Vilket behov har vi egentligen av att lyssna på Uffe, Stefan, Per och deras kollegor?

En del förundrar sig över varför det fanns de som tittade på partiledardebatten i går. Men deras förundran utgår från felaktiga förutsättningar. De tycker att en politisk debatt ska föras mellan personer som har genomtänkta uppfattningar och som företräder olika produktiva gruppers intressen (till dessa grupper räknas förstås också de som varit produktiva a.k.a pensionärer, och de som kommer att bli det, a.k.a barn). De som för debatten ska också ta ansvar för egna, begångna fel (jo, jag vet – då skulle ingen av de som deltog i debatten ha varit med i går.)

Partiledardebatten uppfyllde inte dessa grundläggande krav. 

Ändå tittade folk.

Och det beror på vårt behov av förnedring; vår vilja att se andra bete sig än mer korkat än vi själva. Vi när alla en önskan att få se andra uppföra sig på ett sådant sätt att vi själva fylls av en känsla av att vi är sorterade, kloka, eftertänksamma men samtidigt handlingskraftiga. Denna vår önskan är omättlig.

Det är därför en del följer Jocke och Jonna eller Paradise Hotel i TV.

Partiledardebatten når dock inte riktigt upp i Paradise Hotel–klass. Kanske skulle Ebba och Nooshi kunnat kvala in där på grund av utseende och personlig läggning –kombinationen av bakslughet och förmåga till ränksmideri och komplotter skulle passat bra där.

Men de andra.

De ser ut och beter sig som statister i Galenskaparnas ”Roy och Roger”, personer som spelar den förvirrade kunden som kommer in på macken och glömt bort vad det var han skulle köpa.

Men … just det ger oss kanske en inre tillfredsställa? Kan någon av männen jag ser eller Annie Lööf bli partiledare – då är jag nog skapelses krona i det här landet.

Jag gissar att vi hade bra lyssnarsiffror i går på Radio Bubbla. De som sökte något annat än förnedringsteve kom till oss, bättre att lyssna på radio som förnedrar makthavarna.

Vad vi pratade om?

Vi berörde den dysfunktionella familjen Reinfeldt som på alla sätt förkroppsligar uppgivenheten och de låga energinivåerna i den svenska borgerligheten. Lille Gustaf Reinfeldt vill fira jul tre månader om året. Räcker det inte med att han har en pappa som konstant går omkring med tomtar på loftet?

Och så pratade vi Indien och indianer.

När det gällde Indien så diskuterade vi familjen Tata som målmedvetet byggt upp ett världsomspännande industriimperium och när det gällde indianerna samtalade vi om hur de 574 indianstammarna fortfarande konstant förnedras av centralmakten i Washington.

Det är värt att påminna om detta om och om igen i en värld där USA:s ledare försöker framställa sig som den kraft som måste fungera som världspolis och garantera allas vår frihet, var vi än befinner oss.

Kanske skulle de börja på hemmaplan. 

I USA:s konstitution beskrevs ursprungligen indianstammarna som ”oberoende nationer” med vilka den federala staten skulle sluta fördrag.

I dag har de reducerats till ”inhemska beroende nationer”.

Och det är väl den ställning som det styrande skiktet vill att resten av världen ska ha; ”beroende nation”.

Men som vi kunde konstatera i vår diskussion om indiansk lag och rätten till självstyre – en del av stammarna har börjat röra på sig.

”Ett kycklings huvud kan inte bära upp en turban.” (Ordspråk från Zanzibar)

(Scen: Hissarna i Rosenbad. Amanda Lind och Annika Strandhäll springer på varandra när de ska in i samma hiss.)

Amanda: Men vad kul att du är här och hälsar på!

Annika: Ja, Morgan ville att jag skulle komma förbi och ge honom hårbottenmassage.

Amanda: För att …

Annika: Han vill att håret ska växa ut så att han kan slita sitt hår. Han tror han blir lugnare då. Och så tror han att han kommer att se längre ut med hår. Då kan han kamma upp det.

(De kliver in i hissen.)

Annika: Vad tycker du om nobelpristagaren i litteratur då?

Amanda: Jag som inte trodde at Zanzibar fanns på riktigt. Trodde att det var, ja, liksom ett Tintin-land.

Annika: Men det borde du väl fattat att det inte kunde vara ett Tintin-land. Tintin är ju rasistisk. Tror du Svenska Akademien hade gett priset till något som förekommer i en Tintin-bok?

Amanda: Nej, det har du rätt i. Har du läst honom? Ja, Gurnah eller vad han nu heter.

Annika: Nej, men Morgan har.

Amanda: Va? Läser han?

Annika: Nja, han gillar väl inte att läsa skönlitteratur. Men han är så snål.

Amanda: Vad har det med saken att göra?

Annika: Han var i bokhandeln och frågade efter någon roman som handlar om migranter. Han ville ha lite känslosamma citat till ett tal han skulle hålla. Och då frågade mannen bakom disken om Morgan kunde tänka sig någon författare med rötterna i Afrika. ”Ja! Gärna”, svarade Morgan. Men han i kassan hörde inte riktigt vad Morgan sa. Han når ju inte upp till diskkanten. Så biträdet tyckte Morgan sa ”Gurnah”. Alltså fick Morgan lomma hem med sjuhundra sidor om svarta immigranter i Londons förorter. Han är väl halvvägs nu.

Amanda: Tycker han den är bra då?

Annika: Han är väl mest förbannad på Akademien.

Amanda: Varför?

Annika: För att han känner på sig att nu kommer Black Lives Matter att marschera ut på gatorna igen i Sverige.

