Det är bara när vi drömmer som vi närmar oss sanningen om oss själva och våra liv, säger Joseph Conrad i ”Mörkrets hjärta”. Och – eftersom Conrad alltid vill göra det lite extra besvärligt för oss – låter han den som för ordet konstatera att vi aldrig kan förklara denna sanning för någon …. eftersom vi är ensamma i drömmen. Liksom i livet. Men han påtalar att där också finns en skillnad; när drömmen upphör finns det riktiga mödosamma, kanske rentav smärtsamma, livet kvar.
Medan jag feberhibernerade i hemmet – de två veckor som förflöt innan jag hamnade på intensiven – drömde jag allt oftare att min sedan länge döda mormor hällde i mig hemgjorda dekokter. De gånger jag vaknade till försökte jag följa med i nyhetsflödet. Fann efter hand detta nyhetsflöde allt mer obegripligt – vad pratade de om? Hade jag verkligen varit en del av detta och brytt mig om att försöka kommentera, sätta in i historiska sammanhang och försöka få människor att tänka självständigt? Varför?
Mormors magra, kalla hand på pannan blev allteftersom dagarna gick allt mer verklig i jämförelse med det dödvatten vi kallar nyhetsflöde.
Väldigt många verkar dela en speciell erfarenhet efter att ha drabbats av covid-19; de förlorar lukt- och smaksinnet. Ena sekunden doftar världen nygräddad kanelbulle, i nästa ögonblick doftar tillvaron ingenting, som om varje yta och skrymsle blivit överdraget med Apotekets doftlösa deodorant.
Att mista förmågan att känna dofter kan väl kanske vara en fördel om man är materialförvaltare för ett hockeylag, annars är nog den sortens förlust mest till besvär.
För min del upptäckte jag dock tvärtom att mina sinnen för smak och doft förstärktes. Jag kunde på lukterna från köket avgöra vilka råvaror Lina tog fram ur kylskåp och skafferi. Och jag upptäckte skiftningar, och en rikedom av nyanser till och med i den lukt som kom från lite för gamla råa rödbetor; i ena änden av spektrat fanns stråken av kola- och lakrits, som om någon karamelliserat de gamla rödbetorna med muscovadosocker … och i andra änden en aggressiv syrlighet … som om någon kokat och mosat den lätt skrumpna rödbetan och sedan – av en för mig obegriplig anledning – rört ihop den med ättikssprit.
Min förstärkta förmåga att urskilja dofter och smaker blev allt mer tydlig ju mer de första två veckorna av covid-attacken i hemmet fortskred. Jag låg i feber och halvdvala 16 till 18 timmar om dygnet, och för mitt medvetande dessa dagar fungerade allt, precis allt, som en madeleinekaka. Det kunde räcka med en bild i en tidning eller på skärmen för att molnformationer av dofter skulle dyka upp i mitt minne och därefter fylla rummet med mycket påtagliga luktsensationer och sedan flöt associationerna på.
När jag vaknar efter min första natt på intensiven doftar det gran. Eller mer korrekt, det doftar färska granskott och honung. En doft som de senaste dagarna innan jag hamnat här blivit alltmer påtaglig och verklig när jag feberhibernerat hemma.
Det är där mormor kommer in i bilden.
För jag har legat så här utslagen en gång tidigare i mitt liv.
En stor del av min barndoms somrar tillbringade min familj på mina morföräldrars gård i Slovenien. Den sommar då jag var 13 år, blev jag nästan omgående sängliggande efter ankomsten.
Feber, allmän och allomfattande svaghet. Jag låg liksom bara och glödde.
Läkare kom och gick. Ingen kunde riktigt förklara vad jag led av av. Jag tror malaria dryftades som en möjlighet. Barntuberkulosen fanns där som ett latent hot förstås, men ansågs inte ha brutit ut.
Till och med byns kloka gummor slog sina lovar runt mig. Hade de fått chansen hade de nog åderlåtit mig. Eller inte. För eftersom de var kloka gummor visste de att om man ska åderlåta någon bör man man veta vilken sjukdom man bekämpar så att åderlåtningen sker när stjärnorna står rätt. Annars kan man förvärra patientens tillstånd.
Och då … när allt stillat sig sent på kvällen och jag låg ensam och glödde i mitt rum kom mormor alltid in. Hon lade ett kamomilldoftande våtvarmt omslag på min panna och ett på mitt bröst. Sedan lade hon en arm under mitt huvud, lyfte det lite uppåt och hällde i mig ett snapsglas med en söt, oljig dryck som doftade gran.
Sedan slocknade jag.
Samma procedur kväll efter kväll.
Först ganska många år senare förstod jag att det jag fick att dricka sent varje kväll var en mycket potent likör gjord på granskott. En dryck som hör till husapoteket i många bondehem i det forna Jugoslavien. Liksom förstås ”borovnicka”, spriten som görs på blåbär; lugnande för både mage, tarmar och själ. Och så alla de andra dryckerna, de som destillerades av mäsk gjord på sura körsbär, eller fläder, eller kvitten, eller vad som nu fanns tills hands. Man drack dem för att bota fysiska eller andliga åkommor och krämpor.
Sedan fanns förstås spriten gjord på malört – pelinkovac – men ett jämnt och stadigt intag av den är väl närmast att betrakta som palliativ vård.
Ville man koppla av eller rusa sig höll man sig till plommonbrännvinet.
