"Den ideologi som behärskar den svenska kulturen i dag säger att Sverige är ett land som på något sätt är medskyldigt till misären i tredje världen. Vi påstås ha en skuld att betala."

Var Hans Rosling ständiga optimism bara en följd av ett dåligt samvete, en egen känsla av värdelöshet och rotlöshet?

Någonstans i Afrikas djungler lurar den farligaste sjukdomen av alla. Den är extremt smittsam och tar sig uttryck i masshysteri och kan i värsta fall leda till hela kulturers undergång.

Sjukdomsbilden utmärks av att de drabbade ger uttryck för en rent besinningslös optimism. Ofta hörs de om och om igen muttra: ”Allt är bra. Allt kommer att bli bättre.”

Ett annat vanligt symptom är att den sjuke också försvinner in i ett besinningslöst dyrkande av personer som får en status som närmast kan liknas vid översteprästens. De blir uttolkare av en högre kunskap och sägs stå i kontakt med de lagar som styr utvecklingen.

Nutida exempel på sådana överstepräster i Sverige är Hans Rosling och Anders Tegnell.

Det är intressant att studera likheterna mellan de två personernas karriärer.

Afrika var en gemensam utgångspunkt för dem. Det är nästan så att jag börjar tro på att det faktiskt finns ett virus någonstans därnere som gör människor förryckt optimistiska.

Hans Rosling studerar socialmedicin i Indien. Tar läkarexamen 1975 och är därefter läkare i Hudiksvall. Vidareutbildar sig på SIDA:s Sandöskolan läser därefter tropikmedicin i Uppsala.

Rosling arbetar sedan under två år i Mocambique, och under tiden där gör han en upptäckt som han sedan kommer att doktorera på: man måste tillreda kassavarot på rätt sätt. Annars dör man.

Tegnell tar sin läkarexam tio år efter Rosling. Specialiserar sig på infektionssjukdomar. Därefter blir det arbete i Afrika och Asien. Han är med och bekämpar ebola i Zaire 1995. Hjälper olika länder i Afrika och Asien att bygga upp sjukvården.

För det allmänna medvetandet framställs Rosling och Tegnell som bärare av en slags högre kunskap just eftersom de varit med och bekämpat ebolutbrott, andra dödliga sjukdomar och epidemier i tredje världen.

Samtidigt läser jag i DN i dag nya obehagliga rapporter om hur äldre människor dör i onödan i vad som ska föreställa svensk sjukvård och äldreomsorg därför att de fått covid 19. På en del inrättningar tas det som en signal för att det inte är någon idé att göra något.

Parallellt med detta i artiklarna redovisas också hur man inom andra delar av vård och omsorg med relativt enkla insatser kunnat rädda äldre svårt cancersjuka som drabbats av corona.

Låt oss pröva följande tanke:

Den ideologi som till stora delar behärskar den svenska kulturen i dag säger att Sverige är ett land som på något sätt är medskyldigt till misären i tredje världen.

Vi påstås ha en skuld att betala.

Vi måste till och med vara beredda att lida lite, det är inte mer än rätt. De andra lider ju.

Vi måste öppna våra hjärtan för att använda statsmannaord.

Personer som Rosling och Tegnell är besjälade av denna tanke – därav de långvariga vistelserna i Afrika.

Visst, det är deras val och vad har väl vi med det att göra.

Problematiskt bli det dock när denna inställning färgar en hel kultur och får genomslag i vården.

Det konkreta resultatet är att våra äldre betraktas som mindre värde än ännu icke födda barn i tredje världen.

Att arbeta med ”Läkare utan gränser” är fint, nobelt och stort. Hjälpa utvecklingsländer en plikt.

Att arbeta som läkare på långvården? Mindre fint i det allmänna medvetandet.

Onekligen lider de i tredje världen under onödiga sjukdomar och epidemier. Men i Sverige lider vi av en sjuk mentalitet som gör att våra äldre dör i onödan.

Sådan kulturer tenderar att till slut slockna helt.

Jag kan svårligen se att världen blir en bättre plats för att människor som arbetat hårt ett långt liv nekas syrgas och enkla vårdåtgärder.

Vi har de senaste tjugo åren sett hur Sveriges överhet utvecklat en politik där nationen och individen ska underordnas utländska, globala intressen. Helheten är det viktiga, ”världen”. 

Du själv och de dina har ett begränsat värde i den ekvationen.

Och de av de dina som är äldre har egentligen ingen plats alls. 

(Den växande tendensen till svenskt självskadebeteende behandlar jag i tre längre texter om optimism och pessimism i dagens utgåva av mitt dagliga nyhetsbrev. Du blir enkelt prenumerant genom att gå in under fliken uppe till höger (Boris Bulletin).

"Att ha rätt i sak behöver när det gäller orsakerna till ett sjukdomsutbrott inte innebära att alla de åtgärder man föreslår är rätt - och även om de är rätt kanske de krafter som föreslår dem gör det i första hand för att stärka sin egen ställning."