Amanda: Eh?

Annika: Jo, men Gurnah härstammar från de arabiska slavhandlarna på Zanzibar. Du kan tänka dig vilket liv det bli på ”Ghana-Svenskarnas kommitté för kamp mot rasistiska strukturer” när de får veta det här. På med sådana där färggranna tunikor och så ut på gatorna. Tänk vilket liv det blev för att några svenskar för 200 hundra år skeppade lite slavar. Här har vår Svenska Akademi gett priset till en kille som härstammar från ett folk som på Zanzibar skapade vad som blev centrum för slavhandeln i Östafrika. 17 miljoner slavar skickades vidare från ön enligt en del forskare. Förhållandena var vidriga. Tre av fyra dog innan de kom till marknaden där de skulle säljas.

Amanda: Men det där var väl för länge sedan?

Annika: Den arabiska slavhandeln med svarta afrikaner upphörde först 1873 på Zanzibar.

Amanda: Aj fan. Men du det kanske inte räknas om det är araber som är slavhandlare.

Annika: Nej, det gör det inte. De håller ihop numera. Mot oss. Men de kommer att ge sig på oss för att någon som är släkt med slavhandlare får priset. Allt blir som vanligt vår fel. De får väl in Linné på något sätt också.

Amanda: Men vad ska jag göra? Jag kanske får den här Gurnah till bordet när det är dags för Nobelmiddag?

Annika: Men den är inställd i år vet du väl?

Amanda: Det har ingen berättat för mig. Och jag som beställt en ny klänning för 62 papp. 

(Ett tydligt pling hörs från hissen och den stannar.)

Annika: Här ska jag av.

(Amanda ger Annika en hastig kram.)

Amanda: Lycka till med massagen!

Annika: Lycka till med att hitta något tillfälle då du kan ha klänningen.

”Han var annorlunda … skild från sitt förflutna av ett enormt avstånd, och från sin framtid genom sin okunnighet. (Joseph Conrad)

Ja, då ska man väl säga något om Nobelpristagaren i litteratur.

Gurnahs problem är att han ältar exilen. Han har i ett antal intervjuer och sammanhang deklarerat att det inte är ett brott att vara ”ekonomisk flykting”. Han pekar på att européer genom historien rört på sig för att få ett bättre liv. 

Och intervjuarna blir så upphetsade att de knappt kan hålla mikrofonen stadigt.

Vad Gurnah inte diskuterar – eller får frågor om – är varför de som ser sig som ”ekonomiska flyktingar” också för med sig kultur, sedvänjor och mentalitet från just de länder vars kultur, sedvänjor och mentalitet de flyr ifrån.

Om mentalitet och kultur i ett afrikanskt eller arabiskt land gör det till ett helvetshål på jorden – varför ska man tillåta att en sinnesförfattning från den regionen inplanteras i ett europeiskt land?

En sådan förflyttning utan problem är väl rimligen bara möjlig om den som rör på sig mycket, mycket medvetet tar avstånd från den kultur de säger sig fly ifrån?

Jag diskuterar vidare i mitt dagliga nyhetsbrev om Gurnah och frågan om vad exil egentligen betyder.

Svenska Akademien och de flesta svenska kulturarbetare befinner sig också i exil. 

Inre exil.

Avskilda från svenska folket och ett normalt liv.

Har alltid varit det.

Det förklarar en hel del.

Mitt nyhetsbrev prenumererar du på här. Det utkommer dagligen, ungefär fem minuter innan midnatt.

*Rubriken anspelar på Roberto Bolaños luriga ord om att:

”Immigranten, nomaden, resenären, sömngångaren, de existerar alla, men inte en person som i sig kan kallas en exilerad, eftersom varje författare går in i exilen genom att vandra in i litteraturen, och varje läsare förflyttar sig in i exil bara genom att öppna en bok.”

”Lathet och feghet är orsakerna till att en så stor del av mänskligheten, långt efter det att naturen inte längre styr dem, ändå fortsätter att befinna sig under förmyndarskap, och förklarar varför det är så enkelt för andra att göra sig själva till deras väktare.” (Immanuel Kant)

Den stora illustrationen kan möjligen föreställa en bankkassörska från flydda tider.

Hasse&Tage skrev en gång en visa betitlad ”Va´i helvete har dom för sig på banken efter tre?”, med rader som:

"Va i helvete har dom för sig inne i banken efter tre?"

Spelar dom roulette där inne med kamreren som croupier?

Kanske bankkassörskan strippar i ett kassavalv breve´

"Va i helvete har dom för sig inne i banken efter tre?”

Numera ställer sig ingen just den frågan eftersom bankkontor i forna tiders mening upphört att existera. Istället ställer de flesta av oss sig frågan vad i helvete de har för sig på statsradion och statstelevisionen.

Vilka onämnbara saker försigår där som förhindrar de anställda att producera program som gör samtiden begriplig, avslöjar sanningen samt roar och underhåller?

Sedan några dagar vet vi svaret. Att mycket litet av värde produceras i förhållande till alla dem som uppbär lön beror på att personalen ägnar sig åt annat än det de förväntas göra. Typ, pluggar japanska på arbetstid eller fikar. Möjligen ses fikandet dock i sig som en arbetsuppgift. Det kräver sin man eller kvinna att med jämna mellanrum lyfta på rumpan och masa sig iväg till fikabordet och prata om vad man ska göra på sin ledighet eller bostadsmarknaden på Södermalm. Ja ni vet – kvittranden som: 

”Oh, vilken fin fyra vi var och tittade på i helgen. På Bondegatan! Det har öppnat ännu fler mysiga butiker och restauranger där den senaste tiden. I en av dem säljer de regnkläder gjorda av återanvända kondomer. Det är hållbarhetstänk!”

