste vara beredd på förändringar annars fungerar man inte i det nya samhället. Man ska lära sig att acceptera typ: ”Jaha, där försvann mitt jobb till Kina” och ”Jaha, där försvann också nästa jobb till Kina” och ”Jaha, där försvann min A-kassa”.

Folk är redan programmerade på att de kan bli av med arbete och sociala förmåner.

Stefan: (Eftertänksamt.) Ja, det är ju faktiskt ett slags rån.

Morgan: Du börjar fatta. Och det här är faktiskt ett sätt att gå in med full fart i mötet mellan olika kulturer. Och vi är väl ändå överens om att det är den stora och viktiga förändringen?

Stefan: (Skakar på huvudet.) Men, men … nej, jag vet inte. Tortyren då? Vi snackar om verklig förändring. De pissar på offren. Slår dem. Sparkar på dem. Filmar dem. Våldtar dem.

Morgan: Du är sååå gammalmodig. Även det är en förändring. Vi rör oss framåt. Vi bryter upp. Även från de heterosexuella normer som håller oss fångna. Förändring är att upptäcka nya sidor av sig själv. Att till och med inse att man kanske tycker om smärta.

Stefan: (Med uppspärrade ögon.) Vilket brandtal. Är det din nya talskrivare? 

Morgan: Nej, jag mindes plötsligt bara vad Anita sa när jag var på min första middag hemma hos henne och hon efteråt tog mig i handen och ledde mig in i …

Stefan: (Ryter.) För h–e Morgan, ta dig samman. Jag sover dåligt nog ändå. Jag vill inte veta!

(Morgan ser ner i golvet. Skrapar med foten.)

Stefan: (Stryker med handen över pannan.) Men kör i vind. Tar du Agenda på söndag och talar om förändringsrånen som en pandemi vi måste möta tillsammans för att kunna stå starkare i framtiden. Ju mer det du säger sjunker in, desto mer ser jag det logiska. Förändring är bra. Förnedring är förändring. Förnedring är alltså bra.

Morgan: Inser du att där har du temat för vår nästa valkampanj?

Stefan: Men behöver vi i så fall några nya poliser?

Morgan: Kanske några då. Som skyddar min nya Audi så ingen repar lacken. Vill du inte ta en provtur förresten? Vi kan åka till Günters och ta en korv. 

Stefan: Ja! En zigenarvurre med surkål och hojhojsås!

(Statsministern ser en plötslig panisk blick i Morgans ögon och den följs av en uppenbar dysterhet som lägger sig över hans ansikte.)

Stefan: Förlåt! Jag glömde mig där. Jag menade förstås en romsk korv.

Morgan: Nej, nej. Det var inte det. Jag kom bara på att jag inte får äta surkål för Anita för att då …

Stefan: Snälla, berätta inte! Nu går vi.

*Rubrikens citat är ett av järnkanslern Otto von Bismarcks visdomsord.

Kolkraftverket i Lethabo. Sydafrikas stora – och ökande – användning av kol verkar inte ses som något problem. Det är bara när vita eldar med kol som miljön är hotad. Kanske ses det som en form av appropriering och därmed som förkastligt?

Många afrikanska länder planerar nu storskaliga satsningar på kolkraft berättar statsradion i dag. I Asien har Kina dessutom redan bestämt sig för att det ska byggas minst 500 kolkraftverk. I Indien deklarerade premiärminister Modo för två veckor sedan att man ska uppmuntra privat investerare att gå in i ett projekt som innebär att man öppnar 41 nya stora kolgruvor för att säkra landets energiförsörjning

Och under tiden låtsas man i delar av Europa att det spelar någon roll vilka personliga val du gör: om du inte har rätt sorts kylskåp smälter polarisarna! 

Varför flänger Greta mellan konferenserna i västvärldens metropoler? Det är väl Nairobi, Maputo, Lagos och Lusaka hon ska besöka?

Va, är hon inte välkommen där? Jaja, då får väl vi ställa upp och lyssna en gång till på vilket hot Sverige är mot jordens överlevnad.

För det är uppenbarligen ett svart privilegium att få öka mängden växthusgaser.

Som vanligt kommer det att dyka upp kommentarer om att en svensk förbrukar mer energi på olika sätt än en afrikan.

I sig är det helt ointressant eftersom Greta & Co påstår att planeten kommer att dö om inte utsläppen minskar. Och om utsläppen måste minska då måste ökad kolkraftsanvändning stoppas i Afrika – för att inte tala om Kina och Indien. Sådana kampanjer kommer dock inte miljörörelsen att ägna sig åt. Miljöpolitik är inte till för att rädda miljön, den är till för att ge överheten i västerlandet mer makt över oss.

En överhet som i Sverige inte är kompetent att utforma vettiga ramar för energipolitiken.

