”Havet förändrar sig inte, och hur det fungerar är ett stort mysterium, oavsett vad människor påstår sig veta om det”, skrev Joseph Conrad i kortromanen ”Tyfon”.
För precis 14 dagar berättade jag skämtsamt här på FB att Lina förklarat att jag såg ut som en papegoja som nyss flugit genom en tyfon. Detta efter att jag vacklande och kraxande rest mig upp från sjukbädden efter tio dagar med covid-19.
Blev därefter sakta men säkert bättre dag för dag.
Trodde jag.
För inte visste väl jag att det det också fanns kategori-5-tyfoner (medelvindstyrka minst 69,3 m/s), och att någon för mig okänd kraft tydligen ansåg att jag borde flyga genom en sådan också … bara för att liksom. Kanske för att ge mig en läxa (dock ännu lite oklart för mig i vilket ämne) … och att den fostrande flygturen borde genomföras på Karolinskas intensivvårdsavdelningar.
Men nu är det gjort. Nästan färdig.
Och nej, det började inte ”som en skakning på nedre däck”, det kom mer som den stora lavinen i Huascaran 1962. Det slog bara till. Ingen tid att känna mer ”häpnad än skräck” eller lyssna på fartygsorkestern. Eller för den delen smutta på ett glas gratis champagne.
Klockan är strax efter 23.30. Jag har nyss filat till det sista på dagens nyhetsbrev och sänt ut det till prenumeranterna. Lite självbelåten … som vanligt. Totalt 22.000 tecken under dagen. Inte illa för någon som nyss haft covid-19.
23.40 …. Börjar plötsligt, mycket plötsligt, bli tungt att andas.
Strax därefter vacklar jag in till Lina: ”Jag … kan … inte andas … ambulans”.
Innan jag helt försvann i lavinflak av snor och slem som lösgjordes i lungorna minns jag hur Lina lyckades manövrera vad som verkade vara ambulanförarkårens svar på Laurel&Hardy genom deras uppenbara förvirring och liknöjdhet. (Och nej, jag kommer inte att ägna mig åt utfall på den offentliga sektorn, från och med det att Laurel&Hardy väl fått mig avlämnad på Karolinska befann jag mig i synnerligen goda händer. Men jag ska i kommande texter förklara vad min fruktan för de stora sjukvårdsapparaterna egentligen beror på. Alla har inte ett pansartåg till fru vid sin sida när lavinen kommer.)
Alltså … med utgångspunkt från detta tänkte jag skriva ett antal små stycken de närmaste dagarna; övningar i väntan på att vingpennor och fjäderskrud återställs, så att jag blir tillräckligt presentabel för att kunna skickas hem.
Det mesta kommer att utgå från vad som händer i en hjärna som förlorar kontrollen över sin kropp; kanske för att det därför blev lättare för mig att förstå hur mycket vi alla egentligen redan förlorat av denna vår kontroll och mer därtill …. även de som inte liksom jag legat med huvudet i en vindtunnel.
Det kommer möjligen att bli en märklig serie texter, men de många ämnena hänger faktiskt ihop, vare sig det handlar om granskottssprit, Alexander Hamilton, pianodragspel, eller tomtarna på loftet (ja, det är de som bygger de där minnespalatsen du tror att du själv skapat … i alla fall är det så i mitt fall).
Om jag tror att mina betraktelser från sjukbädden är speciellt märkvärdiga?
Nej då.
Inte alls.
Det är de inte.
Men det som förvånar mig är att de flesta andra betraktelser om covid 19 – och vad den innebär – som jag kunnat läsa i magasin, på kultur- och kultursidor eller fått se gestaltat i någon form … har varit så andefattiga. Många stora ord, mycket rädsla, mycket om liv, död och kärlek – men ingen riktig täckning i det som berättas.
Det beror på att skribenter, kulturarbetare av varjehanda slag, samt de flesta som livnär sig på att inta en ståndpunkt först nu börjar ana att de förlorat något. Människorna som skriver om pandemin har uppenbarligen inte fattat att de redan är döda själar eftersom de upptäcker det först när de måste sluta dricka sprit på krogen klockan 20.00. Deras kött rör sig förvisso, men ….
Covid-19 är en livsfarlig sjukdom för vissa av oss.
Men att en mycket liten del av oss löper vida större risker än andra är inte Sveriges verkliga problem … utan det är att vårt samhälle sedan länge lider av tyst hypoxy, i en slags social form. Tyst hypoxi är en av de möjliga följderna av covid-19; syremättnaden är så låg i blodet hos en individ att de inre organen skadas. Men individen märker det inte. Han kör på.
Hos oss i dag kan vi se hur den tysta hypoxin uppträder som en samhällelig sjukdom som angriper institutioner, kultur och allt det som byggts upp.
Och vi kanske egentligen inte märker något förrän det är försent och samhället ligger i respirator.
Och egentligen handlar väl hela serien att om att det är dags att sluta hoppas, att bli allvarlig, och att börja förbereda den där marschen mot Stockholm.
För hur länge ska vi tjafsa om huruvida Ebba Busch bör köpa ödekåken av gamlingen, om Åkesson är en sminkad gris, om Löfven, Ygeman och Hallengren kan rädda oss (från allt), hur länge ska vi låtsas att politiker och partier spelar någon roll?
De har tjänat ut.
Om vi börjar tala om de stora frågorna med varandra; om gott, om ont, om rätten att värja sitt, sig och de sina, om nödvändigheten av naturliga samhällen och hierarkier där alla som vill och kan arbeta har en plats … om vi börjar tala om de sakerna – kan du föreställa dig Löfven eller Lööf eller de andra politikerna delta i det samtalet?
Nej, just det.
Någonstans säger Joseph Conrad att havet aldrig inneburit något gott för människan. I bästa fall har havet genom sin medbrottslighet underlättat människans rastlöshet.
Vad menas egentligen? Och varför är jag nu så fixerad vid havet att jag tycker mig känna doften av det här inne i mitt isolerade rum?
Och varför yr Conrad-citat omkring i mitt huvud som vore de lösgjorda av Hamilton-apparatens virvelvindar?
Förhoppningsvis förstår jag det själv när sista delen är skriven.