I gårdagens Radio Bubbla kom vi in på ämnet när vi diskuterade Ludde Hellbergs artikel i Kvartal där han beskriver sin tid på Ekot. Ett litet smakprov:

”Det var en stekhet försommardag och jag satt som reporter ute i ”navet”, där stora delar av det dagliga nyhetsarbetet på Ekot sker.

Plötsligt kom en pushnotis från en av kvällstidningarna om att en kraftig smäll brakat loss i närheten av Jimmie Åkesson, under ett av Sverigedemokraternas valmöten. Polisen misstänkte att det var en så kallad banger – en mycket kraftig smällare, som kan ha en sprängeffekt liknande en handgranats.

Den som arbetat på en kvällstidning vet att en dylik händelse föranleder höjd puls och aktivt nyhetsarbete. Det ska gå fort, det ska bli rätt och man ska ta reda på mer än konkurrenterna. Jag såg mig omkring efter dagredaktören, som leder arbetet på navet, och såg att denne tillsammans med i stort sett alla andra – producenter, chefer, reportrar och sändare – rörde sig bort mot en nära belägen soffgrupp.

”Vad gör vi, vem ringer polisen och vem ringer SD”, ropade jag.

Svaret kom från en av cheferna:

”Eh, alltså, ja, vi har ju köpt Mums-Mums. Det är fika nu”.

Jag hade väl inte väntat mig så mycket annat men blev ändå besviken … Mums-mums? 

Upplöst frigolit övertäckt med choklad.

Det säger ganska mycket om de låga hormonhalterna hos Eko-folket att de inte ens orkar masa sig iväg till ett anständigt bageri för att köpa fikabröd. Jag hade haft större förståelse för den fikasugne chefens inställning om han sagt:

”Nej, nu tar vi det lugnt. Jag har varit hos Der Berliner Bäcker och köpt apfelstrudel, kirschkäsekuchen och nussecken.”

Eko-personalen är så lata att de inte ens orkar njuta av livet och sina livstidsanställningar.

Eller så äter de Mums-mums som ett självpåtaget straff för sin indolens.

I övrigt diskuterade vi Lars Vilks, Facebook samt hur man kan bli dömd för förtal när man ställer frågan om hur en DN-reporter från Syrien kan beskriva den stad där han bott som ”ett paradis”. Platsen i fråga kontrollerades av islamister, bland annat al-Qaida.

* Rubriken anspelar på ett citat från Iain Pears roman "Dream of Scipio":

”Hans lathet var hans tillflykt, och i detta var han som så många andra i det ockuperade Frankrike under den tiden; latheten blev politisk.”

”Det var en dag då jag skulle förbereda ett tal som skulle lovprisa kejsaren; det skulle komma att bli många lögner i talet och de skulle komma att applåderas av dem som visste att det var lögner”. (Augustinus: Bekännelser)

En paus i föreställningen. (Honoré Daumier, 1858)

Statstelevisionens kulturnyheter håller sig med en redaktör vid namn Per Andersson. Hans uppgift är egentligen att agera lots för alla dem som inte riktigt vet vad de ska förväntas tycka för att inte gå på grund i samhällsdebatten och gå till botten i debatthavet. Och därefter någon gång flyta iland som en vrakspillra på Kulturarbetsförmedlingen.

Häromveckan uttryckte Andersson sin stora förståelse för att tingsrättens dom mot Ann-Sofie Hermansson skulle prövas i hovrätten:

”Sedan, efter att med dessa studentikosa vändningar ha avvisat en närmare granskning av hur Hermansson använder termerna extrem och extremist i sina inlägg, ägnar rätten ändå flera sidor av domskälet åt att beskriva en rad extrema ställningstaganden från Doubakil och Abdullahi. Extrema men på inget sätt lagstridiga. Inte ens i närheten. Det är svårt för mig att förstå relevansen, däremot förstår jag att Hermanssons expertvittnen från antiterrorvärlden gjort djupt intryck på rätten.”

Ett märkligt utlåtande – Hermansson var ju inte stämd inför rätten för att hon påstått att de två muslimska kvinnorna begått något ”lagstridigt” utan för att hon betecknat dem som ”extremister”.

Nu ska Andersson i sin lotsgärning peka ut för oss hur menigheten ska manövrera förbi Lars Vilks död utan att behöva reva de islamofila seglen.

Han gör det tämligen elegant. Där finns försvaret för Vilks rätt att yttra sig och skapa konst bäst det honom gitter.

Men samtidigt mjukas de muslimska angreppen på Lars Vilks hela tiden upp med små näpna ord:

”… den muslimska världens stingsliga våldsverkare”.

”Stingsliga”?

Det är samtidens påbjudna språkbruk, typ: ”stökigt” när 50 våldsamma tokfransar går loss på varandra på Lunds gator och torg.

Per Andersson levererar också följande sats:

”Det kunde finnas avsevärd hårdhet i konflikterna kring hans verk, men när han själv kom till tals vann han själar och hjärtan med sin mjuka charm, sin oreserverade nyfikenhet och sin lekfulla intelligens.”

”Avsevärd hårdhet?”

Kanske ser vi här en idé som lagstiftarna kan ta till sig? Muslimska terrordåd skulle fortsättningsvis kunna inrangeras i ett nytt lagrum för ”handlingar utförda med avsevärd hårdhet”.

Maximistraffet blir att man får framföra någon av sitt hemlands traditionella danser på den svenska nationaldagen – en slags samhällstjänst till nytta för det mångkulturella samhället.