Oförmågan att upphandla något så relativt enkelt som en transformatorstation gjorde ju att elkraft från norra Sverige inte kunde distribueras till södra Sverige och Skåne.

Enligt planerna skulle stationen varit igång 2015.

Den kanske fungerar i höst. Fem år senare.

Sedan återstår det delikata problemet om elnäten har tillräcklig kapacitet för att distribuera den kraft som behövs från Lund till Malmö, Helsingborg och Trelleborg.

Nej, men se man på, det har de antagligen inte.

Följden har hittills för Skånes del blivit höjda elpriser, företag kan inte bygga ut sin produktion och så har två avstängda kraftverk i Skåne fått startas upp igen. Ett drivs med olja och ett med gas.

Och politiker som intestrukturminister Ygeman och byråkrater som de i ledningen för Svenska Kraftnät är samtidigt de som förklarar för oss att vi måste tänka på hur vi beter oss i vår vardag: Låt bli plastpåsarna! Promenera till jobbet!

Politikerna talar om hur vi har några få år på oss att rädda världen.

Men de kan inte skapa sådana strukturer att man få en transformatorstation i Skåne att fungera på fem år.

Varför lyssnar människor på dessa politruker, dessa skråpukar som hotar oss med domedagen?

Visst ska nationen ha en miljöpolitik, men den kan inte få utformas av personer som tror att allt ont här i världen är västerlandets fel – och att om bara européer får det sämre så innebär det att världen blir bättre.

Liten man med stor list.

Det ringer på dörren. En försynt ringning. Ja, det finns olika sätt att ringa på dörrklockor. De maniska, intensiva tryckningarna, som om den som vill in har monstret i Svarta Lagunen efter sig. Eller skattmasen.

Där finns också de lugna nästan likgiltiga signalerna, som om den som trycker på ringklockan egentligen inte bryr sig om han eller hon får komma in eller inte.

Och så finns där de mjuka, långsamma tryckningarna. De nästan förföriska.

När jag öppnar står Kurd-Kjell där. Oväntat nog.

Kurd-Kjell: Men du ser så besviken ut. Är du inte glad att se mig?

Jag: Lite oväntat bara. Och din påringning var så försiktig. Inte likt dig.

Kurd-Kjell: Jag ville inte vara mitt vanliga bullriga påträngande jag. Ibland omvandlas jag till en mild och omtänksam man.

Jag: Från Kurd-Kjell till Kudd-Kjell.

Kurd-Kjell: Typ. Jag kände på mig att du behövde huvudvärkstabletter, koltabletter, och Resorb. Och bojan gör väl att du inte kan gå ut och in och fylla på lagret hur som helst.

(Med höger hand håller han fram en plastpåse som verkar innehålla små burkar. I den högra handen håller han en glasburk med vad som verkar vara trögflytande gult tjockt snor. Han höjer glasburken triumferande mot skyn.)

Kurd-Kjell: Men det här är det som verklig kommer att bota dig! (Skakar lite på burken, det trögflytande snoret rör sig lite, lite. Eller är det var?, tänker jag.)

Jag: Varför behöver jag botas? Och vad är det i burken?

Kurd-Kjell: Burken är fylld med den bästa ”Deli bal” som finns. Och den kan bota dig från ditt trauma.

Jag: ”Deli bal”?! Den där turkiska honungen som man kan blir totalberusad av? Till och med hallucinera?

Kurd-Kjell: Bara om man slevar i sig stora mängder. Var tacksam! Förbannat svårt att få tag på. Fungerar som medicin använt på rätt sätt. Tar du en matsked då och då utrört i varm mjölk kan du säkert övervinna ditt stora psykiska trauma.

Jag: Varför det?

Kurd-Kjell: Det hjälper mot alla problem med magen, stress, ångest, dåligt hjärta och diabetes – och då bör det hjälpa mot psykiska trauman.

Jag: Just det … vad är det för ett förbannat psykiskt trauma du talar om? Menar du det trauma jag kommer att få av att en kurd står i min hall och viftar med en burk levrat snor som egentligen är något slags bergsturks-meskalin?

Kurd-Kjell: Men det är klart att du har ett psykiskt trauma. Det står ju i varenda tidning.

Jag: Vad pratar du om? Kom in. Vi kan ta ett bloss på balkongen.

(Kurd-Kjell slår sig ner på en av de två stolarna. Tittar bekymrat på mig när jag stående i dörröppningen börjar fyra upp en Trinidad Short.)

Kurd-Kjell: Ska du verkligen röka i ditt tillstånd? Har du en till mig förresten?

Jag: Vilket jävla tillstånd? Jag är väl inte gravid?

Kurd-Kjell: Ditt trauma min vän. Ditt trauma. (Han betraktar förnöjt cigarillen jag räcker fram.)

