Artiklar

Billjett? En enkel till en sämre plats

Boris Benulic

Här är mannen med tre stavar och här är Hjulet, / och här är den enögde köpmannen, och detta kortet, / som är blankt, är något han bär på ryggen / som jag inte får lov att se. Jag hittar inte / den Hängde. Akta er för döden genom vatten. / Jag ser en mängd människor som går runt i ring. (T. S. Eliot ”Det öde landet”)

När Bill Gates hade gett världen Windows bestämde han sig för att ge afrikanerna mat. Därför skapade han 2006 AGRA (Alliance for a Green Revolution in Africa).

Gates lovade att organisationen skulle dubbla avkastningen i jordbruket och inkomsterna för 30 miljoner familjer i Afrika.

Målet skulle vara uppnått 2020.

AGRA samlade in donationer på 10 miljarder kronor – bland annat från människor nästan, nästan lika rika som Gates.

Hälften av medlen användes i olika program som skulle lära de afrikanska jordbrukarna att använda konstgödsel, bekämpningsmedel, och genetiskt modifierade grödor.

Gates har talats gåva, och han lyckades övertala ett antal regimer i Afrika att tillsammans årligen bidra med ytterligare miljarder för att subventionera inköpen av kemikalier för användning i jordbruket och utsäde. Inköpen gjordes – förstås – från de gigantiska företag i USA och Europa som omvandlat jordbruk till storindustri.

Fantastisk affärsidé. 

Lova att förbättra afrikanska jordbrukares liv, dra in donationer, programmera jordbrukarna till att de måste använda sig av produkter som bara kan köpas från multinationella företag, få regeringarna i de länder där jordbrukarna bor att subventionera inköpen.

Hur har det då gått?

En studie från Tufts University i USA som gjordes 2020 visade att antalet människor i närheten av svältgränsen hade ökat med 30 procent i de 13 afrikanska länder där AGRAS program hade genomförts.

Orsaken bedömdes vara att bönderna övergett sitt traditionella jordbruk där man odlade flera olika grödor, för att istället övergå till monokulturer; man satsade alltså allt på att odla en enda gröda; som majs eller sojabönor.

Därmed förlorar man möjligheten att livnära sig av det man åt förut, samtidigt som man blir beroende av världsmarknaden och hur priset på majs och sojabönor går upp och ner. 

Allt hungrigare vandrar man år för år in i en skuldfälla.

Tack för det Bill Gates.

Nu tycker man förstås att Bill Gates borde ha förstånd nog att dra sig tillbaka från alla försök att mätta världens hungrande. 

Men inte.

23 september genomfördes den internationell konferensen UN Food Systems Summit. Huvudarrangör var FN:s program för livsmedelshjälp – FN:s World Food Programme. Medarrangör var World Economic Forum som ordnar den där stora årliga konferensen i Davos där världens mäktiga samlas för att staka ut sin framtid – och därmed tyvärr också vår. Deras budskap de senaste åren har varit att vi måste stänga ner världen på grund av växthuseffekten och covid-19. Vi måste börja om. Vilket kan uttolkas som att alla vi andra definitivt måste gå tillbaka till ”Gå” och stå still där – som de 30 miljoner afrikanska familjerna som redan inlett sin vandring dit. Eller så får man gå i fängelse. Världen som ett Monopolspel, där sådana som Bill Gates kontrollerar de dyraste gatorna … och tillhandahåller falska tärningar.

Och vem deltar som FN:s generalsekretares speciella sändebud på den stora konferensen om inte Agnes Kalibata. Hon leder AGRA:s verksamhet sedan 2014, och borde väl därför inte vara särdeles meriterad för uppdraget. 

Dokumenten inför konferensen verkar skrivna av Greta Thunberg. Här talas det mycket om vikten av att gå mot noll när det gäller utsläpp av växthusgaser och att man därför behöver utveckla en marknad som ska belöna dem som driver jordbruk på ett sådant sätt att växthusgaserna binds. Det ska bli en viktig intäktskälla för jordbrukaren (Bidens administration har lanserat idéen även i USA).