Böter kan dock utdömas om den som utövat en ”handling med avsevärd hårdhet” efteråt slänger en fimp på marken.

Men den mest intressanta passagen är den sista i det citerade stycket, alltså (vi tar det igen):

”… men när han själv kom till tals vann han själar och hjärtan med sin mjuka charm, sin oreserverade nyfikenhet och sin lekfulla intelligens.”

Problemen här är två.

För det första kom Lars Vilks sällan till tals i någon begriplig mening. Han var förhindrad att vara en i verklig mening offentlig intellektuell och fick leva under nedbrytande förhållanden. Här skapar Per Andersson – säkert mycket medvetet – bilden av en konstnär som kunde verka fritt och vinna folks hjärtan.

För det andra är det underförstått att man för att accepteras som konstnär och intellektuell måste besitta ”mjuk charm”. På så sätt kan man ju ur debatten förpassa alla som inte är i besittning av en ”mjuk charm”. (Jag vet, jag ligger lite pyrt till här.)

I och för sig störs jag också över många av de minnesord som kommer från dem som beundrade Lars Vilks konstnärsskap och mod. Även de betonar hans mildhet och humor. Men vad skulle de säga om Lars Vilks istället efter ett år av påtvingat underjordiskt liv blivit en rasande galning som tuggade fradga varje gång svenska intellektuella kom på tal och som skulle vara beredd att starta ett råkurr om han ställdes inför någon av dem i verkliga livet? (Vilket hade varit en fullt begriplig reaktion. Mjuk charm kan man visa mot sitt hjärtas dam. I övrigt är det överskattat.)

Som Sverige ser ut kan vi inte villkora ett godkännande av debattörer på grundval av deras mysighetsfaktor.

Vad vi ser är en manöver för att oskadliggöra minnet av Lars Vilks gärning. Medströmsmedias lotsar kliver nu fram var och en och talar om att mer borde ha gjorts från medias sida för att befria Lars Vilks från det muslimska hotet.

Man talar om att ”de andra” i media borde ha gjort något kraftfullt och skapar på så sätt intrycket av att man själv skulle varit beredd till något sådant.

Paradexemplet på detta fick vi se i gårdagens TV4-nyheter. Robert Aschberg diskuterar Lars Vilks död med Expressens kulturchef Karin Olsson.

Aschberg säger att landets tidningar samfällt skulle masspublicerat Lars Vilks teckningar. På så sätt skulle alla de där ”stingsliga” personerna drabbats av utmattningssyndrom inför tanken på hur många människor de nu måste mörda. Och så kunde Lars Vilks fått vara ifred.

Karin Olsson nickade konstant instämmande.

Här står två personer med makt i media – Publicistklubbens ordförande och Expressens kulturchef – och klagar på att ”tidningarna” inte gjort tillräckligt.

Vad försökte de själva utifrån sina kommandopositioner att åstadkomma på området?

Aschberg ägnade sig åt att jaga ”troll” och Olsson åt att omvandla sin kultursida till interntidning för medlemmar i Miljöpartiet och RFSL.

När man hör lotsarna lägga ut kursen påminns man om ett samtal i Neil Gaimans ”The Graveyard Book”:

“Name the different kinds of people,’ said Miss Lupescu. ‘Now.’

Bod thought for a moment. ‘The living,’ he said. ‘Er. The dead.’ He stopped. ”

Bod hade rätt. Det finns egentligen bara två sorters människor. 

De levande och de döda.

Lars Vilks tillhör den första kategorin.

Sådana som Robert Aschberg, Per Andersson och Karin Olsson den andra.

"The only difference between a tax man and a taxidermist is that the taxidermist only takes the skin."(Mark Twain)

En femtedel av befolkningen i Sverige försörjer de andra fyra femtedelarna visar en ny rapport. Vi diskuterade detta utmattande förhållande i gårdagens Radio Bubbla.

Ungefär samtidigt twittrade Ivar Arpi följande:

”Runt 25% av världens tillgångar finns i skatteparadis. Att inte fler pratar om detta säger något om inflytandet hos gruppen som skattesmiter genom att placera sina pengar där.

Alla utom ett litet mäktigt fåtal förlorar på detta. Pandora papers borde leda till reformer.

Det borde inte ens vara en höger-vänsterfråga. Det finns inga argument för att låta stora företag och mäktiga individer köra över nationalstaterna de verkar i och vars arbetskraft de är beroende av.”

Det är lite svårt att förstå tankegången. Men förklaringen är antagligen att Magdalena Andersson behöver en ny talskrivare och vi ska se Arpis tweet som en oblyg jobbansökan.

Demagogi från min sida?

Inte alls.

Svenska politiker, oavsett vilken fånig symbol de har som logga, brukar peka på någon psykstörd afrikansk diktator som har pengar på Caymanöarna, eller en rysk oligark som börjat sin bana som hallick och nu har smällfeta konton i små länder i Västindien som har fler bankkontor än offentliga urinoarer.

Visst är sådana gynnare obehagliga.

Men det är i och med den argumentationsgången som Ivar Arpi ställer in sig i ledet bakom Magda. Man jämställer dem som anser att svenska staten förslösar skattebetalarnas pengar med Robert Mugabe-figurer.

Se, det är vad jag kallar demagogi.

Om man betraktar vad skattepengarna används till i dag ser vi hur de förslösas. Det arbetande folket skyfflar in groteska mängder pengar i systemet varje år. Ändå har vi fattigpensionärer, förorter där inte lag och ordning råder, vi har definitivt ingen krigsmakt.

