Det måste till en ”attitydförändring” för att man ska få unga människor att jobba. Konstaterandet görs av Susanne Nyström i en DN-ledare. Jag tror att hon också menar att man numera måste jobba med ”attitydförändingar” oavsett ålder på den som behöver ett arbete (fast kanske inte fattar det ... hur svårt det nu kan vara).
Nyström menar att:
”Här är en del av lösningen bättre studie- och yrkesvägledning, men det kommer bara att räcka en bit på vägen.”
Det räcker hela vägen. Det gjorde det en gång i tiden.
Jag är ju inte en förespråkare för statlig verksamhet av någon större omfattning.
Däremot för effektiv byråkrati.
Så sent som på 1980-talet fanns det en effektiv byråkratisk apparat i Sverige som hanterade arbetsmarknadsfrågor och den bar det lämpliga namnet Arbetsmarknadsstyrelsen.
Där samlade man in helvetiska mängder statistik och gjorde prognoser för vilka jobb som skulle finnas och vilka som skulle försvinna.
Man meddelade resultatet till arbetslösa vuxna och dem som gick i skolan (så att de skulle slippa bli arbetslösa som vuxna).
Jag ansvarade för att informera landets skolungdomar. Det innebar levererande av kalla råa, fakta.
Jag och medarbetarna utgick från att de små liven var läskunniga och med hjälp av sina föräldrar skulle kunna fatta nödvändiga beslut. Budskapet var enkelt:
"Där finns jobben. Vill du ha ett anständigt liv gå dit. Urvalet är ganska brett. Det här behöver du göra för att bli veterinär eller VVS-tekniker. Tack och hej."
Det funkade bra.
Styrelsens anställda bestod mestadels av kommunister eller högerpartister (old-school-moderater som aldrig på min tid verkade bekväma med tanken på att någon skulle beteckna dem som ”moderata”. En hel del var gamla militärer eftersom vi också skulle ansvara för att sätta framtida krigsfångar i arbete. Där kan vi snacka om beredskap i landet. Vi utgick från att vi bodde i ett land som skulle försvara sig och till och med ta krigsfångar – och sedan skulle dessa få jobba.)
Trojkan som skulle leda hela verksamheten bestod dock alltid av tre sossar. Men det partiet förstod dåförtiden att det inte skulle fungera om man använde verket som avställningsplats för misslyckade riksdagsmän så relationen mellan ämbetsmän och ledning var friktionsfri.
Det fanns faktiskt en talrik grupp till bland de anställda förutom kommunister och högerpartister och det var bögarna. Det utgjorde förvisso ingen ideologisk riktning, och de verkade inte ha någon politisk uppfattning … förutom att det gällde att få folk att arbeta. Och det var ju det viktiga. Det var inte bara mer ordning på kommunister och högerpartister förr.
På den tiden ansvarade också verksamheten för yrkesutbildningar. Såg man att det fattades målare ordnade man kurser för målare. Konstigare än så är det ju inte. Var man arbetslös och inte ville ta någon av de utbildningar som stod till buds fick man fortsätta att vara arbetslös och var A-kassans dagar slut så fick man reda sig bäst man kunde.
Men sedan hände något.
Statens uppgift blev inte längre att tillhandahålla så korrekt information som möjligt till medborgarna så att de självständigt kunde fatta kloka beslut.
Statens uppgift blev att lägga allt tillrätta så att ingen behövde anstränga sig. På något sätt.
I dag finns ingen styrning. I dag gäller: men vad vill du bli lilla vän? Följ ditt hjärta. Fånga dagen. Behöver du pengar? Då ska vi se vad vi kan fixa till.
PS. Jag är definitivt inte motståndare till att unga människor förverkligar sina drömmar … om de inser att de kan få komma att kämpa mycket hårt för dem.
Men ingen uppnår sina drömmar i ett samhälle där alla ”attityder” konstant måste förändras tills allt är bekvämt, anpassat, mjukt och motståndslöst.
Då förverkligas inga individuella drömmar.
Bara kollektiva mardrömmar.