Drömde i natt att jag lagade till en gigantisk Choucroute Garnie i en stor gjutjärnskittel över öppen eld. Med små nådiga vinkningar kommenderade jag fram undersätsiga, svartskäggiga män som tömde gigantiska karotter och fat i kitteln; surkål, fläsklägg, Franfurterkorvar men också rökta fläskkorvar från Morteau och grovhackade fläskkorvar från Montbéliard …ja, ni vet av den sort där köttet kommer från grisar som fötts upp på enbart vassle … och jo, det det blev nog också några strassburgare, ordentligt kryddade med muskot och koriander.
Och några lever- och blodkorvar slank också med.
Allt puttrar i gåsfett, och så i med en eller två flaskor riesling, svartpeppar, lagerblad, enbär, vitlök, lök och potatis.
En enkel förklaring till denna drömorgie i protein och fett skulle kunna vara att jag de senaste dagarna här på intensiven varit konstant hungrig.
Mycket hungrig.
Skulle jag äta mig mätt skulle landstingets underskott öka ytterligare, så jag vågar inte stilla min hunger helt – men jag är ändå lite orolig för att mitt ätande kommer att innebära att den trevliga personalen inte får några löneökningar i år. Eller nästa år.
Och jag tror att också de som väntar på nya t-bane- och tvärbane-linjer får bärga sig lite.
Eller så är det inte hunger, utan bara Joseph Conrad som varit i farten och regisserat min dröm. Han kanske tagit över mitt medvetande även när jag sover? Väl bekomme i så fall, någon måste styra och stabilisera mina tankar när syrgasen får dem att virvla.
Var det förresten inte så att den choucroute jag lagade till i drömmen alltmer kom att påminna om bigos?
Conrad ville antagligen ge mig lite vägledning inför det nyhetsflöde han visste väntade under den kommande dagen och de märkliga diskussioner som där skulle uppenbara sig.
Han ville påminna mig om att han förvisso blev en brittisk gentleman, men att han också stod stadigt i polsk och fransk kultur och tradition.
Conrad behärskade franskan innan han erövrade engelska språket, och när han skulle diskutera mer komplicerade saker föredrog han att tala franska.
Joseph Conrad var flykting.
Men han utgjorde aldrig någonsin – i något avseende – en kulturell belastning för något av de länder han levde i.
Eller en belastning på något annat sätt.
Det var en fråga om val … och att han såg världen på ett sätt som de flesta ännu inte förmår göra.
I en grundläggande mening är vi alla på drift, säger Conrad, utvecklingen driver oss bort från oss själva, från vad vi borde vara. Egentligen riskerar vi alla att bli flyktingar på det mest fundamentala sättet.
Och precis som vår förmåga att hålla fast vid oss själva inte är given, är inte existensen av det egna landet som man känner det givet.
Det är därför han förklarar att vår enda räddning är att surra oss vid masten; vid arbetet, familjen, kärleken. Nationen. De grundläggande sakerna. Glömma politiken.
Jag vaknar av att sköterskan bär in min frukost.
Fruktyoghurt.
Jag påminns åter om att det kommer att ta tid för mig att återvinna de mer än tio kilo jag tappat.
Och större delen av dagen som följer går jag omkring i ett moln av inbillade dofter från fläsk i olika former som puttrat i timmar med gåsfett och surkål.
Upplever att personalen framåt eftermiddagen börjar titta konstigt på mig.
Kan de plötsligt också känna lukten från den där drömgrytan?
Eller är det så att både det jag – och möjligen då personalen – tror vi känner doften av … faktiskt inte är en stadig surkålsgryta utan …. de tre sillmackor som jag suttit på större delen av ett dygn?
Numera tillbringar jag några timmar varje dag i en fåtölj vid fönstret. För att jag ska få det lite mjukare och bekvämare har jag placerat två tjocka kuddar på fåtöljens sits.
När jag på eftermiddagen ska fluffa till kuddarna upptäcker jag att under dem finns ett fat med tre av de fantastiskt goda sillmackor vi får till mellanmål här på avdelningen.