Vi kan alltså inte dra försorg om 300 000 människor som bidragit till vårt nuvarande välstånd, vi kan inte försvara oss mot vare sig inre eller yttre fiender. 

Och i landet pågår sedan länge en avindustrialisering.

Och fler och fler elever lämnar skolan med usla resultat.

Och vi har elbrist.

Och … ja, ni kan lika bra som jag listan över allt som mankerar.

Så vart går pengarna? Uppenbarligen förslösas de på annat än sådant som medborgarna förväntar sig att staten ska sköta.

För det finns en ursprunglig överenskommelse.

Eller fanns.

För den är sedan länge ensidigt bruten; det arbetande folket som fortsätter ösa in pengar håller sin del av överenskommelsen, men den parasitära statsbyråkratin förslösar dem. Den delar förvisso då och då ut en nådegåva till menigheten; Se, här får ni en kulturcheck på 150 kronor! Och se där, nu får ni pensionärer 350 kronor extra. Bocka och nig, om ni nu kan ledbrutna gubbstruttar och kärringskrällen, … och är ni inte glada och nöjda får ni ingen syrgas nästa gång det är dags för en influensa från Kina.”

Och dessa våra härskare förväntar sig att vi ska lovprisa dem.

Fylld av avsmak för den amerikanska regeringens ständiga krig för att utvidga sitt territorium, skrev Henry David Thoreau 1849:

”Om tusen män inte skulle betala sin skatt i år, så skulle det inte vara en våldsam och blodig åtgärd, men det skulle det var om de betalade, och därmed möjliggjorde för staten att utöva våld och spilla oskyldigt blod. Detta är faktiskt definitionen på en fredlig revolution, om nu en sådan är möjlig”.

Thoreaus hållning är tillämpbar i dag också – även om Sverige inte bedriver en aggressiv, expansiv utrikespolitik. En fungerande stat som tar hand om och garanterar fred, ordning och förhållanden som gör att du själv kan forma ditt liv – det betalar de flesta nog gärna skatt till.

Att som en del personer låtsas att skatteflykt innebär att vi tar maten ur munnen på de som finns i äldreomsorgen, eller att skolorna förfaller eller att offer för våldtäkter, rån och stöld aldrig får någon se förövarna straffade är bara fånigt – för så se verkligheten ut redan i dag. Det är den verklighet som skapats av borgerliga och socialdemokratiska regeringar.

Och dem ska vi alltså ge ännu mera pengar.

Glöm det.

PS. Givetvis finns det mängder av produktiva och nödvändiga människor bland dem avlönas med skattemedel.

Men varför ska du inte betala direkt för deras tjänster? Varför måste dina pengar passera Ygeman eller Morgan eller Magda?

Varför ska du dessutom uthärda den nya formen av skatteutsugning, den som skett under namnet ”privatiseringar” men som bara innebär att dina pengar går till företag som kapar åt sig en del av dina skattepengar och behandlar dem som något som ska användas så att det ger maximal utdelning (för att driva en skola eller en vårdinrättning .. till exempel).

Du ställs därför inför valet om det är Magda eller en riskkapitalist som ska ha kontrollen över det du betalar in.

Den kontrollen ska du ha själv.

Än en gång till frågan om det svarta hål som utgörs av den svenska skolan.

Nu vill liberalerna skotta in 14 miljarder i skolan för att alla ska lära sig svenska.

Om man kommer till ett nytt land där man fått en fristad är det första man gör att lära sig det nya landets språk och man ser till att barnen lär sig det.

Om inte den viljan finns, om man inte har den grundläggande anständigheten att lära sig det nya språket – då hjälper det inte ensmed 140 miljarder kronor mer till skolan.

De som kommer till Sverige är omgivna av det svenska språket, även om de bor i Rosengård eller Botkyrka. Om svenska treåringar kan lära sig nästan obehagligt bra engelska genom att se på TV och vistas på internet så … ja, ni förstår.

Ett utmärkt tecken på hur det mentalitet och debattklimat i Sverige förändrats är den här kolumnen jag skrev i Metro för 20 år sedan.

Efter den hörde rätt många av barnens lärare och dagispersonal av sig och tackade och sa ungefär att det var ett ord i rättan tid. Andra föräldrar uttryckte samma ståndpunkt.

Men nu? 

Nu antar man att allt beror på att det skottats in för lite av skattebetalarnas pengar i skolsystemet.

Texten kan väl också vara bra läsning för dem som underligt nog tror att jag ändrat hållning i de grundläggande och viktiga frågorna. Och texten gäller förstås oavsett föräldrarnas härkomst.

Föräldrarna tar för litet ansvar

Måndag 11 juni, 2001

Varannan vecka kommer det en ny larmrapport om hur illa ställt det är i skolan. Allt fler av dem som lämnar grundskolan kan inte läsa, skriva eller räkna.

  Snart får man väl godkänt om man kan knyta skorna själv. Att snyta sig när man är snorig innebär ett VG.

  Men det mest märkliga med alltihop är förklaringarna till att skolan i dag producerar analfabeter. En del förklarar det med skolans bristande resurser. Men det är ju rent nys. Den svenska skolan har bäst resurser i världen. Bra lokaler, bra böcker, datorer, internetuppkopplingar och fungerande skolbespisningar. Visst finns det brister — men inte jämfört med resten av världen. Förvisso har inte alla den allra senaste historieboken eller skolatlasen med rätt gränser utritade — men det kan väl inte förklara att de inte kan läsa? Abc-böcker och ”Första läseboken” har väl alla?