Det innebär att den där lille afrikanske familjejordbrukaren hamnar än mer i händerna på världsmarknaden och krafter han inte kan kontrollera. För att få en ersättning för att odla jorden på ”rätt” sätt kommer han att tvingas handla än mer produkter från jättarna i jordbruksindustrin. 

Dessutom är forskarna inte överens om hur effektivt det är, att genom att försöka bruka jorden på ett speciellt försöka binda växthusgaser. Likaså råder inte enighet om huruvida det går att etablera effektiva ersättningsmekanismer till jordbrukarna.

Vi kan ju betrakta hur det ser ut med utsläppsrättigheterna inom industrin. Ingen tycker de är effektiva – ändå har systemet funnits länge och borde väl nu börjat fungera.

Och har de svenska elcertifikatavgifterna fört något gott med sig?

Men för Bill Gates och hans vänner kommer det att fungera utmärkt. Deras kontroll över oss ökar.

Podd

Radio Bubbla: Vitsen med att vara vit

Boris Benulic

"Den kanske mest märkligt obegripliga myten i samtiden är att den västerländska civilisationen på något sätt är möjlig därför att svarta, gula och bruna människor förtryckts av vita genom seklerna, att de stora upptäckterna och skapelserna är följden av slaveri och stulna råvaror."

Ibland bemöts jag med att mina ståndpunkter inte är så mycket värda eftersom jag bara är en vit man.

I gårdagens Radio Bubbla diskuterade vi det där lilla ordet ”bara”.

Är det så ”bara” att vara vit och man?

Vi gjorde det med utgångspunkt från Ricardo Duchesnes text ”White Men Responsible For Almost All The Greatest Human Accomplishments” där Duchesne ganska stillsamt konstaterar att:

”The greatest painters, novelists, historians, biologists, physicists, classical composers, poets, car designers, mathematicians, architects are White men. White men were the greatest nation builders in history. They discovered and mapped the entire earth, every river, mountain, sea, desert – including every territory inhabited  by non-whites.”

Texten består till sin huvuddel av en mängd listor Duchesne upprättat över de viktigaste verken, upptäckterna och bedrifterna på olika områden genom historien.

Nästan alla personer på listan är vita.

Och det de skapat och åstadkommit är sådant människor i tredje världen eller icke-vita i västvärlden vill ha i dag. De förkastar ”vitheten” men vill ha det ”vitheten” skapat.

De stordåd Duchesne listar har inte åstadkommits genom att vita stulit idéer från icke-vita.

Leonardo Da Vinci hade verkat och skapat även om Afrika vid den tiden hade sjunkit till havets botten efter en serie vulkanutbrott, jordbävningar och monstervågor.

Om Asien hade varit totalt avfolkat sedan 1200-talet av pest och epidemier hade vi ändå haft datorer, landat på månen, uppfunnit vaccinet, ätit apfelstrudel och krusbärskräm.

Den kanske mest märkligt obegripliga myten i samtiden är att den västerländska civilisationen på något sätt är möjlig därför att svarta, gula och bruna människor förtryckts av vita genom seklerna, att de stora upptäckterna och skapelserna är följden av slaveri och stulna råvaror.

Men betraktar man de samhällen de vita möter under sina upptäcktsfärder och erövringar är det statsbildningar eller stamfederationer som präglas av stränga hierarkier, slaveri, tvång och utsugning. Det skapas ett överskott i dessa samhällen – men det leder inte till någon som helst vetenskaplig eller teknologisk utveckling som driver dessa samhällen framåt. Det är samhällen som gått i stå, förtvinat och försumpats.

Dessa kulturer och civilisationer hade redan passerat sina höjdpunkter.

