Den vanligaste uppmaning jag mött i livet har varit: “Boris, du måste lära dig att lyssna på andra.”
Jag har aldrig förstått denna anmaning eftersom jag alltid haft fullt upp med att höra mig lyssna på mig själv. En uppgift som inte är alldeles lätt i en tillvaro där bruset från omvärlden gör det svårt för dig att höra din egen röst.
Människor lyssnar hellre på andra, och talar med dem därför att då får de sin egen existens bekräftad. Jag hör, alltså finns jag. Om ingen levande varelse talar till mig, så kan jag alltid ta på mig ett par hörlurar och lyssna på musik eller skval- och skvalpradio.
Den som lyssnar på andra för att få veta hur han ska vara kommer att hamna i helvetets första rum; det som i Dantes inferno beskrivs som:
“– här bor de trista som levat utan skam och ära. [–] – de fegas anhang som i lika mån misshagar både Gud och fan.”
Vår samtid är som den där första kretsen, fylld av varelser det inte ens är lönt att fördöma.
Mot mina tankar invänder säkert någon att man måste väl lyssna för att kunna lära av andra. Men de frågor jag vill ha svar på kan jag ju bara finna om jag rannsakar mitt inre och talar med mig själv.
Jag grubblar på detta när jag går en förmiddagspromenad i anstaltens slinga. Alla olycksbröder jag möter lyssnar på något i sina lurar. I värsta fall är det inte för att höra ett svar på sina frågor utan för att slippa höra just dessa egna frågor.
Men borde jag inte vara mer förstående inför dem eftersom de är ofria?
Inte alls.
Ofri är den som inte lyssnar på sig själv, och det kan man göra överallt.
Men visst, jag kan känna ett visst medlidande med dem i slingan.
Dock inte med dem som på sin söndagspromenad i frihet väljer att samtala med andra för att komma fram till vad de ska tycka för att kunna tycka samma sak som alla andra.
De hör till dem som valt ett “blint och lågtstående liv”, konstaterar Dante.