Den anglikanske prästen Fred Smith klev vid 54 års ålder tillbaka in i ringen för att bli Australiens äldsta proffsboxare och få in pengar så han kunde rädda sitt lokala gym. Har egentligen inte så mycket att göra med min text. Eller så har det väldigt mycket att göra med den. Ska fundera på det.
Jag har aldrig försökt övertyga någon om att Gud finns. Inte så att jag tvivlar på hans existens. Tvärtom. Inte det minsta.
Men jag har inte den bittersta aning om hur argumenten skulle kunna se ut.
Hur överför du ett mysterium till ett logiskt konsistent resonemang?
Jag vet inte.
Det vet faktiskt ingen annan heller. (Och om man lyckas står man ju inte längre inför något mysterium och Gud blir ungefär som en syo-konsulent med mycket makt.)
Det är därför en del kristna försöker få gehör för sin tro genom att uttrycka känslor. De strävar efter att förmedla sin glädje över att vara lyckligt frälsta eller lite så där mera försynt troende.
Aldrig blir det riktigt bra.
Visst kan en speciell stämning, en speciell plats eller en predikant som är en mycket god talare förmedla en känsla av sällspord skönhet i själva ögonblicket.
Men det är en följd av summan av plats, publik och predikant, inte av att någon säger att Gud finns och nu ska jag berätta vad han däruppe tycker och tänker om saker och ting.
Samma känsla som uppstår vid sådana tillfällen tror jag mig själv kunna förmedla med rätt publik och plats … och genom att tala om något helt annat än Gud … (förlåt mig min förmätenhet).
Det finns bland kristna en fåfäng jakt efter de rätta orden, en vilja att skapa de rätta miljöerna eller söka sig till de miljöer där man tror att budskapet bäst kan slå rot och bli ett mäktigt träd.
En av dessa kristna predikanter har hamnat i kvällspressen. I dagens Expressen förklarar Joel Halldorf varför han trivs med att bedriva sin förkunnelse från den kvällstidningens sidor:
”Klarhet är den första. En kvällstidningsredaktör har inget tålamod med krångel för komplexitetens egen skull, utan vill ha ett tydligt ärende som löper från rubrik och ingress till avslutande punchline.
Det andra är konkretion. De flesta av oss har svårt att knyta an till abstrakta filosofiska problem, men personer och vardagsnära händelser griper tag i oss. Det är därför kvällstidningar ofta sätter namn i rubrikerna: För att vi relaterar till andra personer. Genren tar helt enkelt sitt avstamp i att vi är människor – på gott och ont.
Det tredje är att man inte är rädd för polemik. Det är riskabelt, men vem kan påstå att det är okristligt? Jesus drev månglarna ur templet, och Paulus polemik får dagens kulturkrig att blekna. I bästa fall bottnar det i sanningslidelse, och så länge saken är i fokus och man inte vill förinta varandra behöver det inte vara ett problem.
Det fjärde är glädjen. Det finns en formulerings- och debattglädje som präglar kvällstidningarna som jag också kan känna igen från frikyrkorna.”
Jag ska förbigå det faktum att Expressen sedan länge inte längre är en riktigt fräck och mot makten frispråkig kvällstidningstabloid. Då behövs det kulor och dem kapade Bonnier. (Och nej, jag syftar inte på pengar).
Låt oss istället tala om Joel Halldorfs vilja att synas och höras, bli omtyckt och sedd.
På Expressens kultursida har han avhandlat mängder av frågor; föräldraskap, klimat, homosexualitet, ensamkommande barn, sex i Knutby , Muhammed som kristen profet, och corona förstås.
Och en massa ämnen till.
Det finns inte en ovanifrån påbjuden uppfattning eller en värdegrundsdoktrin som inte Halldorf diskuterat för att kunna visa att hans kristna tro gör att han minsann är med i båten och ror så att svetten stänker. Budskapet är att kristna är som alla andra och Bibeln är i Halldorfs framställning det första värdegrundsdokumentet och dagens manualer för allmän godhet är bara uppdateringar.
Ett av problemen för mig som troende är att Halldorf beter sig som en gammal kommunist. De ville också närma sig menigheten och frälsa den för sin lära, så där kom de (nåja då, vi) och förklarade att vi tycker ungefär, ungefär som ni och så drog man ett citat av Marx eller Lenin som skulle bekräfta detta. Tanken var att massorna skulle slåss om att få partibok. Det gjorde de inte.
Ligger det inte något övermodigt och pretentiöst i att hänvisa till ett bibelställe för att förklara vad som är den rätta hållningen till Pridefestivalen eller klimatfrågan eller skattetrycket? Förvandlar man inte Bibeln till ett referensverk, ett facit där de rätta svaren alltid finns?
Vad blir kvar av mysteriet när Bibeln blir som en av de där tjocka, heltäckande reparationsmanualerna för gamla Scanialastbilar?
Är det inte att profanera Gud att tro att han anvisar oss i Bibeln om vad man ska anse i en aktuell samhällsfråga och att man kan läsa sig till den åsikten bara man bläddrar i sin Bibel tillräckligt flitigt.
Vi som anser oss vara kristna ska givetvis delta i samhällsdebatten men inte genom att hänvisa till Jesus eller Petrus eller Johannes.
Vi ska delta på samma premisser som alla andra. Fakta. Logisk analys.
Jag har en stark känsla av att det är det som han däruppe förväntar sig av oss. Gud gillar logik. God gillar inte förvirrat känslopjunk. Han tycker att det är att smita från det vi är satta att göra att leta efter svar i facit. Hade det varit hans avsikt hade han väl kunnat ge oss en mycket mindre hjärna.
Det är på grundval av hur vi hanterar verkligheten (utan Bibeltolkningar) som vi vägs och mäts när det är så dags, inte beroende på hur ofta vi hänvisat till vad Jesus sade.
Halldorfs skrivande är ett exempel på de flesta svenska kristna riktningarnas ständiga försök till anpassning till rådande samhällsklimat och de förhärskande åsikterna. En ständig pågående modernisering. Inkludering är ett av nyckelorden, även om det innebär att upphöra med kritik av islam och istället säga typ: ”Ja, men vi förenas ju alla av att vi tror på en Gud och av att vi alla vill vara snälla. Hörni, kan vi inte bygga en gemensam bönelokal, moské på fredagen, gudstjänst på söndagen och däremellan kan vi ansvara för varannan kväll på ett gemensamt kafé i byggnaden” (ett sådant projekt pågår).
Tanken är väl att man ska locka till sig fler själar.
Så blir ju inte fallet. Allt färre i Europa betraktar sig som kristna.
Men det är inte så att kristendomen är på väg att dö ut. Det är istället som den kristne teologen Stanley Hauerwas en gång påpekade; det är inte kristendomen som dör ut, det är Gud som aktivt dödar kyrkorna.
De är i vägen.
De kan inte växa om de följer med i utvecklingen och de kristna försöker vara som alla andra. Då förtvinar de i all sin onödighet.
De kan bara växa om de framträder som ett alternativ till den senilkapitalism och modernitet som i dag gör människor till konsumtionsrobotar.
PS. Och ingen kan förneka alla de goda handling många kristna dagligen utför i Sverige och världen. Det och gott, stort och vackert.
Men var det verkligen hans mening att vi enbart skulle vara en slags samhällets och utvecklingens städpatrull?