Jag har råkat lägga kuddarna över dem … glömt dem.
De visar sig faktiskt dofta lite som en choucroute.
Medan jag äter min frukostyoghurt hör jag på nyheterna om prins Philip som 99 år gammal i går kväll körde till sjukhuset. Han parkerar bilen och promenerar in på akutintaget och typ: ”Jag tror det är något med hjärtat … och en del annat”.
Att uppläsarna inte drar sig för att i samma nyhetsprogram spela upp litanior från svenska politiker och byråkrater som anser sig hotade och hatade finner jag märkligt. Gnället om hur synd det är om dem har nu pågått i mer än ett dygn och kommer väl att fortsätta ett tag till.
Prins Philip kommer att ha hunnit operera sig själv och köra hem till Bettan på slottet innan de svenska politrukernas klagovisor avklingar; alla dessa uttalanden om hur de fylls av fruktan därför att tonen är så rå i det offentliga samtalet (och i det lite mindre offentliga också förstås.)
Och när Philip väl kommer hem till Bettan kommer han att lite så där i förbigående säga till henne:
”Jo, men det gick bra mitt lilla kålhuvud, bara pumpen som hackade lite.”
Han kallar henne tydligen för detta …. lilla kålhuvud … rätt charmigt. Dessutom är ju ”chou” – alltså ”kålhuvud” ett inte ovanligt tilltalsord när man vänder sig till sin älskade i Frankrike.
Undrar dock vad Conrad skulle tyckt om mina speciallagrade sillmackor? Med sitt polska ursprung borde han ha gillat inlagd, men jag kan inte minnas att han någonsin nämner den rätten i sina brev eller texter.
Joseph Conrad kunde inte föreställa sig en riktig man … eller kvinna … som gnällde och klagade på att andra inte uppskattade dem tillräckligt mycket:
”Jag bad dem fara åt helvete med sina finstämda känslor! Jag hade inte tid. Jag var tvungen att…” och så följer en uppräkning av rör med ånga som måste tätas, styrsystem och roder kontrolleras, och vem vet vad mer. Är förstestyrman nykter? Blåser det upp till storm?
Conrad hade alltså aldrig kunnat förstå de politiker, makthavare, experter och journalister som nu i ett och ett halvt dygn om och om igen meddelat hur upprörda de är över allt detta ”hotande” och ”hatande”.
Vill de inte i verklig mening leda, forska, utöva myndighetsmakt eller informera kan de väl bara träda åt sidan. Om de orkar beskärma sig över att människor tycker illa om dem och söker vårt medlidande är det ett tecken på att de arbetat för litet.
Ibland blir det märkligt att läsa nutida litterära debatter om Conrad.
Var han en imperialist?
Eller var han tvärtom en anti-imperialist?
Båda ståndpunkterna har sina förespråkare.
Ingen av dem har rätt.
Joseph Conrad befinner sig utanför, bortanför, eller snarare … innan … dessa möjliga tolkningar.
Jag tror Conrads levnadstecknare Zdzisław Najder hade rätt när han menade att man inte kan förstå Joseph Conrad om han inte ser honom som en bärare av den centraleuropeiska och polska aristokratins ideal, där:
”… ära, trohet och plikt var grundläggande moraliska värden som bestämde individens förhållande till samhället och dennes ansvar för samhället; där finns idéen om nationen som en andlig gemenskap och vikten av vänskap…”.
Men samtidigt vågade Najder inte riktigt fullfölja tankegången – och säga att det inte bara är så att Conrad bara kan bli begriplig om man ser honom som bärare av en förgången tids ideal … utan att det också är så att vi bara kan göra oss själva begripliga i vår egen tid om vi själva axlar dessa ideal.
(Det har varit en på många sätt märkligt förlösande upplevelse att återuppta skrivandet medan jag återförs till livet på intensiven. Det här är den sista rapporten i just den här formen.)