  Efter revolutionen på Kuba genomfördes en alfabetiseringskampanj. Alla skulle lära sig läsa och skriva, och man lyckades på tre år, med urusla resurser och med oskolade lärare. Man satt i plåtskjul och ritade upp alfabetet på jordgolvet. Varför är det tvärtom i Sverige? Med bra resurser och utbildade lärare får vi i stället analfabeter som resultat.

  En del förklarar det hela med att det är fel på läroplanerna. Också rent nys. Det spelar väl ingen roll vad som står i en läroplan? Läsa, skriva och räkna är ju elementärt. Det lärde man ungarna i Bosnien under brinnande krig, det lär man ungarna i Uganda och Pakistan. Så varför inte i Sverige?

En del menar att det är lärarnas fel, att de inte är duktiga nog. Också nys, för lärare kan inte trolla. Och det krävs trolleri i dag för att skapa intresse för undervisningen hos eleverna, för att så många av dem inte har folkvett nog att sitta stilla under lektionerna, och lyssna och lära. För det stora problemet i sammanhanget nämns ju aldrig.

  Föräldrarna.

  Man undrar hur det är ställt med de föräldrar vars barn går ut nian som analfabeter. Har föräldrarna under nio år inte märkt att deras barn har problem? Om föräldrarna är så oengagerade i sina barn, så finns det inget skolan eller lärarna kan göra.

  Men politikerna tiger i denna fråga. Föräldrar är ju väljare, och då kan man inte gå ut och säga: En hel del av er är extremt usla föräldrar — därför har vi problem med skolan. För även en förälder som är för lat för att bry sig om sina ungar kanske masar sig i väg till vallokalen för att rösta mot den politiker som har ställt krav på föräldern.

  Och lärarna vågar inte ställa krav på föräldrarna för att då kommer delar av föräldraskocken att vandra i väg till rektorn och klaga på läraren.

Så låt oss vända på debatten och säga så här: Samhällets uppgift är att tillhandahålla anständiga lokaler och personer som förmedlar kunskap. Föräldrarnas uppgift är att se till att barnen sköter sig i skolan — att de inte skolkar, att de kommer i tid, att de gör sina läxor och att de sitter tyst och stilla.

  Om någon vandrar ut ur skolan som analfabet, så är det inte skolans eller samhällets fel — det är förälderns. För det är ju mycket enkla saker vi talar om — att lära barn läsa, skriva och räkna. Det klarar man själv vid köksbordet på kvällarna om man bryr sig.

  Så låt oss slippa de här stora, stora debatterna om skolans budget, läroplanens utformning eller lärarnas utbildning. Det är bara rök och speglar som döljer det verkliga problemet: att politiska partier och folkrörelser inte vågar ställa krav på de medborgare som är föräldrar, och kräva att de tar sitt ansvar.

....

Och den som vill läsa alla mina Metro-krönikor i samlad form kan beställa dem här.  220 krönikor och nästan 800 sidor. 

* Rubriken är ett citat av den amerikanske anarkisten och miljökämpen Edward Abbey.

”När liv och politik – som ursprungligen är skilda, och förenade av undantagstillståndets ingenmansland – börjar förenas, då blir allt liv heligt och politiken undantaget.” Giorgio Agamben

Giorgi Agamben (mannen med den höga pannan): ”I maktens ögon – och kanske är det med all rätt – finns det ingenting som påminner så mycket om en terrorist som den vanliga människan”.

När jag i början på året tillbringade några veckor på intensiven på Karolinska hann jag fundera en hel del. Nu är det inte det lättaste när man forslats in med en syresättning av blodet på 64 procent och ligger med ett syrgasmask där flödet skulle kunna användas för vindtunneltestning av en Airbus A380.

Men det föll sig då faktiskt ganska naturligt att fundera på vem jag egentligen är. Och vi grubblar väl lite mans alldeles för sällan på den frågan. Varför skulle det vara naturligt när man ligger som ett covid-19-kolli på intensiven? I mitt fall kanske mest för att det i början inte fanns så mycket annat att fundera på. Man blir väldigt närvarande i sig själv, ett medvetande innesluten i en tämligen orörlig kropp. En slags av omständigheterna påtvingad meditation.

Nu förordar jag inte att man ska vänta med att filosofera över dessa ting tills man befinner sig i ett sådant tillstånd, det bör man göra ständigt. 

Men det gör de flesta i verklig mening nästintill aldrig.

Och det är därför debatterna om covid-19 och restriktioner blir så underliga. De förs inte utifrån utgångspunkten om vad det är att vara människa, vilka friheter man har rätt till – och vilka skyldigheter … om man nu vill leva i en fungerande gemenskap.

Istället träter vi om medicinska frågor och virusspridning och låter våra tankar begränsas av personer som i kraft av sin yrkesutövning utnämnts till experter, samt av politiker … som vi privat inte skulle låna ut vår dammsugare till … men som ändå stiftat de bestämmelser som under en lång period kommit att styra våra liv.

Visst anser jag att covid-19 kan utgöra en dödlig fara; för mig och för en liten grupp. Men jag har mycket svårt se det som sker i stora delar av världen som ett rationellt svar på covid-19.

Oavsett vilken ståndpunkt man intar måste grundvalen för en diskussion ändå vara den där lilla knepiga frågan de flesta alltför ofta undviker; vem är jag egentligen? Och vilket samhälle vill jag ha?

Om man duckar för de frågorna … ja, då kan man lika gärna singla slant om vilken ståndpunkt man ska inta när covid-19 och restriktioner diskuteras.

Just de frågorna ställer den italienske filosofen Giorgi Agamben i ”Vilken punkt har vi nått?” – en samling av hans texter om pandemin som nyss utkommit på svenska.

