Det är något märkligt med skogsbränder. Är det någon inneboende egenskap hos elden som gör att människor som betraktar den blir som hypnotiserade och slutar tänka?

Fenomenet kan ju i mindre skala betraktas runt en majbrasa. I större skala visar det sig i medias bevakning av skogsbränder.

Den senast veckan har jag kunnat räkna till 19 artiklar i svensk dagspress om hur Amazonas åter brinner.

Detta oräknat smått omskrivna återgivningar av ett pressmeddelande från Greenpeace som förklarar att ursprungsbefolkningens territorium i Amazonas är mer hotat i år än förra året; årets fyra första månader har 13 kvadratkilometer av det området skövlats. Den siffran föranleder pressmeddelanden som återges i media.

Men under samma period har jag inte sett en enda artikel i svenska dagstidningar om att 4770 kvadratkilometer skog står i lågor i ett Sibirien som ser ut att kunna drabbas värre i år än 2019 då 26000 hektar förhärjades.

13 kvadratkilometer mot 4770.

Och i dagens Aftonbladet handlar ledaren om hur Amazonas måste räddas annars går jorden under. Givetvis är allt Bolsonaros fel enligt samma ledare.

Medströmsmedia som – liksom jorden håller på att gå under – talar varje dag om för oss hur mycket vi behöver dem för att vår världsbild ska kunna vara korrekt. Utan DN och AB och de andra kommer vi att trampa runt förvirrade av falska nyheter. Sägs det.

Men om vi enbart skulle förlita oss på medströmsmedia skulle vi uppenbarligen inte ha en aning om att gigantiska bränder har drabbat Sibirien.

Vi skulle bara bekymra oss för Amazonas.

Medias koncentration på Amazonas är ju följden av att där har man i åratal byggt upp en berättelse om den skogen som jordens lungor. Den berättelsen är användbar på många sätt för att sätta skräck i folk – och det är det som är avsikten.

Målet är inte att ge oss en allsidig bild av verkligheten och göra att vi förstår den bättre.

Avsikten är att få oss att göra som miljöorganisationer och makthavare vill. 

Miljöorganisationerna behöver enkla, slagkraftiga budskap för att få in pengar till verksamheten. Om pengar och medlemmar rullar in varje gång man säger att ”jordens lungor” heller på att brinna upp – varför börja prata om annat? Storyn funkar.

Media behöver katastrofer man kan hota med för att väcka intresse.

Och politiker och byråkrater behöver bevis på att jordens undergång är nära för att de ska kunna reglera vår tillvaro och utöka sin makt.

Amazonas fyller det behovet mer än väl.

Det är liksom inarbetat.

Men betänk följande.

Amazonas i Brasilien täcker 3,3 miljoner kvadratkilometer.

Den ryska tajgan täcker 12 miljoner kvadratkilometer.

Det i sig borde vara skäl att rikta blickarna mot det som händer i Sibirien.

Eller?

Vi tar det igen.

Inte en artikel om skogsbränder i Sibirien den senaste veckan.

19 artiklar om skogsbränder i Amazonas den senaste veckan.

Och vi sägs behöva medströmsmedia för att förstå världen?

Även sett ur klimataktivisternas perspektiv borde Sibirien vara viktigt. De brukar när så behövs luta sig mot NASA, men verkar inte bry sig om att just det organet slagit fast om Sibiriens tajga:

”… are as important as tropical rainforest ecosystems in terms of global climate dynamics.”

Verkar inte som om det budskapet gått hem hos klimataktivister, miljöorganisationer och politiker.

Om den som inte tror på en klimatkatastrof väljer att bortse från NASA:s fakta då kallas man klimatförnekare av miljöorganisationerna.

När de själva gör det är det tydligen i sin ordning.

Slutsatser av detta?

Jag tror inte på den kommande undergången för jorden på grund av smältande polarisar.

Men det är uppenbart att vi står inför stora miljöproblem.

Men förnuftiga diskussioner om dessa måste föras utan klimataktivister, miljöorganisationer och politiker. Som mitt lilla enkla exempel visar bryr de sig inte i verklig mening om naturen.

De väljer de miljöfrågor som gör det enklast för dem att genomdriva sin agenda för stärkande av den egna ställningen och samtidigt driva på globaliseringen.

Och jag har gott hopp om att många av dem som i dag ser sig som klimataktivister och tror på miljöorganisationernas budskap snart inser att om de vill värna naturen – då måste de söka sig någon annanstans.