På Expressens kultursida hävdar Jens Liljestrand att de bränder som nu förhärjar delar av landet är “vita mäns fel.”
Förstås.
Dock.
Svaret är alldeles fel.
Det är författarnas fel. Inte bara sådär i största allmänhet och i en mer filosofisk mening utan i verklig praktisk mening. Det är de som tuttar på.
Bevisen för detta ligger dolt i litteraturhistorien – men letar man så finner man.
30 april 1844 gör Henry David Thoreau upp eld i skogarna utanför Concord. Han har slagit läger där och vill laga till lite soppa.
Han förlorar kontrollen över lägerelden och 150 hektar skog brinner upp och lokaltidningen “The Concord Freeman” konstaterar att branden kunde ha satt själva staden Concord i lågor.
I “Roughing it” – Mark Twains självbiografiska bok om hans luffande i den amerikanska västern –beskriver han hur han och en vän ska göra upp eld vid Lake Tahoe. Det slutar med att de får fly ut till sin lilla båt och där med fascinerad fasa betrakta vad de orsakat: “en förblindande eldstorm” som de ser sluka allt i sin väg, röra sig uppför skogsklädda höjder och försvinna ner i dalar – och förtära allt i sin väg.
Vad Liljestrand bygger sin anklagelse mot äldre, vita män är jag lite osäker på – det verkar på något sätt huvudsakligen grunda sig på en middag med en välbeställd man som njöt av en rådjursstek samtidigt som han uttryckte sin skepsis mot tanken på katastrofala kommande klimatförändringar.
Min teori – att allt är författares fel känns mer bärkraftig – jag har ju presenterat två exempel ovan.
Vi ska ju också komma ihåg att författare är måna om att framställa sig själva i god dager – och de ser därför till att deras beskrivningar och låtanden döljer deras misstag i skog och mark.
Thoreau och Twain satte ju en ära i att vara illusionslösa sanningssägare och sparade inte sig själva – hos dem kan man se ansvaret.
Börjar vi gräva i andra författares brev och dagböcker kommer vi säkert att upptäcka att väldigt många skogsbränder orsakats av deras ovarsamhet.
Detta innebär att risken för framtida skogsbränder lätt kan elimineras. Vi förbjuder helt enkelt författare att vistas i skogen – de får hålla sig i större städer. Tillstånd att lämna staden för att vandra i skogsmark kan erhållas men måste då ske i sällskap av en personlig assistent.
Låter det som en rubbad teori och ett vrickat förslag?
Nåväl, själv tycker jag mina idéer har mer som talar för sig än de Liljestrand formulerar:
“Just nu, när skogen brinner överallt och alla försöker hitta en syndabock för bristen på brandmän, flygplan och tankbilar, har jag alltså ett enkelt, om än möjligen radikalt förslag: Leta upp en äldre vit man i din närhet och fråga vad fan han tänkte på.”