En dåtida ambulans transporterar en av de sjuka under den epidemi då 9000 människor dog på några få veckor.

När jag läser de 22 forskarnas angrepp i dag på Folkhälsomyndigheten kommer jag att tänka på Hamburg under 1800-talets sista årtionde.

Det är inte så underligt som det låter … svenska forskares upprop i olika frågor får ofta mina tankar att röra sig i de mest märkliga riktningar.

Möjligen är dock kanske riktningen i vilken tankarna flyr den här gången mer begriplig än den brukar vara …

I mitten på augusti 1892 dör en man som arbetat med underhåll av Hamburgs avloppssystem. Läkaren som kallas till sjukbädden kan bara konstatera dödsfallet och att det måste röra sig om kolera. Vad annars skulle de häftiga kräkningarna och diarierna vara ett tecken på?

Men stadens myndigheter accepterade inte diagnosen. Man var rädd att proklamerandet av var ett kolerautbrott skulle skada stadens handel.

Inga åtgärder vidtogs.

Två månader senare hade nästan 9.000 människor dött i staden.

Max von Pettenkofer som vid den tiden var Hamburgs motsvarighet till Anders Tegnell kom att skjuta sig själv 1901.

Deprimerad.

Antagligen spelade det som hände under de där två månaderna i Hamburg en roll i detta.

von Pettenkofer hade inte mycket tilltro till Robert Kochs upptäckter om att kolera spreds av en bakterie i förorenat vatten.

Tro nu inte att von Pettenkoffer var ointresserad av folkhälsa. Inte alls. Det är hans förtjänst att man började bygga rymligare arbetarbostäder i Tyskland och att man i stora städerna byggde system för rinnande vatten och avlopp. Hygien såg han som en viktig faktor i sjukdomsbekämpning.

Föredömligt.

Men mindre föredömligt var att han menade att vattnet inte behövde renas. Det där med bakterier i vatten var ingen avgörande faktor för om människor skulle drabbas av kolera menade han. Det var så mycket annat som spelade in … som jordens och markens beskaffenhet i området … ja, rentav mentala faktorer. En riktigt holistisk syn på varat … i detta fall dock livsfarlig.

von Pettenkofers hållning gjorde att vattnet från Elbe gick orenat ut till Hamburgs invånare.

Det hade räckt med sandfilter, men han bekämpade in i det sista sådana åtgärder.

von Pettenkofer satt fast i sin egen forskning och sina egna erfarenheter.

Hans inställning fick också råda därför att den sammanföll med den hos stadens styresmän som inte ville skada kommersen i handelsstaden Hamburg- De såg också kraven från Berlin på att man skulle utlysa karantäner och isolering som ett angrepp på stadens relativa frihet från de lömska centraliserande preussarna - vilket det också rörde sig om. Koch var en viktig person i Berlin och hans insatser för sjukdomars bekämpande var ett av centralmaktens verktyg för att börja kontrollera administrationen i olika tyska städer.

Att ha rätt i sak behöver när det gäller orsakerna till ett sjukdomsutbrott inte innebära att alla de åtgärder man föreslår är rätt - och även om de är rätt kanske de krafter som föreslår dem gör det i första hand för att stärka sin egen ställning … som centralmakten i Berlin i det här fallet.

För att bevisa att han hade rätt när det gällde bakteriens ofarlighet drack von Petenkoffer ett glas buljong spetsat med kolerabakterier under en offentlig tillställning i oktober 1892. (Kanske får vi på en kommande presskonferens se Anders Tegnell dela kaffekopp med en person som är Covid-19-sjuk.)

Von Pettenkoefer överlevde.

Men fok i staden fortsatte dö.

Karantän deklarerades. Koch tog över.

Som ni kan gissa är min tilltro till Anders Tegnell inte särdeles stor.

Men de 22 forskarnas upprop inger mig heller ingen större känsla av lugn och tillförsikt eftersom det avslutas med orden:

”De folkvalda, de som har det övergripande ansvaret, måste gripa in, det finns inget annat val.”

”De folkvalda” har ju skapat en situation där det saknas resurser i vården, och där ledningarna för för de olika myndigheterna inte visar prov på nödvändig effektivitet.

I någorlunda sunda sammanhang brukar man ju inte tro att de som är ytterst ansvariga för att ett stort problem har uppkommit plötsligt ska kunna lösa det därför att problemet förvärrats och de fortfarande är ”ytterst ansvariga”. 

”Jo, jag vet att du tryckte på fel knapp och öppnade dammluckorna och staden i dalen dränktes …. Men strunt samma, kan du nu snabbt montera ihop ett pumpsystem.”

Om min inställning är uppgiven?

Inte alls. Men om man börjar hoppas på ”de ytterst ansvariga” … då är man uppgiven.