Om det är så att västerlandets civilisation nu skulle bero på erövring och förtryck av svarta, röda, bruna och gula riken – varför uppstod då inte samhällen präglade av framsteg och utveckling i Afrika, Asien och Latinamerika innan de vitas ankomst?

Några exempel:

Perioden 300 till 1400 präglas i Västafrika av uppgång, sönderfall och kamp mellan olika konkurrerande statsbildningar och små imperier som bekrigar och avlöser varandra; Ghanariket (Wagadu), Songhairiket och Maliriket.

Under dessa rikens framväxt skapades överskott och rikedomar. Nya områden erövrades.

Och?

Den indiska subkontinenten och stora delar av Sydostasien var inte erövrade av vita förrän i mitten på 1700-talet.

När britterna framtvingar fördraget i Allahabad 1765 har det funnit kulturer och civilisationer i det nuvarande Indien i 4000 år. Imperier och riken har uppstått och försvunnit om och om igen i millennier innan de engelska handelsmännen och de rödrockade soldaterna skaffar sig ett grepp om landet.

De olika folken på subkontinenten hade turats om att förtrycka och utsuga varandra, omättliga rikedomar hade skapats.

Och?

Inget uppstår som motsvarar Europas renässans eller upplysning på den indiska subkontinenten innan britterna ankomst. Trots att de folkslag som bor där har haft tid på sig – och rikedomar.

Märkligt eller hur?

Inget uppfinns och skapas som motsvarar klockan, termometern eller ångmaskinen. Luftballongen eller geväret. Eller glasögonen.

Märkligt eller hur?

Som vi konstaterade i programmet – det är dags att den västerländska civilisationen slutar be om ursäkt för sin existens.

Artiklar

”Vattna sin sådd med sitt blod”

Boris Benulic

Sveriges historia är inte berättelsen om rasism mot svarta. Sveriges historia är berättelsen om outgrundlig godhet riktad mot svarta.

Mary Slessor, skotsk missionär verksam i Nigeria i mer än 30 år. Kanske mest ihågkommen för sin kamp för att rädda tvillingar. Enligt folktron i denna del av Afrika förhöll det sig på det viset att om tvillingar föddes måste den ena vara besatt av en ond ande. Eftersom det kunde vara svårt att avgöra vilket av barnen som var besatt brukade man stoppa båda tvillingarna i en lerkruka och lämna dem att dö. Mary Slessor lyckades kanske inte rädda dem alla. Men en talrik skara blev det med åren. Och de som besökte någon av de många missionsstationer hon grundade vittnade om hur det där kryllade av tvillingpar i alla åldrar. Mary Slessor dog 1915. Härjad av malaria, nedbruten av andra sjukdomar. Sliten intill bara benen. Men verksam in i det sista.

Man kan ju undra vad hon tänkte där hon stod på knä och förband sårade soldater. Orkade hon grubbla på om någon av dem var dem som halshuggit hennes man Per Erik?

Kanske tänkte inte Bengta på något alls. Hon skar upp, förband, tvättade, spjälade och bedövade rent mekaniskt. Hon gjorde det hon ägnat sin mesta tid åt sedan hon kom till det som i dag är Eritrea. 

Hon kunde ju vårda. Hon var grundligt utbildad på Ersta Diakonianstalt och hade därefter arbetat som föreståndare på ett sinnessjukhus samt ansvarat för ett hem för prostituerade.

Men lusten att göra mer, lusten att hjälpa … och att frälsa … gjorde att hon begav sig till Afrika som missionär. Hon startade skolverksamhet, men den mesta tiden gick åt till att försöka bota lokalbefolkningens sjukdomar och skador. Hennes rapporter berättar om sårskador, brännskador, infektioner, benbrott och sjukdomar som spetälska och binnikemask.

Efter en tid gifter hon sig med lekmannamissionären Per Erik Lager. Det blir ett sorgligt kort äktenskap. De hamnar mitt i striderna mellan guvernörens trupper och en upprorisk stamhövdings styrkor. De tillfångatas och Per Erik mister huvudet.

