Ett av Walker Evans berömda fotografier från depressionens USA. Evans var en av många som skickades ut på landsbygden för att dokumentera misären. Men de foton som visade glada, starka människor censurerades.
När jag läser igenom mina anteckningar inför nästa lilla fundering kring Olle Svennings text på AB:s kultursida om USA och fascismen under första halvan av 1900-talet så slås jag av drygheten i mitt eget tonfall. Undertexten är att Svenning är okunnig och inte vet vad han pratar om eftersom han inte ser hur det är Roosevelts New Deal som har obehagliga likheter med fascismen – inte det USA som finns dessförinnan.
Men den drygheten är lite orättvis – för vem har inte förblindats av den officiella bilden av New Deal? Jag själv till exempel. Min familj minns med fasa resorna i USA där jag alltid skulle göra en avstickare till en muralmålning som gjorts under 1930-talet av målare anställda av administrationen, eller besök i någon av alla de monumentala anläggningar som uppfördes de åren; administrationsbyggnader, järnvägsstationer, fabriker, dammar. Eller evighetsvandringar i kvarteren runt Coney Island för att jag skulle kunna peka ut för dem exakt var Woody Guthrie gjort det ena eller det andra.
Och mina bokhyllor fylldes av fotobok efter fotobok med de fantastiska fotograferna från New Deal–perioden: Walker Evans, Dorothea Lange, Lee, Wolcott, Rothstein.
Och så kommer då avslöjandet för några år sedan att bilderna var censurerade, man hade hittat ett stort arkiv där man gömt undan de bilder som administrationen inte ville se publicerade. Det var bilder på lekande skrattande barn, par som kysstes, människor som lugnt samtalade – alla levde de uppenbarligen i elände och fattigdom – men bilderna visade att de var starka – att de mitt i misären kunde skratta, älska, uppfostra barn, vara ömsinta, godhjärtade och hjälpsamma mot varandra.
Det var inte den bild Rooseveltadministrationen ville förmedla – de ville skapa en bild av ett USA fyllt av människor som var offer – människor som var totalt hjälplösa. På så sätt trodde man sig få argument för de inskränkningar man gjorde i friheten – och för den diktatoriska makt regeringen och presidenten skaffade sig över ekonomin.
Vad vi fortfarande inte riktigt ser är vilken extremt effektiv propagandaapparat Roosevelt lyckades bygga upp – och hur administrationen skaffade sig kontroll över film, radio och tidningar och likriktade en stor del av dem.
Här har vi alltså ytterligare en likhet med den samtidiga utvecklingen i Hitlers Tyskland och Mussolinis Italien – de styrande skaffar sig kontroll över media.
Men det finns en obehaglig likhet till – kontrollen används för att förmedla en bild av hur den ideale medborgaren skulle vara.
Och i Roosevelts administration gillade man tanken på att få till en bättre “ras” – och jo, den skulle vara vit förstås.
The Pioneer Fund är numera känd som en organisation som målmedvetet sedan sitt grundande 1937 arbetat för att sprida idéen om att svarta är underlägsna som ras och de har med medel bidragit till olika “forsknings”– projekt som ska leda detta i bevis.
De enda som lyssnar på Pioneer Foundation i dag är de märkliga individer som redan är övertygade om att svarta i sig är korkade just därför att de är svarta – men en gång i tiden hade Pioneer Fund statens öra.
1940 inleder organisationen med bistånd av Roosevelts försvarsminister Woodring ett projekt som syftar till att förbättra den vita rasen. Man erbjöd sig att betala utbildningen för barn till officerare i det amerikanska flygvapnet – förutsättningen var att officerarna redan hade tre barn. Projektet erbjöd sig då att stå för skolkostnaderna för tillkommande barn eftersom man ville uppmuntra barnafödande i en grupp som man ansåg genetiskt överlägsen andra grupper.
Flygvapnet propagerade för programmet bland sina officerare och Pioneer Fund hade fri tillgång till flygvapnets personaldossierer. Det är inte utan att tankarna går till nazisternas Lebensborn–program.
Men New Deal–perioden såg också till att ta lite mer rejäla tag för att förbättra den genetiska sammansättningen i det amerikanska folket. Under 1920-talet hade man i USA tvångssteriliserat som mest fyra personer per 100.000 därför att myndigheterna ansåg att deras arvsanlag inte borde föras vidare. Men mycket snabbt efter att New Deal-perioden inleds stiger antalet till 15 per 100.000 och 1940 är man uppe i 20 per 100.000.
Rasistiska idéeer och tankar om att avla fram en ny sorts övermänniska hade förvisso funnits i USA innan New Deal – men det är först i och med Roosevelt och hans tillträde som dessa idéer faktiskt får ett stor genomslag eftersom de blir en del i en statligt sanktionerad politik och många av de viktigaste ras–teoretikerna återfinns på viktiga platser i den svällande New Deal-administrationen.
Det finns en viss elegans i detta. Ledningen för New Deal satsar på eugenik och kulturpolitik för att att skapa en mer vit och homogen stat, samtidigt bygger man upp ett klientsystem för de svarta så att man kan vara försäkrad om att alltid få deras röster.
Och i nästa avsnitt ska vi diskutera Roosevelts anti-semitism och hur judarna försvann ur det amerikanska kulturlivet – och hur Roosevelt kuvade media.