När vi i går talade om Kamala Harris och amerikansk politik kände jag hur hungern kom över mig. Jag ville ha korv.
En boudin.
Helst en cajun boudin, fylld med ris, fläsk, grislever och grishjärta. Eller en Boudin blanc fylld med fläsk, ägg och mjölk.
Hungern väckte av att vi i diskussionen om Kamala Harris och hur hon inledde sin karriär kom in på den senaste efterträdaren till henne som distriktsåklagare i San Francisco.
En relativt ung man vid namn Chesa Boudin. Medlem i Demokraterna.
Där kan vi tala om en Boudin rouge, det är som en boudin bank fast med en tillsats av grisblod.
Mycket smaklig.
Fast det kan man inte säga om Chesa Boudin, hur röd han än anser sig vara.
Han växte upp utan sina biologiska föräldrar eftersom de satt i fängelse dömda till livstid. De var terrorister och deltog i ett bankrån där två poliser och en vakt sköt till döds. Boudins föräldrar och deras vänstergrupp behövde pengar till sin befrielsekamp.
Nu är ingen skyldig till sina föräldrars brott, men det lite knepiga med Chesa Boudin är att han alltid visat förståelse för sina föräldrar. Han förklarar sig förvisso vara mot våld om syftet är att tvinga ett folk till underkastelse – men tycker inte riktigt att hans fars och mors våldsdåd går in i den kategorin.
Att han har den synen kanske beror på att han fick växa upp som fosterbarn till Bill Ayers och Bernadine Dohrn, två av grundarna till terroristgruppen Weathermen som ägnade sig åt bombdåd i början på 70-talet.
Båda klarade sig från fängelse på grund av teknikaliteter.
Och båda är i dag etablerade medlemmar av samhälle och politik – det var i deras hem som Barack Obama höll sin första tillställning för att samla in pengar när han satsade på att bli delstatssenator.
Bill Ayers har på frågan om hur han i dag ser på sina aktiviteter i ungdomen förklarat att: ”Vi gjorde inte tillräckligt”.
Hans fosterson är nu distriktsåklagare i San Franscisco, och har redan börjat montera ner poliskåren.
I sitt installationstal förklarade han att han var ”pro-labour”, en vän av fackföreningar, men han sa också att det fanns ett undantag – polisernas fackförening.
Den som tror att det vi ser på gatorna i dag i USA är spontana upplopp har inte studerat det demokratiska partiets historia tillräckligt.