Förr kämpade människor som kom till Sverige för att få ett riktigt jobb så de kunde försörja sig. Nu kämpar alltför många efter att kunna försörja sig genom att berätta om hur synd det är om dem.
Svenska kultursidor präglas av två sorters texter.
Medelklassmän och kvinnor som jämrar sig över hur svårt det är att vara man eller kvinna och att ingen förstår dem; typ Gunnar Ardelius klagosång över att fru och två små barn inte förstår att han måste lägga så mycket tid på att träna inför Vasaloppet.
Den andra sortens texter är personer från förorterna som beskärmar sig över att ingen förstår hur svårt det är att leva på platser som Rinkeby eller Vivalla.
I dagens AB är det Segen Meles som lamenterar livet utanför Stockholms tullar. Det är inte den första texten hon levererar i ämnet. Jag trodde länge att ”Segen” var ett artistnamn som uppkommit när en kulturredaktör läst hennes första text och konstaterat: ”Det var en seg en”. Men jag har med tiden insett att så klarsynta kulturredaktörer försvann ungefär samtidigt som det blev förbjudet att röka på redaktionerna.
Så vad vill Segen förklara för oss den här gången?
Jo, Segen har varit på teater och sett ”Lasermannen”. Hon tycker att det på sätt och vis är en aktuell pjäs – vilket väl är lite tveksamt.
För 30 år sedan sköt Lasermannen vid olika tillfällen sammanlagt elva invandrare under sex månader. En dog. Han sköt dem för att han hatade invandrare.
I dag mördas invandrare och svenskar i dussintal varje år – av kriminella invandrargäng från förorterna.
Ändå anser Meles att det är pjäsen om Lasermannen som har oss något att säga om Sverige i dag. Inte för att pjäsen är bra – för det tycker hon inte – utan för att:
”Jag kan heller inte minnas några berättelser om alla de barn som likt dig levde med tanken att en dag blir det mina föräldrar som mördas.
Tystnaden kring dina och våra känslor var, och är fortfarande, enorm. Det är som om våra rädslor aldrig funnits. Det är som två läger. Å ena sidan finns dokumentärer, filmer, böcker och pjäser om Lasermannen, å andra sidan nästan ingenting om varken dig, oss och alla de andra som överlevt honom.”
Det Segen saknar i den samtida svenska kulturen är alltså berättelser om känslorna hos dem som ”överlevde” för 30 år sedan. Många böcker skulle, teveprogram och pjäser skulle det bli – för det var ju hundratusentals som överlevde.
Det är något helt förvridet med Segens beskrivning av vår verklighet här och nu.
I dag kontrolleras de utsatta områdena av kriminella gäng, av klaner och muslimska tokdårar. De håller inte bara förorterna i skräck med mordräder, sprängningar och utpressning – de äter sig in i hela samhället – på alla nivåer.
Men det Segen vill att vi ska tala om är ”känslorna hos dem som överlevde” elva attentat av en ensam galning för tre årtionden sedan.
Men visst kan vi tala om känslorna hos alla dem som är som Segen – de har ett uppenbart stört känsloliv. Den grundläggande och dominerande känslan hos dem borde vara en överväldigande känsla av tacksamhet för att de fått en fristad i Sverige och slipper krig och umbäranden. De får bostad, bidrag och om barnen bråkar bjuder polisen och socialen på bullar och bollspel
Vad ända in i h-e är problemet?
Segen tar upp ett konkret exempel på förtryck i sin artikel. Skådespelerskan Ayaan Ahmed (Nala från Snabba Cash) vill bredda sig, men blir inte erbjuden de roller hon vill ha.
Och?
Några gånger varje vecka publicerar varje stockholmstidnings kultursida en text om hur förtryckta de är i förorterna, och likt Segen förklarar skribenterna att ingen ser dem, hör dem eller lyssnar på dem – detta alltmedan de faktiskt och bevisligen tar allt större plats i offentligheten.
Vilket de givetvis ska få göra den dag de har något annat än självupptaget gnäll att komma med.
Att en text som Segens publiceras beror förstås på att de som kontrollerar kultursidorna är lika isolerade från verkligheten som Segen (och andra kulturaktivister från förorterna).
De som sitter vid spakarna har som problem med att ingen sägs förstå hur svårt just de har det i sin roll som man eller kvinna, eller bög, eller queer. Det är klart att de därför känner sympati när det dyker upp skribenter från förorten som hävdar att ingen förstår vad det innebär att vara invandrare.
Södermalms narcissister förenas med förorternas.
Det som ska föreställa den bärande tanken i Segens text är alltså att folk i dag mördas i förorterna (och numera på en massa andra platser) därför att:
”Möjligheterna överatt få uttrycka dig och få visa vem du var begränsade dig. Du var tvungen att gå genom den dörr de öppnat för dig. Den där dörren som skulle få dig att ändra dig och bli en typ av samhällsmedborgare de var i behov av.”
Den typ av samhällsmedborgare Sverige behöver är människor som oavsett bakgrund försörjer och klarar sig själva.
Inget underligt med det.
Men Segen – och sådana som hon – vill leva och bli försörjda genom att vi betalar för att få lyssna på hur förtryckta de är.
Jag unnar förorternas folk bättre företrädare.
De finns.
Men de väljer att arbeta, fostra sina barn och så gott det går undvika klaner, imamer och gäng – och förstås det skadliga inflytandet från gnälliga pratkvarnar som Segen.