Sergeant Paavo Nurmi instruerar sina mannar under finska vinterkriget.
Väldigt mycket gratulationer från svenskt håll till Finland på 100-årsdagen. Men i dessa tider då man ska be om ursäkt för precis allting vore det ju på sin plats kanske att varje svensk gratulation skulle föregås av ett lite förläget och försynt:
“Ähum, och så jo – det där med Sigfrid Edströms lömska lobbying för att Paavo Nurmi skulle bli avstängd som proffs – det är väl glömt och förlåtet? Eller hur? Ni vet väl vad som kännetecknar svensk kultur – ställs man inför begåvningar som har karaktären av en naturkraft så hittar man en korridor man kan vandra runt i mygla i tills dess att naturkraften är betvingad.”
Paavo Nurmi tar fem guld i OS i Paris – och det gör han i mördande värme; 1500 meter, 5000 meter, individuell terränglöpning, terränglöpning för lag, 3000 meter för lag.
Han hade med största säkerhet tagit guld på 10000 meter också om han fått ställa upp.
Guldmedaljerna på 1500 meter och 5000 meter tog han trots att det bara var två timmar mellan loppen.
Men svenskt korridormyglande berövade honom möjligheten att ställa upp i OS 1932 då han hade tänkt kröna karriären med ett OS-guld i maraton också. (Lömskt nog blev han aldrig ens proffsförklarad – han fick bara inte ställa upp – byråkraters vanliga illasinnade skapande av ett limbo-läge … )
Som om det bekom Nurmi – han förflyttade sin energi till affärslivet – öppnade klädbutik, startade byggföretag, investerade och blev till slut en av Finlands rikaste män.
Inte illa för en person som växte upp i en hantverkarfamilj med sex personer – på 40 kvadratmeter.
Och jo, han älskade klassisk musik också och spelade violin.
Nurmi förkroppsliga för mig det bästa med Finland, ett slags Sparta vid Östersjön (– och jo, självklart deltog han i försvarskrigen mot Sovjetunionen).
Att hans smeknamn var “Suuri vaikenija”, “Den store tyste” – är förstås självklart när man betänker att han på sin 75-årsdag lugnt konstaterade:
“Världslig berömmelse och ryktbarhet är värt mindre än ett ruttet lingon”.
En hel del av det finns kvar i den finska folksjälen så – det är bara att gratulera. Och att studera en gammal filmupptagning av ett av Nurmis lopp säger oss kanske mer om den där folksjälen än en bok av en finsk författare.
1 comment