Bengta friges efter fyra dagar men är så nedbruten att hon begär att få återvända till Sverige. Hon föder sitt första barn strax efter ankomsten till hemlandet. Barnet dör. (Bengta Lager hamnar slutligen i USA och blir den tredje svensk kvinna som får en modern läkarutbildning.)

Jag tror det kan vara värt att minnas personer som Bengta Lager i dessa tider då vi förväntas böja knä och be om förlåtelse för alla synder svenskar genom historien begått mot svarta.

Aldrig hör jag någon av dem som hoppar och skriker och tjoar om svensk slavhandel säga något uppskattande om den svenska missionen.

Aldrig talar eller skriver de personerna om de tusentals svenskar som lämnat Sverige alltsedan mitten av 1800-talet för att arbeta som missionärer. Människor som lämnat ett tryggt liv för att bygga skolor och sjukhus, gräva brunnar och anlägga vägar.

De finns inte i den anti-rasistiska historieskrivningen. En del av dem har dött av sjukdomar eller mördats. Som Bengtas man Per Erik. Det var sådana offer Lina Sandell diktade om i sin psalm ”Tillkome ditt rike” med rader som:

”Och måste de vattna sin sådd med sitt blod,

då är det en nåd och en ära.”

De som är svarta och kallar sig anti-rasister talar ofta om de förtryckande svenska strukturerna, och alla de aggressioner de utsätts för till vardags.

Men låt mig då berätta för er om en typisk svensk struktur; de syföreningar som organiserades av kristna i Sverige. Som mest fanns det 5.500 syföreningar med 125.000 medlemmar. Man sydde och sålde för att dra in pengar till missionsarbetet. Ofta var det till Afrika missionärerna sändes. Ett vanligt talessätt var att man i vilken syförening som helst visste mer om hur det var i Kongo än man gjorde på UD. En del av dem är fortfarande verksamma. 

Syföreningarna var bara en del av det insamlingsarbete som gjordes i statskyrkan och frikyrkorna.

Det var en folkrörelse.

Det var en svensk struktur.

Det var en struktur som räddade liv i Afrika. Som gjorde att svarta lärde sig läsa och skriva, ibland ledde det till och med till att de smidde om vapnen till plogbillar.

Och det är ett arbete som fortsätter i dag.

Det utförs av människor som fortfarande offrar sin bekvämlighet och som riskerar sina liv för andra. För svarta.

Det samlas fortfarande in stora summor på frivillig väg för att bekosta detta arbete.

Allt detta utförs av goda människor som aldrig skulle komma på tanken att begära ett tack för det de gör från er svarta anti-rasister som talar om den svenska rasismen.

De utför sitt arbete på grund av sin vilja att tjäna och göra gott.

Jag delar förvisso tro med dessa goda människor, men jag har dock aldrig riktigt förstått den där biten med frid och förlåtelse. 

När människor beter sig farligt och ondskefullt håller jag mig till Jesaja 24:1-27:13.

Artiklar

Vitt som snömos

Boris Benulic

Det som håller svarta tillbaka i dag i västvärlden är deras egna ledare och vitas obegripliga knäfall. Inte rasism. Kan alla vara vänliga och ställa sig upp så vi får något vettigt gjort? Arbete och studier och fysisk aktivitet är bästa boten mot psykoser, även när de är massomfattande.

Jag förstår inte varifrån den samtida nedlåtande synen på svarta kommer ifrån, tron på att svarta är nervklena varelser som måste beskyddas. Har de som har den synen aldrig sett en Shaft-film? Cornbread: What Shaft? You want me to take an ethnic sensitivity workshop or something? John Shaft: How 'bout I workshop my foot in your ass!

Att diskutera huruvida det finns tomtar och troll i skogarna runt Frösåker skulle jag tycka vore en givande sysselsättning jämfört med vad jag försöker göra då och då; gå in i diskussioner om rasism och historia.