Jag: Men vad yrar du om?

Kurd-Kjell: Jag förstår att du känner dig utsatt. Men du är ju inte ensam. Alla ni svenskar är drabbade av samma trauma.

Jag: Nu är jag ju inte svensk.

(Kurd-Kjell tittar roat på mig medan han tänder sitt rökverk.)

Kurd-Kjell: Om personen äter sill, surströmming och kräftor är det en svensk vi har att göra med.

Jag: Nej, det är det inte. Men berätta nu vad svenskarna lider av.

Kurd-Kjell: I Dagens Nyheter häromdagen skrev Per Svensson att Sverige och svenskarna drabbades av ett trauma när Palme sköts och det har varat i mer än 30 år. Om det nu är sant förklarar det varför allt fungerar så dåligt. Personer med trauma uppvisar ju reaktioner som kan bli bli både psykiska och fysiska. Från att du konstant kräks och krampar till att du bara sitter och tittar tomt framför dig som en riksdagsman.

Blir inte så mycket gjort med en sådan befolkning.

Jag: Men det är ju inte sant. Ingen förutom Olof Palmes närmaste har i verklig mening varit traumatiserade.

Kurd-Kjell: Så fel du har. (Han tar fram sin mobil, klickar några gånger, tittar ner på skärmen.) DN:s ledarsida delar Per Svenssons analys. De följer upp med att skriva så här:

”I mer än tre decennier har svenskarna levt med ekot efter skotten på Sveavägen i öronen. Så sent som på onsdagsmorgonen trodde många av oss att vi äntligen fått chansen till ett avslut.”

Och de fyller på med:

Att fastna i ett trauma är bland det mest destruktiva som såväl en enskild människosjäl som folksjälen kan råka ut för. Och Palmemordet är ett nationellt trauma.”

Jag: Men den som skrev det måste ha tömt en hel burk med din knark-honung, utan att blanda ut den med varm mjölk.

Kurd-Kjell: Antagligen blandade han nog ut den med te. Då tar den riktigt bra … jag minns en gång …

Jag: Nåd. Inte en lång vindlande berättelser om kurdiska psykonautiska upplevelser.

Kurd-Kjell: En annan gång då. Men jag fattar faktiskt precis som du inte vad skribenten menar. Det märkliga med svenskarna är att de faktiskt verkar ha glömt bort Olof Palme. Ingen bryr sig riktigt. De verkar mer intresserade av att få veta vem mördaren är i någon av alla de Netflixserier de följer.

Jag: Ja, till och med sossarna glömde bort honom tämligen omgående. Verkade nästan medvetet. 

Kurd-Kjell: Så du har inget trauma då?

Jag: Möjligen då efter att ha sett presskonferensen där de skulle avslöja vem som mördade honom. Om det där var en av de skarpaste åklagarna och en av de bästa mordutredarna landet kan uppvisa är det ju fritt fram att gå ut och ta någon av daga. De lär inte få fast en på den här sidan nästa millenieskifte.

Kurd-Kjell: Nu ser du ljuset! Det var det egentliga syftet med presskonferensen. Du lever i ett land där ingen vet vem som riktigt bestämmer, där det inte finns någon auktoritet på något område. I ett landet där Stefan Löfven, Anders Tegnell och Dan Eliasson hör till dem vi ska samlas kring och låta oss ledas av gäller det att visa att det alltid kunde vara värre.

Jag: Aha. Det var därför presskonferensen blev av. Regeringen ville få folk att ändå känna sig nöjda med dem som bestämmer, de ville att folk skulle sitta framför TV-apparaterna och tänka: ”Men herreminskapare vilka jönsar. Tänk om de fick ett större ansvar än att försöka lösa än ett 34 år gammalt mord. Man ska nog vara tacksam för de som leder oss i dag.”

Frågan är bara varför åklagaren och polisen gick med på att genomföra presskonferensen och framstå som upp de nyss väckts ur långvarig narkos.

Kurd-Kjell: Enkelt. Morgan Johansson kallade upp dem till sitt ämbetsrum och sa ungefär så här: ”Grabbar, ni måste ta en för laget. Men när ni gjort det så väntar två finna jobb på er utomlands. Jag har talat med mina internationella kontakter och ordnat tjänster. Ni kan välja på Albanien, Liberia, Ukraina och Moldavien. Jaja, se inte sura ut nu. Jobbet kan skötas från Bryssel. Bra lön, rediga traktamenten.

Jag: Då fattar jag. De skrev väl på direkt. Men jag förstår inte varför de skulle hänga allt på stackars Stig Engström. Som att säga att George Costanza sköt John F Kennedy.

Kurd–Kjell: Du förstår som vanligt ingenting. Det fanns ett syfte till med presskonferensen. Att testa en idé som Anders Ygeman kläckt.