Jag kommer att från och med i morgon – och under några dagar – att diskutera hans tankar i mitt nyhetsbrev.

Parallellt med detta kommer jag också att resonera kring historikern Keith Lowes ”The Fear and the Freedom”. En bok som avhandlar andra världskriget – och den värld och mentalitet som skapades ur ruinerna. Jag finner kopplingen intressant eftersom Lowe diskuterar de former av inskränkningar människor i de olika länderna levde under – och det hot om att mista livet som ofta fanns närvarande.

Kan vi se ett samband mellan hur de styrande krafterna agerade då – och hur de agerar i dag? Det är en av de frågor jag kommer att grubbla på.

Nyhetsbrevet utkommer dagligen och du prenumererar på det här.

Här är mannen med tre stavar och här är Hjulet, / och här är den enögde köpmannen, och detta kortet, / som är blankt, är något han bär på ryggen / som jag inte får lov att se. Jag hittar inte / den Hängde. Akta er för döden genom vatten. / Jag ser en mängd människor som går runt i ring. (T. S. Eliot ”Det öde landet”)

När Bill Gates hade gett världen Windows bestämde han sig för att ge afrikanerna mat. Därför skapade han 2006 AGRA (Alliance for a Green Revolution in Africa).

Gates lovade att organisationen skulle dubbla avkastningen i jordbruket och inkomsterna för 30 miljoner familjer i Afrika.

Målet skulle vara uppnått 2020.

AGRA samlade in donationer på 10 miljarder kronor – bland annat från människor nästan, nästan lika rika som Gates.

Hälften av medlen användes i olika program som skulle lära de afrikanska jordbrukarna att använda konstgödsel, bekämpningsmedel, och genetiskt modifierade grödor.

Gates har talats gåva, och han lyckades övertala ett antal regimer i Afrika att tillsammans årligen bidra med ytterligare miljarder för att subventionera inköpen av kemikalier för användning i jordbruket och utsäde. Inköpen gjordes – förstås – från de gigantiska företag i USA och Europa som omvandlat jordbruk till storindustri.

Fantastisk affärsidé. 

Lova att förbättra afrikanska jordbrukares liv, dra in donationer, programmera jordbrukarna till att de måste använda sig av produkter som bara kan köpas från multinationella företag, få regeringarna i de länder där jordbrukarna bor att subventionera inköpen.

Hur har det då gått?

En studie från Tufts University i USA som gjordes 2020 visade att antalet människor i närheten av svältgränsen hade ökat med 30 procent i de 13 afrikanska länder där AGRAS program hade genomförts.

Orsaken bedömdes vara att bönderna övergett sitt traditionella jordbruk där man odlade flera olika grödor, för att istället övergå till monokulturer; man satsade alltså allt på att odla en enda gröda; som majs eller sojabönor.

Därmed förlorar man möjligheten att livnära sig av det man åt förut, samtidigt som man blir beroende av världsmarknaden och hur priset på majs och sojabönor går upp och ner. 

Allt hungrigare vandrar man år för år in i en skuldfälla.

Tack för det Bill Gates.

Nu tycker man förstås att Bill Gates borde ha förstånd nog att dra sig tillbaka från alla försök att mätta världens hungrande. 

Men inte.

23 september genomfördes den internationell konferensen UN Food Systems Summit. Huvudarrangör var FN:s program för livsmedelshjälp – FN:s World Food Programme. Medarrangör var World Economic Forum som ordnar den där stora årliga konferensen i Davos där världens mäktiga samlas för att staka ut sin framtid – och därmed tyvärr också vår. Deras budskap de senaste åren har varit att vi måste stänga ner världen på grund av växthuseffekten och covid-19. Vi måste börja om. Vilket kan uttolkas som att alla vi andra definitivt måste gå tillbaka till ”Gå” och stå still där – som de 30 miljoner afrikanska familjerna som redan inlett sin vandring dit. Eller så får man gå i fängelse. Världen som ett Monopolspel, där sådana som Bill Gates kontrollerar de dyraste gatorna … och tillhandahåller falska tärningar.

Och vem deltar som FN:s generalsekretares speciella sändebud på den stora konferensen om inte Agnes Kalibata. Hon leder AGRA:s verksamhet sedan 2014, och borde väl därför inte vara särdeles meriterad för uppdraget. 

Dokumenten inför konferensen verkar skrivna av Greta Thunberg. Här talas det mycket om vikten av att gå mot noll när det gäller utsläpp av växthusgaser och att man därför behöver utveckla en marknad som ska belöna dem som driver jordbruk på ett sådant sätt att växthusgaserna binds. Det ska bli en viktig intäktskälla för jordbrukaren (Bidens administration har lanserat idéen även i USA).

Det innebär att den där lille afrikanske familjejordbrukaren hamnar än mer i händerna på världsmarknaden och krafter han inte kan kontrollera. För att få en ersättning för att odla jorden på ”rätt” sätt kommer han att tvingas handla än mer produkter från jättarna i jordbruksindustrin. 

Dessutom är forskarna inte överens om hur effektivt det är, att genom att försöka bruka jorden på ett speciellt försöka binda växthusgaser. Likaså råder inte enighet om huruvida det går att etablera effektiva ersättningsmekanismer till jordbrukarna.

Vi kan ju betrakta hur det ser ut med utsläppsrättigheterna inom industrin. Ingen tycker de är effektiva – ändå har systemet funnits länge och borde väl nu börjat fungera.

Och har de svenska elcertifikatavgifterna fört något gott med sig?

