Roger Magnusson och Josip Skoblar – två av de stora och en av historiens bästa anfallspar – och båda synnerligen “osvenska” i sin spelstil – även om Magnusson var en produkt av den svenska bruksfotbollen.
Det finns en mycket märklig tankegång i Gellert Tamas text om idrott och rasism på kultursidorna i dagens AB – och det är anklagelsen om rasism gentemot den som hävdar att en nations kultur också formar dess idrott.
Tamas släpar in Hitler och SD–ledare i diskussionen och menar uppenbarligen att om någon säger att till exempel en fotbollsspelare är “osvensk” i sin spelstil så ligger i den tankegångens förlängning att man vill se spelaren förd till koncentrationsläger för att i sinom tid där dödas.
Detta är ett exempel på hur man formar historien för att den ska ge stöd åt den egna konkreta ståndpunkten (i detta fall att SD är nazister) – men samtidigt innebär det att all diskussion om idrott som kulturell företeelse blir omöjlig – samtidigt gör det dessutom det omöjligt att diskutera idrott som just idrott i sig – att diskutera själva prestationen.
Tamas text är helt enkelt ett haveri som inträffar mycket långt ut till havs, han har gett sig ut i farvatten han inte känner till för att hitta argument – men jag ska hjälpa honom in till stranden, det är ju en sympatisk kille som vill väl.
Tänk er följande – Diego Maradona kommer till Sverige som flyktingbarn – hans unika bollbegåvning gör att han efter 20 år spelar sig in i det svenska landslaget…
Och skulle han ha kommit in i landslaget är det mycket möjligt att landslaget som lag skulle blivit sämre – även om alla som begrep något om fotboll var ense om att Maradona (i vår berättelse är han fostrad i Åtvidaberg och Örebro) var en av de riktigt stora genierna på planen.
Att det inte skulle fungerat berodde ju på skillnaden mellan fotbollskulturer – mellan själva “essenserna” (detta för Tamas så skrämmande ord) i spelstil.
Den argentinska fotbollskulturen växer fram i ett kulturinbördeskrig mellan britter (som tagit fotbollen till landet) och en inhemsk fotbollskultur. Den inhemska fotbollskulturen segrar – men bibehåller en inre motsättning och spänning mellan två olika inhemska fotbollskulturer – “gatpojksspelstilen” som utvecklas i Buenos Aires och “gauchospelstilen” som kommer att prägla fotbollen i andra delar av landet.
Maradona var en spelare tydligt präglad av “gatpojksspelstilen” – (som också i olika varianter är ett drag i andra latinamerikanska länders fotbollskultur).
Om resten av det svenska landslaget spelare var fostrade mer inom vad vi lite primitivt kan kalla “bruksfotbollskultur” så hade det inte gått att få det att fungera. Eller så hade Maradona anpassat sig – och blivit en vida sämre spelare – möjligen, säger möjligen till fördel för laget.
När du byter land byter du inte kultur och mentalitet – den bär du med dig. Du kan välja att rationellt anpassa dig till det nya landets kultur och seder – men det kan paradoxalt nog innebära att du inte blir ditt bästa “jag” som till exempel fotbollsspelare.
Vi har dessutom exempel på svenska stora spelare som var “osvenska” och aldrig kom till sin rätt i landslaget – som Roger Magnusson som bara spelade 14 matcher där – men som i Marseille formerade en av historiens främsta anfallspar tillsammans med Skoblar. Kan bero på Magnussons “essens” egentligen var jugoslavisk.
(Det brukar sägas att han spelade så få matcher i landslaget därför att Marseille inte ville släppa honom – vilket det ligger en del sanning i – men det är inte givet att han med sin spelstil gjort landslaget bättre och räddat det 1970.)
I Marseille spelade för övrigt också Gunnar “Säffle” Andersson under 1950-talet – aldrig uttagen i svenska landslaget trots att han blev skyttekung i franska ligan. Att han aldrig fick spela för Sverige berodde nog till stor del på att han inte var särdeles svensk i sin livstil (såvida man inte ser det som svenskt att inta ett glas pastis – eller två – till frukost och sedan bege sig till träningen med en cigg i mungipan.)
Alltså – varje nation har säregna spelstilar utvecklade ur de sociala sammanhang och den kultur som präglar nationen – och den som är ansvarig för en laguttagning är komplett irrationell om han eller hon inte tar hänsyn till detta.
Det är helt nödvändigt att vi avdramatiserar detta – och också ser det som något som något självklart och naturligt – alla kommer inte alltid att kunna ingå i de sammanhang de vill på grund av sin mentalitet och sitt kulturella arv – vare sig på fotbollsplanen eller i andra sammanhang.
Det innebär inte att vi har med rasism att göra.
Men samhället och världen är tämligen stora och varje individ bör kunna finna sin plats i ett sammanhang där han kommer bäst till sin rätt – och det utan att vi börjar tala om rasism och folkmord.
Ska jag vara helt ärlig hade jag nog själv mycket hellre sprungit in på Marseilles stadion än fått spela i svenska landslaget – men det beror inte på att jag tror att Jimmie Åkesson vill sätta mig i koncentrationsläger.