Den stora bilden visar ett slumområde i Paris, i en övergiven del av den järnvägslinje som förr gick i en ring runt staden. Den infällda bilden visar en modell av vad som kommer att vara Egyptens nya huvudstad om några år.
I västvärlden är en av de stora frågorna hur man ska integrera muslimer i det egna landet och göra islam till en del av ett mångkulturellt samhälle. Men i Asien och Afrika är trenden den rakt motsatta – där försöker stora stater och nationer alltmer begränsa – eller till och med utplåna islams inflytande i det egna landet. Och vi kan se hur kulturkrig inleds i stater som har en hinduisk eller buddistisk majoritet och muslimska minoriteter.
Tendensen är tydlig i länder där den ursprungliga religionen, och kulturen genom historien varit hotade av islams utbredning – eller så kan hotet ha gällt den nationella enheten eller ursprungsbefolkningens ställning på viktiga områden som ekonomi, handel och utbildning. I denna grupp finns Indien och Kina men även Sri Lanka och Burma.
I vissa fall leder detta också till att anti-islamismen i dessa länder förs vidare till länder i västerlandet.
Ett exempel på detta är Indien. Där har det styrande partiet BJP genom lagstiftning begränsat muslimers frihet i det indiska samhället.
Det har skett bland annat genom förbudet mot den muslimska formen av skilsmässa där en man ögonblickligen kan skilja sig från sin fru genom att uttala ordet ”talaq” tre gånger.
Regeringen upphävde också den relativa självständigheten för Jammu och Kashmir – den enda region som har muslimsk majoritet i Indien – och som nu styrs direkt av den federala regeringen.
2019 kom en ny medborgarskapslag som förenklade för medlemmar av olika religiösa grupper i Indias grannländer att bli indiska medborgare – detta gällde dock inte muslimer.
Premiärminister Narendra Modis hindunationalistiska linje påverkar inte bara Indiens 200 miljoner muslimer utan har också skärpt motsättningarna i andra länder där det finns större grupper av indiskt ursprung. Medlemmar av dessa grupper har i sociala media framfört angrepp på islam och profeten Muhammed och i flera fall har de avskedats från sina arbeten, bland annat i Förenade Arabemiraten och Kuwait.
I Kanada gick medlemmar av den indiska diasporan i spetsen för protester mot att muslimska böneutrop skulle radiosändas under Ramadan.
I den indiska anti-muslimska kampanjens internationalisering spelar Rashtriya Swayamsevak Sangh (RSS) en viktig roll. Organisationen som grundades 1925 är moderorganisation för det hindunationalistiska nätverk där BJP ingår, och många av partiets ledande medlemmar har fått sin idémässiga fostran i RSS.
Organisationens utländska verksamhet har i dag mer än 500 avdelningar i 39 länder.
Det ligger i regeringen Modis intresse att ha ett starkt stöd i den indiska diasporan eftersom det kan få det land där utlandsindierna bor att inta en mer förstående attityd till den indiska politiken. Både Kanada och USA under Trumps tid som president protesterade inte märkbart då Kashmirs status förändrades eller på grund av den nya medborgarskapslagen.
På Sri Lanka har man av nationella säkerhetsskäl förbjudit inte bara burkan utan också andra plagg och huvudbonader som muslimska kvinnor bär som niqab, hijab, chador, shayla, al-amira och khimar.
Dessutom planerar regeringen att förbjuda de mer än 1000 koranskolor som finns i landet. Ministern för offentlig säkerhet Sarath Weerasekara förklarar det med att skolorna bara ”undervisar i arabiska språket och Koranen, och det är dåligt.”
70 procent av befolkningen i Sri Lanka är buddister, medan 10 procent är muslimer.
I Kina har regimen infört mycket omtalade och uppmärksammade omskolnings- och arbetsläger för att på så sätt minska islams grepp om den uighuriska befolkningen.
Burma är det land som valt den hårdaste linjen mot den muslimska minoriteten i landet genom sina kampanjer för att fördriva rohingyerna.
Västerlandets vilja att låta islam ta plats i det egna samhället beror mycket på att man i dessa länder ser det som självklart och nödvändigt att ta hand om grupper som man ser som svaga och i behov av hjälp. Muslimer betraktas alltid som medlemmar av den hjälpbehövande gruppen.
Men befolkningen i västerlandets stater har inte någon erfarenhet av stora muslimska grupper i det egna landet. Och de har heller inte levande minnen av vilken sorts hot muslimska stater och kultur kan utgöra – och förmår därför inte att förstå att terrordåd i de egna länderna inte är enskilda galningarnas verk utan en del av något mycket större.
Även här kan man se en helt motsatt strömning i många länder i Asien och Afrika. Där strävar man inte efter att ta hand om de svagaste i samhället utan man strävar istället efter att bygga ett nytt samhälle vid sidan av de ofta enormt stora och fattiga befolkningsgrupperna i det egna landet. Man skapar ett parallellsamhälle för dem som har makten och där också de som har pengar och utbildning får plats.
De styrande satsar på de grupper som man anser är starkast och mest livskraftiga. De andra får klara sig bäst de vill och man placerar maktens centra på platser som är isolerade från de stora förslummade städerna och de fattigare delarna av landsbygden.
Exempel på detta är Egyptens nya huvudstad ”New Administrative Capital” som ska ersätta Kairo. NAC beräknas få sju miljoner invånare jämfört med den gamla huvudstadens mer än 20 miljoner. Här kommer heller inget att finnas som påminner om Kairos slumområden där miljoner människor tvingas bo. Kairo är präglat av trafikstockningar, fattigdom och föroreningar. Större delen av staden utgörs av ”ashwaiyaat” – illegalt byggda områden utan fungerande infrastruktur.
Indonesien har också planer på att bygga en ny huvudstad istället för det överbefolkade Jakarta som inte bara är präglat av föroreningar och vattenbrist utan som också är på väg att sjunka.
Pandemin har försent byggstarten som nu är beräknad till 2024.
Grannlandet Malaysia har redan byggt sig en ny huvudstad där alla administrativa funktioner samlats: Putrajaya.
Och redan 2005 flyttade militärjuntan i Myanmar huvudstaden från Rangoon till det nybyggda Naypyidaw.
Trenden i tredje världen är alltså att man börjar om i samhällsbygget och ibland genomför vad som mest påminner om en kulturell, etnisk men också social rensning.
Om den utvecklingen sprider sig till fler stater i Asien, Afrika och Centralasien pekar erfarenheten på att detta ytterligare kommer att bidra till de strömmar av människor som söker sig till Europa.
Ibland kan man i svenska tidningar läsa reportage om “social dumpning” – alltså hur en del kommuner skeppar iväg oönskade personer; hemlösa och missbrukare till andra kommuner. Det är lättare att se sådana processer när de sker i en begränsad miljö, en miljö som man känner till. Det verkar dock vara mycket svårare att uppfatta när det sker i världsmåttstock, och när Sverige så att säga spelar rollen av “mottagande” kommun.