Tomtar och troll i skogen kring torpet kan diskuteras med andra på grundval av vad man anser sig ha sett och lagt märke till. Det finns nog mer substans i de iakttagelserna än i vad ledar– och kultursidornas debattörer säger om slaveri och USA:s historia – eller Afrikas historia.

Man kan faktiskt ibland tro sig se en skymt av märkliga varelser sent på kvällen när man passerar Snickartorpet och lämnar bebyggelsen bakom sig.

Men vad har de sett som talar om afrikansk kultur?

Hollywoodfilmer.

Och till er kan jag bara säga: Wakanda existerar inte. Det var inte en dokumentärfilm du såg när du tittade på ”Black Panther”.

Givetvis finns det en afrikansk kultur i vid mening, för som Leo Davidovitj Bronstein brukade konstatera: ”Kultur börjar med att man tvättar fötterna.”

Men sen då?

Vilka vetenskapliga, konstnärliga eller teknologiska framsteg har gjorts på grundval av afrikansk kultur?

Det finns inga.

Det finns framstående svarta vetenskapsmän, konstnärer och industrimän. Men de har blivit det genom att anamma europeisk kultur och genom studier och flit arbetat sig till att bli bland de främsta på sitt området. Precis som det är för vita. Lid och slit.

Dessa påpekanden är således inget utslag av rasism från min sida, det är ett utslag av min motvilja inför tanken på att svarta barn ska berövas möjligheten till ett anständigt liv därför att deras föräldrar och andra vuxna lever i en fantasivärld.

Det är en fråga om omsorg, en tro på att svarta kan bättre än de får möjlighet att visa i dag – förhindrade av sina egna ledare och deras vanföreställningar om historien.

Begreppet ”afrikansk kultur” är i sig omöjligt att hantera i en diskussion av det skälet att det inte finns någon gemensam afrikansk kultur – det finns obegripligt många stammar och kulturer och inom en stam kan det finns flera kulturer, religioner och mentaliteter.

Och ur alla dessa kulturer borde det rimligen ha uppstått någon liten vetenskaplig upptäckt som påverkat mänskligheten, något stort teknologiskt språng.

Men inte.

Och det kan inte skyllas på de vita – stora områden koloniserades mycket sent – men det var inte precis några högkulturer man då koloniserade. Ingen utveckling hade skett.

(Märk väl; vad publiken aldrig riktigt verkade förstå var att de som skrev manus till ”Black Panther” delade min syn på Afrika som en kulturellt kollapsad kontinent. Men så finns det där hemliga hittepålandet de förde in i handlingen. Som tröst. Och det är väl bäst att påpaka det igen; det finns bara i den där filmen. Hyllningarna till filmen blir därför lite obegripliga, om en vit person skulle skildra Afrika och afrikaner på det sättet skulle ordet ”Rasist” antagligen tatueras in i pannan på den individen.)

Det är inte jag och min inställning som är ett problem för svarta i Sverige, problemet är de svarta som gör sig till talesmän för andra svarta. Ett exempel på detta är regissören Josette Bushell-Mingo som nyligen skrev en text på Expressens kultursida om hur även svarta i Sverige känner ett knä på sin nacke och inte kan andas. Men vi lämnar det därhän så länge och går istället till en intervju som SVT Nyheter gjort med henne; där säger hon:

”Det är viktigt att afrosvenskar får se sig själva. För att veta att du är någon och att förstå att du är värd någonting. Att afrikansk kultur är fantastisk och har funnits sedan människan kom.”

Hon må vara svart, men det här är vitt som snömos. De som liksom Bushell-Mingo talar om den ”fantastiska afrikanska kulturen” kommer aldrig med några exempel. Det räcker med att de säger ”Afrika” så ska man gå ner på knä. 

Vad vi måste se är att den svarta amerikanska medborgarrättsrörelsen en gång kämpade för möjligheten att tillägna sig den europeiska kulturen – dess ledare såg att det var vägen till välstånd. Det fanns inte mycket i den egna kulturen att yvas över, inget omvälvande hände med en persons intellekt eller förmågor om de fick kontakt med sina ”afrikanska rötter”.