Men för Bill Gates och hans vänner kommer det att fungera utmärkt. Deras kontroll över oss ökar.

"Det mål jag försöker uppnå är att med kraften hos det skrivna ordet få dig att höra, få dig att känna, men framförallt - få dig att se". (Joseph Conrad)

En av Dementy Shmarinovs illustrationer till "Brott och Straff". (1935)

Det finns fortfarande personer som tror att det inte finns rasistiska strukturer i Sverige. De tror heller inte att det svenska språket är fyllt av ord och uttryck som är bärare av rasistiska föreställningar. 

Jag har därför påbörjat sammanställandet av ett lexikon som visar hur illa det är ställt.

Vi inleder förstås med ord som börjar med ”ras”.

Raskolnikov. Huvudperson i Fjodor Dostojevskijs roman ”Brott och straff”. R. anser sig leva i yttersta fattigdom som gör att han inte kan förverkliga sig själv som övermänniska – därför anser han sig ha rätt att mörda för att få pengar.

I romanen förekommer även den prostituerade Sonja.

Kombinationen amoralisk mördare som umgås med prostituerade har fått många nutida kulturhistoriker att hävda att gangsterrap är en utveckling av teman i D:s roman och att det därför är dags att överväga ett Nobelpris i litteratur till någon av de gangsterrappare som tidigare prisats av P3.

Rasmus. Ung man som uppträder i Astrid Lindgrens bok ”Rasmus på luffen”. I detta verk rymmer den föräldralöse R. Från barnhemmet och slår följe med luffaren Paradis-Oskar. 

Tillhör de få av Lindgrens böcker som inte kommer att censureras eftersom den visar att svenskar också är som romer och befinner sig på ständig vandring. 

Möjligen kan boken ändå att komma att censureras, eftersom Judiska Centralrådet krävt att den ska förbjudas eller till stora delar skrivas om. Orsaken till detta är att rådet anser att Rasmus och Paradis-Oskars ständiga förflyttningar till fots kan påminna om den anti-semitiska myten om den vandrande juden Ahasverus som fördömts av Gud. 

Rasp. En form av fil. Kommer att förbjudas eftersom den är icke-inkluderande då fil inte kan förtäras av laktosintoleranta. Filtillverkaren Bacho har protesterat mot beslutet och hävdat att en rasp förvisso är en fil men därmed inte kan jämställas med Arlas fil. 

Än så länge kvarstår dock beslut om förbud då DO menar att undantag inte kan göras eftersom en rasp bevisligen är en fil.

Rasputin. Rysk predikant och mystiker. Vän till tsarfamiljen. Mördad 1916. R. Är ett exempel på hur ordsammansättning och namn där ledet ”ras” ingår i sig får ett eget liv och skapar kulturella strukturer som upprätthåller och sprider rasism. Ett exempel på detta är den figur som dyker upp 1987 i TV-serien Teenage Mutant Ninja Turtles. I avsnittet "Invasion of the Punk Frogs” förekommer en groda kallad "Rasputin, the Mad Frog”. Som alla vet är grodan en symbol som används av den så kallade alternativ-högern.

Rass. Sibetkatt tillhörande släktet Viverricula. Mötet med en rass i Borås djurpark har inspirerat inrikesminister Anders Ygeman till en nyligen inledd stor anti-rasistiska kampanj. Den innebär en medveten strävan efter ett tillstånd då elbrist råder i Sverige och människor därför måste uppmanas att släcka lyset. På detta sätt menar A. Ygeman att nationen uppnår ett tillstånd då synliga skillnader mellan folkgrupper försvinner eftersom: ”I mörkret blir alla katter grå”.

Rast. Vilopaus. Kombineras i Sverige ofta med intagande av kaffe, s.k. ”fikarast”. Anförs ofta som exempel på hur lyckad integrationen är i Sverige och med vilken lätthet vissa utifrån kommande personer anpassar sig till svenska seder och till och med utvecklar dem, ”fikarast” är t.ex numera inte numera som enbart sker under arbetstid utan har i en del fall även ersatt själva arbetet.

Rastafari. Religion. I Sverige mest känd för att landets kulturminister genom sin frisyr markerar sin tillhörighet till denna grupp. Religionen ser Afrika som det ”förlovade land” som omnämns i Bibeln, och den plats dit alla svarta ska återvända.

Detta strider mot den politik kulturministerns eget parti förespråkar – dvs att alla svarta ska komma till Sverige.

Detta har lett till inre strider i Miljöpartiet, där bland annat P. Bolund och A. Bah–Kuhnke anklagat kulturminister A. Lind för att med sin frisyr signalera att hon är för återvandring när det gäller afrikaner. A. Lind har dock förklarat att hon bär frisyren enbart för att hon vill kunna röka marijuana med hänvisning till religionsfriheten.

Rasur. Bortradering av ord ur skrift. För ordets användning se t.ex Johan Biurmans ”En kort doch tydelig Bref-Ställare” (Stockholm, 1729).  Se även ”Växjö domkapitels protokoll”. (Handskrift från 1656).

Då ordet använts i svenskan i mer än 300 år torde det anses vara bevisat att det är en gammal och erkänd svensk sed att ur det egna språket rensa ut ord som kan uppfattas som kränkande..

Raus. Dialektal form av ”ras” på skånska. Uttalet av r. på skånska anses visa den rasism som finns inpräglad i det skånska kynnet eftersom det pekar på en förbindelse med det tyska språkets ”raus”, alltså ”ut”. Språkforskare menar att skåningars avoga attityd till invandrare har gjort att de omedvetet kommit påverkats av tyskan och just därför uttalar ”ras” som ”raus”.