Jag: Hur vet du det?

Kurd-Kjell: Jag står ibland i köket på italienaren vid Storkyrkobrinken. Bra pröjs. Inga krävande gäster. Mest folk från riksdagen och hovrätten. De är så upptagna med sig själva att de inte märker vad som ställs fram. I alla fall hörde jag Ygeman hur övertalade Morgan Johansson om att man skulle försöka få folk att tro att någon som var död var den som mördade Palme.

Jag: Varför? Bara för att äntligen kunna stänga allt som har att göra med utredningen?

Kurd-Kjell: Nej, så enkelt är det inte. Ygeman menade att om man kan få folk att gå på det så kan man göra samma sak om och om igen. Om folk klagar på att så många gamla dött i corona … ja, då kallar man bara till presskonferens och medger problemet men säger att allt är Anna-Maria Karlsdotters fel. Hon var ansvarig för området och schabblade till det. Men hon är död sedan sju år men vi tvingas leva med kaoset hon ställde till med. Så där kan man sedan hålla på. Mycket bättre än att skylla på föregående regeringar – de lever och kan försvara sig. Döda talar inte. Inte ens i egen sak.

Jag: Infernaliskt listigt. Jag tror jag behöver en slev av den där honungen. Skicka burken.

Kan man under lugna förhållanden under åratal inte hitta ett ledigt, säkert sammanträdesrum ska man väl inte anförtros att under kristider få rätt att okontrollerat kontrollera medborgarnas offentliga rum.

”Om följderna av dåligt styre” ingår i en serie fresker som målades av italienaren Ambrogio Lorenzetti 1338-1339. Tio år senare dog han under pesten.

Att Stefan Löfven och hans närmaste nu ser till att få extraordinära befogenheter har diskuterats en del på principiella grunder de senaste dagarna.

Det är att göra frågan onödigt komplicerad.

Kommer ni inte ihåg …

För tre år sedan var det ett visst liv om att ledande socialdemokratiska politiker i regeringen och dess stab … som Anders Ygeman, Anna Johansson, Peter Hultqvist och Ann Linde agerat slött, ointresserat och nonchalant när de fått veta att Transportstyrelsens hela databas kontrollerades av företag som inte var kontrollerade och att även säkerhetsklassade uppgifter borde vara tämligen lätt tillgängliga för främmande makt.

Stefan Löfven drogs aldrig in i det hela eftersom hans hord började agera som hird och för att skydda honom förklarade att de inte hade kunnat informera sin ledare om situationen eftersom en lämplig lokal för att lämna sådan information inte hade kunnat uppbringas. Någonsin.

Det hela slutade med näsknäppar åt Anders Ygeman och Anna Johansson som fick lämna taburetterna. Ygeman är redan tillbaka, nu som minister för bland annat IT-frågor.

Ann Linde som fick kritik av konstitutionsutskottet bestraffades av sitt parti med att bli utrikesminister.

Peter Hultqvist och Stefan Löfven vandrade vidare oberörda.

Som sagt … låt oss strunta i de principiella frågorna … vill vi av praktiska skäl ge dessa personer utökade befogenheter?

Kan man under lugna förhållanden under åratal inte hitta ett ledigt, säkert sammanträdesrum ska man väl inte anförtros att under kristider få rätt att okontrollerat kontrollera medborgarnas offentliga rum.

PS. Den som bli fick socialdemokraternas syndabok var statssekreteraren i statsrådsberedningen - Emma Lennartsson. Hon tog på sig skulden och avgick.

Vad hon gör i dag? Hon är Magdalena Anderssons högra hand och har det direkta ansvaret för alla de ekonomiska stödpaket som ska hålla hushåll och företag flytande under pandemin.

…………

*Rubrikens utgår från ett citat av den tyske filosofen Ernst Bloch; "När man inte har auktoritet behöver man makt". Det är en del i hans resonemang om hur auktoritet växer ur ett sammanhang där man i verklig mening är en representant för en grupp, ett skikt eller en klass - detta står i motsättning till dem som i det demokratiska samhället strävar efter att få politisk makt genom att säga sig företräda så många som möjligt. Som vi sett de senaste årtiondena - även i Sverige - leder ett sådant manövrerande till svaga institutioner, ryggradslösa politiker utan verklig auktoritet … och de kan bara lösa situationen genom att försöka skaffa sig makt som inte är underställd andras kontroll. Den som har auktoritet utövar sitt styre i ett organiskt sammanhang.

Den som låter sina handlingar styras av vad som kan ge majoritet i ett val och inte efter vad som är bäst för nationen kommer till slut att vara tvungen att vända sig öppet mot nationen … och har egentligen gjort det redan tidigare … i Sveriges fall genom attacker på kultur och traditioner.