Vad Black Lives Matter kämpar för i dag är ett nedrivande av den vita kulturen och ett hyllande av den svarta ”afrikanska”. Det vi ser är inte en fortsättning på Martin Luther Kings eller Malcolm X:s kamp.

Det är ett generalangrepp på de framsteg mänskligheten gjort.

PS. Och innan människor börjar hojta om rasism vill jag påpeka att det finns ett enkelt sätt att bevisa att jag har fel.

  1. Ge exempel på bidrag till mänsklighetens utveckling som härrör från den afrikanska kulturkretsen.
  2. Visa på vilket sätt svarta i Sverige (eller USA för den delen) hindras från att ta del av det intellektuella arv och den kunskap den europeiska kulturen anrikat genom seklerna.

Kommentarer, Nätmagasin

den som inte lär av historien är dömd att tjata om den

Boris Benulic

"Tyvärr är det lite svårt att lämna samhällsdebatten på samma sätt, och där är vi konstant omgivna med den där sorgsna gamla alkoholistens sätt att resonera – men obegripligt nog verkar hans logik vara fullt acceptabel och gångbar när den appliceras på historia och samhälle."

En kultur som befinner sig i förfallsfasen erövras av en kultur på uppgång. John Everett Millais ”Pizzaro tillfångatar Atahualpa, Inkarikets siste härskare”. (1842) Millais var en av grundarna av det ”Pre-rafelitiska brödraskapet”, vars konst kännetecknades av realism och viljan av fånga skönhet i vardag och natur och framhävda det storslagna. Millais kom senare att utvecklas i en riktning där han anpassade sig till den mer allmänt rådande smaken och det kom därför till en brytning med John Ruskin och William Morris.