Efter fyra veckor hade min feber till slut sjunkit till en nivå som gjorde det möjligt för oss att åka hem. Men egentligen tror jag inte att det var febern och min svaghet som mest oroade mina föräldrar och min omgivning de där veckorna. Det som skrämde dem var att jag inte ens orkade läsa.
Tänker jag nu hävda att det faktiskt var mormors granskottslikör som botade denna märkliga feber läkarna inte kunde förklara?
Nej, det tänker jag inte. Möjligen gjorde likören att jag fick sova djupt och lugnt. Vilket säkert bara var bra.
Alldeles i början på färden tillbaka till Sverige passerade vi Postojna. Där hade vi stannat till under resan ner till mina morföräldrars by för att att vandra i de stora grottsystemen. Mer fladdermöss där än i Bruce Waynes källare.
Tänker jag nu hävda att jag var den förste i världen att drabbas av fladdermussjukan … mer än 50 år innan den uppträdde i Wuhan?
Självklart inte.
Jag antar nämligen att andra, långt innan mig drabbats, av virus från fladdermössflottiljerna i Balkans grottor, liksom av fladdermusburna sjukdomar i nordvästra Italien. För att inte tala om Kina.
Patient 0 finns alltid längre tillbaka i tiden än vi vill tro, eller kanske ens kan begripa. Vilken sjukdom det än gäller.
Vi ser vad vi vill se.
Vi ser vad vi vågar se.
Det verkar vara förutbestämt, säger Joseph Conrad, att vi ska vara lojala mot de mardrömmar vi valt att göra till våra.
Vi väljer vad vi ska frukta.
Och vi blir allt sämre på att göra de valen.
Vi vill inte se de verkliga problemen.
Andra dagen på intensiven, när jag fortfarande är ett kolli men ändå börjar bli ett lite mer kontaktbart kolli, frågar sköterskan om jag vill ha TV:n på.
Jag nickar jakande.
När hon slår på den hamnar vi i inledningen på statstelevisionens ”Fråga doktorn” och de hurtiga programledarna förklarar för oss tittare att nu ska vi få lära oss hur man kan lära sig att uppleva orgasm i h-e-l-a kroppen, oavsett om man är man eller kvinna.
Sköterskan förstår att jag nog inte anser att just den frågan är vad som intresserar mig mest för stunden, så hon zappar vidare.
Det slutar med det blir statsradions P1 som får stå på, och på ganska hög volym för att höras över all utrustning i rummet.
Och när jag än vaknar till då och då under de kommande dagarna och lyssnar på rösterna som svävar runt hör jag politiker, byråkrater, professorer och varjehanda experter diskutera samma sak – en framtid där pandemier anses vara givna och självklara inslag i våra liv. Det rösterna ibland bråkar om är att hur våra liv ska regleras, en grundläggande enighet råder mellan dem om att de har den rätten.
De talar om den tredje vågen, den fjärde vågen, om mutationer.
Om vem som kan bygga den bästa äldreomsorgen.
Som den italienske filosofen Giorgio Agamben försökte få oss att förstå när coronan kom: nu förstår ni väl att det makten alltid, alltid strävat efter är att kontrollera allt i våra liv.
Om det behövs hotar makten oss med död och pest om vi inte överlåter oss helt i dess händer.
I Sverige är vi redan så vana vid att överlåta allt till staten att regleringarna inte behöver bli så hårda. Och statens effektivitet är ändå inte sådan att den skulle kunna genomdriva större nedstängningar.
Maktens mål är inte att skydda oss. Maktens mål är att utvidga sin makt.
För om de ville skydda oss skulle de där rösterna diskutera det som är det verkliga problemet.
Vi kommer aldrig undan det faktum att influensavågorna alltid om och om igen kommer att uppstår i Kina och Sydostasien.
Och så har det varit i årtusenden – här har grisar, höns och ankor levt nära, för att inte säga, tillsammans med människor. De bevattnade risfälten har varit naturliga habitat för flyttfåglar som för med sig nya virus hit, och för att sedan föra dem vidare bort efter det att det de hade med sig hoppat mellan gris, människa och tillbaka, och muterat i olika avseenden.
Och så fladdermössen. Alla dessa fladdermöss.
Visst. Covid-19 är inte Digerdöden 2.0. Den är inte livsfarlig för alla, bara för vissa av oss. En flunsa som som slår brutalare mot en del grupper.
Om detta borde man kunna ha en rask och effektiv diskussion och så vidtar man nödvändiga åtgärder för att skydda dem som behöver skydd.
Så är det klart.
Eller?
De urgamla strukturerna i södra Kinas jordbruk kommer inte att förändras, och om inte nästa influensa som kommer därifrån är Digerdöden 2.0, så lär det bli nästa, eller nästa.
Men pratar de som ska föreställa våra ledare om detta?
De gruffar istället om vad den möjliga tredje vågen ska innebära.
De ifrågasätter inte en världsordning som bara fungerar om människor underkastar sig vad som kallas utveckling och avsäger sig sin frihet och autonomi … och sin särart, som individer, folk och nationer.
Kanske är det inte så att många människor förlorat sin förmåga att känna smak och lukt när de fått covid-19. Kanske är det mer än fråga om att allt bromsat upp, saker går lite långsammare, är lite annorlunda. Det är då man ser det man annars inte ser. Eller på andra sätt märker det man inte märkt tidigare.
Som att samhället och tillvaron inte doftar något längre.
Men man väljer att tro att det är man själv som förlorat en förmåga.
Man är lojal mot den mardröm man kan uthärda.
(Del tre i morgon: Varför blir man sjuk?)