Aftonbladet Kultur publicerade i dagarna en text av Susanna Alakoski med rubriken:

”Här har ni ert land, Sverigevänner”.

Nedryckaren är:

”Allt var inte bättre förr”.

Jaha?

Nu är det ju få som hävdar att allt var bättre förr.

”Allt” är nämligen ett ganska stort ord. Medlemmarna av det arbetande folket, de må vara arbetare, tjänstemän eller företagare vet mer än väl att allt inte var bättre förr. Det har nämligen deras föräldrar berättat för dem. Slitet. Släpet. Kyla. Skador. Sjukdomar.

Och de i sin tur för vidare berättelserna från sina föräldrar. 

Att vara en del av det arbetande folket kostar på, du må sedan vara statare eller statsanställd. Vi vet det. Man är dum i huvudet om man låtsas som om någon kallad ”Sverigevän” skulle hävda något annat. Det är just det som är den tänkande och arbetande människans ståndpunkt – det var inte bättre förr … men mina föräldrar, och deras föräldrar skapade ett land – genom sitt slit – som jag nu ska ge bort.

Alakoski, socialarbetaren som gör kulturkarriär genom att sälja ut sin familj, försöker nu få oss att tro att dagens Sverige – präglat av gängkriminellas brutala mord – kan likställas med gårdagens fyllebråk bland en minoritet av de invandrade finnarna.

Skamlöst.

Men vad vi sett de senaste 20 åren i svensk litteratur är att vi får oss till livs trasproletära skildringar och de diskuteras som om det handlade om det arbetande folket.

Alakoski och hennes gäng gillar att måla med de mycket breda penseldragen, de som  kommer sig av att man sätter sig vid tangentbordet vid tillfällen när man kanske inte borde göra det – när man av olika orsaker inte längre tänker klart.

Jag har alltid funnit Alakoski nästan obegripligt obehaglig. Hon fick sitt litterära genombrott genom att hänga ut sin familj till allmän beskådan. Där dracks det för mycket. Bland annat.

Inget nytt i det i det beteendet. Vare sig i drickandet eller uthängandet.

Åsa Linderborg har gjort det. Daniel Suhonen likaså.

Däri ligger det obehagliga, de försöker alla göra sig lite finare inför Bonniers eller förlagsredaktörerna på Natur&Kultur och Norstedts; typ: 

”Men goa, förlagschefen, se på mig arma tattarbarn som ändå fått till en bok om min erbarmliga uppväxt, alla söp och slogs. Nog skulle man väl kunna tänka sig en liten utgivning ändå? Eller hur goa förlagschefen…”

Och det kan överheten alltid tänka sig … en liten folkföraktande bok är alltid välkommen … överheten älskar litteratörer och författaré som förklarar hur eländigt det står till i det arbetande folket. Hälften av det arbetande folket ska beskrivas som om de konstant super och hälften som dumskallar nöjda och lyckliga med att stå vid en maskin 40 timmar i veckan. 

Ack och ve.

Men kom ihåg att Alakoski, Linderborg och Suhonen i grund och botten verkar i en borgerlig tradition; de är trasbourgeosins hovnarrar … behöver ni exempel? 

Tänk Edwall (Allan och Britt), eller Martina Montelius eller Kristina Lugn … och alla Dramaten-skådisar … och Per Wästberg, den gamla bocken som betäckt det mesta mellan Högalidskyrkan och Gustaf Adolfs-kyrkan: 

”Men hej, lilla poetissan, jag heter Per och sitter i Svenska Akademien.”

Överhetens mer kulturella skikt har alltid ägnat sig åt att förtala sina föräldrar, och därmed har det mönster skapats som sådana som Alakoski kan falla in i (och innan henne de så kallade arbetarförfattarna).

Arbetande människor – oavsett samhällsklass – förtalar inte sina föräldrar offentligt.

Det är aktiviteter för trasproletärer och trasbourgeoisi; och det är inget vi andra behöver bry oss om.