På listan över deprimerande vardagshändelser; som förvisso i vår värld är lång och där kampen om tätpositionerna är hård – hamnar nog ändå den här ganska högt –
Ni vet – ni kliver in på en bar och där vid disken sitter en person som verkar hopsjunken mentalt och fysiskt. Om ni börjar prata med varandra kommer han ganska snart att börja berätta om när han var framgångsrik och hur han i sina tidiga mannaår var bäst i någon idrott, på att sälja datorer, på att investera i fonder eller fastigheter eller något annat.
Men så hände något i hans liv, katastrofen beror på vad han var framgångsrik i – laget fick en ny tränare – eller så började han kröka – eller så stack frun – eller så gick botten ur hans del av marknaden till exempel därför att utvecklingen gjorde att ingen längre behövde sparkstöttingar – eller så kom mopeder ur mode och han hade importmonopolet eller – de där katastroferna kan vara av varjehanda slag men resultatet är alltid ett och detsamma – en färd som mest påminner om att åka vattenrutschkanan "Verruckt" i Kansas City – det går fort mot botten.
Och nu sitter ni där bredvid varandra i bardisken och du förstår inte riktigt vad han bredvid vill med sin berättelse, och du får mest lust att luta dig fram och säga åt honom:
"Men sluta då för helvete att gnälla om hur det varit. Ta dig samman. Gör något av resten av ditt liv, slashas. Det är ingen som tycker synd om dig i alla fall, och du kommer ingen vart med att ömka dig själv. Och att du en gång var bra på något ger dig ingenting i dag. Vi är dömda att om och om igen återskapa vårt värde. Och det kan du göra. Så sätt igång – och kom ihåg, det var du själv som fuckade upp – inte någon annan."
Efter den lilla föreläsningen kan man alltid klappa honom på axeln och lämna stället.
Tyvärr är det lite svårt att lämna samhällsdebatten på samma sätt, och där är vi konstant omgivna med den där sorgsna gamla alkoholistens sätt att resonera – men obegripligt nog verkar hans logik vara fullt acceptabel och gångbar när den appliceras på historia och samhälle.
När jag läser dagens Guardian finns där en stor artikel om huvudstaden i Benin. Fram till 1600–talet var det en av världens största städer, och uppenbarligen en av världens vackraste – kanske den mest sköna staden av dem alla; välplanerad, med ett fungerande avloppsystem, alla bodde i ljusa, rymliga hus – murarna var fyra gånger längre än Kinesiska Muren.
Artikelförfattaren ber oss betänka att vid samma tid påminde London mest om en illa grävd latringrop på morgonen efter det att en pluton på repövning tömt sin medhavda sprit under natten.
Och den här typen av berättelser ställs man ständigt inför när man ska diskutera tillståndet i tredje världen.
Diktaturer och brutalt förtryck i muslimska länder? Men än sen, på 800-talet var islam förutsättningen för att Europa en gång skulle kunna ta del av sitt eget grekiska kulturarv. Jan Guillou brukar alltid dra det kortet (– och vad annat kan han göra, det är det enda kortet han har i sin kortlek).
Diktaturer och brutalt förtryck i Afrika? Än sen, kom ihåg den stora staden i Benin, eller zulukungarnas rike! Försöker man diskutera varför de svarta i Sydafrika och Zimbabwe fått det sämre blir alltid svaret "apartheid". Men de svarta har varit fria från apartheid i flera årtionden så de borde rimligen fått det lite, lite bättre. Åtminstone. Istället har de fått det obegripligt mycket sämre och infrastruktur, industri och jordbruk har kollapsat. I verklig mening kollapsat.
Se bara på Angola. Snart har landet varit fritt från Portugal i femtio år. Människor där är fattigare än under kolonialismen. Landet har störst inkomstskillnader i Afrika och har flest miljonärer på kontinenten, 7000, de flesta av dem funktionärer i "befrielse"–rörelsen MPLA. Rikast av dem alla är presidentens dotter, hon är god för 30 miljarder kronor.
Möjligen är det angolanska eländet portugisernas fel – jag förstår dock inte bara riktigt hur. De satt ju mest på restaurangerna i Luanda och lyssnade på fado.
För mig är problemet enkelt eftersom jag är en primitiv balkanbonde (vi tjatar aldrig om att kung Samos rike sträckte sig upp till Hamburg på 600-talet, vi undrar mest vad han skulle där att göra). De stora riken som fanns en gång i Afrika, Asien och Sydamerika gick under – och i många fall koloniserades de – på grund av sina egna inre motsättningar, problem och svagheter. Det som folken i de länderna måste göra är att sluta romantisera dessa mäktiga riken, istället måste de försöka förstå att där finns inget att hämta, inget att vara stolt över. Historien visar att det var underlägsna kulturer, och det finns inget att lära av de civilisationerna eller samhällsbyggena – annat än kunskap om hur man absolut inte ska göra i dag.
I det offentliga svenska "samtalet" har rasifiering blivit en viktig fråga och de afro-svenskar och deras ideologiska allierade av annan kulör som talar om hur förtryckta de är anför alltid de där stora svarta rikena som fanns en gång för mycket länge sedan som ett slags argument för – ja, för vad egentligen?
Och samtidigt förklarar de också att allt är den vite mannens fel som en gång kom och förstörde allt det vackra och starka (hur de lyckades med det trots att deras "vita" kulturer var underlägsna är också tämligen oklart.)
Känner vi igen det hela? Och är det inte dags att vi behandlar dem som argumenterar på det här sättet på precis samma sätt som vi behandlar den sorgsne (men ändå lite aggressive) figuren vi möter vi bardisken och säger: "Skärp dig. Dina egna brister är orsaken till att det gått åt helvete för dig. Ska du grubbla på det som varit måste du göra det med avsikten att försöka förstå dina egna fel för att kunna göra rätt."
Man har alltid motståndare och konkurrenter. Men förlorar man mot dem är det inte den andres fel. Det är ens eget.